Vänsterhopp i Latinamerika - och diktatorer som dör
Analys
Vänsterhopp i Latinamerika - och diktatorer som dör
Inom loppet av något dygn är två nyheter från Sydamerika de främsta i medierna. Den ena var att Chiles diktator 1973-90, Augusto Pinochet, är döende efter en hjärtinfarkt. Den andra var häromdagen: att Venezuelas president sedan 1998, Hugo Chavez, blivit omvald. Han vann med stor marginal: 62 procent av rösterna mot oppositionskandidatens 38.
Till slut möter en brutal diktator som den nu 91-åriga Augusto Pinochet det avgörande nederlaget. Anhöriga till de många tusentals han brutalt lät mörda har utkrävt ansvar av diktatorn. Undersökningsdomare har jagat honom, den demokratiska världen förskjutit honom. Döden hann dock före rättvisan. Och nu tar, som författaren García Márquez skriver, ”gamarna in via balkongerna i palatset”. Döden nådde nyligen också den i San Francisco boende ekonomiprofessor Milton Friedman, den nyliberala chicagoskölans och konstruktören av kuppgeneralens socialt brutala ekonomiska politik.
Generalen Pinochet ledde den militärjunta som i september 1973 störtade den folkvalde presidenten Salvador Allende. Socialisten och läkaren Salvador Allende hade en tydlig vänsterprofil på sin politik. Det störde USA, som betraktade Latinamerika som sin bakgård. På den ville USA ha regimer som stormakten kunde lita på. Dit hörde inte vänsterradikala regeringar som Allendes som i flera avseenden var ett rött skynke för USA, då lett av den senare så nedsligt i förtid avgångna presidenten Richard Nixon.
På den tiden höll sig USA med dominoteorin: om ett land i en region blev kommunistiskt (eller socialistisk) så blev snart alla länder det. En världsomspännande kamp pågick ju mellan USA och Sovjet om inflytandet över olika länder. Det förödande Vietnam-kriget som USA i praktiken förlorade dikterades av denna teori. 1973 var röd-stämplade styren, som Allendes i Chile - och än mera så Castros på Kuba, ännu tämligen udda företeelser på "USA:s bakgård".
I dag år 2006 är läget ett helt annat. I Latinamerika - och i många fall också i Centralamerika -har allt fler alla länder fått olika slag vänsterstyren de senaste åren. Högerregimerna är däremot få. I länderna söder om Panama - undantaget Guyana-regionen - bara två, ännu högerstyrda regimer: Colombia och Paraguay.
Det är en otrolig utveckling. Jämför detta med för 25-30 år sedan då kontinenten dominerades av militärdiktaturer. Och där Bolivia, idag styrt av vänsterpolitikern Evo Morales, hade världsrekord i antal militärkupper. Dagens vänsterpräglade regimer i Latinamerika är dock av högst olika snitt.
Den nyligen omvalde f d metallarbetaren och forna strejkledaren, presidenten Lula da Silvas i Brasilien är numera en rätt pragmatisk vänsterradikal, som ändå lyckats minska fattigdomen och förbättra hälsoläget för stora befolkningsgrupper i detta jätteland med kontinentens kanske största klassklyftor. Hugo Chavez styre i oljerika Venezuela, samt Evo Morales i tenngruvornas Bolivia, är mer vänsterinriktade än de övriga, exempelvis socialisten Michelle Bachelets i kopparlandet Chile. Men även Chavez har, likt Lula, åstadkommit stora förbättringar inte minst vad gäller hälsovården för stora befolkningsgrupper. Grupper som numera utgör Chavez främsta väljarbas.
Också Ecuador fick häromveckan ett vänsterstyre när Rafael Correra vann valet där. Men Correra föredrar att utmejsla en egen politisk linje. Men visst är också det en seger som kan räknas till kontinentens tydliga vänstervåg. Och sandinisten Daniel Ortega vann nyligen valet i Nicaragua, men har numera en mycket modestare vänsterprofil än när han styrde på 80-talet.
I en tid när politikens möjligheter och räckvidd i kapitalets globaliserade värld har snävats in, är vänstervågen i Latinamerika ändå något som kan hälsas med tillfredsställelse om man tror på politikens möjligheter och balanserande kraft. Att vänsterframgångarna där också kunnat växlas in i reella förbättringar för breda folkgrupper och de underprivilegierade är glädjande och hoppingivande.
Tids nog lär det även bli någon form av demokrati och folkligt i val legitimerat styre även på vänsterdiktaturens Cuba. Castro är på väg ut och ersätts snart av andra krafter, oklart ännu när och hur.
Sammantaget finns det anledning att notera att den nu pågående politiska utvecklingen i den amerikanska kontinenten söder om USA som för framtiden mycket hoppingivande. Särskilt då för den som gärna ser en utveckling mot minskade klassklyftor i ofta extremt ojämlika, latin- och centralamerikanska nationer.
Måhända finns det - i det perspektivet - ändå skäl att också väga in att högerrepublikanerna med president Bush i spetsen nu också på hemmaplan tvingas åse hur demokraterna flyttat fram sina positioner i kongressens båda kammare. Möjligen förmår de fullfölja den trenden och "knyta ihop säcken" och även finna det amerikanska presidentvalet om två år.
