Om sifferfiffel med de utförsäkrade och arbetsmarknaden

Observerat om en moderat socialförsäkringsutskottsordförandens sifferfiffel om de utförsäkrade:

I SvT-programmet Debatt häromveckan hävdade socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (M) "7 av 10 omförsäkrade nu hittat en väg tillbaka till arbetslivet".
De personer som Axén syftar på är de 15 000 svenskar som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet.

Men Axéns "väg tillbaka till arbetslivet" är verkligen ett begrepp som behöver granskas närmare.

På sin blogg visar statsvetaren Björn Johnsson (som nyligen gav ut boken "Kampen om sjukfrånvaron", och skrev på huvudpunkterna nyligen på DN Debatt) att Axéns sätt att räkna lämnar en hel del i övrigt att önska.

"Axén har räknat in alla av de 15 000 som är anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen - ett krav för att a-kassa ska utbetalas", konstaterar Johnson.
"Alltså, enligt Axéns logik, är du anställd men sjukskriven är du inte ute i arbetslivet. Är du däremot sjuk men anmäld som arbetssökande enligt omförsäkringsreglerna är du plötsligt ute i arbetslivet igen. Sim sala bim!", skriver Björn Johnson.

Det är direkt stötande att socialförsäkringsutskottets ordförande i riksdagen ägnar sig åt den här typen av sifferdribblande och politiskt hokus-pokus. Saker och ting ska kallas vid sitt rätta namn.

De långtidssjukskrivna som nu står i kön hos arbetsförmedlingen är arbetslösa. De har ännu inte alls hittat "en väg tillbaka till arbetslivet", som Axén påstår.

Det kommer dessutom att bli extra tufft för den här gruppen. Arbetslöshetskön består redan av mer än 400 000 fullt friska och arbetsföra svenskar.

Det säger sig självt att den som har en bakgrund med diverse fysiska eller psykiska krämpor får extra svårt att hävda sig i den konkurrensen på en redan kärv arbetsmarknad.

Trevlig pingsthelg!
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Viktigt med mera systematisk utvärdering av medicinteknik och hjälpmedel

(Införd bl a i Dagbladet den 28 maj 2010 m fl)

Observerat och värderat:

Det här med medicintekinik och hjälpmedel är bara ett av många exempel på att enbart marknad inte är lösningen på allt. Samhället måste också engagera sig om saker och ting ska bli gjorda på rätt sätt.

Jag tycker många väl ofta resonerar i förenklade marknadsschabloner och påstår - inte sällan helt utan grund - lite svepande att stat, kommun och landsting ska lämna allt så fixar marknaden rätt snart hela rasket. Exemplet med medicintekniska hjälpmedel är bara ett av många exempel på att någon mera systematisk utvärdering inte sker som önskvärt vore om samhället sitter passiv och väntar på marknadskrafterna.

I slutändan blir vi alla förlorare på en sådan övertro på marknadskrafterna. Också kloka företrädare i olika branscher inser att samhället - via forskning, utvärderingar, kvalitetskoll etc - behöver vara med om nya branscher ska kunna växa och bli framgångsrika - och i sin tur även kunna generera en och annan krona i exportinkomster.

Enligt den europeiska branschorganisationen Eucomed (2007) spenderar Sverige årligen motsvarande 1,33 miljarder euro (ca 12,7 miljarder kronor) på medicinsk teknik.
I begreppet medicinsk teknik ingår t ex olika former av hjälpmedel som cirka var tionde svenskberäknas använda för att kompensera ett funktionshinder.

Enligt information från SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) görs det väldigt få kliniska studier av medicinteknisk utrustning. Företagen som verkar i branschen är ofta för små för att kunna bekosta kliniska prövningar, till skillnad från större läkemedelsbolag.

Eftersom användningen av hjälpmedel är vanligt förekommande finns det ett samhällsintresse i att kliniska studier kring effekten av de olika medicintekniska hjälpmedel som förekommer inom hälso- och sjukvården utförs, och att kunskapen sprids.

Om det finns fler kliniska studier så får t ex landstingen i sin tur bättre underlag inför upphandlingar av medicinteknisk utrustning.

Bättre kunskap i samband med inköp minskar antalet komplikationer, vilket i sin tur sänker samhällets kostnader. Men minst lika viktigt är att det mänskliga lidandet minskar när hjälpmedel finns tillgängliga och fungerar som man vill att de ska göra.

Det borde med andra ord finnas underlag och motiv nog för att försöka samla ihop det här till någon eller några punkter i landet där sådan samlad klinisk forskning och utvärdering genomförs av den medicinteknisk utrusning som årligen omsätter 12-13 miljardr kr i Sverige. Något som in sin tur sedan skulle kunna generera ytterligare i exportinkomster.Här finns utrymme för politiska initiativ.

