Det blir nog Mona Sahlin nu den 18 mars 2007
Analys
Nu är vägen öppen för Mona Sahlin att bli vald som ny s-ledare den 18 mars 2007
När Lena Hjelm Wallén, ordförande i den valberedning som hos socialdemokraterna i Sverige har som uppdrag att föreslå en efterträdare till Göran Persson, träffade häromdagen förre justitieministern Thomas Bodström. Så nu är även han, liksom tidigare ännu tyngre kandidatnamn som EU-kommissionären Margot Wallström och förra biståndsministern Carin Jämtin (två favoriter annars), nu strykna från listan. Bodströms namn har förekommit i debatten, men har väl aldrig egentligen känts som i verklig mening aktuell. Detta i motsats till Wallström och Jämtin, som båda kunnat bli valda - om de bara velat ställa upp. Den populäre Bodström har däremot inte riktigt den bakgrund som rimligen krävs av en socialdemokratisk partiordförande i Sverige. Inte än på länge i alla fall.
Efter Wallströms och Jämtins nej är vägen öppen för Sahlin
Som läget nu har utvecklat sig - efter först Wallströms och sedan Jämtins klara nej - står ganska klart att Mona Sahlin blir ny partiledare för socialdemokraterna i Sverige i mars 2007. Hon blir därmed den första kvinnliga ledaren för det 118-åriga i svensk politik helt dominerande partiet. Men hade dåvarande utrikesminister Anna Lindh, genuint populär inom socialdemokraterna, inte mördats på NK, så hade hon sannolikt varit s-partiordförande senast året före valet 2006.
Trots att jämställdheten tveklöst är omfattande i Sverige har landet - också beroende på mordet på Anna Lindh - aldrig haft en kvinnlig statsminister och S aldrig haft en kvinnlig partiledare. Det blev därför efter Göran Perssons avgång efter tio år som partiordförande nu omöjligt att inte välja en kvinna som hans efterträdare. Detta faktum kom i praktiken att begränsa kandidaterna. En rad av de mest möjliga kvinnliga kandidaterna sade sedan nej till kandidatur. Tidigare i höst var det LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, nyligen Margot Wallström och så även Carin Jämtin, i början av julveckan.
En annan bärande orsak till att ingen entydig partiledarkandidat fanns att tillgå var att Göran Persson var så dominerande som partiledare och statsminister att ett gäng kronprinsar och kronprinsessor inte kunde, alternativt tilläts, växa upp och ta utrymme från den dominerande "gamle". Det finns mycket att säga om Mona Sahlin, tidigare bl a s-partisekreterare och mångårigt statsråd på en rad olika poster i regeringen. Hon kom in i riksdagen för 24 år sedan, redan som 25-åring. Sedan kom hon som 32-åring påläggskalv in i Ingvar Carlssons s-regering, fick som ny arbetsmarknadsminister försvara ett mycket impopulärt krispak med strejkstopp och annat som Carlssonregeringen lade fram år 1990. Sedan var Sahlin med statsminister Carlsson på valaffischer och i tv-debatten inför valet 1991. Hon var en långtifrån hellyckad partisekreterare några år från 1992 och sedan åter minister efter valet 1994. Var borta från regering och politik några år efter avgången till följd av "Toblerone-affären" som fällde henne hösten 1995. Därför blev det inte "Ingvar Carlsson"-favoritetn Sahlin utan finansminister Göran Persson som efterträdde Ingvar Carlsson som partiordförande och statsminister. Efter några år i den politiska kylan återkom Mona Sahlin som biträdande näringsminister 1998 och sedan på andra ministerposter, senast som samhällsbyggnadsminister, fram till valet den 17 september 2006. Så visst är Mona Sahlin en synnerligen erfaren politiker.
Men hon dras fortsatt med en bestående misstro i många s-partiförsamlingar. Uppslutningen kring henne som en möjlig, trolig partiordförande är ingalunda odelad och stark. Och i likhet med demokraternas troliga, möjliga presidentkandidat Hillary Clinton dras Mona Sahlin dras också med en politisk belastning att ha ansetts gått åt höger. Hillary Clinton ses som svikare av många av demokraternas kärnväljare, Sahlin har lite samma problem med en del s-kärnväljare.
Många i den majoritet av s-väljare som vill ha en omfattande offentlig sektor och är negativa eller starkt skeptiska till EU:s valuta- och myntunion, EMU, ser Mona Sahlin som en alltför uttalad EU-entusiast för en i grunden rätt EU-skeptisk s-väljarkår. Samma EU-barlast hade även Margot Wallström haft men möjligen haft lite lättare än Sahlin att bemästra, om hon valt att kandidera som s-partiledare. Samtidigt uppfattar många borgerliga väljare Sahlin - och hennes gamla 90-talsbudskap om att "det är häftigt att betala skatt" - som en provokativ högskattefanatiker. Så Sahlin-myntet har åtminstone ett par olika sidor.
