Saab-krisen och behovet av handling - nu!

Observerat och värderat:
Saab-krisen och pratkvarnen i näringsdepartementet - nu krävs handling

En Saab-krasch kan kosta 15 000 jobb, direkt och indirekt. Ansvaret för om det blir så får "pratkvarnsministern" Maud Olofsson i näringsdepartementet och amerikanska biljätten GM dela på.

Hoppet om att Saab Automobile i Trollhättan ska klara sig genom den blödande kris som drabbat det USA-ägda företaget är tyvärr inte stort.

Det blir därtill ännu mindre om regeringen och i främsta rummet pratkvarnen Maud Olofsson fortsätter den passiva handlingsförlamning som hittills präglat svensk industripolitik i stort och fordonsindustrin i synnerhet.

Maud Olofsson skickade gång efter annan fram sin statssekreterare Jöran Hägglund som bara beklagade att Koenigsegg-affären spruckit. Han var åter igen helt tomhänt och hade inget att komma med. "Prata med GM", sade han bara. Men om vadå?
Regeringens slapphet sedan tidigt i höst har starkt bidragit till att försvåra för en lösning för de Saab-anställda.

När Saab-krisen blev akut i svallvågorna av finanskrisen hånade ministrar som Littorin (m) i arbetsmarknadsdepartementet och Maud Olofsson(c) i näringsdepartementet Saab, som anklagades för att tillverka bilar som ingen ville ha, när det handlade om att bilförsäljningen i finnas- och efterfrågekrisens spår rasade över hela världen.

Maud Olofsson har hela tiden med en åsnas envishet upprepat, att "staten ska inte äga någon bilfabrik". De Saab-anställda kan väl tillverka vindsnurror i stället har hon också sagt.

Självklart är det är ingen som begär att staten ska köpa ett kollapsfärdigt företag, men en regering har ett ansvar för att en omstrukturering i näringslivet sker i för de anställda socialt acceptabla former.

Alla de förslag som oppositionen lagt fram som skrotningspremier, som givit ett konstruktivt resultat i andra länder (Tyskland m fl), och utbildningsinsatser för ökad kompetens, har avvisats av Maud Olofsson.
Regeringen har inte gjort ett enda dugg för att underlätta en lösning för Saab och den nu raskt allt sämre arbetsmarknaden i Trollhätte-regionen..

Frågan är om det ens på allvar har satt in några påtryckningar för att påskynda det viktiga lånet på 4,3 miljarder från Europeiska Investeringsbanken.
Nu idagarna kom för övrigt beskedet från EU-kommissionen att utbetalningen av lånet dröjer till mitten på januari - samtidigt som ägaren General Motors miljard i finansiellt stöd till Saab sinar vid årsskiftet. Då finns inga pengar kvar ens för att betala lönerna till de Saab-anställda. (Betänk att GM i Detroit numera ägs till två tredjedelar av amerikanska staten.)

Spekulationer går om att General Motors bakom kulisserna har lagt krokben för lilla lyxbildtillverkaren Koenigsegg för att inte tappa avancerad teknologi till Kina till Beijing Auto (BAIC) som skulle köpa in sig i Koenigsegg. Och eventuellt även är intresserad att ta över Saab nu när Koenigsegg backat ur Saab-affären.
Underleverantörer som Plastal Industri, Kongsberg Automotive m fl har redan börjat se om sitt hus inför en eventuell nedläggning av Saab som kan komma redan i början av december månad. Smällen för hela det svenska fordonsklustret - underleverantörer och fordonstillverkare - skulle bli betydande och handlar om 10 000 - 15 000 jobb enbart i Sverige.

Inför denna ödesstund för Saab och dess underleverantörer är Maud Olofsson skyldig att redovisa varför hon eller regeringen inte tagit några som helst initiativ för att påskynda en rekonstruktion av Saab. Varför har inte den svenska regeringen agerat lika konstruktivt som andra regeringar i Europa för att stötta sin fordonsindustri? Och vad avser man nu att göra för de tiotusentals anställda inom bilindustrins olika led och deras familjer inför en jul som ser ut att bli allt annat än munter?