Vilken region känner sig hågad att börja dra i det här? Det är dags för kraftsamling kring en bransch som genererar miljarder årligen i vårt land. En branschprogram på det medicintekniska området - precis som mera generellt inom life science (läkemedel och andra ting inom hälsoområdet) - skulle också behöva ta tag i ett område som detta. Alltså att branschens företag ihop med staten/regeringen och landstingen kraftsamlar kring en för hela vår framtid och välbefinnande viktig bransch med goda framtidsutsikter.

För övrigt skriver vi ju en hel del om hur viktigt det är med branschprogram - för gruvor, stål, skog, livsmedel, läkemedel etc - i såväl ett nationellt som regionalpolitiskt perspektiv.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Arne Geijer - en klassisk arbetarledare med aktuellt idéarv

(Publicerad bl a i Gotlands tidningar 9 juni, Arbetarbladet m fl)

Observerat om en klassisk arbetarledare som skulle fyllt 100 år i maj:

Den 7 maj i år skulle Arne Geijer, en klassisk arbetarledare, ha fyllt 100 år. Han var brukspojken från Nyhammar i Dalarna i Sverige som efter en lång facklig bana i Metall valdes till LO-ordförande 1956, ett uppdrag han behöll i sjutton år. Han var också en tongivande socialdemokratisk politiker, bland annat som riksdagsledamot och som arbetarrörelsens kampanjledare i folkomröstningen om allmän tjänstepension, ATP 1957-58. Sitt sista tunga förtroendeuppdrag hade Arne Geijer som ordförande för pensionärsorganisationen PRO.

En sen kväll i oktober 1967 gick LOs ordförande Arne Geijer upp i talarstolen på den socialdemokratiska partikongressen. Han valde att ta upp en känslig fråga, nämligen hur har vi egentligen lyckats med välfärdspolitiken? Många i den dåvarande partiledningen ansåg att välfärdsbygget i stort sett var klart, det återstod möjligen lite finputsning. Men Geijer höll inte med alls:

”När man lyssnat till debatten i dag har man kunnat få ett intryck av att våra problem blir lösta om vi får en snabb ekonomisk utveckling med växande resurser. Det kan gälla i stort, men för den enskilde betyder denna utveckling ökade risker för att klyftan i inkomst- och förmögenhetsfördelningen vidgas så säger man att vi börjar komma bort från klassuppdelningen. Det gör vi inte alls - vi har en arbetarklass i lika hög grad som vi haft tidigare.” Arne Geijers tal var kontroversiellt. Han tog upp en av tidens mest brännande politiska frågor och genom att ställa LO bakom den gjorde han frågan till en av de viktigaste i den politiska debatten. Olof Palme sade många år senare att Arne Geijer den där kvällen angav inriktningen på den debatt om jämlikheten som kom att prägla resten av sextio- och en stor del av sjuttiotalet.

Det finns många skäl att minnas och hedra Arne Geijer nu i maj 2010. Ett av de viktigaste skälen är att det han sade den där kvällen på partikongressen 1967 är minst lika brännande nu som det var då; hur har vi egentligen lyckats med välfärdspolitiken?

Också nu - särskilt efter fyra år med högerkartellstyre i Sverige - finns klassamhället kvar och det påverkar hur människor behandlas, i arbetslivet och i samhället. Till klassdimensionen lägger vi idag också kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder. De är alla grunder för över- och underordning, för bristande jämlikhet. Så det idémässiga arvet efter den klassiske arbetarledaren Arne Geijer är i hög grad aktuellt också i 2010-talets Sverige. Även om somliga nog vill förneka detta faktum.

Just värdeordet jämlikhet har en alldeles särskild ideologisk laddning. Många är de slagord som borgerligheten har försökt - och delvis lyckats - att sno från arbetarrörelsen (triangulering kallat på PR-språk). Reinfeldts ”nya moderater” använder ord som ”rättvisa” och någon gång även ”solidaritet”. Men inför jämlikhetsbegreppet skyggar de. Jämlikhetsbegreppet ställer nämligen den avgörande frågan på sin spets om viljan att skapa ett annat samhälle, ett samhälle utan klasser och utan över- och underordning.

Arne Geijers tid som LO-ordförande var på många sätt helt annorlunda än idag. Arbetsmarknaden präglades då sedan länge av samförstånd och förtroende mellan arbetsmarknadens parter. Även arbetsgivarna förordade centrala, samordnade, förhandlingar och satte stabilitet och samförstånd före egenintresset. Arne Geijer reste - som president i Fria Fackföreningsinternationalen, FFI - ofta ut i världen tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningens ordförande Bertil Kugelberg för att berätta om den svenska modellen. Inte sällan just i USA.

Men redan på 1960-talet började man att ana sprickor i fasaden. I december 1969 utbröt den stora gruvstrejken i Malmfälten, en vild strejk som skakade både arbetarrörelsen och det övriga Sverige. Gruvstrejken ställde den befogade frågan om klassamhället och arbetslivets villkor på sin spets. Arne Geijers reaktion inför gruvstrejken 1969-70 är talande. Han lär ska ha sagt: ”det som sker i Norrbotten är rätt. Men ändå är det förbannat fel."

