Om en valdebatt som hotar att gå snett och göra viktigt till oviktigt och udda till viktigt

Observerat om en valdebatt som går snett och gör viktigt till "oviktigt" och "udda" frågor till centrala när media ska spegla valdebatten:

Rut-städavdraget utnyttjas av ungefär två procent av hushållen – siffrorna för 2009 var 1,3 procent, men det har nog ökat något sedan dess. Fakta är dock att inte ens i Stockholm är det mer än 4,2 procent av hushållen som utnyttjar denna "rikemansförmån" som betalas av alla skattebetalare gemensamt via en
50 %-ig subvention av tjänsternas arbetskostnad. Och då ska man komma ihåg att den även medges för t ex städning av poolen eller anlitande av grillkock vid fritidshuset vid exempelvis spanska solkusten.

Men denna utpräglade "rikemansförmån" har lobbysterna och andra lyckats göra till en fråga som tar en enorm plats i den politiska debatten. Givetvis tog det upp i TV-utfrågningen av Mona Sahlin torsdagen den 26 augusti, och någon vecka dessförinnan hade vi kunnat ta del av den vanliga typen av glädjekalkyler över avdragets effekter får jobbet, och de vanliga kommentarerna om detta avdrags stora betydelse för att få barnfamiljernas livspussel att gå ihop.

Hela debatten är en illustration till begreppet ”hegemoni” – dvs. hur debatten styrs av vissa infallsvinklar, och intressena hos vissa grupper som har makten över debattens dagordning; av dem som lyckats tillskansa sig det så kallade problemformuleringsprivilegiet.

För de som driver debatten om Rut är, i regel, personer vars egna livsvillkor är sådana att de tycker avdraget är viktigt – och personer som samtidigt har tillgång till den offentliga arenan.

Sant är visserligen att många barnfamiljer i Stockholmsregionen lever förvisso med stark tidspress och har svårt att få tiden att räcka till. Det går att förstå svårigheterna för familjer där båda har krävande jobb, och där man bor i en region – Stockholm, till exempel – där restiderna är långa och det egna sociala nätverket utspritt över ett stort område och möjligheterna till snabba vardagsinsatser begränsade. Om man inte råkar ha en farmor, mormor eller så boende i sin närhet.

Jag har varit själv i samma sits; med heltidsjobb, småbarn på dagis, fritids och i skolan och en hustru som också arbetat heltid. (Jo, jag var pappaledig halva föräldraledighetstiden, faktiskt lite dryg det.) Men på något sätt gick det - om än på skruvar ibland. Så visst finns behovet av avlastning. Men är det verkligen det dominerande problemet för alla barnfamiljer i hela landet, eller ens det för alla i Storstockholm, där Rut-avdraget har sina starkaste anhängare.

Reser man - som jag gjort den senaste tiden - en hel del ute i landet och möter folk på arbetsplatser, på möten och olika sammankomster så är frågan om Rut-avdraget inte särskilt frekvent förekommande. Och när den kommer upp, så brukar det handla om hjälp för pensionärer, som inte riktigt orkar själva. Behovet av en "fixar-Frasse" som byter glödlampor, tar ner och sätter upp gardiner och annat liknande. För barnfamiljerna "där ute i verkligheten" verkar det inte vara något akut pockande problem. Livsvillkoren är inte sådana: restiderna är inte lika långa, vänner och släktingar finns på rimliga avstånd, om man skulle behöva hjälp, och antalet jobb som kräver extrema arbetstider är rätt få. Så ser det ut i stort.

Det kan säkert kräva en del pusslande, men pusslet går oftast hyggligt bra ihop. Tillräckligt för att man inte känner något särskilt behov av ett särskilt städavdrag – är det så att det skulle finnas skattepengar över så känns andra satsningar viktigare än Rut-avdrag. Det är långt viktigare att tillgodose än behov av städhjälp på skattebetalarnas bekostnad. Och lägg därtill att villkoren som erbjuds i just städbranschen - löner, sociala förmåner, försäkringsskydd etc - ofta är rätt usla, enligt Fastighetsfacket, och borde få mer plats även i den så kallade Rut-debatten.

