En småtråkig Agendadebatt om valets huvudmotståndare

Några observationer om söndagens Agendaduell i SVT:

Vi som nu tog oss tid att se söndagskvällens (24/1-10) Agendadebatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i SVT:s Agenda inte går till historien som någon duell som påverkade valresultatet.

Det blev en väluppfostrad och relativt tam historia där man stundtals fick intrycket att debattörerna läste upp förskrivna inlägg med korthuggna budskap från en teleprompter.

I sak vann naturligtvis Mona Sahlin debatten.Inte överlägset men ändå. Statsministerns situation var och är hopplös, sakligt sett. Verkligheten är inte på hans och regeringens sida.

Regeringen har uppenbart misslyckats i de frågor som den själv pekade ut som de viktigaste i förra valrörelsen.

Bara det senaste året har sysselsättningen fallit, arbetslösheten ökat, ekonomin krympt, investeringarna hållits tillbaka, sociala försörjningsstödet exploderat och ojämlikheten vuxit.

Konjunkturpolitiken har utvecklats till ett rent haveri, där regeringen mera har inriktat sig på att hårdhänt trycka ut människor att söka jobb än att skapa goda förutsättningar för fler arbeten att växa fram.

Statsministern har mot denna bakgrund föga trovärdighet när han försöker angripa oppositionen från vänster för att få de rödgröna partiernas sjukförsäkringsreform att framstå som hjärtlös.

Ett litet misstag gjorde måhända Mona Sahlin när hon i debatten utfärdade det väl kategoriska vallöftet om att aldrig låna till några skattesänkningar.

Det kan hon och partiet få äta upp, eftersom oppositionen - så här långt - faktiskt lägger förslag om att låna till den skattelättnad som man tänker sig ge till pensionärerna, allt för att börja jämna ut klyftan i beskattningen mellan de som förvärvsarbetar och de som har gått i pension.

Också i s-alternativet går nämligen den offentliga sektorn med underskott; och även om inriktningen givetvis är annorlunda så är skillnaden när vi kommer till saldot på sista raden mer symbolisk. Sett i väljarnas ögon och det granskande journalisternas.

Mannen utan egenskaper - Fredrik Reinfeldt - gjorde dock ingen glad, och vann nog inte heller något ökat stöd på den här debatten. Får se om radios studieett-debatt ändrar på den saken. Men det är föga troligt eftersom verkligheten inte är med honom och regeringen det närmaste året.

Dessutom är denne man - "tvålen", "mannen utan egenskaper" etc - därtill sövande tråkig i sitt bisarra psykologiserade av sina motståndare. Det där är knappast något vinnande koncept.

Men som sagt, söndagens Agendadebatt går inte till historien. Bättre än så här krävs om människor ska orka igenom den här valrörelsen hela vägen fram till den tredje söndagen i september.

Och socialdemokraternas ledande personer måste tydligare och oftare våga och vilja artikulera även vreden över massarbetslösheten och utslagningen. Och samtidigt också visa upp den spontana humorn och självironin som t ex Tage Erlander var så rasande skicklig på - också i trängda lägen. Och var finns det mustiga bildspråket och formuleringarna som i likhet med Olof Palme sätter hjärtan i brand?

Tyvärr saknades lite för mycket av detta i söndags i en överdrivet försiktig och kontrollerad debatt där rädslan för att göra bort sig och förlora tycktes större än lusten att vinna.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)