Nu duger det inte bara med att prata. Nu krävs handling!
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Erlanders dagböcker, Hávamal och behovet av perspektiv i politiken

Observerat och värderat:
Om Erlander, isländska Hávamal och dagböcker som ger perspektiv

De av sonen Sven Erlander handstilstolkade och Leif Andersson redigerade volymerna av Tage Erlanders dagböcker har blivit en av mina allra bästa politiska läsupplevelser de senaste åren. De ger både djup och perspektiv på tillvaron – också i jobb- och ekonomiska krisens 2009/2010.

Det här citatet ur isländska Hávamál, vers 29 är tankeväckande när man lyssnar på vissa riksdagsdebattörer och snackare i olika TV-soffor i 2000-talets Sverige och EU-Europa. Och alldeles särskilt så vad gäller en viss rikspolitiker (näringsminister Olofsson, cp) i regeringen som gärna pratar på men har för lite substans i det hon säger. Så här står det i Hávamál, vers 29:

"Alltför mycket talar, den som aldrig tiger, av ord med ingen mening. Hastig tunga, som ej hålles i styr, ofta sig ofärd pratar."

Rätt träffande på centerns Maud Olofsson när hon är igång och vevar som mest, eller hur? Men visst träffar den kritiken också andra i nutida svenskt riksdagshus. Men låt oss lämna det nu och återvända till Sveriges kanske mesta landsfader Tage Erlander.

Årets Erlandervolym av dagböcker handlar om år 1959, ett år som vad gäller politisk dramatik lite orättvist hamnat i skuggan av 1968. Två gånger hänger det här dagboksåret den Erlanderledda socialdemokratiska regeringens öde på ett hår. Främst därför att den interna striden om svenskt atomvapen pågick för fullt inom socialdemokratin och mitt i alltihop ställer Sovjets lite oberäkneliga ledare Nikita Chrustjov in ett besök i Sverige. Arg som han är över den borgerliga kritik som fått honom att känna sig ovälkommen. I efterspelet får detta sedan regeringen att göra en unik politisk markering mot högerledaren Jarl Hjalmarson som utesluts från att ingå i Sveriges FN-delegation hösten 1959.

Förvisso finns det memoarer och forskande statsvetare som tidigare skildrat allt detta. Men vad gäller ”närvarokänsla” är det ingen som slår Erlanders dagböcker. Samtidigt förtjänar att påpekas att det är en delvis förändrad Erlander jämfört med den vi mötte i de första dagboksvolymerna. Utbrotten och de hårda personomdömena har dämpats, den skoningslösa självkritiken likaså. Tage Erlander söker sig gärna till det tidigare så ”förhatliga” till statministerämbetet donerade sörmländska weekendstället Harpsund som han nu gärna söker sig för lite lugn och ro så fort chansen gives. (En annan sentida efterföljare som också gillade stället var f d statsministern Göran Persson.)

Jämfört med 2000-talets hårt medieuppumpade och resfrekventa politiska tempo kan den politiska vardagen för en statsminister för 50 år sedan dock te sig mera behaglig. Upp till Kiruna tar statsministern förvisso flyget, annars är det oftast tåg som gäller. Och tåg gillade Erlander att åka, precis som ex.vis den mera sentida Ingvar Carlsson. Till brittiska Labours kongress följer Erlanders handsekreterare Olof Palme med. Men annars reser han oftast ensam, utan pressekreterare eller livvakter. Och ännu var det långt kvar tills mobiltelefonen gjort en statsminister kontaktbar nära nog vara han eller hon än råkade befinna sig.

I gengäld gav resandet i lugnt tempo inte bara kontakter med andra resenärer – ibland förvisso störande – utan också tid att läsa och tänka. Man kan undra när våra dagars hårt uppvaktade och ständigt uppkopplade politiker hinner göra det? Läsa isländska Hávamal eller något annat perspektivskapande ”onyttigt”. Att man ytterst sällan hör dem citera ur en nyläst bok är förmodligen svar nog. Något som finansminister Gunnar Sträng eller statsminister Olof Palme dock ofta ännu gjorde på 60- och 70-talen, och Palme ännu så i valrörelserna 1982 och 1985.

Men samtidigt var 1959 i politiken ännu en nära nog helt orubbad mansvärld. Ulla Lindström är vid den här tidpunkten fortfarande ensam kvinna i regeringen - och skulle så förbli i ytterligare sju år.

