S-kongressen i Göteborg - en vägvalskongress

Om S avgörande viktiga vägval inför kongressen i april i Göteborg: Det räcker tyvärr inte att enbart kalla sig framtidsparti för att faktiskt vara ett. Först om Socialdemokraterna på sin partikongress i Göteborg verkligen sätter ner foten i ett antal centrala politiska frågor gör man skäl för att kallas ett framtidsparti. Alltså tydligt vågar peka ut färdriktningen och ambitionen att reformera skattepolitiken så att vi åter får mer rättfärdiga skatter, slår fast en strategi mot full sysselsättning, visar på vägar att bygga bort bostadsbristen, beslutat om hur skatteorättvisan för pensionärskollektivet ska tas bort, a-kassan höjas så att den verkligen ger minst 80 procent av inkomstbortfallet, vågar kliva fram och säga att offentligt finansierade välfärdstjänster ska gå till höjd kvalitet och mer personal och att de privata alternativen som där erbjuds ska få sina vinstuttag reglerade enligt non profitprincipen. Bara för att nu nämna några centrala politiska frågor det det nu saknas en tydlig S-politik av mera klassiskt snitt. Socialdemokraterna partikongress i Göteborg i början av april 2013 måste med andra ord göra upp med sin ängsliga och med motståndarna i regeringskansliet nu väl ängsligt följsamma linje. Om inte, så ökar risken att det blir fyra nya år med Reinfeldt och Borg. Så aprildagarna i Göteborg kommer på många sätt bli avgörande för det vägval om framtiden för partiet. Under 2012 gick Socialdemokraterna tyvärr vilse i sitt alltför ängsliga sneglade på Borg & compani. Vågade i alltför liten grad driva en egen linje. Det blev tydligt i partiets alltför svaga alternativbudget till regeringens hösten 2012 och när utnämnde sig till politikens framtidsparti med dess så kallade affärsplan för Sverige. Det luktade PR-branschsnickeri lång väg och substansen i det som erbjöds var mer än lovligt tunt. Dessutom kan man fundera över ordvalet, som ju i mångt och mycket luktar ängslighet och svagt självförtroende samt klassiska s-värdeord nära nog helt lyser med sin frånvaro. Tyvärr måste samma sak sägas om särskilt det svaga ekonomiska avsnittet i förslaget till nytt partiprogram. En produkt som när det presenterades under senhösten möttes av rättmätig kritik från de egna leden. Också här lyste ängsligheten och det dåliga självförtroendet igenom. Dessutom var det inte nog framtidsinriktat för ett påstått framtidsparti. Annat som kritiserades var att det saknar tillräckligt fokus på exempelvis den allt viktigare klimatfrågan. Kommer det här programförslaget verkligen att överleva kongressbehandlingen i Göteborg? Den nya partiledningens har uppenbarligen en del problem med att navigera i det politiska landskapet och att tolka medlemmarnas och medborgarnas förväntningar på politiken på det sätt som man borde kunna kräva att den som säger sig vilja vara framtidens parti. Känslan insmyger sig att den nya ledningen inte har självförtroende nog att våga vara just socialdemokrater. Och vågar man inte det, så riskerar alternativet till Borg och Reinfeldt att bli så suddigt att risken ökar för att nytt valnederlag hösten 2014. Detta oaktat hur ljust opinionsläget än må vara i detta nu, så är dryga ett och ett halvt år före nästa riksdagsval. För lite fokus på en progressiv fördelningspolitik, på strategier för full sysselsättning, för lite fokus på välfärden och dess framtida försörjning, för lite fokus på miljöfrågor, för lite fokus på vilken politisk väg man själv vill vandra och för stort sneglande på vilken väg Reinfeldt-alliansen har gått och går. Av allt det som presenterats i budgetförslaget i höstas och förts ut i olika uttalanden är det just bilden av Socialdemokraterna som förklarar att så många är så osäkra om Socialdemokraternas vägval och som gör att S inte lyfter mer. Trots att verkligheten där ute borde passa en offensiv S-politik som hand i handske. Också den miljonstora publik som bänkade sig för att se dokumentären om Palme, som SVT visat under helgerna kring årsskiftet samt de många kommentarerna efteråt utgör också en bekräftelse på att folk nu 2013 saknar det patos och den passion för politik av klassiskt S-snitt som Palme stod. Detta i kontrast till dagens mera ängsliga och urvattnade socialdemokrati, som många inte just nu riktigt vet vad den egentligen står för och vill. Alltför många lämnas nu i sticket och har ingen riktigt trovärdig politisk företrädare när S inte vågar vara just socialdemokrater och ett programmatiskt trovärdigt framtidsparti. Det är illa i en tid med massarbetslöshet och växande standard- och klassklyftor som borde vara lite av ett önskeläge för svensk och nordisk socialdemokrati. Delvis är det väl också så att alltför många goda krafter och kapaciteter från vitt skilda miljöer och erfarenhetsbaser inte “poolas ihop” som de borde för att gemensamt och lite djärvare våga arbeta fram politiska lösningar anpassade för att våga och vilja tillgodose samtliga medborgares önskemål och behov. Möjliggöra och ge hopp om att många fler än som nu är fallet kan ges hopp om att kunna “förverkliga sina bästa stämningars längtan” (Hj. Branting). Och det borde inte – bara S mera frimodigt och öppet vågar ta sig an uppgiften – vara en omöjlighet för Socialdemokraterna. Detta också förutsatt att partiet verkligen genuint vill – som man gjorde förr - vill attrahera och engagera de breda väljarskarorna samt visa att man förmår tala till och med samtliga väljare. Alltså ha en bas nog bred nog för att inte enbart förstå samtiden och dess problem utan även genuint vilja lyssna och föra en löpande dialog med denna bas. Nöjer man sig däremot med att enbart vara en “översmart”, PR-nissestyrd kampanjorganisation har man inte den lyhördhet och markkontakt som krävs för att formulera lösningar som bäst motsvarar de verkliga behoven. Också på den punkten – genuin folkrörelse med bred bas eller enbart en monokulturell kampanjorganisation – borde S-kongressen i Göteborg göra ett tydligt vägval. Visa att man vill det förstnämnda och inte nöja sig med den smala kampanjorganisationens strategi. Den nya tekniken borde dessutom – klokt använd – snarare underlätta än försvåra ett sådant vägval. Först med ett väl utmejslat och tydligt program på ett antal centrala politikområden i kombination med en folkrörelsebaserad och dialoginriktad organisation kan Socialdemokraterna fylla epitetet framtidsparti med ett innehåll som nu i långa stycken saknas. Lägg så till detta en rejäl dos frimodighet och bortstädad ängslighet och partiet kan se kommande val hösten 2014 an med optimism. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 7/1-13 m fl). Notera detta följande: “Seminariet "Socialdemokratin – vilken framtid?" i ABF-huset, Stockholm, torsdag 14 februari kl 18.00. Där diskuterar jag, Lena Sommestad Karl-Petter Thorwaldsson och Carl Hamilton följande frågor: Socialdemokratin säger sig nu vara ett ”framtidsparti”. Men vilken framtid är det man tänker sig. Har partiet självt en framtid som en skapande kraft i samhällsomdaningen? Samtalsledare är Carl Tham” /RBj/