Reinfeldt på internationell PR-drive om "nordiska modellen"

PR-insatser för den nordiska modellen internationellt och motsatt agerande på hemmaplan

Den 27 januari skrev statsminister Fredrik Reinfeldt stolt i en debattartikel i Sveriges malligaste morgontidning följande: ”Vi har i Sverige inte de djupa klyftor som i andra samhällen skapar sociala spänningar”.

Det låter fint. Det får en nästan att för någon minut glömma bort att antalet förtidspensionerade unga ökat med 50 procent de senaste fyra åren och att hans politik lett till att barnfattigdomen ökat med 50 procent sedan 2006 och att klyftorna växer i allt snabbare takt. Var det inte "utanförskapet” som skulle minska – och inte tvärtom – som i valrörelseretoriken var målet med Reinfeldt-regeringens politik!?

Men visst förstår man syftet bakom den här artikeln, nämligen att den är en del i Fredrik Reinfeldts PR-kampanj och lämplig avstamp inför hans och några andra statsråds deltagande i det ekonomiska toppmötet i den schweiziska skidorten Davos.

Till näringslivssponsrade årliga ekonomiska mötet i Davos har han åkt för att där på plats sälja ”Den nordiska modellen”, som står högt i kurs just nu, eftersom Norden klarat sig bra genom de finansiella härdsmältorna på andra håll i världen.

I artikeln citerar statsministern den västliga, ekonomiska samarbetsorganisationen OECD som härom veckan jämförde svensk ekonomis stryka med Pippi Långstrump. Regeringen solar sig i glansen och refererar med gillande OECD ett antal välkända resultatet av den svenska modellen:

låg arbetslöshet, få konflikter, hög tillväxt. Nåja, åtta procents öppen arbetslöshet just nu är väl inte precis en framgång men det övriga stämmer dock. Men en helt annan sak är sedan att det här frukterna av många år av tålmodigt arbete och väl fungerande partsrelationer på arbetsmarknaden.

Starka fackföreningar vill man dock gärna försvaga och göra lite mindre starka. Och metoden att försvaga dem har regeringen också använt sig flitigt av, nämligen en slakt av a-kassan (sänkt ersättning och mångdubblat höjda avgifter). Besparingar som sedan använts som viktig finansieringskälla för sänkta skatter (så kallade jobbskatteavdrag).

Fredrik Reinfeldts politik har på detta område lett till massflykt från a-kassan. Den har gjort att de rikaste fått det bättre, på bekostnad av sjuka, arbetsskadade och arbetslösa. OECD rekommenderar dock den svenska regeringen att gå ännu längre - med sänkta löner och försvagat anställningsskydd.

Vad OECD och regeringen Reinfeldt inte verkar ha förstått är att trygga – och därmed också mera omställningsbenägna - löntagare och starka fack är en förutsättning för fred på arbetsmarknaden, och att det inte går att samtidigt älska jämlikhet och föra en politik som ökar klyftorna.

Det går helt enkelt inte ihop. Lika lite som det är att från näringslivshåll köra med dubbelmoral som Jacob Wallenberg – en av Davosmötets ordföranden – gör när han i rapporten ”The nordic way” hyllar ansvarstagande fackföreningar och företag i Norden för att de tar sitt sociala ansvar men samtidigt som

ordförande i Wallenbergkontrollerade Investor beviljar bolagets egen VD Börje Ekholm ett nytt rekordbonusregn på 110 miljoner kr. Det är att bädda synnerligen illa för kommande avtalsrörelse och fortsatt fred på svensk arbetsmarknad.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Obama, State of the Union och finansiella härdsmältor

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 28 jan. 2011 m fl)

Observerat om State of the Union, Obama och finansiella härdsmältor i amerikanska delstater

Sedan mordattentaten i Tucson i Arizona och det tal som president Barack Obama då höll som fångade det amerikanska folket har presidenten på nytt fått lite bättre grepp “om det amerikanska folkets sinnen”. Han kan – trots en rätt kraftfull högerrepublikansk övervikt just nu i kongressens underhus, representanthuset – ha en Bill Clinton-god chans att vinna ett omval som president om två år.