Lägg så till detta att för den växande gruppen fattiga barnfamiljer är ett subventionerat städavdrag fullkomligt meningslöst. Det som bäst skulle hjälpa dem är snarare höjda barnbidrag och en bättre fungerande arbetsmarknad med mindre av låglönejobb. Erbjudande om ett städavdrag är för dem en förolämpning.

Visst, vissa lite bättre bemedlade barnfamiljer har sannolikt behov av städhjälp, andra har det inte. Men för stora flertalet är nog snarare en utbyggd barnomsorg även på kvällar och nätter (nattis) en långt viktigare sak att genomföra.

Men det är förfärligt trist - och säger mycket om vem som styr debattens dagordning (många journalister i storstäderna använder städhjälp) - att det mest bara är den resursstarka grupp som vill ha städhjälp som tillåts få utrymme i debatten. Och så också nu i 2010 års valrörelse. Dessutom har de mage att påstå att just deras problem är det generella, dominerande problemet för alla barnfamiljer, och att den lösning de vill ha skulle vara den bästa hjälpen för alla landets barnfamiljer.

Nog säger det här rätt mycket om dagordningen som så här långt varit styrande för valdebatten och om den tidsanda och debattklimat som sätter vissa välsituerade gruppers speciella behov framför alla andra angelägna behov - såsom behov av utbyggd barnomsorg även på kvällar och nätter, dåligt fungerande kollektivtrafik, bostadsbrist, ungdomsarbetslöshet och annat liknande. Hur gick det till när sådana viktiga samhällsproblem reducerades till andra- och tredjerangens frågor jämfört med det "udda" och mindre viktiga städavdraget Rut i 2010 års valrörelse?

Det skulle inte skada med lite sans och balans och rimliga proportioner - också i en valrörelsedebatt.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rjborkenwall.blogspot.com

PS. Nu senast precis hemkommen från en antal dagar i Örnsköldsvik, Sollefteå, Näsåker m fl - med besök på Posten och Hägglunds/BEA Systems i Ö-vik, på ett specialsnickeri i Näsåker och en firma som gör golvvärmeprodukter i Sollefteå
och träffar med kommunledningar (kommunalråden i Ö-vik var glada för Botniabanan) och Sollefteås "kalhuggning" och avveckling av 150 statliga ersättningsjobb efter regementsnedläggningarna där och med möten med folk över lite surströmming och tunnbröd i Näsåker,samtal med ett antal journalister från regionpressen.
/Robert Bj

Om Reinfeldts respektive Sahlins sommartal på Söder i Sthlm

Observerat om Sahlins respektive Reinfeldts sommartal i helgen på Söder i Stockholm:

En däst och belåten statsminister Fredrik Reinfeldt hade i lördags på torget utanför Slussens T-baneingång i Stockholm inget mer spännande att komma dragande med än ett föga upphetsande nytt förslag om ett nytt jobbavdrag på 12 miljarder i stil med de gamla orättvisa som bara ökar klyftorna. Fast det blir inte nästa år utan först senare. Oklart när. Och inte ett ord om jobben i Reinfeldts sommartal på Södermannatorget. Reinfeldts allt mera självgoda stil kan komma att straffa sig för dem i valrörelsens slutskede. Därom är tämligen många av de kommenterande journalisterna rätt ense när de värderade Reinfeldts sannolikt alltför segervissa uppträdande.

Oppositionsledaren Mona Sahlin försökte söndagen den 15 augusti - dagen därpå - i Tantolunden på Södermalm tydliggöra skillnaderna mellan sin egen offensivare och högerns ljumma, närmast likgiltiga, politik och som nog också lyckades få upp valtemperaturen några grader. Det är utmärkt för klarhetens skull i den politiska debatten att skillnaderna blir tydligare när vi nu för första gången har två politiska block som står emot varandra.

