Sverige allt mera ojämlikt visar en färsk OECD-rapport

Om hur Sverige halkar utför i en färsk OECD-rapport: En rapport från västekonomiska expertorganisationen OECD som häromdagen refererades i storstadsdrakarna visar att ingenstans i Europa växer klyftorna snabbare än i Sverige. På 15 år har andelen relativt fattiga mer än fördubblats. Motsvarande förändring har inte inträffat i något OECD-land. År 1995 hade Sverige de minsta inkomstskillnaderna och toppade den listan som mest jämlika nationen. I den nya, färska rankingen hamnar Sverige på 14:e plats, föga hedrande. Raset utför i jämlikhetslistan har gått fort. Reinfeldt-regeringen har – med alla sina jobbskattesänkningar i kombination med försämrad a-kassa och sjukförsäkring och rekordarbetslöshet - varit framgångsrik i sin ambition att förvandla Sverige till en högst medelmåttig nation i Europa. Vi är inte längre något föredöme i vare sig jämlikhet eller hög sysselsättning. Men Reinfeldt-regeringen är dock inte ensam skyldig. Ty erkännas ska att klyftorna ökade också redan under den socialdemokratiska regeringen. Men de har ökat högst påtaglig efter 2006 då sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer fick det sämre genom att ersättningarna till och med sänkts, samtidigt som de inte fått del av Reinfeldts och Borgs skattesänkningar. Klyftorna förvärrades av att de flesta samtidigt har fått förstärkta inkomster att röra sig med och allra mest har den rikaste tiondelen götts med. Vill vi ha ett sådant samhälle där de grupper som har den mest utsatta livssituationen ska tvingas gå i trapporna, medan de andra tar hissen och de som har det allra bästa får ta expresshissen? Det finns andra sätt att bedriva fördelningspolitik än att förstärka klyftorna. Man kan lyfta samhället från botten och motarbeta fattigdomen. Ett samhälle med allt djupare klyftor riskerar att brytas sönder inifrån av de konfliktrisker det innebär att stora befolkningsgrupper tvingas att föra en ständig kamp för att hålla sig över ytan. Fattig är man, enligt OECD:s definition, om hen (han/hon) bara har 50 procent att röra sig med av landets medianinkomst. Högerkrafterna älskar att nedvärdera denna definition och påstår att de fattiga i Sverige har det bättre än i extremt fattiga Bangladesh. Den nation där över tusen textilarbetare nyligen dött när en slumfabrik (fuskbygge) rasade samman nära huvudstaden Dacca. Men frågan för svensk del är: ska trenden med en växande ojämlikhet fortsätta eller brytas under de kommande åren? Det beror rätt mycket på vem som får makten efter valet 2014. Men svaret på den frågan är inte givet. Inte ens vid ett maktskifte hösten 2014. Detta beroende på hur en, enligt en del, väl medelklassfixerad socialdemokrati i praktiken då gör och om man verkligen har kraften och förmågan att bryta den allt mera ojämlika utvecklingen i Sverige. Ty det här är väl inte den fråga som marginalväljarna brinner mest för, som en LO-ekonom nyligen sagt i en kommentar om OECD-rapporten och hur socialdemokraterna i praktisk politik kan tänkas förhålla sig till den. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 18 maj 2013, Dagbladet 20/5, Arbetarbladet i Helsingfors 20/5, Gotlands tidningar 23/5 m fl)