Våra socialförsäkringar och fuldebatten om bidragsparti

Somliga opinionsbildare – t ex DN-ledarskribenten Hanne Kjöller m fl – gör allt vad de förmår (också slarvar med fakta) för att få våra administrativt ekonomiskt och fördelningsmässigt klokt utformade socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen att få dem fastspikade i “fulordet” bidrag. Sedan spelar det liksom ingen roll att de samtidigt gör våld på fakta och vad som är med sanningen överensstämmande. I en ledartext i DN 18/2 (“Löfven i Agenda. Försäkring är mer än fagra ord”) skriver Hanne Kjöller att den nye partiledaren Stefan Löfven ämnar utmana alliansen i jobbfrågan, helt korrekt. Och hon fortsätter: “framträdandet i söndagens “Agenda” var inget undantag. Med frenesi värjde han sig mot programledarens frågor om S ändå inte var ett bidragsparti med tanke på den bortre parentesen i sjukförsäkringen och höja taket i a-kassan. Icke, menade Löfven, som hävdade att systemet är försäkringar “precis som när vi försäkrar villan mot brand eller bilen mot stölder”.” Men så är det icke alls, enligt Hanne Kjöller. Låt oss titta närmare på detta. Ingenstans i Kjöllers propagandatext nämns t ex det faktum att löntagarkollektivet själva, via arbetsgivaravgifterna (som ingår i det totala löneökningsutrymmet), de facto är med och betalar en betydande del av våra socialförsäkringar, t ex sjukförsäkring, a-kassa m fl. Men hon har nog inget större intresse av att upplysa om detta när hon åter igen är ute efter att spika upp S med fulordet bidragsparti. Fakta skulle förstöra hennes opinionsvinkel. Ytterligare några viktiga punkter i sammanhanget som Kjöller på DNs ledarsida också genar förbi i sin onyanserade text: 1) Hon bortser ifrån att det finns skillnader mellan dels privata försäkringar som är aktuariemässigt (försäkringsmatematiker i olika bolag) utformade sett till olika “riskgrupper” etc och våra generella socialförsäkringarna, som omfattar alla medborgare. Hon gör heller ingen skillnad på regelrätta bidrag såsom barn-, bostads- och socialbidrag (försörjningsstöd) å ena sidan och våra generella socialförsäkringar å andra sidan. Man anar en opinionsmässig avsikt bakom denna ihopblandning. 2) Vad Kjöller också bortser från, eller mjligen underskattar, är att det finns vissa likheter mellan privata försäkringar (på individplanet) och våra socialförsäkringar, nämligen det ovan påpekade att löntagarna själva finansierar försäkringarna, det som i sin tur förutsätter att man ingår i arbetskraften och det faktum att dessa försäkringar sedan ger en trygghet vid inkomstbortfall, t ex sjukdom eller arbetslöshet (visserligen rejält urholkade under alliansregeringens maktår men ändå). 3) Vad Kjöller inte heller vill se är att skillnaderna mellan privata försäkringar och socialförsäkringarna är betingade av främst fördelningspolitiska motiv. Våra socialförsäkringar (men inte A-kassans inkomstrelaterade del) är obligatoriska och att de obligatoriska premierna (= de lagstadgade socialavgifterna) är enhetliga och inte knutna till riskbedömningar av enskilda personer. Detta senare just för att alla löntagare ska kunna försäkras och att försäkringens generella karaktär gör att det blir en omfattande riskutjämning, som också är samhällsekonomiskt både smart och lönsam. Det är är tydligt när man t ex jämför amerikanska sjukvårdsförsäkringen med den svenska som är vårt smartare system hälften så dyrt som andel av BNP och ändå omfattar alla medan den amerikanska lämnar 40 milj. helt utan försäkring. Det kommer dock att bli kanske så där 30 milj. fler som blir försäkrade om och är Obamacare tillåts träda i kraft fullt ut om ett antal år. Men okloka teapartyister i kongressen gör vad det kan för att sabotera också detta. Och betänk att den amerikanska modellen bara rör sjukvårdskostnaderna, inte täcker inkomstbortfallet vid sjukdom! Just detta är en viktig skillnad mot t ex det ekonomiskt och fördelningsmässigt osmarta systemet i t ex USA är en av de bärande egenskaperna för den försäkringsmässighet som gäller för våra socialförsäkringar enligt standradstrygghetsprincipen. Att DNs Hanne Kjöller har ett nära nog obefintligt intresse av att ge en ens rimligt korrekt bild av våra socialförsäkringar och dess grundläggande principer förvånar dock inte. I Hanne Kjöllers värld (se