Det var skillnad i temperament när de två huvudkombattanterna eldade upp sina respektive styrkor i folkmöten på Södermalm i Stockholm i helgen. Reinfeldt avbröts av applåder varje gång han ställde nya skattesänkningar i utsikt och han lovade också att färre ska betala statlig skatt,då brytpunkten höjs. Det föranledde kommentaren i solgasset "Man skulle kunna tro att publiken bara består av sjuksköterskor" efter Reinfeldts upprepade argumentation hur mycket de tjänar på skattesänkningen.

Mona Sahlin å sin sida drog ner ovationer av de kanske 2 500 som samlats på gröngräset i Tantolunden när hon brännmärkte de nedrustningar som Reinfeldtregeringen ställt till med och varnade för vad fyra år till med Reinfeldt ska innebära för den redan gistna svenska välfärdsmodellen.

Talet handlade om de centrala frågorna och skiljelinjerna i valet. Det gick hem bland publiken. Även om det på någon punkt - och retoriskt mot slutet - borde kunna "vässas" ytterligare något. Men bra var att Sahlin lyfte fram att den svenska välfärdsmodellen är modern och effektiv samt gynnar de flesta i landet. Detta genom att man som individ har nytta av att det sker en omfördelning gällande ens stadier i livet och mellan individer med olika ekonomisk styrka.

I många andra länder måste individen privat betala för sin välfärd utöver en måttlig nivå som det offentliga tillhandahåller. Det blir dyrt, särskilt för de som inte har det bra ställt. Och ofta blir det inte effektivt. Med de borgerligas, särskilt Moderaternas, politik med skattesänkningar som gynnar de välavlönade och förmögna mest är vi på väg åt ett sådant omodernt och ineffektivt håll, framhöll Sahlin. De mest välbeställa kan nog tjäna på det, men inte en majoritet av befolkningen.

Hon fick in en riktig femetta på Reinfeldt när hon citerade statsministern som häromdagen utsåg en ny arbetsmarknadspolitisk talesperson. Hon ska inte sitta i regeringen och det motiverade statsministern med orden: "De viktigaste propositionerna är lagda och det mesta arbetet på departementet avslutat."

"Ursäkta? Hörde jag rätt?", frågade Mona Sahlin och fortsatte: "466 000 arbetslösa - och arbetet på departementet är avslutat. 207 000 arbetslösa ungdomar - och de viktigaste förslagen är redan lagda. Nej, Fredrik Reinfeldt, Sven-Otto Littorin har inte redan gjort jobbet! De viktigaste förslagen är helt klart inte ens lagda! Lösningen heter inte passivitet!", hette det.

En huvudfråga som redan har utkristalliserat sig i valrörelsen är skattesänkningarna för pensionärerna. Fast några bindande löften från regeringens sida utöver de 5 miljarder som man tidigare lovat var det inte. Moderaterna vill sänka med ytterligare 4,8 miljarder, men lovar inget bestämt om tidpunkten. Det hindrade inte Schlingmann och hans desinformatörer att presentera långa listor med skattesänkningar för ålderspensionärerna.

Föga överraskande är det de s k golfmoderaterna med 40 000 kr i månaden i pension som får mest eller 567 kr i månaden, vilket är mer än dubbelt så mycket i sänkning som andra relativt välbeställda pensionärer får. Trots pensionärernas skattesänkning så vill moderaterna fortsätta att göra en tydlig skillnad mellan pensionärer och löntagare, så att de över åldersstrecket får betala uppåt 10 000 kr mer om året i skatt. Det föreligger någon sorts föreställning i Reinfeldts kretsar, att jobbskatteavdraget skulle stimulera till att medborgarna jobbar mera.

