Olof Palme - en extraordinär politiker värd att minnas

Observerat: Olof Palme – en politiker värd att minnas 25 år efter mordet

Den 28 februari 2011 har det gått tjugofem år - ett kvarts århundrade – sedan Olof Palme mördades. Ett sällsynt schabbel (panik?) från polisens sida de avgörande första timmarna och halva dygnet gjorde att mordutredningen sedan blev ett enda stort fiasko och ingen riktig klarhet har än idag framkommit om varför han mördades (av den slump?) eller vem som med säkerhet gjorde det. Men än i denna dag sitter en liten utredargrupp som på sparlåga går igenom tips och uppslag som rör denna för det politiska Sverige så traumatiska händelse.

Nu har minst en generation vuxit upp utan några egna minnen av denne ovanligt närvarande politiker, en av de största i Norden. Vem var han? Vad betydde han? Om han fått leva hade han nu varit 84 år. En nestor som många tillfrågat i nuvarande s-kris.

Ett helt oförglömligt ögonblick var hans tack- och hyllningstal till vännen och läromästaren Tage Erlander efter skiftet på partikongressen 1969. Vi som såg eller i läste i pressen om det här kände att det inte bara var retorik i absolut superklass utan också ett stycke historia vi då bevittnade.

Gruvstrejken i Malmfälten och välorganiserade valrörelsen. Kanske var det också höjdpunkten på den svenska Socialdemokratins enorma 1900-tal. Först den stora valsegern 1968 och så då skiftet 1969 från Erlander till Palme. Starkare än då - efter över 50 procent av rösterna i riksdagsvalet 1968 – har den aldrig stått i svensk politik. Några månader senare bröt den stora gruvstrejken i Malmfälten (Svappavara, Kiruna och Malmberg) ut och plötsligt skakade hela folkhemsmodellen i sina grundvalar. Och som en följd av denna som följde en hel serie av arbetsrättsliga lagar – arbetsmiljö, anställningsskydd, medbestämmande, styrelserepresentation, studieledighet etc – som Olof Palme själv starkt pådrivande till att de kom till stånd och förbättrade de anställdas villkor och trygghet i arbetslivet. Det där reformpaketet – jämte föräldraförsäkringens och den offentliga barnomsorgens stegvisa utbyggnad – tillhör några av de bestående insatser som gjordes under Olof Palmes många regeringsår. Tillkomsten av studiemedelssystemet är också Olof Palmes verk, och har bestått.

Det här är för övrigt väl beskrivet i såväl Henrik Berggrens utmärkta Palmebiografi “ Underbara dagar framför oss” som i historikern Kjell Östbergs gedigna tvåbandsbiografi om Olof Palme och hans gärning. Senare kom jag förstås att uppleva Palme många gånger, både som åhörare och i olika yrkesroller.

På Palmes tid – liksom under Erlanderåren – kunde de svenska socialdemokraterna sköta sina valrörelser. Några av de bästa var just valrörelsen 1968, och Palmes två sista: den då han återkom som statsminister – efter några för honom tunga oppositionsår – år 1982 och så omvalsrörelsen 1985. Då låg det centrala valbudskapet klart redan i mars eller senast april och sedan körde han bara på och reste land och rike runt tills han var askgrå av trötthet på valnatten i september månad. I media – Expressen och andra – beskrevs den socialdemokratiska valorganisationen som “stenkrossen” och gjorde på den tiden också skäl för den beteckningen. På 2000-talet har Palmes efterföljare inte varit i närheten av samma gedigna valarbete, också därför att socialdemokraterna inte längre har samma förmåga eller ens riktigt samma intresse av att vårda den organisation som byggdes upp under Erlander- och Palmeåren.

Förbluffande minne för detaljer och förmåga att föra in världen

Olof Palmes minne då det gällde personer och platser var förbluffande. Det slogs man av mer än en gång Hade någon lokal Holmberg eller Pettersson utmärkt sig vid ett besök fem år tidigare kom Palme ihåg honom eller henne.