länk) finnas inte några socialförsäkringar, bara bidrag och ”riktiga” (privata) försäkringar. Där finns heller inte insikten om att det faktiskt var socialliberaler som Adolf Hedin (se länk) som tillsammans med arbetarrörelsen en gång spred och förankrade socialförsäkringstanken i vårt land. En helt annat sak, apropå framtida utfrågningar, så vore det måhända klokt om Löfven och andra är lite försiktiga med just exemplet cancerpatienter (jfr cancersjuke krögare Erik Videgård, se länk). Inte för att det är fel men vi tror det vore bättre att illustrera med andra, mera vardagsnära diagnoser/sjukdomar - t.ex. de vanliga förslitningsskadorna och den psykiska ohälsan - som drabbar så många stora löntagargrupper i arbetslivet. Igenkänningsfaktorn blir lite högre då för flertalet av våra medborgare och väljare. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Länkar: http://www.dagensarena.se/innehall/kjoller-pekar-felaktigt-ut-cancersjuk-som-mangmiljonar-i-bok/, http://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Hedin http://www.dn.se/ledare/signerat/lofven-i-agenda-forsakring-ar-mer-an-fagra-ord/

Willy Brandts 100-årsdag uppmärksammas välförtjänt

Den 18 december 2013 blir det 100 år sedan en av Tysklands stora politiker, socialdemokraten, krigsflyktingen och “avspänningspolitikern” Willy Brandt som föddes i Lübeck, men då Herbert Frahm och kom först senare att ta sig namnet Willy Brandt. I Stockholm har redan flera fullmatade seminarier hållits om Willy Brandt och hans tid i den norska och svenska exilen under naziåren samt om hans betydelse därefter som först Västberlins överborgmästare och sedan tysk förbundskansler hållits under november månad. Och i ledande tyska medier har i flera veckor publicerat breda uppslag om den förste tyske SPD-kanslern. Även i böcker, pratshower och reportage har hans roll och personlighet flitigt diskuterats. Välförtjänt och högst befogat. Detta följs nu upp i december, då man firar den socialdemokratiske ikonen genom högtider med minnestal av celebriteter som förbundspresidenten Joachim Gauck, den förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg (AP), Österrikes president Heinz Fischer (SPÖ) samt den förre spanske regeringschefen och socialistledaren Felipe Gonzalez. Samtliga dessa kommer då att – i likhet med svenska arbetarrörelsens kulturhistoriska sällskap, ABF och andra - att hedra en man vars politiska gärningar och visioner då var banbrytande men idag är nästintill allmängods. Hans popularitet och dragkraft jämförs ofta med John F. Kennedy eller Olof Palme. Samtidigt som det heller inte gäller att glömma bort att Willy Brandt länge i efterkrigs-Tyskland möttes av både starkt motstånd och inte så lite hat från politiska motståndare. Förfärlig tidsanda Tidsandan då på 60-talet kunde vara rätt förfärlig. Så t ex kunde en av hans främsta huvudmotståndare i det svartblå lägret, den ärkereaktionära, bayerske CSU-ledaren Franz-Josef Strauss, slänga ur sig yttranden som detta: "Man får väl ändå undra över vad herr Brandt egentligen gjorde därute. Vi vet vad vi gjorde härinne." Ordet “därute" syftade på Willy Brandts norsk-svenska exilår mellan 1933 och 1947 och att han efter kriget återvände till Tyskland med norsk fru (Rut) i norsk majorsuniform som pressattaché i Berlin. Något som i vissa kretsar tolkades som nästintill landsförräderi, vilket bland annat professor Einhard Lorentz (en av Brandts många biografer) och historieforskaren Klaus Midlies påpekade på ett seminarium i ABF-huset i Stockholm den 14 november. Willy Brandt hade två hemländer – Norge och Tyskland – och som kom att påverka hela hans politiska gärning och starka samarbete med Österrikes socialdemokratiske kansler Bruno Kreisky (mötte han först i exilen i Stockholm) och Sverige Olof Palme inom ramen för Socialistinternationalens solidaritetsarbete och avspänningsprocess mellan öst och väst.Där fanns i det som dessa tre ihop – och Brandt på hemmaplan i Västberlin och Tyskland – gjorde en moralisk laddning som saknas i 2010-talets europeiska politik, konstaterades det också på Willy Brandt-seminariet. Willy Brandt var som Tysklands förste SPD-kansler och partiledare mycket skicklig i att gradvis flytta tyska folkets tänkande så att de förmådde gradvis acceptera de nya efterkrigsrealiteterna och som fredlig