I sitt årliga tal om tillståndet i nationen (State of the Union) lät Barack Obama orden flyta elegant från Berlin i delstaten Pennsylvania (borrteknikföretaget som bidrog till att 33 chilenska gruvarbetare kunde räddas) till Washington DC. Om hur ett litet verkstadsföretag kan “gör stora saker";om vikten av innovationer, om skolans och utbildningens betydelse. Om vikten av att skapa goda livschanser också för dem som inte är födda med silversked i munnen. Obama var kort sagt i god form och hans retorik var lysande, och fångade publiken. Igen.

Men där fanns också ett budskap om den mera kärva amerikanska verkligheten, den som följt i finanskrisens spår: hög arbetslöshet och usla federala och delstatliga finanser. På den punkten betonade han vikten av teknik- och utbildningssatsningar men också – för att få kongressen med sig – på förslag om besparingar genom att frysa de federala utgifter under fem år, vilket skulle sänka budgetunderskottet med 400 miljarder dollar det kommande årtiondet.

Men frågan är om det räcker för att lösa problemen i den amerikanska ekonomin. Är det ens rätt medicin? Och går det ens ihop? Men vad ska/kan han göra? Med de ramar också en amerikansk president har.

Den 19 december hade det ofta lysande amerikanska nyhetsmagasinet "CBS 60 minutes" ett inslag som visar att även många delstater och kommuner i USA står på ruinens brant.

I inslaget varnar Wall Street-analytikern Meredith Whitney för "en finansiell härdsmälta i de lokala och delstatliga ekonomierna".

Det finns stora ekonomiska hål i solstaten Kalifornien (bankruttmässigt), Arizona, New Jersey, Illinois och Pennsylvania.

"Det är det värsta jag har sett. Men Washington vill inte tala högt om det här", säger Wall Street-experten.

Det är ord som rimligen måste tas på största allvar.

Meredith Whitney var en av dem som tidigt förutsåg bolånekraschen och storbanken Lehmans Brothers fall 2008 och den finansiella härdsmälta som därefter följde.

Utvecklingen i USA lär oss flera saker.

1. Lågskattepolitiken fungerar bara inte om man samtidigt vill hålla sig med högklassig infrastruktur, sjukvårdsförsäkring, bra pensioner och skolor. Den som vill ha bra offentlig service och socialförsäkringar måste vara beredd att betala skatt, skatt efter bärkraft. Enbart införande av en federal moms på 5 proc. skulle göra stor skillnad för finanserna i ett land som USA. Men chansen att något sådant skulle införas nu i USA är tämligen obefintlig med nuvarande majoritetsförhållanden i amerikanska kongressens underhus.

2. Årtionden av marknadstänkande, avregleringar och hämningslös girighet blev inget lyft för USA. Staten kan inte släppa allt ansvar till marknadskrafter och finanshajar. Inte ens i USA, marknadsekonomins förlovade land, funkar det särskilt bra. Infrastrukturen är t ex svårt nedgången även i skenbart rika delstater som Kalifornien m fl.

3. Vi lever i en globaliserad värld. En ny krasch i den stora ekonomin USA kommer - på samma sätt som 2008-2009 - att få allvarliga följdverkningar även i Sverige, andra nordiska länder och i EU-Europa i stort.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Såg att den utmärkte Leif Pagrotsky ska debattera EMUs överlevnad i Norra Latin samtidigt nästan som Göran Persson m fl pratar om jobben, socialförsäkringarna etc på en konferens på Clarion, nära Norra Latin, också den 2 febr. Blir svårt att hinna med båda... Men det blir Clarion för min del.