Fascinerande var också hans förmåga att knyckla ihop sig i sovställning under de långa bilresorna i någon trång Saab och sedan vakna upp, märkvärdigt pigg efter någon halvtimmes mikrosömn.

Någon morgonmänniska var han inte. Det har många vittnat om. Och det var verkligen också en helt annan Palme som talade inför ett fullsmockat Folkets hus någonstans i landet på kvällen än den som klivit ur något tidigt morgonflyg samma dags arla morgon.

I stort sett var det samma tal på varje plats men ändå märkbart bättre och mer retoriskt inspirerat ju längre dagen led. Men ofta hade det sedan under dagens lopp tillkommit nya detaljer och intryck som gav ny närvarokänsla, färg och must åt hans budskap. Och åhörarna hade ,givetvis, han hel och fullt i sin hand.

Skoleleverna i en aula – storstad som glesbygd - fick oförglömliga lektioner av Palme om rasförtrycket i södra Afrika eller om Vietnamkriget. Det var en annan styrka han hade, detta att föra in världen i lilla, provinsiella Sverige. Det kunde han göra samma dag som han lite tidigare först fikat med lokalvårdarna eller varit ute några timmar innan på någon nedläggningshotad fabrik (besöket i jämtländska Pilgrimstad blev han sista) där han klädd i toppluva och en något stor täckjacka informerade sig om hur många jobb som nu var i fara. Och vad som nu borde göras. Också då fanns närvaro och närhet.

Kasten mellan stort och smått kunde tyckas både många och tvära, men egentligen inte alls så.

Världen var aldrig långt borta för en politiker som Olof Palme. Ingen kunde som han få oss att lyfta blicken över de lokala horisonterna och förstå att människornas villkor i Sowetos kåkstäder och Latinamerikas vanstyrda länder – och att det som skedde där faktiskt även angick boende i Sveg, Svedala, Svenljunga eller Svappavara. Mer än en gång hände även mig när jag var ute reste i Tanzania eller Indien att hamnade man i någon mindre besvärlighet (fotograferat nåt man inte borde etc) så räckte det inte sällan med att säga att man kommer från Sverige, landet är Olof Palme styr så löstes situationen med ett skratt.

Det var det märkvärdiga med Palme. Med honom kom världen närmare oss, samtidigt som han gjorde “lilla Sverige större än det faktiskt var och är”, som hans nära medarbetare Anders Ferm brukar säga när han får frågor om Palme.

Tomrummet efter honom finns – också nu i 2010-talets Sverige. Men det är ett delvis annat Sverige än det Palme drömde om och ville åstadkomma med sin politiska gärning.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(En version av denna text har publicerats i annat sammanhang.)

Bra pensionssystemrapport från LO

(Publicerad som artikel - undantaget en mindre strykning - i Norrköpings tidningar 22/2, Vasabladet 18/2 m fl)

Observerat om en bra pensionssystemrapport av LO:

Tisdagen den 15 februari var det en pressträff om en informativ och välskriven pensionsrapport i LO-borgen, presenterad av LO-ekonomerna Mats Morin och Renée Andersson samt Wanja Lundby-Wedin och avtalssekr. Per Bardh.

En av de medansvariga för pensionsreformen från 90-talets mitt,ekonomen Anna Hedborg, deltog också som en lite överraskande försiktig och lågmält kommentator av rapporten. Hon berömde rapporten och hade egentligen just inga invändningar på dess analys och slutsatser.

Rapporten visar bl a att en genomsnittlig industriarbetare måste jobba två år ytterligare för att uppnå samma pensionsnivå som då pensionsreformen genomfördes 1994/95.

Anledningen till att dessa – och andra - idag måste arbeta längre beror på att medellivslängden 2011 är cirka två år längre än den var 1995. Året 1995 var det år man utgick ifrån då beräkningarna till det nya pensionssystemet gjordes.