brobyggare mellan öst och väst. Son Peters bok om pappa Willy “Hur är det att vara Willy Brandts son?" Just den frågan har en av sönerna, Peter Brandt, fått av många reportrar. Nu har han gett sitt eget, lite fylligare svar i sin bok “Mit anderen Augen” (Med andras ögon) inför Willy Brandts 100 åriga födelsedag den 18 december. Sonen Peters svar på frågan om att vara den store faderns brukade sammanfattningsvis vara att den familjära konstellationen var "problematisk" och "inte alltid så nöjsam". Pappa Willy var sällan riktigt närvarande hemma, upptagen som han var av annat viktigt. Såväl sonen Peter som hans två yngre bröder Lars och Matthias fick redan på ett tidigt stadium lära sig att fadern inte bara ägdes av familjen utan också “ägdes” och delades av många andra i Tyskland. Följaktligen blev det Willy Brandts norska hustru Rut som kom att ansvara för barnens uppfostran. Willy själv var ingen familjemänniska, var sällan hemma men ändå närvarande i familjen på ena eller andra sättet, enligt sonen Peter. Sonen Peters bok (279 sid) Inför 100-årsdagen av pappa Willys födelse är en bok som sticker ut i mängden av tysk minneslitteratur om Willy Brandt. Främst då för att den mer än andra försöker ge en bild av såväl politikern som privatpersonen Willy Brandt, vilket sonen Peter lyckas förmedla bra. Just detta att väva in olika privata detaljer om sin berömde far utgör en del av behållningen i Peter Brandts bok. Bland annat så får vi läsa om konflikten, då sonen Peter under 68-upproret demonstrerade mot USA och kriget i Vietnam. Som borgmästare i Västberlin hade Willy Brandt däremot snarare en tacksamhetsskuld att betala gentemot Förenta staterna – jfr J.F Kennedys berömda “Ich bin ein Berliner”- eftersom den delade stadens säkerhet ytterst var garanterad av US-militärens närvaro där. Men möjligen var “familjekonflikten” med sonen Peter – med tanke på Willy Brandts eget brokiga förflutna i Lübeck och senare landsflykt i Norge och Sverige – även lite av en familjär deja vu-upplevelse för pappa Willy. Men trots detta och andra inblickar i privatlivet är ändå bokens egentliga kärna Willy Brandts utveckling och roll som en tysk-europeisk politikerikon i särklass, på det internationella planet ofta just i nära samverkan med Österrikes Bruno Kreisky och Sveriges Olof Palme. Willys egna uppväxtförhållanden var svåra. Född som han var utanför äktenskapet av affärsbiträdet Martha Frahm kom sonen Herbert (senare Willy) redan i unga år i en allt mera intensiv med den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Under Weimarrepublikens ekonomiskt-politiskt skakiga slutfas lämnade han SPD och gick över till det vänstersocialistiska utbrytarpartiet SAP (Sozialistische Arbeiterpartei). Förhoppningen om att kunna främja hela arbetarrörelsens kamp mot den framväxande nazismen grusades dock. Norsk lektion Hitler-diktaturen allt mera brutala styre tvingade dock de mest aktiva i oppositionen att gå under jorden eller att bli landsflyktingar. Till dessa hörde även Herbert Frahm som nu antog namnet Willy Brandt (var fråntagen sitt tyska medborgarskap när han återvände till Tyskland 1947). I mars 1933 reste han till Oslo för att på uppdrag av tyska SAP organisera en motståndscell i nära samarbete med norska Arbeiderpartiet. Den unge Willy Brandt vann förtroende, skaffade kontakter, lärde sig norska, var en flitig skribent och smälte snabbt in i det norska samhället. Halvar Lange, senare mångårig norsk utrikesminister, blev en nära vän. Den politiska miljön i Norge kom att förändra honom. Främst mellan 1935 och 1937 lärde han, enligt Peter Brandt (och prof. Einhard Lorentz), sin "norska lektion". Den viktigaste var nog den pragmatiskt-reformistiska metod som utmärker norsk och svensk arbetarrörelse, insikten om att det fanns någonting annat än "socialistisk revolution" eller "fascistisk kontrarevolution". Willy Brandts radikala vänstersocialistiska dogmer kom att slipas av och i gengäld växte insikten om värdet att pröva den progressiva, steg-för-steg-metodens möjligheter att förändra ett samhälle. Svenska lärdomar När Norge invaderades av tyska Wehrmacht fortsatte Willy Brandts flykt till Sverige. Fram till slutet av andra världskriget blev Stockholm till en ny brytpunkt i hans liv. Hans dotter Ninja föddes av hans första norska fru