Den ekonomiska krisen och krigströtthet förde Obama och demokraterna till makten
Observerat och värderat/Robert Bj:
Realiteter som krigströtthet och ekonomisk kris mer än ny kampanjstrategi vann valet åt Obama och demokraterna
Nu är en rekordlång amerikansk valrörelse över. Många är nog tacksamma för det, liksom för att de katastofala Bushåren nu är över. Nu vänder USA blad med Obama och demokraterna vid rodret. Barack Obama, den afroamerikanske senatorn från Chicago har under hela den rekordlånga valrörelsen talat väl, skarpt och lyriskt visionär, ungefär som John F. Kennedy och Robert Kennedy. Det är förresten ganska lika i sitt sätt att agera. Obama pekar med hela handen och manar till uppbrott, bort från det gamla och uttjänta. Förändring, change, har varit hans nyckelord för att markera detta. Folk har förstått att det är tid för det nu, men utan att alltid ha vetat exakt vad han menar med detta förändring. Men brådskande och nödvändigt har det varit, det har folk förstått.
För den krigströtta opinionen har senator Barack Obama utlovat en gradvis en hemtagning av de amerikanska trupperna i Irak så fort det går medan senator John McCain har kampanjat för ett fortsatt långvarigt engagemang. Kanske först 2013 kan trupperna dras hem, då har det i så fall gått tio år sedan president Bush och hans allians av "villiga" invaderade landet. Tröttheten och ledan vid Bushårens misslyckanden i kombination med den djupa ekonomiska krisen som kastat ut 3,5 milj. amerikaner på gatan (bolånekrisen) och ruinerat många fler och som nu förde demokraternas stjärnskott, senator Barack Obama från Chicago ända fram till Vita huset. Det var liksom läge för demokraterna nu att vinna och att göra det med viss marginal i såväl kongress- som presidentval. Så i den meningen är amerikanska valet den 4 november inte särskilt svåranalyserat. Men utfallet nu har världen anledning att hälsa den förändringens vind som blåste över den amerikanska kontinenten med tillfredsställelse.
Men när detta väl är sagt så finns också anledning att reflektera över annat. Sådant som inte kanske till alla delar är så positivt och bra. Den extrema personfixeringen är i grunden rätt trist. Men efter att ha översköljts av det massiva medieutbudet har vi lärt oss att se mer till politikernas personligheter och mindre till de politiska budskapen.
Sådant brukar leda till alltför mycket ytliga betraktelser och göra oss lite mer antipolitiska. När så även den svenska bevakningen bygger så mycket på att försöka få oss att leva oss in i dessa personligheter så tenderar även den amerikanska politiska kulturens ytlighet att normaliseras in mer och mer även i vår svenska och nordiska politiska vardag. Samtidigt som vi då förleds att glömma bort att USA på många sätt i själva verket är rätt extremt. Inte minst välfärdsmässigt och socialpolitiskt är USA ett u-land - men ett avancerat sådant. Men likafullt ett u-land där exempelvis 47 och snart 48 miljoner amerikaner saknar en riktig sjukvårdsförsäkring. Under Bush-åren vid makten blev det ännu fler som förlorade sin sjukvårdsförsäkring. Med maktskiftet nu kan det bli en viss förändring där. Också här behövs en New Deal-politik, precis som när det gäller upprustningen av den i USA så nedgångna infrastrukturen (broar, vägar, järnvägar och många, många skolor).
USA:s roll som stormakt gör att nationalismen genomsyrar alla ställningstaganden på ett sätt som saknar motstycke i någon annan västlig demokrati. USAs religiösa historia, med en kalvinistisk tradition som via tiotusentals församlingar stöpte nationens offentliga liv i sin nuvarande grundform redan på artonhundratalet, har egentligen bara sin motsvarighet i religöst "tungomålstalande" i vissa delar av den muslimska världen. Ingen amerikansk politiker blir vald till något ämbete utan att också prata om sin djupa gudstro.