Vid pensionsreformens genomförande 1995 visade beräkningarna att en heltidsarbetande industriarbetare efter 45 yrkesår skulle kunna få 62 procent av slutlönen i statlig pension. Idag får samma industriarbetare bara 54 procent av slutlönen i pension.

För att få 62 procent av slutlönen i pension skulle det med dagens förutsättningar krävas att man arbetar två år till och går i pension vid 67 års ålder. (Knappast realistiskt direkt med tanke på att den faktiska pensionsåldern för många löntagare i LO-yrken nu är runt 61 år.Länge än så orkar många inte att arbeta.)

– De som drabbas hårdast är de med kort utbildning, de lämnar arbetsmarknaden tidigare och har kortare livslängd än de med längre utbildning. Orsaken är främst att de med kort utbildning jobbar i en miljö som i högre grad sliter ut dem, konstaterade såväl ekonomen Mats Morin som LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreteraren Per Bardh.

Det kan tyckas rimligt att längre livslängd också betyder ett längre arbetsliv. Tyvärr är förbättrad hälsa och längre livslängd en genomsnittlig förbättring som inte kommit alla till del. Det mest alarmerande är att många av LO-förbundens medlemmar inte ens kan arbeta fram till 65-årsdagen.

För att något minska orättvisorna i nuvarande pensionssystem för den som måste ta ut sin pension i förtid av hälsoskäl borde man införa en förlängning av möjligheten att få sjukersättning med 2 år, och därmed kunna vänta med att bli ålderspensionär tills man fyllt 67 år. Då skulle den "bakomliggande inkomsten" (ett LO-krav som fanns redan 1994) vara pensionsgrundande och ge en lite högre pension än som nu är fallet. Höjs rätten att arbeta kvar längre så måste även rätten till sjukersättning följande med motsvarande antal år. En nödvändighet om inte orättvisorna mellan olika pensionärsgrupper ska öka ytterligare. De är stora nog redan nu så det räcker och blir över.

Ansträngningarna för ett hållbart arbetsliv måste intensifieras så att fler kan jobba längre. Bättre arbetsmiljö, vidareutbildning, rehabilitering och tryggare anställningar behövs för att fler ska förbättra sin ålderspension och avsluta sitt arbetsliv med hälsan i behåll, konstaterade Per Bardh.

Utöver att stegvis förbättra arbetslivet, bättre rehab, kompetensutveckling etc så att fler orkar jobba något år längre så krävs också att pensionssystemet förstärks och i rapporten rekommenderas då en höjning av pensionsavgiften från nuvarande 18,5 proc. till 22 proc., vilket då inskränker på löneökningsutrymmet.

Däremot är det ingen av dem som presenterade rapporten – eller kommentatorn Anna Hedborg – som tror att pensionssystemet kan förstärkas via höjd avkastning i premiepensionssystemet. Tron på att börsen ska fixa det anser ingen vara särskilt realistisk.

Tvärtom vill LO helst ändra i formerna för förvaltningen av premiepensionen – kostar ju en massa miljoner som bara kommer banker och olika försäkringsbolag till del; kanske så där 600 kr per person och år, minst – förvaltas i anknytning till AP-fonderna i stället för nuvarande orimliga, privatiserade, enskilda 800 fonder. Ett minimum vore att åtminstone införa valbara garantipensionsprodukter, alltså “som traditionell försäkring för att minska nuvarande risker för individuella felval”.

Värt att notera att även två borgerliga ledamöter (Lars-Arne Staxäng och Krister Hörding) från pensionsarbetsgruppen, gamle försäkringsnestorn K.G Scherman (positiv till LO-rapporten), f d GD i gamla Riksförsäkringsverket, ett antal sakkunniga från socialdepartementet och pensionsmyndigheten och finansdepartementet hade även de sökt sig till LO-borgen för att lyssna på genomgången om LO-rapporten "Pensionsreformen i halvtid”.

Från S-sidan i riksdagen fanns Kurt Kvarnström och Tomas Eneroth i lokalen och hade synpunkter (positiva) på rapporten.