Just den frågan utvecklades till en tydlig vattendelare i svensk politik, då Mona Sahlin i Tantolunden avgav löftet att avskaffa denna straffskatt för pensionärer under nästa mandatperiod. Det kommer att kosta 10 miljarder till utöver de 7,5 miljarder i skattesänkning som de rödgröna lovat pensionärerna och som är finansierade i de rödgrönas vårmotion. Vad som borde lyftas fram tydligare i argumentationen mot den högre pensionärsskatten är det djupt omoraliska att bättre bemedlade medborgare ska pungslå sämre lottade pensionärer, sjuka och arbetslösa på deras usla pensioner.

En svaghet fanns i Sahlins lite modifierade da capo på Almedalstalet i Tanto: ska löftena om bättre välfärd - sjukvård, skola, banomsorg och äldreomsorg av god kvalitet - och restaurerade socialförsäkringar kunna genomföras fullt ut kräver det höjda skatter, en högre skattekvot än dagens. Det måste socialdemokraterna också våga säga. Annars kommer kommenterande journalister samt Reinfeldt och finansminister Borg att ta varje chans att i slutdebatterna i SVT "jaga" socialdemokraterna och de rödgröna med hur notan för vallöftena ska betalas. Och den glipan är det onödigt att ge dem.

Hur det till slut går i valet den 19 september? Den sida som mobiliserar bäst bland de dryga 14 procent av de väljare som nu ligger på soffan - häften av dem lär nog rösta till slut men hur? - vinner regeringsmakten i höstens riksdagsval. Men åtminstone 250 000 av dessa borde normalt sett vara s-väljare om de känner sig motiverade nog att gå och rösta.

/Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om att åter bygga ett samhälle där vi står tillsammans, inte individ mot individ

Om att bygga ett samhälle där inte individ står mot individ, utan där vi står tillsammans

"Det märks knappt att vi återigen börjat dela upp människor i vi och dom. Så att din bakgrund, familj, uppväxtmiljö och liknande, blir avgörande för dina chanser i livet", en inte helt ovanlig kommentar i lågmält reflekterande sommar-Sverige.

En konsekvens som då följer av sådana reflektioner är att många - som nu undrar vart vårt en gång så fina välfärdssamhälle är på väg - skulle vilja se en annan utveckling, som styr bort från egoismen, men är till gagn för individen.

"Jag vill skapa ett samhälle där inte individ ställs mot individ, utan där individ står tillsammans med individ. Jag vill återupprätta solidariteten", säger det när man undrar mera exakt hur de menar.

Det är viktiga funderingar i detta individualiseringens tidevarv. Funderingar som då och då luftats under sommarledigheten och inför en ännu så länge rätt loj valrörelse.
Individualism får eller borde inte få bli samma sak som egoism. För blir den det så blir följden att vi får ett sjukt och torftigt samhälle om vi bara bryr oss om innehållet i den egna plånboken.

Dessutom är det ju på det sättet att en politik som är inriktad på solidaritet och jämlikhet faktiskt också ger fler individer chansen att lyckas och "förverkliga sina bästa stämningars längtan", som Hjalmar Branting uttryckte saken en gång för länge sedan i ett klassiskt tal som även Olof Palme ibland brukade citera.

Tag bara satsningarna på allmän och sammanhållen grundskola, ett gymnasium för alla, utbyggnaden av högskolan, arbetsmarknadsutbildningar och Komvux (som ger vuxna med bristande grundutbildning en andra chans).

De gjorde att alla - inte bara de som har rika och resursstarka föräldrar - fick chansen till en bra utbildning och personlig utveckling. Även "begåvad med fattig" (en klassisk s-valaffisch från tidiga Erlander-år) skulle ha samma chans som andra till en god utbildning.