Sista partiledardebatten för tre avgående politiska ledare

Observerat: Den sista partiledardebatten i Sveriges riksdag för avgående partiledare - mest hyllningar och bara lite polemik

Man är aldrig så bra, som när man slutar. Det är en reflexion som nog många som lämnat sitt jobb gjort.

Befogat? Ibland är det så, ibland inte. Men jag tycker faktiskt inte att det var så särskilt många överord som användes om nu avgående s-partiledaren Mona Sahlin och det grönas ena språkrör Maria Wetterstrand i vårriksdagens första och för dessa två även sista partiledardebatt.

Det blev en storslagen hyllning från motståndarna i det borgerliga regeringslägret med statsminister Fredrik Reinfeldt och de tre andra ledarna; Fp-Björklund, C-Olofsson och KD-Hägglund. S-ledaren Sahlin fick veta att hon är en lysande kommunikatör och opinionsbildare. Att hon är enastående modig. Sant. Framsynt många gånger, men någon gång också lite övermodigt. I sitt mod har Mona Sahlin vågat utmana många traditionella, i vissa fall också konservativa värderingar. Särskilt så när det gäller att visa engagemang för homosexuella och andra som diskrimineras för sin sexuella läggning. Hon har tagit striden för utlandsfödda. Hon har varit en varmare EU-anhängare - ingalunda populärt inom betydande delar av socialdemokratin - än t o m flertalet av sina motståndare som nu hyllade henne i Sveriges riksdag den 19januari.

Därför blev det väl inte så särskilt mycket till vass och klargörande retorik på denna första partiledardebatt på det nya året, ett halvår efter senaste riksdagsvalet. Men innan kärvänligheten och artighetsfraserna tog över helt i partiledardebatten var ändå åtminstone lite fläkt av den bistra svenska verkligheten som svepte genom plenisalen i Sveriges ståtliga och modernistiska riksdagshus.

Den stod dock inte främst statsminister Fredrik Reinfeldt för. Han målade istället helst, som så ofta numera, upp en bild av ett land som lotsat sig igenom svårigheterna. Jo, den ekonomiska tillväxten har tagit sig, är bättre än t ex Finlands och många andra EU-länders.

Men för den skull är Sverige inget Schraraffenland som flyter av mjölk och honung för precis alla, men då möjligen jämfört med Europas övriga länder som är hårt skuldtyngda och går på knäna.

Men Reinfeldt nämnde inte med ett ord att vi har 400 000 arbetslösa och var tredje av dem har gått utan ett riktigt jobb i över ett halvår. Det är faktiskt 100 000 fler som är arbetslösa idag än det var när Reinfeldts alliansregering tog över 2006.

Prognoserna från Konjunkturinstitutet och andra pekar på att fler jobb heller inte tillkommer än att de i stort bara räcker för en årskull som kommer ut på arbetsmarknaden plus dem som invandrar eller återvänder hem. Risken är med andra ord högst påtaglig att Sverige är på väg att fastna i en arbetslöshet på så där 6,5 - 7 %-nivån. Så skrytet om regeringen Reinfeldts så kallade arbetslinjes stora framgång är i praktiken högst modest - i praktiken. Och ser så ut att förbli för den närmast överblickbara framtiden.

Så mycket märkligare var att statsministern som ett av de viktigaste målen för Sverige 2011 pekade ut behovet av nya reformer för att öka anställningsbarheten. Kan låta bra men samtidigt sade han faktiskt inte ett ord om behovet av att åstadkomma sådana förutsättningar för de arbetslösa (särskilt med lång sådan tid) att t ex genom kompetenshöjning, utbildning i bristyrken etc kunna konkurrera om de jobb som nu kommer till. Ty sådant är ju en nödvändighet om de alls ska ha en chans i kön av arbetssökande. Man kan undra varför statsministern inget sade om detta.

