A-kassan och jobben - lägre löne- och kollektivavtalsnivåer - början på ett modellbyte?
Fredrik Reinfeldts högeralliansregering agerar uppenbarligen utan fast mark under fötterna i frågan om den sänkta a-kasseersättningen, att sänkt a-kassa skulle ge fler jobb. Alliansregeringen och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har långt ifrån några solida bevis för sin huvudtes att sänkt a-kassa ger fler jobb. Just detta har ingalunda kunnat bevisas. Nu senast har den västekonomiska sammanslutningen OECD i en jobbrapport för 2006 pekat på att en samhällsmodell med generösa nivåer i välfärdssystemen - då bl a i a-kassan - en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka fackföreningar som bidrar till en väl fungerande lönebildning med fördel skapar låg arbetslöshet.
Högeralliansregeringen agerar utan fast mark under fötterna i frågan om den sänkta a-kasseersättningen. En huvudtes är att sänkt a-kassa ger fler jobb.Det har inte kunnat bevisas. Riksdagens utredningstjänst, RUT, säger i en PM : ”Det bör påpekas att det inte finns ett direkt samband mellan sänkt nivå på arbetslöshetsersättningen och skapandet av nya arbetstillfällen”. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) viftar dock undan såväl detta som OECD-rapporten i ett interpellationssvar i riksdagen den 4 december. Han och regeringen vill inte alls inte kännas vid - eller låtsas om - den kritik som forskare och ekonomer riktar mot deras tes. Detta trots att bevis- och ansvarsbördan måste falla tungt på den nya alliansregering som nu vill genomföra stora samhällsexperiment. Professorn i ekonomi David R Howell, New York, Roland Spånt, fil dr i nationalekonomi och Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO menar alla tre att internationell forskning inte stöder regeringens resonemang (se vidare en Brännpunkt-artikel i Svenska dagbladet).
I en expertrapport om arbetsmarknaden från OECD har man pekat på att en samhällsmodell med generösa nivåer i välfärdssystemen - inkl. a-kassan -, en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka fackföreningar är faktorer som bidrar till en väl fungerande lönebildning med fördel skapar låg arbetslöshet. Som alternativ skisserar man en mer sydeuropeisk kontinental modell präglad av svag arbetsmarknadslagstiftning, låga ersättningsnivåer och större ekonomiska skillnader. Det vägvalet förutsätter med en större s k låglönesektor. Den modellen strider dock mot traditionen och inriktningen på svensk och för den delen också nordisk arbetsmarknad. Vägvalet för vårt land har hittills varit att vi ska ”konkurrera med kvalitet, och inte låga löner”.
Nu vill man bryta detta samhällskontrakt. När regeringen Reinfeldt nu väljer att sänka a-kassan är syftet naturligtvis i förlängningen att tvinga människor att ta arbeten till lägre löner än idag. Det påpekades också i interpellationsdebatten av Carl B. Hamilton (fp) att det kan handla om något ”lägre löner” och att ”kollektivavtalsnivån” också påverkas.Detta är intressant. Varför? Jo, för att det visar vad som är något av kärnan i hela a-kasseförsämringen från regeringens sida. I förlängningen handlar det nämligen om hur löneutrymmet i vårt samhälle ska fördelas. Med fler lågavlönade arbeten i jämförelse med dagens situation så ökar också de ekonomiska skillnaderna och klassklyftorna i vårt land. Fler kommer att behöva två eller åtminstone ett och ett halvt jobb för att klara sin ekonomi med en sådan arbetsmarknadsmodell. Också om regeringen Reinfeldt nu förnekar att så är fallet, så det just så det ser ut i många länder i vår omvärlden.
Varför söka sina förebilder med "arbetande fattiga" i exempelvis USA? Varför inte i stället bygga vidare på den nordiska modell som även OECD anser vara framgångsrik? Alliansregeringen borde väl åtminstone kunna fundera lite på varför till och med deras eget expertorgan för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IAFU, säger så här: ”Forskningen säger ingenting om vilken nivå som ersättningen (läs a-kasseersättningen) ska ligga på”.
Riksdagens utredningstjänst, RUT, konstaterar i sin PM: ”En annan viktig faktor är den motverkande effekt som en mindre generös arbetslöshetsersättning väntas ha på strukturomvandlingen som ger ekonomisk tillväxt.”
Eller i klartext. Sämre fungerande försäkringssystem och lägre a-kasseersättning ökar rädslan för förändringar. Alltså just den förmåga till förnyelse och förändring som - i jämförelse med vår omvärld - varit en klar konkurrensfördel för Sverige.