Det eskalerande utbudet av amerikansk populärkultur som sköljer över världen döljer detta och får oss att inta en grundpositiv syn på detta på många sätt märkliga och "udda" fågel bland västliga demokratier. Mera sällan speglas det kritiska ögat och den verklighetsgranskande rapporteringen om USA, det som t ex den nyss bortgångne, lysande journalisten Studs Terkel (med fina böcker som Working, Hard times m fl)från Chicagos arbetarkvarter stod för.
Var finns idag dessa nyttiga och balanserade blickar på stormakten USA? Någon enstaka gång ibland med sällan i radion, inte i TV, inte heller särskilt ofta i pressen. Och så ser det ut inte bara i Sverige utan i stora delar av världen.
Vi kan nu det närmaste året för svensk del förvänta oss att den amerikanska valrörelsen kommer att bli nära nog sönderanalyseras av svenska valstrateger inför vårt eget riksdagsval om knappt två år. Redan valet 2006 gjorde dessa valstrateger till i mångt och mycket ett presidentval mellan Persson och Reinfeldt i stället för ett gammalt hederligt val mellan partier, värderingar och politiska program.
Säkert är den borgerliga alliansens - och särskilt kampanjmakarna i moderaternas - våta dröm inför 2010 att scenariot upprepar sig, fast med Persson utbytt mot Mona Sahlin.
Frågan är bara om väljarna låter sig duperas av ett sådant upplägg en gång till. Jag tvivlar starkt på det. Vad än nu alla så kallade strateger och "förstå-sig-påare" - rusiga av moderna, internetbaserade kampanjstrategier a la USA - nu lär komma att försöka pracka på också det svenska folket ju närmare vårt eget riksdagsval vi kommer. Här tror jag det kan finnas goda skäl till viss hälsosam skepsis och prövande attityd för att undvika kopieringar som inte är riktigt hälsosamma och klart mindre gångbara i den svenska politiska folkstyrelsekulturen. Än så länge.
Men vem vet vad som händer på lite sikt.
Robert Björkenwall(070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följder amerikanskt samhällsliv och politik sedan många år
Realiteter som krigströtthet och ekonomisk kris mer än ny kampanjstrategi vann valet åt Obama och demokraterna
Nu är en rekordlång amerikansk valrörelse över. Många är nog tacksamma för det, liksom för att de katastofala Bushåren nu är över. Nu vänder USA blad med Obama och demokraterna vid rodret. Barack Obama, den afroamerikanske senatorn från Chicago har under hela den rekordlånga valrörelsen talat väl, skarpt och lyriskt visionär, ungefär som John F. Kennedy och Robert Kennedy. Det är förresten ganska lika i sitt sätt att agera. Obama pekar med hela handen och manar till uppbrott, bort från det gamla och uttjänta. Förändring, change, har varit hans nyckelord för att markera detta. Folk har förstått att det är tid för det nu, men utan att alltid ha vetat exakt vad han menar med detta förändring. Men brådskande och nödvändigt har det varit, det har folk förstått.
För den krigströtta opinionen har senator Barack Obama utlovat en gradvis en hemtagning av de amerikanska trupperna i Irak så fort det går medan senator John McCain har kampanjat för ett fortsatt långvarigt engagemang. Kanske först 2013 kan trupperna dras hem, då har det i så fall gått tio år sedan president Bush och hans allians av "villiga" invaderade landet. Tröttheten och ledan vid Bushårens misslyckanden i kombination med den djupa ekonomiska krisen som kastat ut 3,5 milj. amerikaner på gatan (bolånekrisen) och ruinerat många fler och som nu förde demokraternas stjärnskott, senator Barack Obama från Chicago ända fram till Vita huset. Det var liksom läge för demokraterna nu att vinna och att göra det med viss marginal i såväl kongress- som presidentval. Så i den meningen är amerikanska valet den 4 november inte särskilt svåranalyserat. Men utfallet nu har världen anledning att hälsa den förändringens vind som blåste över den amerikanska kontinenten med tillfredsställelse.