/Noteringar i all hast
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Bra att även s-kriskommissionens slutrapport “Omstart för socialdemokratin” (15 febr. 2011) även dentar upp att pensionssystemet måste förstärkas med en höjning av pensionsavgiften. En som helhet rätt bra rapport, också den vad jag kan bedöma vid en snabb genomläsning.

Ny pensionsreform - men hur och med vilka motiv?

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) meddelade häromdagen att regeringen tillsätter en arbetsgrupp för att se över vad som kan göras för att få fler äldre att jobba längre.

Låter väl rimligt och bra? Tja, beror sig på det. Den borgerliga alliansens ambition verkar främst vara att höja pensionsåldern från dagens 65 år och göra det möjligt för den som vill och orkar jobba till 69 år. För vissa med mindre fysiskt slitsamma yrken går det säkert i många fall att arbeta lite längre men för åter andra är det problem att orka ens till 65 års ålder. Ett redan orättvist pensionssystem riskerar då att bli än mera orättvist.

De partier som står bakom den senaste pensionsöverenskommelsen – de borgerliga partierna och Socialdemokraterna – ska bilda en arbetsgrupp för att se över detta.
Utreda kan man ju alltid göra, men hur och med vilka motiv? Vi vet ju att det stora problemet i dag är att många inte ens klarar av att arbeta fram till dagens pensionsålder på 65 år. Den faktiska pensionsålder ligger ju snarare runt 61 år för väldigt stora grupper.

Varför då fokusera på att höja pensionsåldern? Det vore väl långt mer värdefullt att utreda vad som kan göras för att se till att fler faktiskt kan jobba fram till dagens pensionsålder och få ordning på dagens krångliga pensionssystem.

Arbetet med dagens reformerade pensionssystem som ersatte det gamla ATP-systemet inleddes redan 1991 och 1994 togs principbeslutet i riksdagen om hur det nya pensionssystem skulle utformas.

Det var en mycket detaljerad principöverenskommelse där partierna låste fast en rad detaljlösningar som också sedan visade sig vara mycket komplicerade. Ett populärt system – hyfsat lätt att förstå – ersattes med ett nytt och bra mera komplicerat.

I stället för gamla ATP-systemet fick vi – efter små s-kritiska justeringar av principuppgörelsen – ett nytt betydligt mera komplicerat system med mångdubbelt högre administrationskostnader. De borgerliga fick acceptera ett generöst allmänt pensionssystem och Socialdemokraterna fick för sin del godta att det blev generellt sett lägre pensioner. Dessutom blev det ökade skillnader i kompensationsgrad och en oöverskådlig skog av på börsen spekulerande fonder i premiepensionsdelen. Det sista till glädje främst för bankerna och försäkringsbolagen.

Regeringen och Socialdemokraterna är nu överens om att antalet arbetade timmar behöver öka och det ska nu lösas i en utredning. Men varför börja – som Ulf Kristersson gör – med att innan utredningen ens kommit i gång talar om behovet att höjd pensionsålder?

Det finns ju dokumenterad kunskap om att det bl a är läkare och universitetsanställda som professorer och docenter etc som oftast använder redan dagens möjligheter att gå i pension senare än vid 65 år. De som redan har det bäst förspänt, inte är fysiskt utslitna och trivs i sina jobb är det givetvis lätt att ytterligare något höja pensionsåldern. För åter andra i kroppsarbetande yrken – undersköterskor, byggnadsarbetare, industriarbetare, serveringspersonal på restauranger etc etc – är det betydligt svårare att ens orka till 65 år. Fysiskt slitna i axlar, leder, ryggar etc måste de ofta gå i förtida pension och här blir den faktiska pensionsåldern snarare runt 60-61 år.

Det är med andra ord, precis som Tomas Eneroth, vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, säger att S först och främst behöver se till att vi får till stånd reformer i arbetslivets villkor som gör att fler orkar jobba ens till sin 65-årsdag.

Så egentligen borde 90-talets pensionsuppgörelse ersättas av ett nytt och rättvisare system. Det borde inte vara möjligt att enbart lite på marginalen lappa och laga på nuvarande komplicerade och orättvisa system.