Hur som helst är Tage Erlanders dagböcker - vem skriver sådana idag? - är unika dokument. De ger oss en fortlöpande inblick i en politikers tankevärld som saknar motstycke, men förvisso finns likheter här med t ex J.K. Paasikivis och U. Kekkonens publicerade böcker. Men i ett svenskt perspektiv är Erlanders dagböcker unika. En given lärdom som följer med läsningen av dessa är att fullt så idylliskt som det kommit att framstå var detta verkligen inte ens i 1950-talets Sverige. Det alliansfria Sverige stod visserligen utanför stormakternas ideologiska tvekamp, men det kalla krigets spionhysteri och kommunistskräck var ändå realiteter.

Att exempelvis LO-mannen Einar Normann, en betrodd fackföreningsman som några år tidigare tvingats avgå som LO:s andre ordförande, har kontakter med kommunistpartiet får Erlander exempelvis reda på via polisiär telefonavlyssning. Detta utan att han tydligen ens reagerar närmare över ett så uppenbart integritetsbrott. Lite obehagligt känns detta – även sett med ett 50-årigt perspektiv.

Men någon idyll var inte Sverige – ens då i slutet av 1950-talet. Så visst finns goda motiv att läsa Tage Erlanders dagböcker också i 2010-talets Sverige.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; https://rbjorkenwall.blogspot.com;

PS. Ett sönderbränt moderkort, skadat grafikkort m m har gjort att jag varit utan fungerande dator några veckor....Det har fördröjt uppdateringarna av mina bloggar.

Regeringens jobbpolitik har kört i diket

Observerat och värderat:
En regering utan jobbpolitik kör i diket med sin huvudlösa jobbcoachsatsning
Det som nu utspelas i det av regeringen Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin nära nog totalt omstöpta Arbetsförmedlingen om med den sammanhängande jumbo humbo-satsningen på coacher när 100 000 fler än för ett år sedan går utan jobb är en rejäl dikeskörning.

Charlateriet med och anlitandet av ekobrottslingar, healingpåläggande och annat amatörmässigt i regeringens coachsatsning för miljardbelopp har försatt regeringen i en förtroendekris av stora mått på jobbpolitikens område. Det är, precis som TCO:s så kloke ordförande Sture Nordh säger, att vi nu är i ett läge där ”Sverige står utan effektiv jobbpolitik”. Arbetslöshetsförsäkringen är misskött och en halv miljon står helt utan försäkring samtidigt som de arbetslösa blivit 100 000 fler och regeringens huvudsakliga jobbåtgärd, coachingprogrammet, befinner sig i en förtroendekris, som framgår av Aftonbladets alldeles utmärkta granskning av denna i många stycken charlatanmässigt uselt skötta satsning.

Men för detta har, framgår av olika uttalanden, varken arbetsmarknadsminister Littorin eller hans rätt färska generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist i Arbetsförmedlingen tydligen inget som helst ansvar. Möjligen kan man lite nödtvunget medge att det ”finns risk för att det går fel här och var”
(Littorin-uttalande i media 11-12 nov.). Jo jo…snacka om understatement!

Jag minns väl hur arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin presenterade sin nya generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist – sedan den kompetente företrädare Bo Bylund fått sparken med rätt krystade motiv – i ett pressmeddelande vid utnämningen sades vara ”driven, effektiv och värderingsbaserad”. På presskonferensen kallade han henne dessutom som en störtskön person.

När vi nu vet mer finns goda skäl att ta fasta på ordet värderingsbaserad. Generaldirektören började sitt värv med att ge sina bekanta toppjobb på arbetsförmedlingen. Hon fortsatte med att ta bra betalt för att föreläsa på arbetstid. Nu har hon på order av minister Littorin gjort av med 100 miljoner av en budget på tre miljarder, på jobbcoacher (en slags stödpersoner) varav ett antal, som Aftonbladet visat, sysslar med ovetenskapliga metoder av typ ”hjärnprogrammering” och hypnos.