Direkt pinsamt blev det när Miljöpartiets nu också välmotiverat hyllade språkrör Maria Wetterstrand ville veta varför regeringen gömmer undan statistiken över vad som händer med de utförsäkrade som inte längre får någon sjukpenning. Den skaran kommer att växa ytterligare med åtskilliga tusen nu på nya året. Statsministern Reinfeldt gav dock inget svar utan började istället "prata bort" det hela med hänvisningar till hur Göran Perssons dåvarande s-regering skulle ha förtidspensionerat bort arbetsskadade och sjuka i parti och minut.

Knappast särskilt imponerande av en statsminister som ju annars inte mötet just någon opposition i det just nu av politiskt vakuum präglade oppositionssidan i svensk inrikespolitik. Och så lär det ju förbli tills Socialdemokraterna i slutet av mars månad får sin nya partiledning och senare också Miljöpartiet får sina nya språkrör efter avgående Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, som båda också fick sin välförtjänta hyllning samtidigt som S-ledaren Mona Sahlin i riksdagens kammare.

Innan hyllningsorden och kramarna helt tog över hann dock även S-ledaren Mona Sahlin hålla ett skapligt bra anförande präglat av god retorik om utveckling och jämlikhet samt en bitvis rätt vass kritik av regeringens motstridiga politik i fråga om det så kallade utanförskapet.

Med ständiga skattesänkningar, regelskärpningar och infösning av människor i regeringens så kallade jobb- och utvecklingsgaranti - i praktiken fungerar den dock inte alls så utan rakt motsatta mot vad namnet föreskriver - så förvärras utslagningen och utsattheten i det svenska samhället.

Man kan förstå att statsminister Fredrik Reinfeldt inför denna skarpa uppgörelse med regeringens profilfråga från segervalet 2006 var närmast lättad över att slippa replikera och istället kunde ägna sig åt en längre avtackning av Sahlin för hennes mod i ledarskapet av S. Men statsministern var däremot den ende av de fyra partiledaren i hans alliansregering som inte gav Sahlin någon kram efter hyllningsorden och avtackningen.

Några fler partiledardebatter - och sannolikt inte heller några fler år i Sveriges riksdag - blir det nu inte heller för 53-åriga Mona Sahlin. Hur hon kommer att bli ihågkommen? God kommunikatör, modig och mycket annat. Men den politiska historien är också brutalt resultatinriktad. Så Mona Sahlin riskerar att bli ihågkommen även som den första socialdemokratiska partiledaren i modern tid, som misslyckades med partiets viktigaste uppdrag, nämligen att vinna regeringsmakten och samtidigt att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. I dessa båda avseenden blev hon inte framgångsrik som S-ledare, och dessutom som en med svenska socialdemokratiska mått mätt, ovanligt kortlivad S-ledare. Blott fyra år på posten - och ett för partiet ovanligt stort valnederlag i september 2010 avgjorde hennes öde. Och på vägen dit gjorde hon och s-ledningen ett antal valstrategiska misstag, tyvärr. Sedan var valrörelsen körd 2010 - på riksnivån.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Kommer att vara i Helsingfors 3-4 mars och kolla bl a valrörelsen där lite. Finsk socialdemokrati rosar ju inte heller den politiska marknaden just nu utan gör ett allmänt tämligen svagt intryck.

När det gäller valet av ny svensk s-ledare så undrar jag om det inte till slut kan bli f d finansministern Pär Nuder, eller möjligen möjligen Leif Pagrotsky. Tror inte det blir S-E Österberg, s-gruppledare i riksdagen som annars ligger bra till i mediespekulationerna på sina håll... Men också andra byten kan komma att ske i s-ledarskapet runt ordföranden.

Om ett krisseminarium och socialdemokraterna som söker sin kompass

Reflektioner apropå s-framtidsseminariet på Rönneberga häromdagen - och en svensk socialdemokrati med dåligt självförtroende

Några korta intryck och reflektioner apropå Socialdemokraternas seminarium som kriskommissionen anordnade på Rönneberga den 13 januari. Det blir fler seminarier om hur Socialdemokraterna kan få större självförtroende och handlingskraft.