Krav på ett nytt, bättre och mera rättvist fungerande pensionssystem vore en bra framtidsfråga för S att driva med kraft – också som ett led i förnyelsen av Socialdemokraternas politik när det nya ledarskapet blivit tillsatt på s-kongressen i mars.

För övrigt så anser jag att det system med rätt till delpension som vi hade på 80- och början av 90-talet borde återinföras i någon form. Det vore klokt, som ett inslag i en reformering av vårt pensionssystem

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com ;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Finansminister Borg och en järnväg som förfaller av underinvesteringar

Observerat om finansminister Borg och järnvägens förfall:

År 2010 hade vi i Sverige 83 000 förseningstimmar inom järnvägen, vilket till cirka 80 procent drabbade svenskt näringsliv genom försenade leveranser.

Det är allt annat än ett lysande bra resultat och vittnar om att det finns djupa problem med under lång tid eftersatta reinvesteringar.

I en intervju i tidningen Sydsvenskan 6 november 2007 tyckte finansminister Anders Borg (M) att Sverige investerar för mycket i sina järnvägar.

"En investering i väg är fyra fem gånger viktigare än i järnväg. Vi har överinvesterat i järnvägar", ansåg Anders Borg då.

Det är väl inte utan att denna finansministers negativa inställning till järnvägen märks tydligt i regeringens prioriteringar sedan dess. Man har dragits ned kraftigt på såväl nyinvesteringar som drift och underhåll.

Effekterna av detta har ju heller inte precis uteblivit förra vintern och så även denna vinter. En färsk utredning från Riksdagens utredningstjänst visar att Sverige till och med ligger i den absoluta botten i Europa när det gäller järnvägssatsningar.

Det genomsnittliga EU-landet investerar dubbelt så mycket som Sverige! Och järnvägens underhållsberg är nu mångmiljardstort, som bl a en KTH-studie från sommaren 2010 visade.

Det är djupt oroande för Sverige som industrination. Tag bara problemen på Malmbanan. Det är allvarligt om ett framgångsrikt företag som LKAB tappar kunder och leveranser därför att samhällets infrastruktur inte fungerar.

Det krävs ett omtänkande i regeringskansliet. Det går inte att satsa allt krut på jobbskatteavdrag (och vars påstått positiva jobbefter nu även ifrågasätts av en färsk långtidsutredning) och skattesubventioner till hushållsnära tjänster.

Om Sverige vill ha internationellt konkurrenskraftiga industriföretag krävs en fungerande infrastruktur. Malmen, stålet och skogsprodukterna måste fram till exportmarknaderna. Annars går kommande kontrakt över till andra länders bolag.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En f d statsminister i högform pratade jobb, klimatpolitik och visioner

Onsdagen den 2 februari anordnande fackförbunden Seko, Handels och Byggnads tillsammans med Arbetarrörelsens Tankesmedja ett seminarium i Stockholm under rubriken ”Fullt upp - ett seminarium om hur arbetarrörelsen skapar en politik för full sysselsättning”.

Rekordmånga, närmare 300, deltagare hade sökt sig till seminariet. Det stora dragplåstret var i den politiska hetluften “come backande” till tidigare partiordföranden och statsministern Göran Persson som inledde dagen under rubriken ”Strategi för full sysselsättning”.

Det var härligt att höra Persson i god form igen. Kraftfull argumentation genom en som så ofta tidigare skicklig retorik och med ett budskap framfört med stor pondus. Många var de som på stolarna och i fikapausen efteråt suckade av saknad efter en sån naturlig partiledare.

- Det får bli Göran Persson igen nu när det är kris inom de socialdemokratiska partiet och en given annan, möjlig ledare inte ser ut att finnas, hördes bland sorlet under pausen inför nästa seminarieblock.

