Willy Brandts 100-årsdag uppmärksammas välförtjänt

Den 18 december 2013 blir det 100 år sedan en av Tysklands stora politiker, socialdemokraten, krigsflyktingen och “avspänningspolitikern” Willy Brandt som föddes i Lübeck, men då Herbert Frahm och kom först senare att ta sig namnet Willy Brandt. I Stockholm har redan flera fullmatade seminarier hållits om Willy Brandt och hans tid i den norska och svenska exilen under naziåren samt om hans betydelse därefter som först Västberlins överborgmästare och sedan tysk förbundskansler hållits under november månad. Och i ledande tyska medier har i flera veckor publicerat breda uppslag om den förste tyske SPD-kanslern. Även i böcker, pratshower och reportage har hans roll och personlighet flitigt diskuterats. Välförtjänt och högst befogat. Detta följs nu upp i december, då man firar den socialdemokratiske ikonen genom högtider med minnestal av celebriteter som förbundspresidenten Joachim Gauck, den förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg (AP), Österrikes president Heinz Fischer (SPÖ) samt den förre spanske regeringschefen och socialistledaren Felipe Gonzalez. Samtliga dessa kommer då att – i likhet med svenska arbetarrörelsens kulturhistoriska sällskap, ABF och andra - att hedra en man vars politiska gärningar och visioner då var banbrytande men idag är nästintill allmängods. Hans popularitet och dragkraft jämförs ofta med John F. Kennedy eller Olof Palme. Samtidigt som det heller inte gäller att glömma bort att Willy Brandt länge i efterkrigs-Tyskland möttes av både starkt motstånd och inte så lite hat från politiska motståndare. Förfärlig tidsanda Tidsandan då på 60-talet kunde vara rätt förfärlig. Så t ex kunde en av hans främsta huvudmotståndare i det svartblå lägret, den ärkereaktionära, bayerske CSU-ledaren Franz-Josef Strauss, slänga ur sig yttranden som detta: "Man får väl ändå undra över vad herr Brandt egentligen gjorde därute. Vi vet vad vi gjorde härinne." Ordet “därute" syftade på Willy Brandts norsk-svenska exilår mellan 1933 och 1947 och att han efter kriget återvände till Tyskland med norsk fru (Rut) i norsk majorsuniform som pressattaché i Berlin. Något som i vissa kretsar tolkades som nästintill landsförräderi, vilket bland annat professor Einhard Lorentz (en av Brandts många biografer) och historieforskaren Klaus Midlies påpekade på ett seminarium i ABF-huset i Stockholm den 14 november. Willy Brandt hade två hemländer – Norge och Tyskland – och som kom att påverka hela hans politiska gärning och starka samarbete med Österrikes socialdemokratiske kansler Bruno Kreisky (mötte han först i exilen i Stockholm) och Sverige Olof Palme inom ramen för Socialistinternationalens solidaritetsarbete och avspänningsprocess mellan öst och väst.Där fanns i det som dessa tre ihop – och Brandt på hemmaplan i Västberlin och Tyskland – gjorde en moralisk laddning som saknas i 2010-talets europeiska politik, konstaterades det också på Willy Brandt-seminariet. Willy Brandt var som Tysklands förste SPD-kansler och partiledare mycket skicklig i att gradvis flytta tyska folkets tänkande så att de förmådde gradvis acceptera de nya efterkrigsrealiteterna och som fredlig brobyggare mellan öst och väst. Son Peters bok om pappa Willy “Hur är det att vara Willy Brandts son?" Just den frågan har en av sönerna, Peter Brandt, fått av många reportrar. Nu har han gett sitt eget, lite fylligare svar i sin bok “Mit anderen Augen” (Med andras ögon) inför Willy Brandts 100 åriga födelsedag den 18 december. Sonen Peters svar på frågan om att vara den store faderns brukade sammanfattningsvis vara att den familjära konstellationen var "problematisk" och "inte alltid så nöjsam". Pappa Willy var sällan riktigt närvarande hemma, upptagen som han var av annat viktigt. Såväl sonen Peter som hans två yngre bröder Lars och Matthias fick redan på ett tidigt stadium lära sig att fadern inte bara ägdes av familjen utan också “ägdes” och delades av många andra i Tyskland. Följaktligen blev det Willy Brandts norska hustru Rut som kom att ansvara för barnens uppfostran. Willy själv var ingen familjemänniska, var sällan hemma men ändå närvarande i familjen på ena eller andra sättet, enligt sonen Peter. Sonen Peters bok (279 sid) Inför 100-årsdagen av pappa Willys födelse är en bok som sticker ut i mängden av tysk minneslitteratur om Willy Brandt. Främst då för att den mer än andra försöker ge en bild av såväl politikern som privatpersonen Willy Brandt, vilket sonen Peter lyckas förmedla bra. Just detta att väva in olika privata detaljer om sin berömde far utgör en del av behållningen i Peter Brandts bok. Bland annat så får vi läsa om konflikten, då sonen Peter under 68-upproret demonstrerade mot