Denna av S-kriskommissionen arrangerade övning - den första i en serie av flera - direktsändes via webbens SVT Play och var en intressant början på hur socialdemokratins pågående kris lämpligen kan hanteras. Åtta tv-team och ett fyrtiotal journalister åkte till kursgården Rönneberga på Lidingö. Antalet journalister var, särskilt i början, klart fler än antalet S-deltagare. Och när de som ska rapportera om krisande socialdemokrater ännu lever och har hälsan är fler än de som ska få partiet att överleva och ha en chans att vinna valet 2014, finns skäl till en och annan fundering. Men ett vet vi: svenska medier är fulla av dagliga spekulationer om såväl Socialdemokraternas framtid som mera näraliggande om vem som möjligen kan tänkas bli socialdemokraternas nästa partiledare, därtill vald på s-kongressen i slutet av mars månad.

(S-seminarier: Innovationspolitik - SVT Forum | SVT Play
svtplay.se,länken för den som vill kolla själv)

Dock förtjänar väl att påpekas att Socialdemokraterna - trots sitt usla resultat - ändå fick 1 827 497 röster i riksdagsvalet 2010, och därmed ännu är störst i Sveriges riksdag. Om än knappt men dock. Arbetarerörelsens tankesmedjas utredare Anne-Marie Lindgren bjöd på en intressant exposé från 1880-talet till dagens utmaningar. Paneldebatten med Aftonbladets nya politiska chefsredaktör Karin Pettersson, s-riksdagsledamotet Sven-Erik Bucht från Haparanda och professorn i ekonomisk historia och ex-miljöministern Lena Sommestad bjöd efter Lindgrens inledning på en var också rätt spänstig. SKTF-fackets ordförande Eva Nordmark - sannolikt med bäst chans att bli ny TCO-ordförande efter Sture Nordh - avrundade dagen med synpunkter och förslag med fokus på arbetslivets område, en av flera politikområden som socialdemokraterna inte förmådde göra "politik av" i senaste riksdagsvalet. Att konferensen genomfördes i öppenhet och kunde följas på webben var utmärkt för alla som inte har möjlighet att göra det på plats i en kursgård i Stockholmstrakten.

Visst, den här första - i en serie av flera - övningen på Rönneberga löser alls icke de problem som ännu präglar den bitvis lite traumatiska och sviktande självförtroende präglade socialdemokratiska eftervalsdebatten, identitetskrisen och partiledarvalets våndor och osäkerheter.

Men Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedjan gav en trovärdig förklaring till hur Socialdemokraterna tappade samhällsanalysen redan under 1980-talets andra hälft och sedan ännu inte hittat den.

I stället har motståndarsidan - högern och nyliberalerna - gradvis tagit över problemformuleringsförmågan och dagordningssättandet med bl a hjälp av sina tankesmedjor Timbro och andra lagt grunden för alla avregleringar och att marknaden får lösa allt mer av det som politiken tidigare styrde. Nu se vi resultatet med vart trejde tåg som inte går, elpriser som skenar och annat liknande. Arbetslivets förändring med allt fler osäkra anställningar ("snuttjobb") och den försämrade a-kassan (allt sämre ersättning och ändå mångdubblade avgifter), en likaledes försämrad sjukersättning, växande ungdomsarbetslöshet och allt fler som "fastnar" i långtidsarbetslöshet med få eller inga chanser att få möjlighet att komma tillbaka i jobb och egen försörjning igen.

Utredaren A-M Lindgren menade - som allt fler andra som deltar i samhällsdebatten - att Socialdemokraterna måste se över skattesystemet, så vi åter betalar skatt efter bärkraft. Fokus måste läggas på hur vi använder skattepengarna. Välfärden måste betalas, för välfärd vill alla ha.

Att finansiera sjukvård, skola och omsorg gemensamt via skatten är det billigaste och kostnadseffektivaste sättet, det visar pålitlig samhällsforskning. Alternativet med att betala mer ur egen ficka till olika privata försäkringar och tjänster blir både dyrare och mera orättvist fungerande.