Sahlin - en omstidd politiker som har mycket att bevisa
Som en den 18 mars 2006 vald, trolig kvinnlig parti- och oppositionsledare med en ofta tuff debattstil kommer Sahlin att utgöra en sannolikt tydlig kontrast gentemot alliansregeringens ledare, statsminister Fredrik Reinfeldt. Men ska en oppositionsledare Sahlin nå mera varaktig framgång måste hon också vara framgångsrik i att öka väljarstödet för socialdemokraterna inför kommande val hösten 2010. Detta i sin tur lär rimligen kräva att hennes s-ledda opposition driver en ekonomiskt och socialt utjämnande politisk retorik och alternativ budgetlinje, som tydligt kontrasterar mot Reinfeldts alliansregering. I så fall är hon snart tillbaka i sitt gamla 90-talsbudskap om att det är häftigt att betala skatt.
Mona Sahlin har åter - inför det förestående ordförandevalet - på nytt fått påskrivet av tidigare nära medarbetare och andra för att vara lat, ytlig och dåligt påläst. Om det har fog för sig - sannolikt har det så, åtminstone delvis - lär hon behöva jobba hårt för att förbättra sig på sina svaga punkter. Och att hon vågar/vill omge sig också med rådgivare som har integritet och vågar vara kritiska, när så är befogat. Ledare som fegar på den här punkten brukar däremot snart tappa fotfästet i tillvaron och i sin förmåga att vara goda ledare.
Sedan hör det förstås också till pjäsen att ledare, också Sahlins företrädare, alltid får och med tiden drar på sig kritik. Sveriges meste och längste statsminister Tage Erlander, aldrig anfrätt att ledarskapets status, är väl det stora undanteget här. Om en av hans "pojkar" och sentida efterföljare, Ingvar Carlsson, hette det exempelvis att han var synnerligen demokratisk men grå, tråkig, stel och inte riktigt förmådde engagera. Men hur lätt var det att efterträda den mördade Olof Palme med hans engagemang och ideologiska hetta? Och om den dominerande 90-talspolitikern Göran Persson hette det att han var pampig, bufflig, snål med mera. En partiledarkandidat på väg att bli partiledare får finna sig i kritik, oavsett kön och klass. Men det är få förunnat att ha Erlanders självironi när han år 1946 konstaterade att vara ansedd som "nolla är inget dåligt utgångsläge". Därifrån kan det bara bli bättre.
Vi får se hur en sannolikt snart vald Mona Sahlin som ny s-partiordförande förmår hantera den kritik som faktiskt finns om hennes kvaliteter som ledande politiker. Men tveklöst ligger det nog henne i fatet att hon åtminstone tidigare hört till de främsta så kallade förnyarna, alltså socialdemokraternas "högerflygel".
Blir Sahlin partiledare för S bör hon anstänga sig hårdare att visa att hon är hela partiets ledare. Annars har hon bara en begränsad chans att överleva som ledare under någon längre tid och ha en rimlig chans att vinna kommande riksdagsval. Då kräver det nog snarare att hon med sitt ledarskap, en aktiv partisekreterare och övriga nära omgivning ser till att tydliggöra socialdemokraternas berättelse om framtiden och att positionera sig i mitten av vänsterhalvan i det svenska politiska landskapet. Då är den svenska väljarkårens - i grunden mycket positiv till offentliga trygghetssystem, en aktiv arbetsmarknadspolitik etc - majoritet också villig att på nytt ge socialdemokraterna chansen att regera Sverige igen. Precis som de så ofta gjorde under Per Albin Hansson- Erlander-, Palme-, Carlsson- och Persson-åren.
Den 18 mars 2007 är Mona Sahlin med sannolikt runt 80 procents säkerhet vald som ny s-partiledare för de svenska socialdemokraterna. Sedan börjar det riktiga jobbet att visa sig värdig att följa tidigare stora s-partiledare i spåren och att S på nytt får axla ansvaret som landets statsminister och ledande regeringsparti.
Hur det går med den uppgiften är dock för tidigt att uttala sig om redan nu.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
PS. Som jag och en känd TCO-ekonom hörde en f d förbundsordförande säga ett Carin Jämtin-möte häromdagen: jag kommer att gå ur partiet om Sahlin blir vald som partiledare. Det var inte någon direkt "udda" röst som sade så...
Så Sahlin har nog mycket att bevisa om och när hon troligen blir vald den 18 mars nästa år.
