Väinö Linnas romaner - en nödvändig och storslagen läsning

En del böcker kan nästan förändra liv. Andra böcker är nödvändiga för att förstå sammanhang. De behövs för att få inblick i vår gemensamma historia och lära sig hur världen fungerar i dag. Till den senare kategorin hör den bästa finske författaren som tyvärr aldrig fick nobelpriset, nämligen Väinö Linna. Det borde han nämligen fått såväl för sin lysande krigsskildring "Okänd soldat" (utgiven 1955) som för den historiska insats han gjorde för att läka finska folkets sår med sin briljanta s k torpartrilogi om inbördeskriget 1917 och tiden därefter. Linnas romaner är en alldeles utmärkt julhelgs- och sommarläsning, vare sig man gör det för första gången eller har dem som en återkommande omläsning. Ungefär som Dostojevskijs "Bröderna Karamasov".

Linnas torpartrilogin - en stor läsupplevelse
Vid den store finske arbetarförfattaren Väinö Linnas död 1992 berättade en kulturjournalist på DNs kultursidor att han kunde vakna upp kallsvettig på natten för att han inte kunde minnas vad Jussi Koskelas tre söner hette. Hur kan man glömma sånt? Det är precis mitt i prick.
Väinö Linna - som aldrig fick nobelpriset - var en stor författare som man utan vidare kan läsa om och om igen med samma behållning.

Han s k torpartrilogi om Pentinkulma och Koskela-familjens öden är lysande litteratur och samtidigt också den kanske bästa politiska analysen i romanform avett inbördeskrigs mekanismer. Romanerna är både en försoningshandling och samtidigt en uppgörelse med en förljugen historieskrivning som starkt bidrog till att leda den finska närhistorian och utvecklingen in i nya banor, som den svenske översättaren Nils-Börje Stormbom sagt om Linnas böcker.

Efter flera omläsningar av - Högt bland Saarijärvis moar (1959), Upp trälar (1960) och Söner av ett folk (1962) - kan jag numera börja var som helst i böckerna och ändå veta precis vad som hänt eller kommer att hända med skräddaren Halme, Jussi, Akseli och hans två andra söner Koskela i inbördes- och efterkrigs-Finland.

Så fort man läst den inledande första meningen i första boken så är jag fast och vill bara läsa vidare. "I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi", så börjar Väinö Linna sin berättelse om Koskela-familjens öden i sin inledningsbok "Högt bland Saarijärvis moar". Så enkelt och samtidigt så briljant. Sedan läser man bara vidare till slutmeningen i "Söner av ett folk" om hur gungstolen saktade farten, rörde bara stilla på sig med långa pauser, men leendet dröjer kvar i Elinas ansikte där hon lyssnade på sången i radion: En gång - det sägs så bara - har lappen velta se, hur djupt det kunde vara i stora Enare. Hans lina brast;där ljöd en sång: Jag är så djup som jag är lång. - Sen dess har ingen mätit det djupet än en gång".

Pentinkulma lever i oss och vi lever i Pentinkulma. Och det oavsett om man sedan själv någonsin själv fysiskt vistats i det böljande sommarlandskapet i finska Tavastland, strax norr eller väster om Finlands andra stad Tammerfors.

Men väl klar med torpartrilogin vill man bara avsluta sin läsupplevelse med att än en gång läsa hur det går för Akseli Koskela, Rokka och alla andra världens kanske bästa krigsskildring, "Okänd soldat", och som samtidigt också blev Väinö Linnas sista roman.

Sorgen är stor när sista sidan är läst. Men tack och lov är det bara att vänta till suget kommer tillbaka och nästa omläsning av Pentinkulma-trilogin och Okänd soldat stundar. Vi ses igen till lediga sommardagar eller julhelgen kan man säga till Jussi, Akseli och de andra Koskela-bröderna. Alla gånger.

I kombination med historikern Heikki Ylikangas "Vägen till Tammerfors" utgör Pentinkulma-trilogin något av det bästa som finns att läsa för den som vill förstå vilka grymheter som kan följa i spåren av ett inbördeskrig. Och som vi för tio år sedan tvingades stifta bekantskap med i Bosnien-rapporteringen (jfr Srebrenica m fl !) eller från afrikanska massmord i Darfur i Sudan eller Rwanda, så väl fångad i det lysande biofilmen Hotel Rwanda (från år 2004, finns på DVD).Linna borde fått nobelpriset - för torpartrilogin men också för Okänd soldat. Men folkets kärlek fick Linna, nobelpriset förutan. Också i vårt land.

Historia är viktigt
Linnas böcker är bara ett av många exempel på att skönlitteratur ofta fungerar utmärkt när man vill lära sig historia. Och vad som egentligen hände i inbördeskrigets Finland.

Göran Persson och hans dåvarande s-regering ska ha en eloge för att man för några år sedan tog ansvaret för att öka kunskapen om förintelsen när alarmen om svaga kunskaper fick genomslag i media år 1997. Det var också bra när tidigare skolministern Tomas Östros härom året fick riksdagens stöd för att göra historia till ett kärnämne på gymnasiet. Alldeles för få vet hur åtskilliga miljoner människor har förföljts och mördats (jfr elvaårs-minnet av massakern i Srebrenica i Bosninen senhösten 2006) på grund av politik, etnicitet, religion och nationalism runt om i Europa och övriga världen under 1900-talet och nu på 2000-talet.

Om historien glöms riskerar illdåd att upprepas, nu senast i Irak, Libanon och Darfur i Sudan. Att minnas historien gör att möjligheten finns att dra slutsatser från den. Också i det avseendet kan läsning som Linnas torpartrilogi göra nytta. En alldeles särskilt god läsning är det nog ändå just på sommaren, när den rätta ron och lugnet har infunnit sig. Då är det rätt tid att sjunka in i Koskela-familjens öden och äventyr. Det är storslagen helg- och ledighetsläsning!
ROBERT BJÖRKENWALL