Våra socialförsäkringar och fuldebatten om bidragsparti

Somliga opinionsbildare – t ex DN-ledarskribenten Hanne Kjöller m fl – gör allt vad de förmår (också slarvar med fakta) för att få våra administrativt ekonomiskt och fördelningsmässigt klokt utformade socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen att få dem fastspikade i “fulordet” bidrag. Sedan spelar det liksom ingen roll att de samtidigt gör våld på fakta och vad som är med sanningen överensstämmande. I en ledartext i DN 18/2 (“Löfven i Agenda. Försäkring är mer än fagra ord”) skriver Hanne Kjöller att den nye partiledaren Stefan Löfven ämnar utmana alliansen i jobbfrågan, helt korrekt. Och hon fortsätter: “framträdandet i söndagens “Agenda” var inget undantag. Med frenesi värjde han sig mot programledarens frågor om S ändå inte var ett bidragsparti med tanke på den bortre parentesen i sjukförsäkringen och höja taket i a-kassan. Icke, menade Löfven, som hävdade att systemet är försäkringar “precis som när vi försäkrar villan mot brand eller bilen mot stölder”.” Men så är det icke alls, enligt Hanne Kjöller. Låt oss titta närmare på detta. Ingenstans i Kjöllers propagandatext nämns t ex det faktum att löntagarkollektivet själva, via arbetsgivaravgifterna (som ingår i det totala löneökningsutrymmet), de facto är med och betalar en betydande del av våra socialförsäkringar, t ex sjukförsäkring, a-kassa m fl. Men hon har nog inget större intresse av att upplysa om detta när hon åter igen är ute efter att spika upp S med fulordet bidragsparti. Fakta skulle förstöra hennes opinionsvinkel. Ytterligare några viktiga punkter i sammanhanget som Kjöller på DNs ledarsida också genar förbi i sin onyanserade text: 1) Hon bortser ifrån att det finns skillnader mellan dels privata försäkringar som är aktuariemässigt (försäkringsmatematiker i olika bolag) utformade sett till olika “riskgrupper” etc och våra generella socialförsäkringarna, som omfattar alla medborgare. Hon gör heller ingen skillnad på regelrätta bidrag såsom barn-, bostads- och socialbidrag (försörjningsstöd) å ena sidan och våra generella socialförsäkringar å andra sidan. Man anar en opinionsmässig avsikt bakom denna ihopblandning. 2) Vad Kjöller också bortser från, eller mjligen underskattar, är att det finns vissa likheter mellan privata försäkringar (på individplanet) och våra socialförsäkringar, nämligen det ovan påpekade att löntagarna själva finansierar försäkringarna, det som i sin tur förutsätter att man ingår i arbetskraften och det faktum att dessa försäkringar sedan ger en trygghet vid inkomstbortfall, t ex sjukdom eller arbetslöshet (visserligen rejält urholkade under alliansregeringens maktår men ändå). 3) Vad Kjöller inte heller vill se är att skillnaderna mellan privata försäkringar och socialförsäkringarna är betingade av främst fördelningspolitiska motiv. Våra socialförsäkringar (men inte A-kassans inkomstrelaterade del) är obligatoriska och att de obligatoriska premierna (= de lagstadgade socialavgifterna) är enhetliga och inte knutna till riskbedömningar av enskilda personer. Detta senare just för att alla löntagare ska kunna försäkras och att försäkringens generella karaktär gör att det blir en omfattande riskutjämning, som också är samhällsekonomiskt både smart och lönsam. Det är är tydligt när man t ex jämför amerikanska sjukvårdsförsäkringen med den svenska som är vårt smartare system hälften så dyrt som andel av BNP och ändå omfattar alla medan den amerikanska lämnar 40 milj. helt utan försäkring. Det kommer dock att bli kanske så där 30 milj. fler som blir försäkrade om och är Obamacare tillåts träda i kraft fullt ut om ett antal år. Men okloka teapartyister i kongressen gör vad det kan för att sabotera också detta. Och betänk att den amerikanska modellen bara rör sjukvårdskostnaderna, inte täcker inkomstbortfallet vid sjukdom! Just detta är en viktig skillnad mot t ex det ekonomiskt och fördelningsmässigt osmarta systemet i t ex USA är en av de bärande egenskaperna för den försäkringsmässighet som gäller för våra socialförsäkringar enligt standradstrygghetsprincipen. Att DNs Hanne Kjöller har ett nära nog obefintligt intresse av att ge en ens rimligt korrekt bild av våra socialförsäkringar och dess grundläggande principer förvånar dock inte. I Hanne Kjöllers värld (se länk) finnas inte några socialförsäkringar, bara bidrag och ”riktiga” (privata) försäkringar. Där finns heller inte insikten om att det faktiskt var socialliberaler som Adolf Hedin (se länk) som tillsammans med arbetarrörelsen en gång spred och förankrade socialförsäkringstanken i vårt land. En helt annat sak, apropå framtida utfrågningar, så vore det måhända klokt om Löfven och andra är lite försiktiga med just exemplet cancerpatienter (jfr cancersjuke krögare Erik Videgård, se länk). Inte för att det är fel men vi tror det vore bättre att illustrera med andra, mera vardagsnära diagnoser/sjukdomar - t.ex. de vanliga förslitningsskadorna och den psykiska ohälsan - som drabbar så många stora löntagargrupper i arbetslivet. Igenkänningsfaktorn blir lite högre då för flertalet av våra medborgare och väljare. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Länkar: http://www.dagensarena.se/innehall/kjoller-pekar-felaktigt-ut-cancersjuk-som-mangmiljonar-i-bok/, http://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Hedin http://www.dn.se/ledare/signerat/lofven-i-agenda-forsakring-ar-mer-an-fagra-ord/