Poänglöst att skylla s-valnederlaget på media
Häromdagen var jag med på ett valanalysmöte i socialdemokratiska pressföreningens regi med valanalysgruppens sammankallade Berit Andnor.
Diskussionen där blev överraskande frimodig och självkritisk. Bland annat så konstaterades att man inte ska gå och inbilla sig att det bara var en fråga om dålig tajming i slutskedet som gjorde att socialdemokraterna och Göran Persson förlorade valet. Oförmågan att hantera arbetslösheten gick djupare än så. Jobbfrågan hade dåvarande regeringspartiet förlorat redan året innan valåret 2006.
Det är också poänglöst att skylla valnederlaget - back 4,9 % i väljarstöd - på att socialdemokratin hade tidningarna och andra media emot sig och att det var mediernas fel att socialdemokratin förlorade. Det medierna kan göra är att förstärka opinioner som redan finns genom ett tendensiöst urval, men de kan knappast skapa några åsikter som inte redan existerar och är på väg att växa i styrka och kraft.
Det är sant att det fanns en allmän misstro mot socialdemokratin för dess bristande förmåga och dess kris är mer djupgående och av mer långsiktig karaktär än vad de flesta vill erkänna. Socialdemokraterna hade långt före valspurten förlorat kampen om problemformuleringsprivilegiet - främst jobben - och då tyckte en del att man lika gärna kunde prova något nytt. Den valanalysgrupp som leds av Berit Andnor och huvudsekreteraren Bo Bernhardsson har tagit ett betydligt rejälare grepp över ämnet. De frågeställningar som de definierat är betydligt fruktsammare än den många gånger rätt torftiga diskussionen om partiet ska ha Margot, Mona, Pär eller Carin som nu partiledare.
Hur långt valanalysgruppens rannsakan kommer att leda - tillåts att gå? - är dock för tidigt att säga nu. Det beror i mångt och mycket på hur stark självkritik man tillåts odla. Och vad också andra ledande - vid sidan av Göran Persson - anser sig tåla och orka med av självkritik och erkännande av egna tillkortakommanden. Och då inte enbart i valrörelsens slutskede utan också åtminstone ytterligare ett à två år innan valåret. Då mycket av grunden för valförlusten redan lades.
Men så här långt verkar valanalysgruppen vara hyggligt fördomsfri när man på socialdemokratiska pressföreningens möte häromdagen analyserade läget, väljarströmmarna, direktövergången på 8 procentenheter från S till M, det rekordlåga (38 %-iga) stöd som socialdemokraterna i 2006 års val fick i gruppen äldre väljare etc. På pressföreningens möte framkom också att socialdemokraterna i valrörelsen upplevdes sakna en lockande framtidsvisionen.
Partiet hade då och har ännu inte någon egen berättelse att hålla fram för väljarna och medborgarna i Sverige. Desto mera upptaget hade partiet varit av budgetsaneringen och ägnade den och säkrandet av välfärden så mycket kraft att framtidsdiskussionen förtvinade.
Jobbfrågan, bristen på egen berättelse om framtiden och ledarskapet gjorde i grunden att partiet förlorade valet den 17 september.
Vad socialdemokratin skulle behöva nu är en nytändning. Inte enbart ett nytt ledarskap.
ROBERT BJÖRKENWALL
Diskussionen där blev överraskande frimodig och självkritisk. Bland annat så konstaterades att man inte ska gå och inbilla sig att det bara var en fråga om dålig tajming i slutskedet som gjorde att socialdemokraterna och Göran Persson förlorade valet. Oförmågan att hantera arbetslösheten gick djupare än så. Jobbfrågan hade dåvarande regeringspartiet förlorat redan året innan valåret 2006.
Det är också poänglöst att skylla valnederlaget - back 4,9 % i väljarstöd - på att socialdemokratin hade tidningarna och andra media emot sig och att det var mediernas fel att socialdemokratin förlorade. Det medierna kan göra är att förstärka opinioner som redan finns genom ett tendensiöst urval, men de kan knappast skapa några åsikter som inte redan existerar och är på väg att växa i styrka och kraft.
Det är sant att det fanns en allmän misstro mot socialdemokratin för dess bristande förmåga och dess kris är mer djupgående och av mer långsiktig karaktär än vad de flesta vill erkänna. Socialdemokraterna hade långt före valspurten förlorat kampen om problemformuleringsprivilegiet - främst jobben - och då tyckte en del att man lika gärna kunde prova något nytt. Den valanalysgrupp som leds av Berit Andnor och huvudsekreteraren Bo Bernhardsson har tagit ett betydligt rejälare grepp över ämnet. De frågeställningar som de definierat är betydligt fruktsammare än den många gånger rätt torftiga diskussionen om partiet ska ha Margot, Mona, Pär eller Carin som nu partiledare.
Hur långt valanalysgruppens rannsakan kommer att leda - tillåts att gå? - är dock för tidigt att säga nu. Det beror i mångt och mycket på hur stark självkritik man tillåts odla. Och vad också andra ledande - vid sidan av Göran Persson - anser sig tåla och orka med av självkritik och erkännande av egna tillkortakommanden. Och då inte enbart i valrörelsens slutskede utan också åtminstone ytterligare ett à två år innan valåret. Då mycket av grunden för valförlusten redan lades.
Men så här långt verkar valanalysgruppen vara hyggligt fördomsfri när man på socialdemokratiska pressföreningens möte häromdagen analyserade läget, väljarströmmarna, direktövergången på 8 procentenheter från S till M, det rekordlåga (38 %-iga) stöd som socialdemokraterna i 2006 års val fick i gruppen äldre väljare etc. På pressföreningens möte framkom också att socialdemokraterna i valrörelsen upplevdes sakna en lockande framtidsvisionen.
Partiet hade då och har ännu inte någon egen berättelse att hålla fram för väljarna och medborgarna i Sverige. Desto mera upptaget hade partiet varit av budgetsaneringen och ägnade den och säkrandet av välfärden så mycket kraft att framtidsdiskussionen förtvinade.
Jobbfrågan, bristen på egen berättelse om framtiden och ledarskapet gjorde i grunden att partiet förlorade valet den 17 september.
Vad socialdemokratin skulle behöva nu är en nytändning. Inte enbart ett nytt ledarskap.
ROBERT BJÖRKENWALL
posted by rbjorkenwall at 4:56 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home