Eller titta på 1990-talets hemmadatorreform (skattesubventionerad hemmadator). Internet, e-post och bredband blev nära nog var mans egendom snabbare i Sverige än i andra länder. Fler gavs möjlighet att utveckla sina talanger, tekniska färdigheter och företagsprojekt.

Eller att högskolestudera på distans. En annan sak är sedan att den reformen borde följts upp fullt ut med även en fullgod fiberoptisk bredbandsutbyggnad till hela landet, också glesbygden. Det har tyvärr bara delvis blivit gjort än idag.

Eller fundera på vilken roll som en stark A-kassa kan spela. En bra arbetslöshetsförsäkring ger den enskilde omställnings- och inkomsttrygghet när arbetslivet förändras och gamla jobb försvinner. Och ihop med bra arbetsmarknads- och yrkesvuxutbildning ger trygghet i förändringen.

De sociala trygghetssystemen - solidariskt finansierade och med rätt till stöd efter behov och med god inkomsttrygghet - gör det helt enkelt lättare för individen att möta och klara strukturomvandlingar. Ger en chans att i olika skeden av livet förverkliga sina livsdrömmar, ha en chans att "förverkliga sina bästa stämningars längtan". Det är nåt annat och viktigare det än några få ynka extra hundralappar i månaden via fördelningspolitiskt orättfärdigt fördelade (jobb-) skattesänkningar som den blå alliansen genomfört till priset av sämre a-kassa och sjukförsäkring, nedrustad komvux och annat. Mer av detta också under kommande fyra år eller åter till ett samhälle som fungerar mera solidariskt och där inte individ ställs mot individ. Det är i grunden kärnfrågan och det riktigt viktiga vägvalet i höstens riksdagsval den 19 september.

Därför är det fel att ställa begrepp som solidaritet och jämlikhet i motsatsställning till individuell utveckling och förverkligande av egna livsdrömmar för många (helst alla), och inte bara för vissa.

Snarare är det så att samhällen som satsar på generell välfärd och trygghet ger fler chansen att pröva sina vingar och i längden är bättre samhällen att leva i för alla än samhällen som präglas av blå lågskattepolitik och privata lösningar. Den som vill fördjupa sig i hårda basfakta och forskning som på djupet belägger just detta kan med fördel ägna ett antal läsdagar åt att studera Richard Wilkinson och Kate Picketts "Jämlikhetsanden" (Karneval förlag), en fantastisk bok vars slutsatser kan få djupgående konsekvenser som Will Hutton skrev i sin recension i brittiska The Observer om den engelska originalutgåvan av denna fina bok.

Det är ju inte alldeles säkert att den enklare och mera "grova" valrörelsedebatten nu den månad som återstår till valdagen riktigt når upp till den nivån och därmed möjligen kommer att lämna en och annan väljare vilsen inför höstens avgörande viktiga vägval den 19 september.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Några observationer om några nygamla förslag i en loj valrörelse

Observerat om första augustiveckan:

Valkonventet som centern hade nu mot första veckoslutet i augusti månad och där Maud Olofsson återlanserade vissa nygamla käpphästar riktade bland annat till de äldre kan vara värt att uppmärksamma.

Fortsatt ser hon - lite halvdesperat - RUT-avdraget som kvinnornas räddning. Men nytt är den tydliga flirten med de äldre väljarna. Hon inser väl att nu ligger partiet så illa till att man lika gärna kan få 4,2 som 3,8 % i valet i höst, antar jag.

Nu vill hon tvinga på kommunerna valfrihet i äldreomsorgen. Alla som får mat genom hemtjänsten ska själva få välja leverantör. Men varför tvång? Ska inte i så fall alla, äldre som yngre, ha rätt till valfrihet om det nu är så bra som hon menar att det är!?

Sedan vill hon att alla som fyller 65 år automatiskt ska få en F-skattesedel för att uppmuntra de äldre att arbeta. En märklig idé. En F-skattesedel är ju bara ett telefonsamtal eller kräver bara ett par knapptryckningar på datorn för den som vill ha F-skattesedel. Den som inte orkar eller vill göra det, vill nog inte heller ha den där F-skattesedeln.