Lena Sommestad, professorn i ekonomisk historia och ex-miljöminister, betonade - utöver hennes stenhårda kritik av socialdemokraternas brist på en hållbar samhällsanalys - att tillväxt utan hänsyn till miljö och klimat är feltänkt. En sådan tillväxt klarar inte marknaden eller den politiska högern.

Det är Socialdemokraternas stora utmaning att stimulera fram en tillväxt som bygger på produktiv rättvisa och tar hänsyn (uthålligt) till miljön och klimathotens utmaningar.

Ett annat tema på detta första krisseminariet var partiets oförmåga att förstå hur Internets utveckling och finanskrisen påverkat samhället och människorna. Anne-Marie Lindgrens och Lena Sommestads huvudpoäng var att relationen mellan marknad och demokrati har förändrats till demokratins nackdel, samt att S ännu inte har en egen trovärdig och stark analys av den nya, globaliserade verkligheten. Öppenhet, nyfikenhet, och mer av självförtroende måste prägla partiet, om det politiska initiativ som svensk socialdemokrati tidigare haft på nytt ska kunna återvinnas.

De som kan tänkas vilja ha uppdraget som S-partiledare - ännu är fältet här helt öppet och högst oklart - ligger dock just nu så lågt som möjligt för att inte bränna sina chanser. Om det är rätt eller fel taktik kan diskuteras. Ett vet vi dock: Spekulationer kring vilka som ska leda S, V och MP i valet 2014 förlamar nära nog helt det oppositionsarbete som är så viktigt i varje vitalt fungerande demokrati.

Precis som fallet är just nu i det politiska Sverige. Men det kanske klarnar lite om så där en månad eller så?

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Det tragiska i Arizona - och dess lärdomar

USA - ett tragiskt och hårdnande politiskt klimat som krävt och riskerar att kräva nya oskyldiga offer

Ledamoten av representanthuset i USA, Gabrielle Giffords (demokrat) besköts på ett politiskt möte i Tucson i Arizona lördagen den 8 januari. Hon tycks - även om ännu inget är säkert - ha överlevt, trots att en kula träffade hennes huvud.

Sex personer har dock dött i skottlossningen, däribland en domare, en pastor, en av Giffords medarbetare och en nioårig flicka. Minst 12 personer är skadade, varav flera allvarligt. En 22-årig, vit man har gripits för dådet.

Gabrielle Giffords - en av de mera tongivande i representanthuset i Washington DC och en möjlig framtida presidentkandidat för demokraterna - har länge fått utstå brutala attacker från Arizonas höger och i mars förra året vandaliserades hennes kontor.

Den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen demonstrerade regelbundet utanför Giffords kontor. En av hennes republikanska motståndare ordnade ett kampanjevenemang där man fick skjuta med automatvapen, som en kul grej, under rubriken ”Hjälp mig ­vinna mot Giffords”.

Hur omdömeslös och korkad får en politisk motståndare vara? Dock: inget tyder direkt på att 22-åringen var någon Tea Party-patriot som snedtänt. I hans ilska kan man ana en stark misstro mot regeringen i allmänhet, men om han hade en politisk agenda verkade den underordnad allvarliga mentala problem. Den gripna attentatsmannen har uppvisat psykisk instabilitet. Han har bland annat uttryckt djup misstro mot myndigheter. Trots sin historik har han kunnat införskaffa vapen.

Viktigt är dock - utöver denna slappa vapenkontroll - är nog att förstå den upphettade politiska miljö där attentatet utspelade sig. Utan detta kanske inte 22-åringen aktivt kartlagt just demokraten Giffords för att mörda henne. Och inte går det heller att bortse ifrån att Sara Palin själv - galjonsfigur för teapartyrörelsen och eventuell möjlig republikansk presidentkandidat - ju hade Gabrielle Giffords med på sin USA-karta över politiker som hon ville få bort. I infekterade politiska miljöer finns alltid folk- särskilt om tillgången till vapen är god - som snedtänder och då kan göra obehagliga ting som nu mordattentatet i Tucson i delstaten Arizona.