Men när detta väl är sagt så finns också anledning att reflektera över annat. Sådant som inte kanske till alla delar är så positivt och bra. Den extrema personfixeringen är i grunden rätt trist. Men efter att ha översköljts av det massiva medieutbudet har vi lärt oss att se mer till politikernas personligheter och mindre till de politiska budskapen.
Sådant brukar leda till alltför mycket ytliga betraktelser och göra oss lite mer antipolitiska. När så även den svenska bevakningen bygger så mycket på att försöka få oss att leva oss in i dessa personligheter så tenderar även den amerikanska politiska kulturens ytlighet att normaliseras in mer och mer även i vår svenska och nordiska politiska vardag. Samtidigt som vi då förleds att glömma bort att USA på många sätt i själva verket är rätt extremt. Inte minst välfärdsmässigt och socialpolitiskt är USA ett u-land - men ett avancerat sådant. Men likafullt ett u-land där exempelvis 47 och snart 48 miljoner amerikaner saknar en riktig sjukvårdsförsäkring. Under Bush-åren vid makten blev det ännu fler som förlorade sin sjukvårdsförsäkring. Med maktskiftet nu kan det bli en viss förändring där. Också här behövs en New Deal-politik, precis som när det gäller upprustningen av den i USA så nedgångna infrastrukturen (broar, vägar, järnvägar och många, många skolor).
USA:s roll som stormakt gör att nationalismen genomsyrar alla ställningstaganden på ett sätt som saknar motstycke i någon annan västlig demokrati. USAs religiösa historia, med en kalvinistisk tradition som via tiotusentals församlingar stöpte nationens offentliga liv i sin nuvarande grundform redan på artonhundratalet, har egentligen bara sin motsvarighet i religöst "tungomålstalande" i vissa delar av den muslimska världen. Ingen amerikansk politiker blir vald till något ämbete utan att också prata om sin djupa gudstro.
Det eskalerande utbudet av amerikansk populärkultur som sköljer över världen döljer detta och får oss att inta en grundpositiv syn på detta på många sätt märkliga och "udda" fågel bland västliga demokratier. Mera sällan speglas det kritiska ögat och den verklighetsgranskande rapporteringen om USA, det som t ex den nyss bortgångne, lysande journalisten Studs Terkel (med fina böcker som Working, Hard times m fl)från Chicagos arbetarkvarter stod för.
Var finns idag dessa nyttiga och balanserade blickar på stormakten USA? Någon enstaka gång ibland med sällan i radion, inte i TV, inte heller särskilt ofta i pressen. Och så ser det ut inte bara i Sverige utan i stora delar av världen.
Vi kan nu det närmaste året för svensk del förvänta oss att den amerikanska valrörelsen kommer att bli nära nog sönderanalyseras av svenska valstrateger inför vårt eget riksdagsval om knappt två år. Redan valet 2006 gjorde dessa valstrateger till i mångt och mycket ett presidentval mellan Persson och Reinfeldt i stället för ett gammalt hederligt val mellan partier, värderingar och politiska program.
Säkert är den borgerliga alliansens - och särskilt kampanjmakarna i moderaternas - våta dröm inför 2010 att scenariot upprepar sig, fast med Persson utbytt mot Mona Sahlin.
Frågan är bara om väljarna låter sig duperas av ett sådant upplägg en gång till. Jag tvivlar starkt på det. Vad än nu alla så kallade strateger och "förstå-sig-påare" - rusiga av moderna, internetbaserade kampanjstrategier a la USA - nu lär komma att försöka pracka på också det svenska folket ju närmare vårt eget riksdagsval vi kommer. Här tror jag det kan finnas goda skäl till viss hälsosam skepsis och prövande attityd för att undvika kopieringar som inte är riktigt hälsosamma och klart mindre gångbara i den svenska politiska folkstyrelsekulturen. Än så länge.
Men vem vet vad som händer på lite sikt.
Robert Björkenwall(070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följder amerikanskt samhällsliv och politik sedan många år
posted by rbjorkenwall at 3:26 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home