Paradnumret i hennes senaste valfläskutspel och flirt med äldre väljare är förslaget att äldre över 75 år ska ges rätt till 75 procents skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Ett superavdrag - precis som deras tidigare supermiljöbilspremie (vanlig miljöbilspremie duger inte längre). Men det finns många goda skäl emot en sådan dumhet. Och detta bortsett från då att en bransch som kräver så stora subventioner i form av Rutavdrag är knappast affärsmässigt sund. En stark invändning är att ett skattesystem ska vara enkelt och robust utformat och inte ha en massa komplicerande undantagsregler.

Och skilda regler för olika åldrar är ingen bra grundprincip i ett skattesystem. Dessutom: vad säger att just en 75-åring alltid har större behov än en 68-åring av hemhjälp? Här finns ju stora variationer och även stora skillnader i inkomstnivå mellan olika pensionärsgrupper, och där många 68-åringar har både sämre ekonomi och större hemhjälpsbehov än friska och ekonomiskt resursstarka 75-åringar på Lidingö, i Danderyd, Täby eller rika Vellinge i Skåne.

Och märk väl: redan nuvarande och vad gäller subvention dyrbara men jobbmässigt magra utfall av Rut-avdraget har ju gjort att det i vissa kommuner redan nu är billigare att anlita privat städhjälp än den kommunala hemtjänsten. Att i detta läge ytterligare spä på subventionen med 25 procent till - som center-Maud vill - är ett märkligt och oklokt slöseri med våra gemensamma skattemedel.

Varför ska glesbygdsbor och vanligt folk med normala inkomster alls subventionera tjänster med våra gemensamma skattemedel som mest går till redan välbärgade som själva har råd att betala sådana tjänster i hemmets trädgårdar (även extrahuset i Spanien eller Sydfrankrike), kök och toaletter bara för att en bransch med osund affärsbas så starkt lobbar för att subventionen ska vara kvar och gärna bli ännu lite större? Nä, bort med Rut-avdraget och lägg de skattepengarna på annat där de gör större faktisk nytta och fördelningspolitiskt har ett mera rimligt utfall!

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Men det här nya centerutspelet - liksom det tidigare om att sälja ut delar av Vattenfall - säger mycket om hur desperat läget är för Maud Olofsson och centerpartiet.

Arbetslösheten biter sig fast

Observerat om arbetslösheten som biter sig fast:

Färska siffror (5 aug.) från SCB visar att arbetslösheten biter sig fast. I juni i år var 488 000 personer, eller 9,5 procent av arbetskraften, arbetslösa. För ett år sedan var siffran tio procent.

Trots en hygglig ekonomisk utveckling under årets första halva så sjunker arbetslösheten endast mycket långsamt och från en historiskt sett hög nivå.
Vad en regering som verkligen vill göra skillnad skulle behöva göra är att satsa stort på sysselsättnings- och utbildningspolitik. Fler måste komma i aktivitet. Fler jobb måste skapas.

Och häromdagen kom färsk statistik som visar - föga förvånande - att blott två ynka procent av alla så kallade utförsäkrade som genomgått arbetsmarknadsintroduktion har fått en sysselsättning och då en lönesubventionerad tjänst. Snacka om misslyckande.

Det handlar om arbetsmarknadspolitik, mer pengar till kommuner och landsting, utbildningssatsningar, insatser för att stärka forskning, miljöinvesteringar, underhåll och byggandet av vägar och järnvägar, aktiv regional utvecklingspolitik samt åtskilligt annat.

Görs ingenting riskerar vi att många arbetslösa för gott slås ut från arbetsmarknaden. Men en aktiv politik är väl att hoppas på för mycket med dagens blå alliansregering. Den sänker ju hellre skatten för välbeställda.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com