Inför ett antal närvarande journalister konstaterade Göran Persson, apropå s-krisen nu följande: “ Om Socialdemokraterna bara förmår formulera en vision om mer rättvisa och ökad sysselsättning är jag säker på att partiet till kommande årsskifte är det största i svensk politik”

Att Socialdemokraterna bildade ett regeringsalternativ med Miljöpartiet och Vänsterpartiet anser den tidigare s-partiledare var ett strategiskt misstag som är ett av skälen till den kris Socialdemokraterna i Sverige nu befinner sig i.

Göran Persson slog redan inledningsvis i sitt “en enkel analys utifrån det perspektiv en sörmländsk bonde har” fast att omvärlden påverkar oss, om de inte klarar sitt så klarar vi inte vårt. Han gjorde en tillbakablick och beskrev skeenden och händelser kring 90-tals krisen och som bedrevs för att återerövra makten från marknaden. Och som tidigare fanns hans i tidigare tal från statsministeråren raka konstaterande om “marknaden som en usel herre men god tjänare” även med nu i hans anförande på Clarion i centrala Stockholm.

Persson vore inte Persson om han inte också denna gång betonade vikten av sunda, välskötta statsfinanser och den överenskommelse som partiet och LO gjorde under de tuffa åren – vi ska tillbaka till full sysselsättning. Full sysselsättning definierar han då som när alla som vill ha ett jobb också har det.

Partiet var på god väg i arbetslöshetsbekämpningen men de borgerliga valsegrarna 2006och 2010 har gjort att massarbetslösheten nu etablerat sig i vårt land. (Sverige har så där 400 000 för många utanför arbetslivet för att vi ska vara nära nåt som liknar full sysselsättning, framgick av senare inslag under seminariedagen.)

För att nå full sysselsättning måste man arbeta inom tre politikområden, slog Göran Persson fast i sitt engagerade anförande: det handlat om den ekonomiska politiken, om arbetsmarknadspolitiken och om näringspolitiken.

Välskötta statsfinanser ger oss marginaler men det är bättre att satsa dem på barnfamiljerna genom höjda barnbidrag än på ytterligare skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag. Utöver att de – med tanke på Röda korsets färska rapport om växande barnfattigdom i Sverige – behövs ett ökat stöd till barnfamiljerna som ger det också ett bättre utbyte i form av höjd inhemsk konsumtion och bättre fördelningsprofil. När det gäller arbetsmarknadspolitik och näringspolitik så lyckades den socialdemokratiska regeringen under andra delen av 90-talet mycket väl inom dessa områden.

Genom en aktiv arbetsmarknadspolitik tillsammans med satsningen på kunskapslyftet förbereddes människor – det var främst kvinnorna som tog chansen ( 70 procent av dem som deltog i kunskapslyftet var kvinnor) - för arbetsmarknaden som skulle komma när konjunkturen vände. Vi skulle behöva liknande satsningar också nu i dagens arbetsmarknadssituation. Och en arbetsförmedling – “finns den alls”, undrade Göran Persson – som verkligen gör det den ska och borde göra.

När det gäller näringspolitiken var Socialdemokratins satsning på ”Gröna jobb” på lokal nivå även den framgångsrik. I landets kommuner investerades det för 30 miljarder kronor i ny miljövänlig teknik. Insatser som nu regeringen Reinfeldt drar nytta av när de solar sig i glansen på ekonomiska toppmöten i Davos och i EU-sammanhang.

På det här området var Sverige tio år före övriga länder med att sätta klimatomställningen i centrum för politiken. Göran Perssons vision om ”det gröna folkhemmet” är faktiskt revolutionerande, och värd att ta fasta på också i 2010-talets Sverige.

Göran Persson liknande dagens klimatproblem med en cancersvulst i atmosfären. Den går inte över av sig själv utan måste åtgärdas i tid. Och här måste politiken går före och visa vägen.

Han markerar bestämt att innan marknaden kommer att ha fångat klimatförändringen kan det ha gått för långt, politiken måste därför stiga fram och ta initiativet. Stimulera och peka ut vilka klimatinvesteringar som kan och borde göras.

