Då många politiskt aktivas vägar ledde till Långholmen

Det är många som genom historien delar en gemensam upplevelse – Långholmen i Stockholm. Exempelvis den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsens tidiga, stora ledargestalt Hjalmar Branting, många anarkosyndikalistiska strejkorganisatörer, professionella fängelsekunder, bombsprängare som senare kom att hamna i DDR och en och annan som "mystiska personer" betecknade personer. Alla dessa har det gemensamt att de någon gång suttit inspärrade på Långholmens fängelse i Stockholm. Det framgår av en årsbok - “...faror för staten av svåraste slag – Politiska fångar på Långholmen 1880 – 1950 - om de politiska fångarna på Långholmen som utgetts av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, AKS, i Sverige. Boken handlar om en tidsperiod som inleds år 1880 och omspänner den period "då många vägar ledde till Långholmen", som det står på ett ställe i boktexten. Den period då var vägen ännu var lång till Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem. Det var också en tid då den framväxande socialdemokratin råkade ut för ett ökat antal poliser som kommenderats ut för att lyssna och rapportera vad som sagts vid de olika politiska sammankomster och mera spontant sammankallade opinionsmöten när situationen så påkallade. Från och med 1886 började myndigheterna i Sverige på allvar förfölja socialdemokraterna med polistrakasserier och tryckfrihetsåtal. En period som rätt snart kom att ges benämningen "åtalsraseriet". En ledare som nästan genast hamnade på Långholmen var skräddarmästare August Palm som i Malmö hållit det första socialistiska talet i Sverige. Precis som för så många andra av arbetarrörelsens pionjärer blev fängelset hans universitet. En sentida parallell till detta är Nelson Mandelas “samtalsgrupper” med sina medfångar på fängelseön Robben Island i Sydafrika. En tidigare sådan parallell är de finska fånglägret i Ekenärs för de i inbördeskriget 1918 förlorande röda sidans fångar som fick sin politiska utbildning i det som kom att betecknas som "Ekenäs universitet ". Den mest kända av de politiska fångarna på Långholmen var den socialdemokratiske partiordföranden och blivande statsministern Hjalmar Branting som kom att betyda så mycket för reformismens och den allmänna och lika rösträttens genombrott i Sverige. Branting dömdes för "förnekelse av gud" till tre och en halv månads fängelse. Den som fällde den avgörande rösten mot Branting i tryckfrihetsjuryn var Viktor Rydberg som dittills betraktats som en förkämpe för religionsfrihet. Resultatet var att både liberaler och socialister och alla andra som önskat ett friare samhällsklimat blev rasande på Rydbergs avgörande utslagsröst i detta mål. I och med att den svenska socialdemokratin fick en allt starkare ställning i samhället för att till slut i praktiken bli statsbärande förändrades också stegvis bilden av de politiska fångarna som under kortare eller längre perioder suttit på Långholmen. Där dominerade snart representanter för en radikalare vänster än den mera reformistiska som Hjalmar Branting representerade. Exempelvis den västerradikala agitatorn (och senare sexualupplysaren) Hinke Bergregren som av Branting beskylldes för anarkism. Hit hörde också antimilitaristen Albert Jensen. Han har i boken fått ett eget kapitel under rubriken "Ungsocialisternas ideolog – ständigt i fängelse". Andra som låstes in på Långholmen var ungsocialisten Ivan Oljelund och Zeth "Zäta" Höglund (senare respekterat borgarråd i Stockholms kommunpolitik) som var med om att grunda utbrytargrupperingen Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och senare även under en kort period gästspelade som kommunist innan han återvände till det socialdemokratiska fadershuset och blev ledande kommunalpolitiker i Stockholm. Generellt förefaller just bakgrund och utbildning ha haft stor inverkan på hur fångarna på Långholmen kom att behandlas. Den kan illustreras med två exempel. En socialdemokratisk metallarbetare som Hjalmar Gustafson fick straffarbete, dålig mat och vägglöss som sällskap. Ture Nerman som var diktare och journalist – kanske mest känd för antinazistiska Trots allt-organet under andra världskriget - fick däremot under sin fängelsevistelse bra mat, arbetsbord, skrivmaskin och gungstol. Till de mera märkliga personligheterna bland Långholmens politiska fångar hörde tysken Ernst Wollweber, betecknad som "en mystisk man". Han var stenhård kommunist som under det spanska inbördeskriget på 1930-talet hade placerat tidsinställda bomber på Francovänliga fartyg. Han kom senare att sluta sina dagar i östtyska DDR. Bland de mer framträdande kvinnliga fångarna fanns Else Kleen, modekåsör och socialt engagerad journalist, ofta maffigt vackert klädd och hustru till Gustav Möller (socialminister 1924-26,1932-38,1939-51, samt handelsminister 1938-39). Hon dömdes för sina starkt kritiska skildringar av fängelseförhållandena och fick själv pröva på att sitta på Långholmen en tid. Den tid då folk hölls fängslade för sina åsikters skull är lyckligtvis i stort sett förbi i Sverige (undantaget här är väl IB-fången Jan Guillou på 70-talet) och i de andra nordiska länderna. Men i världen i stort är så icke fallet. Långholmen i Stockholm avvecklades som fängelse åren 1972-75 och är numera ett välbesökt vandrarhem och världshus för besökande turister. Som mest satt 500 fångar på Långholmen och den sista som avrättades där var rånmördaren Alfred Ander, som halshöggs den 23 november 1910. AKS har med sin bok gjort en god folkupplysande insats när man i den här informativa och välskrivna boken påmint om och med illustrativa exempel visat att tankens och ordets frihet inte alltid varit och är lika självklar som den nu för så många synes vara. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Fotnot: “...faror för staten av svåraste slag – Politiska fångar på Långholmen 1880 – 1950”, Stockholmia Förlag, Årsbok för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, 319 s.