US-drönare som krigar utan krigszon

Sedan 2009 har någonstans mellan tre- och femtusen människor dödats i obemannade stridsflyg/drönarattacker i Pakistan, Jemen, Afghanistan och Somalia. Många civila vuxna och bar har dödats. Samtidigt som drönarattackerna förmodligen bryter mot allt vad krigslagar och folkrätt heter och öppnar för andra stormakter att göra detsamma. Faktum är att sedan 2011 – alltså under Obamas presidenttid - har USA ökat drönarattackerna kraftigt. När försvarsbudgeten bantats har drönarprogrammet fått 30 procent i anslagsökning. Men kriget förs där ingen krigszon finns. Obemannade stridsflyg – drönare – har den obestridliga fördelen att de inte riskerar de egna soldaternas liv. I USA:s fall styrs de från kontrollrum i de mest glesbefolkade delarna av USA och långt från de platser och personer som drönarna ska attackera. För en stormakt som säger sig vilja slå mot terrorismen och inte få några större besvär med en kritisk inhemsk folkopinion är det här med obemannade stridsplan därför blir lätt att ta till dem i jämförelse med andra vapen och stridande trupper på marken. Men – utöver att en och annan lokal Al Quida-ledare och andra då och då dödas – så stryker inte sällan många civila och helt oskyldiga människor med i dessa drönarattacker. I en understreckare i Svenska dagbladet 5 september av docent Lars O Ericsson fanns en läs- och tänkvärd text som hade sin utgångspunkt i en uppmärksammad bok – “Théorie du drone”, utgiven 2013 - om drönarattacker av den franske filosofen Grégoire Chamayou. Enligt Bureau of Investigative Journalism beräknas att 2600-3400 människor dödats av drönare enbart i Pakistan mellan åren 2004 till 2012. Men drönare används också i bl a Somalia och Jemen. Enbart de senaste veckorna har 37 personer dödats i Jemen av drönarattacker. Antalet civila offer är okänt men enligt "oberoende bedömare" rör det som om minst 500 civila som dödats. Kan USAs krig mot terrorismen med hjälp av en utökad satsning på drönarattacker ens kallas för krig – när det inte finns någon krigszon? Det frågar sig den franske filosofen Grégoire Chamayou i sin mycket uppmärksammade bok. Enligt krigets lagar är krigförande förpliktigade att inte direkt angripa civila mål. Bara krigande är legitima mål. I ett försök att kringgå anklagelser om krigsbrott – drönarna dödar ju civila varje gång de säger sig attackera en terrorist – har USA valt att ersätta uttrycket “stridande” med uttrycket “misstänkt militant”. Men detta krigslagsdribbel, menar Chamayou, “går långt utöver de gränser som folkrätten av hävd sätter”. Något som ju sker när många civila dödas i drönarnas attacker mot “misstänkt militanta”. Denna elastiska användning och egna tolkning av krigets lagar har klara paralleller med hur USA resonerat när man tillåtit sig att hålla också uppenbart oskyldiga fängslade på fånglägret Guantanamo utan någon som helst juridiskt rimligt försvarbar prövning. Och gör så än, trots tidigare löften om att fånglägret ska stängas. Må sedan vara att Obama själv vill stänga men inte fått en motspänstig kongress med på detta. Chamayou menar att drönarattacker är en form av motterrror-strategi som går på tvärs mot krigets lagar. Drönarna krigar utan krigszon och dödar människor som befunnit sig utanför vad som kan kallas en krigszon. Det strider mot krigets lagar att där använda sådana vapen som obemannade stridsplan som dödar civila. Terroristernas bombterror motsvaras på detta sätt av en motterror. Drönarna innebär samtidigt att USA i bekämpandet av terroristerna struntar helt i att ens försöka få befolkningens stöd. Enligt olika journalister som intervjuat pakistanska talibanledare och andra så underlättar drönarattackerna dessa ledares rekryteringen av nya terrorister – eller motståndskämpar om man föredrar att se dem så. Med sin bok har Chamayou formulerat det många andra känner, nämligen en starkt ifrågasättande kritik mot användandet av vapen som – precis som vid bruket av kemiska stridsmedel – har som syfte att slå ut motståndaren men samtidigt också dödar många civila vuxna och barn. Drönarna är i det perspektivet ett vapen som folkrättsligt och ur humanitär synpunkt framstår som minst sagt diskutabelt. Onekligen känner många – vid närmare eftertanke – en inte obetydlig kluvenhet inför den på många sätt sympatiska Barack Obama. Å ena sidan alla förhoppningar han ingav dem som tror på det andra, bättre Amerika – och samtidigt det faktum att han leder en supermakt som åsidosätta internationella regler när de egna intressena står på spel. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 10 sept. 2013 m fl)