I så fall ökar utsikterna ytterligare att vi - trots klimathot, blodiga inbördeskrig i Irak, ett instabilt och tickande bomb osäkert Mellersta Östern - ändå går mot en lite tryggare och bättre värld. Åtminstone för den som tror på tanken på alla folks frihet under någorlunda rättvisa levnadsbetingelser och vill ha en värld i fred.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com
Vänsterhopp i Latinamerika - och diktatorer som dör
Inom loppet av något dygn är två nyheter från Sydamerika de främsta i medierna. Den ena var att Chiles diktator 1973-90, Augusto Pinochet, är döende efter en hjärtinfarkt. Den andra var häromdagen: att Venezuelas president sedan 1998, Hugo Chavez, blivit omvald. Han vann med stor marginal: 62 procent av rösterna mot oppositionskandidatens 38.
Till slut möter en brutal diktator som den nu 91-åriga Augusto Pinochet det avgörande nederlaget. Anhöriga till de många tusentals han brutalt lät mörda har utkrävt ansvar av diktatorn. Undersökningsdomare har jagat honom, den demokratiska världen förskjutit honom. Döden hann dock före rättvisan. Och nu tar, som författaren García Márquez skriver, ”gamarna in via balkongerna i palatset”. Döden nådde nyligen också den i San Francisco boende ekonomiprofessor Milton Friedman, den nyliberala chicagoskölans och konstruktören av kuppgeneralens socialt brutala ekonomiska politik.
Generalen Pinochet ledde den militärjunta som i september 1973 störtade den folkvalde presidenten Salvador Allende. Socialisten och läkaren Salvador Allende hade en tydlig vänsterprofil på sin politik. Det störde USA, som betraktade Latinamerika som sin bakgård. På den ville USA ha regimer som stormakten kunde lita på. Dit hörde inte vänsterradikala regeringar som Allendes som i flera avseenden var ett rött skynke för USA, då lett av den senare så nedsligt i förtid avgångna presidenten Richard Nixon.
På den tiden höll sig USA med dominoteorin: om ett land i en region blev kommunistiskt (eller socialistisk) så blev snart alla länder det. En världsomspännande kamp pågick ju mellan USA och Sovjet om inflytandet över olika länder. Det förödande Vietnam-kriget som USA i praktiken förlorade dikterades av denna teori. 1973 var röd-stämplade styren, som Allendes i Chile - och än mera så Castros på Kuba, ännu tämligen udda företeelser på "USA:s bakgård".
I dag år 2006 är läget ett helt annat. I Latinamerika - och i många fall också i Centralamerika -har allt fler alla länder fått olika slag vänsterstyren de senaste åren. Högerregimerna är däremot få. I länderna söder om Panama - undantaget Guyana-regionen - bara två, ännu högerstyrda regimer: Colombia och Paraguay.
Det är en otrolig utveckling. Jämför detta med för 25-30 år sedan då kontinenten dominerades av militärdiktaturer. Och där Bolivia, idag styrt av vänsterpolitikern Evo Morales, hade världsrekord i antal militärkupper. Dagens vänsterpräglade regimer i Latinamerika är dock av högst olika snitt.
Den nyligen omvalde f d metallarbetaren och forna strejkledaren, presidenten Lula da Silvas i Brasilien är numera en rätt pragmatisk vänsterradikal, som ändå lyckats minska fattigdomen och förbättra hälsoläget för stora befolkningsgrupper i detta jätteland med kontinentens kanske största klassklyftor. Hugo Chavez styre i oljerika Venezuela, samt Evo Morales i tenngruvornas Bolivia, är mer vänsterinriktade än de övriga, exempelvis socialisten Michelle Bachelets i kopparlandet Chile. Men även Chavez har, likt Lula, åstadkommit stora förbättringar inte minst vad gäller hälsovården för stora befolkningsgrupper. Grupper som numera utgör Chavez främsta väljarbas.
Också Ecuador fick häromveckan ett vänsterstyre när Rafael Correra vann valet där. Men Correra föredrar att utmejsla en egen politisk linje. Men visst är också det en seger som kan räknas till kontinentens tydliga vänstervåg. Och sandinisten Daniel Ortega vann nyligen valet i Nicaragua, men har numera en mycket modestare vänsterprofil än när han styrde på 80-talet.
I en tid när politikens möjligheter och räckvidd i kapitalets globaliserade värld har snävats in, är vänstervågen i Latinamerika ändå något som kan hälsas med tillfredsställelse om man tror på politikens möjligheter och balanserande kraft. Att vänsterframgångarna där också kunnat växlas in i reella förbättringar för breda folkgrupper och de underprivilegierade är glädjande och hoppingivande.
Tids nog lär det även bli någon form av demokrati och folkligt i val legitimerat styre även på vänsterdiktaturens Cuba. Castro är på väg ut och ersätts snart av andra krafter, oklart ännu när och hur.
Sammantaget finns det anledning att notera att den nu pågående politiska utvecklingen i den amerikanska kontinenten söder om USA som för framtiden mycket hoppingivande. Särskilt då för den som gärna ser en utveckling mot minskade klassklyftor i ofta extremt ojämlika, latin- och centralamerikanska nationer.
Måhända finns det - i det perspektivet - ändå skäl att också väga in att högerrepublikanerna med president Bush i spetsen nu också på hemmaplan tvingas åse hur demokraterna flyttat fram sina positioner i kongressens båda kammare. Möjligen förmår de fullfölja den trenden och "knyta ihop säcken" och även finna det amerikanska presidentvalet om två år.
I så fall ökar utsikterna ytterligare att vi - trots klimathot, blodiga inbördeskrig i Irak, ett instabilt och tickande bomb osäkert Mellersta Östern - ändå går mot en lite tryggare och bättre värld. Åtminstone för den som tror på tanken på alla folks frihet under någorlunda rättvisa levnadsbetingelser och vill ha en värld i fred.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 6:29 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home