Hoten tidigare mot Giffords person och skadegörelsen mot hennes kontor har - från teapartyrörelsens sida - klara kopplingar till hennes uppslutning bakom president Barack Obamas sjukvårdsreform. Tepartyrörelsen har varit särskilt aggressiv mot alla som röstat för den reformen och har dessutom förts i ett alltmera uppskruvat tonläge, också i program i radio och TV (Fox News etc). Det går därför inte att bortse ifrån att den 22-årige gärningsmannen - och andra framtida efterföljare? - låtit sig påverkas och ta intryck av dessa stämningar. Trots att annars ramarna för politisk åsiktsbildning breda i USA.

Det kan ha sänkt trösklar för att vissa i ett hårdnande politiskt klimat ska gå begå en våldshandling av detta slag. Uppenbart är också att väljarkåren i USA de senaste åren blivit allt mera tudelad. Och den processen började redan på 90-talet med synen på president Bill Clintons politik och person. Det fortsatte med kriget i Irak (som många i USA är emot, och andra på högerkanten försvarar lika hårdnackat) och nu senast president Obamas sjukvårdsreform och eventuella, modesta begränsningar av den fria tillgången på vapen.

En allt högljuddare höger har skilt ut sig och bedriver hätsk propaganda för sin sak och mot meningsmotståndare. Dess anhängare tar i stort sett bara in sådan information som förstärker den egna uppfattningen. De förespråkar en extrem form av liberalism. Många av de statliga inrättningar och system som är naturliga i andra västländer är de emot. Stenhårt - och kallar det inte sällan för "socialism", trots att det mest och huvudsakligen bara handlar om lite anständig och rimlig välfärds- och fördelningspolitik av rätt blygsamt västeuropeiskt snitt.

I kontrast till dessa på amerikanska högerkanten står en ofta välutbildad grupp med någorlunda utblick i världen. De är ofta demokrater på demokratiska partiets vänsterhalva. De ser brister med det egna landets politik och system, exempelvis avsaknad av en nationell, offentligt finansierad sjukvårdsförsäkring och annat liknande.

Det är i det uppjagad stämningsläget från högersidan som tepartyrörelsen och sjukvårdsreformens motståndare som attentatsmannen i Tuscon kan ha fått sin inspiration att skrida till verket. Och i ett land där det är riklig tillgång på handeldvapen kan steget från hårda ord till våldshandling och planerade politikermord vara kort.

Det som hänt i USA föranleder oss även i Sverige att fundera över vårt samhälle, politiska system och debattklimat.

I USA upplevde 22-årige gärningsmannen att makthavarna "hjärntvättade befolkningen". Det antyder en skillnad mellan elit och folk, men även en vanföreställning om vad makthavare kan åstadkomma. Frågan blir då om för stort avstånd mellan elit och folk i olika avseenden kan bidra till att händelser som den i Arizona kan - och sannolikt kommer att - inträffa igen.

I USA finns det gott om vapen, det är ännu en avgörande skillnad. Men det börjar tyvärr att öka också i Sverige; bland annat via olika kriminella nätverk. Om tillgänglighet till handeldvapen ökar, gör det lättare att ta saken i egna händer och göra mer eller mindre överlagda handlingar. Också här. På senare år har flera skjutningar med många döda ägt rum i europeiska länder, exempelvis Tyskland, Finland m fl. Även attentat mot politiker kan inte heller uteslutas, och har ju inträffat.

Så det finns många lärdomar att dra av det djupt tragiska dådet i Arizona. Ett samhälle med för stora motsättningar och klyftor riskerar att snabbare än vi anar hamna i ett otrevligt moras som få i längden vill leva i.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com