USA och kriget i Vietnam. Som borgmästare i Västberlin hade Willy Brandt däremot snarare en tacksamhetsskuld att betala gentemot Förenta staterna – jfr J.F Kennedys berömda “Ich bin ein Berliner”- eftersom den delade stadens säkerhet ytterst var garanterad av US-militärens närvaro där. Men möjligen var “familjekonflikten” med sonen Peter – med tanke på Willy Brandts eget brokiga förflutna i Lübeck och senare landsflykt i Norge och Sverige – även lite av en familjär deja vu-upplevelse för pappa Willy. Men trots detta och andra inblickar i privatlivet är ändå bokens egentliga kärna Willy Brandts utveckling och roll som en tysk-europeisk politikerikon i särklass, på det internationella planet ofta just i nära samverkan med Österrikes Bruno Kreisky och Sveriges Olof Palme. Willys egna uppväxtförhållanden var svåra. Född som han var utanför äktenskapet av affärsbiträdet Martha Frahm kom sonen Herbert (senare Willy) redan i unga år i en allt mera intensiv med den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Under Weimarrepublikens ekonomiskt-politiskt skakiga slutfas lämnade han SPD och gick över till det vänstersocialistiska utbrytarpartiet SAP (Sozialistische Arbeiterpartei). Förhoppningen om att kunna främja hela arbetarrörelsens kamp mot den framväxande nazismen grusades dock. Norsk lektion Hitler-diktaturen allt mera brutala styre tvingade dock de mest aktiva i oppositionen att gå under jorden eller att bli landsflyktingar. Till dessa hörde även Herbert Frahm som nu antog namnet Willy Brandt (var fråntagen sitt tyska medborgarskap när han återvände till Tyskland 1947). I mars 1933 reste han till Oslo för att på uppdrag av tyska SAP organisera en motståndscell i nära samarbete med norska Arbeiderpartiet. Den unge Willy Brandt vann förtroende, skaffade kontakter, lärde sig norska, var en flitig skribent och smälte snabbt in i det norska samhället. Halvar Lange, senare mångårig norsk utrikesminister, blev en nära vän. Den politiska miljön i Norge kom att förändra honom. Främst mellan 1935 och 1937 lärde han, enligt Peter Brandt (och prof. Einhard Lorentz), sin "norska lektion". Den viktigaste var nog den pragmatiskt-reformistiska metod som utmärker norsk och svensk arbetarrörelse, insikten om att det fanns någonting annat än "socialistisk revolution" eller "fascistisk kontrarevolution". Willy Brandts radikala vänstersocialistiska dogmer kom att slipas av och i gengäld växte insikten om värdet att pröva den progressiva, steg-för-steg-metodens möjligheter att förändra ett samhälle. Svenska lärdomar När Norge invaderades av tyska Wehrmacht fortsatte Willy Brandts flykt till Sverige. Fram till slutet av andra världskriget blev Stockholm till en ny brytpunkt i hans liv. Hans dotter Ninja föddes av hans första norska fru Carlotta. Senare i Sverige-exilen möter han sin nya fru, emigranten Rut Bergaust från Hamar. I den svenska huvudstaden kommer han även i personlig kontakt med Alva och Gunnar Myrdal och läser Ernst Wigforss och Gustav Möllers skrifter. Willys vänstersocialistiska radikalitet har nu slipats av till den grad att han 1944 går med i SPD:s exilorganisation i Sverige. Enligt såväl Peter Brandts observation som professor Lorentz biografistudier bidrog främst upplevelsen av den för Skandinavien mera pragmatiskt konsensusinriktade arbetsmetod till att Willy Brandt nu i stället blev en socialdemokratisk reformpolitiker. När den tyska nazismen var krossad stod Willy Brandt återigen inför ett vägval. Återvända till Norge för gott eller flytta tillbaka till ett land i ruiner? Valet var tydligen inte lätt. I ett brev till dottern Ninja talade han om sina "två hemländer" varav det ena mår mycket dåligt och behöver hans hjälp. Så det blev Tyskland och Berlin för Wily och hans familj. Ett beslut som blev avgörande viktigt också för Tyskland och den avspänningspolitik som hela Europa senare kom att få nytta av. Främst då när han först som utrikesminister i en CDU-SPD-regering (ledd av K-G Kiesinger) men fullt ut först när Willy själv blev förbundskansler år 1969 – och då den nya östpolitiken år 1971 kom att belönas med Nobels fredspris i Oslo. Men just ingen i det politiska motståndarlägret inom CDU/CSU kom att gratulera honom för detta. Men som det konstaterades på ABF-seminariet i 14 november att utan Willy Brandt ingen Michael Gorbatjovs perestrojkapolitik och ingen nedriven Berlinmur och ett enat Tyskland i november 1989. Det var Willy Brandt (med gott stöd av Egon Bahr) som banade väg för allt det som senare följde. Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.comår Fotnot: Peter Brandt: Mit anderen Augen, Dietz-Verlag,Bonn 2013,279 sidor (Publicerad i Dala-Demokraten 18/12, tidskriften Norden nr 1/2014 m fl)