Obama och hans andra år i Vita huset
Några observationer om USA och Obamas andra år i Vita huset:
USA:s president Barack Obama visade med sitt State of the Union-tal häromdagen att han ingalunda har gett upp och att han är en bättre president än vad landets politiska kultur egentligen förtjänar. Yes, we can och Change finns fortfarande i hög grad med i hans ledarskap som USA:s president när han nu går in på sitt andra år i Vita huset.
För oss som häromdagen (onsdag 27 januari) såg hans andra State of the Union-tal från en europeisk och svensk horisont, var det ändå ett på många sätt befriande tal. Kampen mot terrorn och de amerikanska krigen stod inte i förgrunden som den alltid gjorde när George Walker Bush höll sina motsvarande tal. I stället var det ett tal som handlade om vanliga amerikaners liv och Obama ställde med all den retoriska kraft han besitter arbetslösheten i centrum.
Kanske var det, jämte talet han höll när hans valseger var klar, ett av de bästa tal han hållit. Men hur stor är risken att det är sina tal, inte sin politik, han ska bli ihågkommen för? Visst finns den risken, risken att han ses mera som en kampanjpolitiker än en "doer". Sedan demokraterna förlorade sin supermajoritet med 60av 100 senatsplatser i kongressen hänger Obamas sjukförsäkringsreform på en lös tråd och mycket riktigt dröjde det långt in i talet innan han ens nämnde den.
I sitt tal - och det uppskattas säkert av många i USA - riktade han sina hårdaste ord riktade han mot finansvärlden och bankerna på Wall Street - de som mer än andra bidragit till den djupa lågkonjunktur som resulterat i miljoner arbetslösa i USA och som var nära att kasta ner landet i en depression av 30-talskaraktär.
Från det breda, folkliga Amerika kunde man nästan tvärs över Atlanten förnimma jublet när han deklarerade att trettio miljarder dollar ska tas från de stora bankerna för att användas av lokala utvecklingsbankerna så att småföretagare kan få lån och börja växa igen.
Det imponerande med talet var att Obama lyckades ge ett intryck av att ännu vara en obruten, i grunden optimistisk reformkraft: Vi ger inte upp! Jag ger inte upp!
Men alla de moltysta och revanschistiskt ruvande republikanska ledamöterna i kongressen vittnade om svårigheterna för varje president med minsta progressiva agenda att få igenom sin politik i kongressens förhandlande grottekvarn. Inte sedan F. D Roosevelts dagar har USA:s politiska system haft förmågan att reformera och förnya sig självt.
Kanske är det så att USA helt enkelt är så låst i sina olika och varandra blockerande maktcentra att nationen inte längre äger förmågan att längre reformera sig självt? Trots att verkligheten där ute borde säga annat. Och trots att den här stolta, inte sällan lite självgoda nationen är på väg att mista den självklara position som ekonomisk och politisk stormakt till det snabbväxande och allt mäktigare Kina.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)
USA:s president Barack Obama visade med sitt State of the Union-tal häromdagen att han ingalunda har gett upp och att han är en bättre president än vad landets politiska kultur egentligen förtjänar. Yes, we can och Change finns fortfarande i hög grad med i hans ledarskap som USA:s president när han nu går in på sitt andra år i Vita huset.
För oss som häromdagen (onsdag 27 januari) såg hans andra State of the Union-tal från en europeisk och svensk horisont, var det ändå ett på många sätt befriande tal. Kampen mot terrorn och de amerikanska krigen stod inte i förgrunden som den alltid gjorde när George Walker Bush höll sina motsvarande tal. I stället var det ett tal som handlade om vanliga amerikaners liv och Obama ställde med all den retoriska kraft han besitter arbetslösheten i centrum.
Kanske var det, jämte talet han höll när hans valseger var klar, ett av de bästa tal han hållit. Men hur stor är risken att det är sina tal, inte sin politik, han ska bli ihågkommen för? Visst finns den risken, risken att han ses mera som en kampanjpolitiker än en "doer". Sedan demokraterna förlorade sin supermajoritet med 60av 100 senatsplatser i kongressen hänger Obamas sjukförsäkringsreform på en lös tråd och mycket riktigt dröjde det långt in i talet innan han ens nämnde den.
I sitt tal - och det uppskattas säkert av många i USA - riktade han sina hårdaste ord riktade han mot finansvärlden och bankerna på Wall Street - de som mer än andra bidragit till den djupa lågkonjunktur som resulterat i miljoner arbetslösa i USA och som var nära att kasta ner landet i en depression av 30-talskaraktär.
Från det breda, folkliga Amerika kunde man nästan tvärs över Atlanten förnimma jublet när han deklarerade att trettio miljarder dollar ska tas från de stora bankerna för att användas av lokala utvecklingsbankerna så att småföretagare kan få lån och börja växa igen.
Det imponerande med talet var att Obama lyckades ge ett intryck av att ännu vara en obruten, i grunden optimistisk reformkraft: Vi ger inte upp! Jag ger inte upp!
Men alla de moltysta och revanschistiskt ruvande republikanska ledamöterna i kongressen vittnade om svårigheterna för varje president med minsta progressiva agenda att få igenom sin politik i kongressens förhandlande grottekvarn. Inte sedan F. D Roosevelts dagar har USA:s politiska system haft förmågan att reformera och förnya sig självt.
Kanske är det så att USA helt enkelt är så låst i sina olika och varandra blockerande maktcentra att nationen inte längre äger förmågan att längre reformera sig självt? Trots att verkligheten där ute borde säga annat. Och trots att den här stolta, inte sällan lite självgoda nationen är på väg att mista den självklara position som ekonomisk och politisk stormakt till det snabbväxande och allt mäktigare Kina.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)
posted by rbjorkenwall at 5:45 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home