Det duger inte att vänta på marknaden det är lika illa som att bara sitta och vänta på att cancern ska läka ut av sig självt.

För att komma till rätta med dagens massarbetslöshet krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknadspolitiken ska förbereda människor för arbete när konjunkturen vänder. Varför dessutom inte fortsätta på kunskapslyftet men den här omgången kanske man inte ska fokusera på grund- och gymnasieutbildning (även om problem och brister finns här) utan kanske mera på högre yrkesteknisk och annan utbildning, sade Göran Persson. Men idag har Reinfeldts allians tyvärr förpassat arbetsmarknadspolitiken till en slumrande och passiv företeelse.

Reinfeldts regering – trots solandet i glansen för “den nordiska välfärdsmodellen” och våra tidigare klimatsatsningar - tar inte heller klimatpolitiken på tillräckligt allvar. De menar att Sverige ligger så långt före genom Socialdemokraternas tidigare satsningar så nu ska de andra ska få komma i fatt, noterade Göran Persson. Och det framgick klart av hans anförande och efterföljande paneldiskussion att han tror på behovet av fortsatta miljö- och gröna jobb-satsningar. De är nödvändiga för att ställa om Sverige till ett mer klimatvänligt samhälle samtidigt som det skapar nya jobb.


I den efterföljande, spänstiga paneldiskussionen deltog alltid lika tänkvärda och kunniga Lena Sommestad, professor i ekonomisk historia, tidigare miljöminister och nu en möjlig kandidat som ny s-partiordförande tillsammans med nationalekonomiprofessorn Per Lundborg vid Stockholms universitet och förbundsekonomen Stefan Carlén från Handels med flera kunskapsrika och intresseväckande kommentarer till Göran Perssons inledningsanförande. Björn Elmbrant var också rätt person att vara moderator för en så kvalificerad och kunskapsrik panel.

Deras kommentarer hade ett klart fokus på hur vi åstadkommer eller i vart fall närmar oss full sysselsättning. Alla tre betonade vikten av att penning- och finanspolitikens utformning så att också sysselsättningsmålet är möjligt att uppnå. Det måste, menade de tre, ske så att penningpolitikens mål kompletteras med ett sysselsättnings- och tillväxtmål för att arbetslösheten ska kunna bekämpas med tillräcklig styrka och kraft. Den ensidiga fokuseringen på inflationsmålet (borde snarare ligga någon procent högre än nuvarande 2 %-iga inflationsmål, ansåg prof. Per Lundborg) bidrar till att arbetslösheten ökar.

De tre hade även synpunkter på den normpolitik med budgetregler som infördes under 90-talet och menade att en debatt och diskussion om dessa måste till. Det får inte längre vara förbjudet att diskutera också detta, ansåg t ex Lena Sommestad.

Ty det är inte alls givet att de budgetregler som infördes under 90-talet är de mest effektiva i dag. Det höll även Göran Persson med, även om han han var skeptiskt till att Sverige – utan sällskap av andra EU-länder - skulle kunna genomföra dessa förändringar själva.

Sammanfattningsvis var det skönt att lyssna till en socialdemokratisk partiordförande, om än före detta, som med pondus och styrka pratade politik. Persson har många styrkor och vi var många som insåg hur mycket vi saknat honom de senaste åren.

Persson vet och har fortsatt en stark övertygelse om hur man skapar full sysselsättning, nämligen genom en aktiv arbetsmarknadspolitik, genom kunskaps- och kompetenshöjningar och genom nyinvesteringar i linje med det gröna folkhemmets idéer och visioner. Och att detta är fullt möjligt att åstadkomma också med en god skötsel och vård av statsfinanserna.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Den som vill höra vad t ex Göran Persson sa? Titta då SvT Play. På seminariet släpptes också en bra rapport av Tankesmedjans Bo Jangenäs och Levi Svenningsson: ”En solidarisk och allmän arbetslöshetsförsäkring – ett reformförslag”, som kan laddas ner via www.arbetarrorelsenstankesmedja.se