Nu är vägen öppen för Mona Sahlin att bli vald som ny s-ledare den 18 mars 2007
När Lena Hjelm Wallén, ordförande i den valberedning som hos socialdemokraterna i Sverige har som uppdrag att föreslå en efterträdare till Göran Persson, träffade häromdagen förre justitieministern Thomas Bodström. Så nu är även han, liksom tidigare ännu tyngre kandidatnamn som EU-kommissionären Margot Wallström och förra biståndsministern Carin Jämtin (två favoriter annars), nu strykna från listan. Bodströms namn har förekommit i debatten, men har väl aldrig egentligen känts som i verklig mening aktuell. Detta i motsats till Wallström och Jämtin, som båda kunnat bli valda - om de bara velat ställa upp. Den populäre Bodström har däremot inte riktigt den bakgrund som rimligen krävs av en socialdemokratisk partiordförande i Sverige. Inte än på länge i alla fall.
Efter Wallströms och Jämtins nej är vägen öppen för Sahlin
Som läget nu har utvecklat sig - efter först Wallströms och sedan Jämtins klara nej - står ganska klart att Mona Sahlin blir ny partiledare för socialdemokraterna i Sverige i mars 2007. Hon blir därmed den första kvinnliga ledaren för det 118-åriga i svensk politik helt dominerande partiet. Men hade dåvarande utrikesminister Anna Lindh, genuint populär inom socialdemokraterna, inte mördats på NK, så hade hon sannolikt varit s-partiordförande senast året före valet 2006.
Trots att jämställdheten tveklöst är omfattande i Sverige har landet - också beroende på mordet på Anna Lindh - aldrig haft en kvinnlig statsminister och S aldrig haft en kvinnlig partiledare. Det blev därför efter Göran Perssons avgång efter tio år som partiordförande nu omöjligt att inte välja en kvinna som hans efterträdare. Detta faktum kom i praktiken att begränsa kandidaterna. En rad av de mest möjliga kvinnliga kandidaterna sade sedan nej till kandidatur. Tidigare i höst var det LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, nyligen Margot Wallström och så även Carin Jämtin, i början av julveckan.
En annan bärande orsak till att ingen entydig partiledarkandidat fanns att tillgå var att Göran Persson var så dominerande som partiledare och statsminister att ett gäng kronprinsar och kronprinsessor inte kunde, alternativt tilläts, växa upp och ta utrymme från den dominerande "gamle". Det finns mycket att säga om Mona Sahlin, tidigare bl a s-partisekreterare och mångårigt statsråd på en rad olika poster i regeringen. Hon kom in i riksdagen för 24 år sedan, redan som 25-åring. Sedan kom hon som 32-åring påläggskalv in i Ingvar Carlssons s-regering, fick som ny arbetsmarknadsminister försvara ett mycket impopulärt krispak med strejkstopp och annat som Carlssonregeringen lade fram år 1990. Sedan var Sahlin med statsminister Carlsson på valaffischer och i tv-debatten inför valet 1991. Hon var en långtifrån hellyckad partisekreterare några år från 1992 och sedan åter minister efter valet 1994. Var borta från regering och politik några år efter avgången till följd av "Toblerone-affären" som fällde henne hösten 1995. Därför blev det inte "Ingvar Carlsson"-favoritetn Sahlin utan finansminister Göran Persson som efterträdde Ingvar Carlsson som partiordförande och statsminister. Efter några år i den politiska kylan återkom Mona Sahlin som biträdande näringsminister 1998 och sedan på andra ministerposter, senast som samhällsbyggnadsminister, fram till valet den 17 september 2006. Så visst är Mona Sahlin en synnerligen erfaren politiker.
Men hon dras fortsatt med en bestående misstro i många s-partiförsamlingar. Uppslutningen kring henne som en möjlig, trolig partiordförande är ingalunda odelad och stark. Och i likhet med demokraternas troliga, möjliga presidentkandidat Hillary Clinton dras Mona Sahlin dras också med en politisk belastning att ha ansetts gått åt höger. Hillary Clinton ses som svikare av många av demokraternas kärnväljare, Sahlin har lite samma problem med en del s-kärnväljare.
Många i den majoritet av s-väljare som vill ha en omfattande offentlig sektor och är negativa eller starkt skeptiska till EU:s valuta- och myntunion, EMU, ser Mona Sahlin som en alltför uttalad EU-entusiast för en i grunden rätt EU-skeptisk s-väljarkår. Samma EU-barlast hade även Margot Wallström haft men möjligen haft lite lättare än Sahlin att bemästra, om hon valt att kandidera som s-partiledare. Samtidigt uppfattar många borgerliga väljare Sahlin - och hennes gamla 90-talsbudskap om att "det är häftigt att betala skatt" - som en provokativ högskattefanatiker. Så Sahlin-myntet har åtminstone ett par olika sidor.
