Ett dyrbart misslyckande med universitetsavgifterna

Sverige som litet och exportberoende land behöver skapa bra nätverk ut i världen. Den moderatstyrda regeringen Reinfeldts beslut att på svenska universitet och högskolor börja ta betalt för utländska studenters studier riskerar att på sikt skada Sverige, svenska företag och svensk forskning och utveckling. Sedan avgiften infördes har antalet utländska studenter sjunkit med över 80 procent. För våra universitet och högskolor har bortfallet av det internationella inslaget inneburit en utarmning av utbildningen. För svenska företag och svensk forskning har det inneburit en försämrad möjlighet att knyta till sig unga studenter från olika delar av världen. Från såväl universitets- och högskolevärlden som från industrin är kritiken mot de höga avgifterna för studenter från länder utanför EU massiv. Det stipendiesystem som införts räcker inte på något vis till för att bidra till att kompensera för den nedgång i antalet studenter som avgiften inneburit. Och av stipendierna är en stor del öronmärkta för studenter från de tolv länder Sverige ger bistånd till. I dag ligger avgiften för en student från länder utanför EU på mellan 100 000 och 200 000 kronor per år. De förhoppningar som den tidigare högskoleministern Tobias Krantz (FP), och nu utbildningsminister Jan Björklund (FP), har haft om att genom aktiv värvning i olika delar av världen få en fortsatt god tillströmning av utländska studenter till Sverige har kommit helt på skam. Jan Björklunds tal om att svenska universitet och högskolor skulle locka med hög kvalitet och inte med låga avgifter har stannat vid en from förhoppning. Trots att de svenska universiteten och högskolorna rankas högt föredrar studenter att i stället för Sverige söka sig till skolor som MIT i Boston i USA och andra med ofta minst lika goda stipendiemöjligheter. Från industrins sida har de höga avgifterna kallats ett för regeringen kostsamt misslyckande. I stället för att med de utländska studenterna öka tillgången i Sverige på välutbildad och högkompetent arbetskraft så stryps den. Möjligheten för svenska företag att redan här kunna knyta till sig personer med erfarenhet från olika kulturer, olika bakgrund och olika språk minskar. Man tappar för landet och för svenskt företagande bra ambassadörer liksom viktiga fördelar i den globala konkurrensen. Bland de som kritiserat Jan Björklund och avgifterna finns Anders Axelsson, rektor för Tekniska Högskolan i Lund i Skåne. Han noterar i ett öppet brev till Jan Björklund: ”Tänk vilken nytta svenska företag skulle ha när de marknadsför sig i Kina om de har anställda som är utbildade i Sverige och som har överbryggat kulturbarriärer redan under sin studietid. De skapar viktiga länkar. Det är det som kallas internationalisering.” Anders Axelsson avslutar sin kritik med att konstatera: ”Avgiftsbeläggningen framstår som snålheten som bedrar visheten”. Liknande kritik har också framförts från bland annat Chalmers i Göteborg och KTH (Kungliga Tekniska högskolan) i Stockholm. Att Sverige som litet och exportberoende land behöver göra allt för att skapa ett bra nätverk ut i världen är uppenbart. Men med beslutet att med avgifter göra det svårare för stora grupper av utländska studenter att komma till svenska universitet och högskolor stänger Jan Björklund en viktig väg. I stället för att öppna möjligheten att både föra ut Sverige i världen och föra in världen till Sverige har regeringen reglat porten. Den fråga som behöver besvaras nu är: Kommer en eventuell socialdemokratisk regering – efter valet 2014 – att öppna porten? Tveklöst är att såväl svensk industri som forskar- och universitetsverige ser fram mot svaret. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerat tillsammans med Jaan Ungerson i bl a Norran 3 april, Arbetarbladet 3/4, Dagbladet 4/4 m fl)