Den nordiska modellen, kollektivavtalet och EU
Analyserat och värderat:
Den nordiska arbetsmarknadsmodellen, kollektivavtalet och Lavaldomen
När de fackliga organisationerna i Sverige, lite i skymundan, manifesterade kollektivavtalens dag den 17 mars 2008 så underströks den svenska och nordiska modellens betydelse. Med starka och ansvarstagande parter på arbetsmarknaden har Sverige utvecklats väl samtidigt som arbetsfreden har tryggats.
Under det senaste decenniet har den modellen gett löntagarna unikt höga reala lönelyft samtidigt som produktiviteten har varit mycket god och konflikterna har varit ytterst få, färre än i de allra flesta andra europeiska länder.
De löneökningar som fackliga organisationer och arbetsgivare förhandlade fram från mitten av 90-talet och fram tills för några år sedan möttes inte av höga prisökningar som gröpte ur lönernas värde.
Svenskt näringsliv utvecklades väl och svensk ekonomi stod stark samtidigt som vanligt folk fick en viss standardökning.
Det är ostridigt och forskarbelagt att den svenska arbetsmarknadsmodellen varit framgångsrik - och varit starkt bidragande till att Sverige tog sig ur den ekonomiska 90-talskrisen.
Till skillnad från i många andra länder lagstiftas inte svenska lönenivåer fram i riksdagen via lagstadgade minimilöner och annat utan växer fram i ett ansvarstagande samspel mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Dagligen sker sedan tusentals lokala förhandlingar på svenska arbetsplatser om stora och små frågor, allt från löner till arbetstider, semesterutläggningar och vardagliga men viktiga arbetsmiljöfrågor.
Varje dag träffas uppgörelser om kollektivavtal på nya och gamla arbetsplatser som ger löntagarna rätt till försäkringstrygghet samtidigt som inte bara löner utan också övriga arbetsvillkor läggs fast i klara och tydliga spelregler som skapar ordning och reda på arbetsplatserna runt om i landet.
Allt detta sker utifrån vad som är rimligt och lämpligt sett till de olika branschernas olika villkor och förutsättningar. Och detta som grund - trygga och sunda lönevillkor och arbetsfred under avtalsperioden - skapas sedan en god grund för produktivitetstillväxt och förmåga att hävda sig i en allt tuffare global konkurrens på världsmarknaden.
Löntagarna blir starkare tillsammans än om de går fram var och en för sig själv. Samtidigt får arbetsgivarna en i stället för många olika motparter vid förhandlingsbordet.
Till skillnad från i flertalet andra EU-länder utbryter sällan strejker och konflikter i Sverige - även om det i arbetsgivarnas propaganda ibland men i grunden helt felaktigt ges intrycket att vårt land skulle vara nära nog lamslaget av olika arbetsmarknadskonflikter.
När det i stället är så att vår modell med få konflikter och partsframförhandlade löner och övriga anställningsvillkor i branschvisa kollektivavtal har tjänat oss mycket bra.
Få saker för vårt fortsatt goda utveckling är därför viktigare än att regering och riksdag i handling förmår göra sitt för att parterna på arbetsmarknaden också framgent ska kunna hävda kollektivavtalens betydelse för svensk samhällsutveckling.
Men tyvärr har det från regeringen Reinfeldts - och delvis även riksdagens sida - agerats slappt och senfärdigt efter EG-domstolens lika klåfingriga som märkliga Lavaldom i december 2007 med dess underkännande av Byggnads stridsåtgärder vid det lettiska löne- och villkorsdumpade skolbygget i Vaxholm.
Får den domen tillåtas få prejudicerande effekt på arbetsmarknaden i stort i vårt land så kan den snabbare än många förstår bli ett allvarligt grundskott mot hela den ordning på svensk arbetsmarknad som tjänat oss så gott och firat så stora triumfer genom åren.
Skulle däremot den samlade fackföreningsrörelsen - rimligen också ansvarskännande arbetsgivare - och den socialdemokratiska oppositionen däremot nu snabbt kunna etablera ett tillräckligt tryck mot Reinfeldts alliansregering så att man redan före sommaren gör klart att man avser att i ny lagstiftning (förstärkt utstationeringslag och bättre skrivning av lex Britannia i MBL) "nollställa" det EG-domen i Lavalmålet ställt till med. Ja, då finns goda förutsättningar för att den svenska arbetsmarknadsmodellen också framgent kan fortsätta att tjäna oss lika väl som den gjort de senaste årtiondet.
Samtidigt som man också lägger en god grund för en tämligen samstämmig riksdagsprocess när det nya EU-fördraget, Lissabonfördraget, ska godkännas i höst och Sverige går in i en lugnare slutfas av förberedelserna inför det kommande svenska EU-ordförandeskapet under 2009. I bästa fall ger det också ett lite högre valdeltagande (= mer än 40 % som det var senast) i kommande EU-parlamentsval senvåren 2009.
Få saker skulle i handling just nu vara viktigare i detta perspektiv och vad gäller att hävda kollektivavtalens betydelse för svensk samhällsutveckling än att nu snabbt undanröja konsekvenserna av EG-domstolens mycket kritiserade Lavaldom, en dom som visar att domstolens jurister inte förstår sig på hur den svenska och nordiska arbetsmarknadsmodellen.
Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/ (
Den nordiska arbetsmarknadsmodellen, kollektivavtalet och Lavaldomen
När de fackliga organisationerna i Sverige, lite i skymundan, manifesterade kollektivavtalens dag den 17 mars 2008 så underströks den svenska och nordiska modellens betydelse. Med starka och ansvarstagande parter på arbetsmarknaden har Sverige utvecklats väl samtidigt som arbetsfreden har tryggats.
Under det senaste decenniet har den modellen gett löntagarna unikt höga reala lönelyft samtidigt som produktiviteten har varit mycket god och konflikterna har varit ytterst få, färre än i de allra flesta andra europeiska länder.
De löneökningar som fackliga organisationer och arbetsgivare förhandlade fram från mitten av 90-talet och fram tills för några år sedan möttes inte av höga prisökningar som gröpte ur lönernas värde.
Svenskt näringsliv utvecklades väl och svensk ekonomi stod stark samtidigt som vanligt folk fick en viss standardökning.
Det är ostridigt och forskarbelagt att den svenska arbetsmarknadsmodellen varit framgångsrik - och varit starkt bidragande till att Sverige tog sig ur den ekonomiska 90-talskrisen.
Till skillnad från i många andra länder lagstiftas inte svenska lönenivåer fram i riksdagen via lagstadgade minimilöner och annat utan växer fram i ett ansvarstagande samspel mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Dagligen sker sedan tusentals lokala förhandlingar på svenska arbetsplatser om stora och små frågor, allt från löner till arbetstider, semesterutläggningar och vardagliga men viktiga arbetsmiljöfrågor.
Varje dag träffas uppgörelser om kollektivavtal på nya och gamla arbetsplatser som ger löntagarna rätt till försäkringstrygghet samtidigt som inte bara löner utan också övriga arbetsvillkor läggs fast i klara och tydliga spelregler som skapar ordning och reda på arbetsplatserna runt om i landet.
Allt detta sker utifrån vad som är rimligt och lämpligt sett till de olika branschernas olika villkor och förutsättningar. Och detta som grund - trygga och sunda lönevillkor och arbetsfred under avtalsperioden - skapas sedan en god grund för produktivitetstillväxt och förmåga att hävda sig i en allt tuffare global konkurrens på världsmarknaden.
Löntagarna blir starkare tillsammans än om de går fram var och en för sig själv. Samtidigt får arbetsgivarna en i stället för många olika motparter vid förhandlingsbordet.
Till skillnad från i flertalet andra EU-länder utbryter sällan strejker och konflikter i Sverige - även om det i arbetsgivarnas propaganda ibland men i grunden helt felaktigt ges intrycket att vårt land skulle vara nära nog lamslaget av olika arbetsmarknadskonflikter.
När det i stället är så att vår modell med få konflikter och partsframförhandlade löner och övriga anställningsvillkor i branschvisa kollektivavtal har tjänat oss mycket bra.
Få saker för vårt fortsatt goda utveckling är därför viktigare än att regering och riksdag i handling förmår göra sitt för att parterna på arbetsmarknaden också framgent ska kunna hävda kollektivavtalens betydelse för svensk samhällsutveckling.
Men tyvärr har det från regeringen Reinfeldts - och delvis även riksdagens sida - agerats slappt och senfärdigt efter EG-domstolens lika klåfingriga som märkliga Lavaldom i december 2007 med dess underkännande av Byggnads stridsåtgärder vid det lettiska löne- och villkorsdumpade skolbygget i Vaxholm.
Får den domen tillåtas få prejudicerande effekt på arbetsmarknaden i stort i vårt land så kan den snabbare än många förstår bli ett allvarligt grundskott mot hela den ordning på svensk arbetsmarknad som tjänat oss så gott och firat så stora triumfer genom åren.
Skulle däremot den samlade fackföreningsrörelsen - rimligen också ansvarskännande arbetsgivare - och den socialdemokratiska oppositionen däremot nu snabbt kunna etablera ett tillräckligt tryck mot Reinfeldts alliansregering så att man redan före sommaren gör klart att man avser att i ny lagstiftning (förstärkt utstationeringslag och bättre skrivning av lex Britannia i MBL) "nollställa" det EG-domen i Lavalmålet ställt till med. Ja, då finns goda förutsättningar för att den svenska arbetsmarknadsmodellen också framgent kan fortsätta att tjäna oss lika väl som den gjort de senaste årtiondet.
Samtidigt som man också lägger en god grund för en tämligen samstämmig riksdagsprocess när det nya EU-fördraget, Lissabonfördraget, ska godkännas i höst och Sverige går in i en lugnare slutfas av förberedelserna inför det kommande svenska EU-ordförandeskapet under 2009. I bästa fall ger det också ett lite högre valdeltagande (= mer än 40 % som det var senast) i kommande EU-parlamentsval senvåren 2009.
Få saker skulle i handling just nu vara viktigare i detta perspektiv och vad gäller att hävda kollektivavtalens betydelse för svensk samhällsutveckling än att nu snabbt undanröja konsekvenserna av EG-domstolens mycket kritiserade Lavaldom, en dom som visar att domstolens jurister inte förstår sig på hur den svenska och nordiska arbetsmarknadsmodellen.
Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/ (
posted by rbjorkenwall at 5:50 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home