Sahlin - en omstidd politiker som har mycket att bevisa
Som en den 18 mars 2006 vald, trolig kvinnlig parti- och oppositionsledare med en ofta tuff debattstil kommer Sahlin att utgöra en sannolikt tydlig kontrast gentemot alliansregeringens ledare, statsminister Fredrik Reinfeldt. Men ska en oppositionsledare Sahlin nå mera varaktig framgång måste hon också vara framgångsrik i att öka väljarstödet för socialdemokraterna inför kommande val hösten 2010. Detta i sin tur lär rimligen kräva att hennes s-ledda opposition driver en ekonomiskt och socialt utjämnande politisk retorik och alternativ budgetlinje, som tydligt kontrasterar mot Reinfeldts alliansregering. I så fall är hon snart tillbaka i sitt gamla 90-talsbudskap om att det är häftigt att betala skatt.
Mona Sahlin har åter - inför det förestående ordförandevalet - på nytt fått påskrivet av tidigare nära medarbetare och andra för att vara lat, ytlig och dåligt påläst. Om det har fog för sig - sannolikt har det så, åtminstone delvis - lär hon behöva jobba hårt för att förbättra sig på sina svaga punkter. Och att hon vågar/vill omge sig också med rådgivare som har integritet och vågar vara kritiska, när så är befogat. Ledare som fegar på den här punkten brukar däremot snart tappa fotfästet i tillvaron och i sin förmåga att vara goda ledare.
Sedan hör det förstås också till pjäsen att ledare, också Sahlins företrädare, alltid får och med tiden drar på sig kritik. Sveriges meste och längste statsminister Tage Erlander, aldrig anfrätt att ledarskapets status, är väl det stora undanteget här. Om en av hans "pojkar" och sentida efterföljare, Ingvar Carlsson, hette det exempelvis att han var synnerligen demokratisk men grå, tråkig, stel och inte riktigt förmådde engagera. Men hur lätt var det att efterträda den mördade Olof Palme med hans engagemang och ideologiska hetta? Och om den dominerande 90-talspolitikern Göran Persson hette det att han var pampig, bufflig, snål med mera. En partiledarkandidat på väg att bli partiledare får finna sig i kritik, oavsett kön och klass. Men det är få förunnat att ha Erlanders självironi när han år 1946 konstaterade att vara ansedd som "nolla är inget dåligt utgångsläge". Därifrån kan det bara bli bättre.
Vi får se hur en sannolikt snart vald Mona Sahlin som ny s-partiordförande förmår hantera den kritik som faktiskt finns om hennes kvaliteter som ledande politiker. Men tveklöst ligger det nog henne i fatet att hon åtminstone tidigare hört till de främsta så kallade förnyarna, alltså socialdemokraternas "högerflygel".
Blir Sahlin partiledare för S bör hon anstänga sig hårdare att visa att hon är hela partiets ledare. Annars har hon bara en begränsad chans att överleva som ledare under någon längre tid och ha en rimlig chans att vinna kommande riksdagsval. Då kräver det nog snarare att hon med sitt ledarskap, en aktiv partisekreterare och övriga nära omgivning ser till att tydliggöra socialdemokraternas berättelse om framtiden och att positionera sig i mitten av vänsterhalvan i det svenska politiska landskapet. Då är den svenska väljarkårens - i grunden mycket positiv till offentliga trygghetssystem, en aktiv arbetsmarknadspolitik etc - majoritet också villig att på nytt ge socialdemokraterna chansen att regera Sverige igen. Precis som de så ofta gjorde under Per Albin Hansson- Erlander-, Palme-, Carlsson- och Persson-åren.
Den 18 mars 2007 är Mona Sahlin med sannolikt runt 80 procents säkerhet vald som ny s-partiledare för de svenska socialdemokraterna. Sedan börjar det riktiga jobbet att visa sig värdig att följa tidigare stora s-partiledare i spåren och att S på nytt får axla ansvaret som landets statsminister och ledande regeringsparti.
Hur det går med den uppgiften är dock för tidigt att uttala sig om redan nu.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
PS. Som jag och en känd TCO-ekonom hörde en f d förbundsordförande säga ett Carin Jämtin-möte häromdagen: jag kommer att gå ur partiet om Sahlin blir vald som partiledare. Det var inte någon direkt "udda" röst som sade så...
Så Sahlin har nog mycket att bevisa om och när hon troligen blir vald den 18 mars nästa år.
posted by rbjorkenwall at 3:54 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home