Alliansregeringen bryter nu - med sitt orättfärdiga och korttänkta a-kasseförslag - upp ett väl beprövat och fungerande samhällskontrakt. I värsta fall kan det här mycket väl vara början på något som kan sluta riktigt illa för Sverige och dess löntagare.
Knappast var det detta som bl a de proteströstande eller somliga av "blockbytarna" önskade sig när de röstade fram Reinfeldt och hans alliansregering den 17 september.
ROBERT BJÖRKENWALL
Högeralliansregeringen agerar utan fast mark under fötterna i frågan om den sänkta a-kasseersättningen. En huvudtes är att sänkt a-kassa ger fler jobb.Det har inte kunnat bevisas. Riksdagens utredningstjänst, RUT, säger i en PM : ”Det bör påpekas att det inte finns ett direkt samband mellan sänkt nivå på arbetslöshetsersättningen och skapandet av nya arbetstillfällen”. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) viftar dock undan såväl detta som OECD-rapporten i ett interpellationssvar i riksdagen den 4 december. Han och regeringen vill inte alls inte kännas vid - eller låtsas om - den kritik som forskare och ekonomer riktar mot deras tes. Detta trots att bevis- och ansvarsbördan måste falla tungt på den nya alliansregering som nu vill genomföra stora samhällsexperiment. Professorn i ekonomi David R Howell, New York, Roland Spånt, fil dr i nationalekonomi och Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO menar alla tre att internationell forskning inte stöder regeringens resonemang (se vidare en Brännpunkt-artikel i Svenska dagbladet).
I en expertrapport om arbetsmarknaden från OECD har man pekat på att en samhällsmodell med generösa nivåer i välfärdssystemen - inkl. a-kassan -, en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka fackföreningar är faktorer som bidrar till en väl fungerande lönebildning med fördel skapar låg arbetslöshet. Som alternativ skisserar man en mer sydeuropeisk kontinental modell präglad av svag arbetsmarknadslagstiftning, låga ersättningsnivåer och större ekonomiska skillnader. Det vägvalet förutsätter med en större s k låglönesektor. Den modellen strider dock mot traditionen och inriktningen på svensk och för den delen också nordisk arbetsmarknad. Vägvalet för vårt land har hittills varit att vi ska ”konkurrera med kvalitet, och inte låga löner”.
Nu vill man bryta detta samhällskontrakt. När regeringen Reinfeldt nu väljer att sänka a-kassan är syftet naturligtvis i förlängningen att tvinga människor att ta arbeten till lägre löner än idag. Det påpekades också i interpellationsdebatten av Carl B. Hamilton (fp) att det kan handla om något ”lägre löner” och att ”kollektivavtalsnivån” också påverkas.Detta är intressant. Varför? Jo, för att det visar vad som är något av kärnan i hela a-kasseförsämringen från regeringens sida. I förlängningen handlar det nämligen om hur löneutrymmet i vårt samhälle ska fördelas. Med fler lågavlönade arbeten i jämförelse med dagens situation så ökar också de ekonomiska skillnaderna och klassklyftorna i vårt land. Fler kommer att behöva två eller åtminstone ett och ett halvt jobb för att klara sin ekonomi med en sådan arbetsmarknadsmodell. Också om regeringen Reinfeldt nu förnekar att så är fallet, så det just så det ser ut i många länder i vår omvärlden.
Varför söka sina förebilder med "arbetande fattiga" i exempelvis USA? Varför inte i stället bygga vidare på den nordiska modell som även OECD anser vara framgångsrik? Alliansregeringen borde väl åtminstone kunna fundera lite på varför till och med deras eget expertorgan för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IAFU, säger så här: ”Forskningen säger ingenting om vilken nivå som ersättningen (läs a-kasseersättningen) ska ligga på”.
Riksdagens utredningstjänst, RUT, konstaterar i sin PM: ”En annan viktig faktor är den motverkande effekt som en mindre generös arbetslöshetsersättning väntas ha på strukturomvandlingen som ger ekonomisk tillväxt.”
Eller i klartext. Sämre fungerande försäkringssystem och lägre a-kasseersättning ökar rädslan för förändringar. Alltså just den förmåga till förnyelse och förändring som - i jämförelse med vår omvärld - varit en klar konkurrensfördel för Sverige.
Alliansregeringen bryter nu - med sitt orättfärdiga och korttänkta a-kasseförslag - upp ett väl beprövat och fungerande samhällskontrakt. I värsta fall kan det här mycket väl vara början på något som kan sluta riktigt illa för Sverige och dess löntagare.
Knappast var det detta som bl a de proteströstande eller somliga av "blockbytarna" önskade sig när de röstade fram Reinfeldt och hans alliansregering den 17 september.
ROBERT BJÖRKENWALL
posted by rbjorkenwall at 12:13 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home