Efter avslöjandet säger Arbetsförmedlingen nu att man vid upphandlingen prioriterade mångfalden före kvalitén. Jo, jo. Men dessa företag får fortsätta i två månader medan Arbetsförmedlingen gör extrakoll. Visserligen är det sant att det där med den bristande kollen finns på myndighetsnivå. Men det kommer från regeringsnivå. Aktiva insatser för att hjälpa arbetslösa är verkningsfulla. Vi har exempelvis sett hur avtalade verksamheter som trygghetsrådet för privata tjänstemän, trygghetsstiftelsen för statens tjänstemän och trygghetsfonden för privata arbetare (som bara fungerat i några år) nått goda resultat. Men så har de också haft betydligt mer tid till var och en än vad Arbetsförmedlingen kunnat erbjuda.

Från det till den besynnerliga idén om jobbcoacher som ska se till att arbetslösa istället för att utbildas ska ta jobb som inte finns, är steget milslångt stort. Ett nytt Kunskapslyft, stöd för att behålla folk i företagen innan de sägs upp, program för generationsväxling och satsningar på en helt alternativ arbetsmarknad skulle hjälpa. Coachningen är att i stället lägga ansvaret för arbetslösheten helt på den enskilde. Det är, vad nymoderaterna än påstår inte de arbetslösas motivation som är problemet. Problemet är att det saknas jobb att förmedla och en otillräcklig efterfrågan i ekonomin. Kompetenta coacher kan vara bra i tider när det finns jobb att förmedla.

Regeringens arbetsmarknadspolitik är ett misslyckande, varken mer eller mindre.

Robert Björkenwall;rbjorkenwall.blogspot.com

En euro- och Natovän blir ny svensk EU-kommissionär

(Införd i bl a Gotlands tidningar 19 nov. 2009)

En kärnkraft-, euro- och Natovän blir ny svensk EU-kommissionär

Cecilia Malmström blir ny svensk EU-kommissionär efter Margot Wallström. Det var och är ingen högoddsare. Av många hade hon tippats få denna arbetsuppgift. Möjligen kan m-ledaren och tillika statsminister Reinfeldts generositet mot lilla stödpartiet folkpartiet av somliga uppfattas som lite överraskande generöst eftersom det inte blev någon moderat - Carl Bildt eller biståndsminister Gunilla Carlsson, också båda tippade kandidater - efter socialdemokraten Wallström.

Den genomkritiserade näringsministern Maud Olofsson (c) får däremot sitta kvar i Näringsdepartementet och möta väljarna som tilltufsad Centerpartiledare.

Men vem är då Cecilia Malmström? Vad står hon för och vad har hon åstadkommit?

Ärligt talat är det är svårt att få grepp om. Hon är folkpartist, statsvetare och mångspråkig - och synnerligen pratglad. Malmström har suttit i Europaparlamentet i sju år där hon bland annat arbetat med utrikespolitik och konstitutionella frågor. Sedan valet 2006 har hon varit EU-minister i regeringen Reinfeldt.

Hon ger ett sympatiskt och påläst intryck. Tveklöst är det så.

Men vad hon rent konkret åstadkommit är det få som kan peka på. Profilerat sig som en löntagarnas förkämpe har hon i alla fall inte gjort.Tvärtom tillhörde hon dem som mest entusiastiskt i Sverige argumenterade för den förre EU-kommissionären Frits Bolkensteins hårt kritiserade och senare av EU-parlamentet fällda förslag till tjänstedirektiv; ett direktiv som senare fick göras om rejält innan det kunde vinna bifall såväl i EU-parlamentet som bland de olika medlemsländernas företrädare i ministerrådet. Statsminister Reinfeldt framhöll på presskonferensen hennes förberedelser inför det nu pågående svenska ordförandeskapet. Någon tung inrikespolitisk erfarenhet besitter hon däremot knappast.

Döma ut henne i förväg finns det dock inget skäl att göra. Kanske bör man snarare i sann folkpartianda - läs Per Ahlmark - önska henne ett "lycka till!"

Men visst finns oron där samtidigt. Varför?

Jo, Sverige skickar nu en folkpartist till EU-kommissionen. Det betyder en person som i närtid vill ha en ny folkomröstning om euron, som vill bygga nya kärnkraftverk och som vill att vårt land ska bli medlem i militäralliansen Nato.

Det är bara att hoppas att det inte är med denna dagordning i ryggsäcken som Cecilia Malmström nu åker till Bryssel för att göra en insats för Sverige.

Robert Björkenwall; http://rbjorkenwall.blogspot.com