I det uttalandet möts brukspojkens klasskänsla och den erfarne fackföreningsmannens motvilja mot olovliga, vilda strejker. Kanske är det just där, i detta möte, i kombinationen av upprördhet över orättvisor och viljan till ansvarstagande, som vi hittar både Arne Geijers och hela den svenska arbetarrörelsens styrka. Just där finns sannolikt också det viktigaste arvet efter Arne Geijer, ett arv som fler borde känna starkt för och att lust och kraft nog att vilja föra vidare in i framtiden.

/Robert Björkenwall, http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om ett ihoprafsat valmanifest och om en centerledare ur balans

Observerat om de borgerligas "Ett land som håller samman"-manifest och om Maud Olofsson:

Lördagen den 8 maj hade högeralliansen totat ihop en s k valplattform som delades ut vid T-centralen i Stockholm. Den innehöll inte ett enda konkret vallöfte. Istället gick den ut på att de fyra borgerliga partierna är beredda att ta ansvar för de offentliga finanserna och påstår sig vara garanten för ordning och reda i statens ekonomi. Underförstått är att de rödgröna är oansvariga i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet. Tobleronekortet (smutskampanjstrategin) lär återkomma i buskagitationen som sköts av högerpartiernas andraplansfigurer som Littorin och Mats Odell.
Valserna kommer att gå på följande sätt: Det är i socialdemokratiskt styrda länder som Portugal, Spanien och Storbritannien som man tappat greppet om samhällsekonomin. Ska vi riskera att Sverige hamnar i samma situation? Nej, låt oss få fortsätta att ta ansvaret.

Ingen av partiledarna ville dock i lördags ställa upp och presentera denna billiga soppa, utan det blev regeringens B-lag som fick lägga fram denna skrytvals. Man saknade bara Maud Olofsson, men hon var i Sunne på landsbygdsriksdagen, där hon var tilldelad en kvart men pratade i 43 minuter. Vi var flera som klockade hennes oförmåga att hålla ett "hovsamt och kort invigningstal". I stället "tog hon för sig" och sade sådana stolligheter som att apoteksavregleringen har gjort att Sverige nu inte längre är som Nordkorea och Kuba. Ett uttalande som fick sansade borgerliga företrädare att skaka på huvudet. Är det den virrpannan som högeralliansen tror att vi ska lita på och känna förtroende för? Uppenbarligen var näringsministern och centerledare Maud Olofsson så störd över socialdemokraternas regionalpolitiska program att hon ägnade en pressträff i Sunne åt att skälla och racka ner på s-regionalpolitiken i stället för att göra det som pressträffen i Sunne egentligen var till för, nämligen att berätta om centerns egen politik och om varför de just ingenting gjort på de regionalpolitiska området under sina fyra år i regeringsställning. En passivitet som centerveteranen och ex-statsrådet Börje Hörnlund tidigare i media och nu på plats i Sunne kritiserat med kraft.

Det är knappast att hålla ordning på ekonomin att ta över ett plus i statsbudgeten på 70 miljarder och nu efter fyra år redovisa 89 miljarder i underskott. Vi lånar dessutom till skattesänkningarna. Hur förtroendeingivande är det? Utvecklas den statsfinansiella krisen som Grekland satt igång till en härdsmälta är ett litet exportberoende land som Sverige särskilt utsatt. Hela den lilla uppgång vi har sett för svensk industri kan komma att utraderas på nolltid och vi kan åter få ett BNP-underskott i 5-procentsklass eller mer.. Är det någon som har förtroende för Littorins förmåga att hantera en sådan situation? Facit av finanskrisens följder och oförmåga/ovilja att agera i tid är ju 100 000 färre jobb och Littorin och regeringen har agerat tövande och nära nog hela tiden stått mer eller mindre helt handfallen när jobbkrisen gradvis blivit allt värre.

Till råga på allt kallar de borgerliga sitt lilla valmanifest för "Ett land som håller samman". Om det är något den här regeringen har gjort så är det att den splittrat nationen, tryckt ner de värnlösaste i underklassen och berikat överklassen ohemult. Det är en politik som gjort landet fattigare, orättvisare och ogenerösare.
Och försatt Sverige i ett läge med massarbetslöshet på runt 9-10 % av arbetskraften.

Hur folk värderar allt detta får vi facit på den tredje söndagen i september nu i höst.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Det finns drag i alliansregeringen i Sverigs sätt att reagera nu som påminner om när Titanic gick på isberget och fartygsorkestern fortsatte att spela och folk drack champagne i väntan på undergången. Även om det nog inte var "Närmare Gud till mig" som Wiehe sjöng om att orkestern spelade.