Carlotta. Senare i Sverige-exilen möter han sin nya fru, emigranten Rut Bergaust från Hamar. I den svenska huvudstaden kommer han även i personlig kontakt med Alva och Gunnar Myrdal och läser Ernst Wigforss och Gustav Möllers skrifter. Willys vänstersocialistiska radikalitet har nu slipats av till den grad att han 1944 går med i SPD:s exilorganisation i Sverige. Enligt såväl Peter Brandts observation som professor Lorentz biografistudier bidrog främst upplevelsen av den för Skandinavien mera pragmatiskt konsensusinriktade arbetsmetod till att Willy Brandt nu i stället blev en socialdemokratisk reformpolitiker. När den tyska nazismen var krossad stod Willy Brandt återigen inför ett vägval. Återvända till Norge för gott eller flytta tillbaka till ett land i ruiner? Valet var tydligen inte lätt. I ett brev till dottern Ninja talade han om sina "två hemländer" varav det ena mår mycket dåligt och behöver hans hjälp. Så det blev Tyskland och Berlin för Wily och hans familj. Ett beslut som blev avgörande viktigt också för Tyskland och den avspänningspolitik som hela Europa senare kom att få nytta av. Främst då när han först som utrikesminister i en CDU-SPD-regering (ledd av K-G Kiesinger) men fullt ut först när Willy själv blev förbundskansler år 1969 – och då den nya östpolitiken år 1971 kom att belönas med Nobels fredspris i Oslo. Men just ingen i det politiska motståndarlägret inom CDU/CSU kom att gratulera honom för detta. Men som det konstaterades på ABF-seminariet i 14 november att utan Willy Brandt ingen Michael Gorbatjovs perestrojkapolitik och ingen nedriven Berlinmur och ett enat Tyskland i november 1989. Det var Willy Brandt (med gott stöd av Egon Bahr) som banade väg för allt det som senare följde. Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.comår Fotnot: Peter Brandt: Mit anderen Augen, Dietz-Verlag,Bonn 2013,279 sidor (Publicerad i Dala-Demokraten 18/12, tidskriften Norden nr 1/2014 m fl)

Snart har Sverige en svetsare som statsminister

Snart har Sverige en svetsare som statsminister - Vi ska göra Europa rödare och byta regering i Sverige. Det sade LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin när han inledde LO:s valkonferens i Stockholm den 6 februari. Och till privata företag med vinstdriftintresse i välfärden sade han: “Er tid är över nu.” På konferensen på Hotel Clarion Sign vid Norra Bantorget i Stockholm var 500 deltagare samlade för att ta ställning till den gemensamma valplattform som de 14 medlemsförbunden och LO centralt har ställt sig bakom. Udden är riktad mot den borgerliga regeringen och skattesänkningar i synnerhet. Full sysselsättning, bättre och tryggare arbetsliv, bra och utvecklad välfärd – det blir LO:s tre plattformar inför valet, skriver LO-ledaren Karl-Petter, Kålle Thorwaldsson i affärstidningen Dagens Industri. Bland LO:s krav märks omfattande statliga investeringar i energi, bostäder och infrastruktur men några särskilda projekt nämner han inte. Arbetslöshetsförsäkringen ska få högre tak, högre ersättning, omfatta fler och därtill ska alla unga arbetslösa inom 90 dagar ha rätt till jobb eller praktik/utbildning. Arbetslivet ska reformeras så att svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser, vilket förutsätter att den så kallade Lavallagen (om villkoren för utländsk arbetskraft i Sverige) rivs upp. Vidare ska alla ha rätt till att jobba heltid, enligt LO (motsvarigheten till FFC/SAK). Vad gäller välfärden målade Thorwaldsson upp en dyster bild av skola, vård och omsorg i förfall. Därför måste statsbidragen till kommuner och landsting höjas rejält, "vinstdriften i välfärden stoppas" och den fria etableringsrätten för friskolor avskaffas. Även sjukförsäkringen måste ändras – höjda tak och stopp för utförsäkringar, enligt LO. Under inledningstalet i förmiddags dundrade Tobias Baudin retoriskt skickligt mot Fredrik Reinfeldts alliansregering: - De är slut, de är trötta och vi ska se till att de byts ut, sa han. - Vi behöver en välfärd fri från vinstdrift, sa Baudin vidare och riktade sig direkt till de privata företag som med vinstmål driver verksamhet i välfärden och till att "er tid är över". - Vi ska göra Europa rödare och byta regering i Sverige. Det sade LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin när han i Stockholm den 6 februari presenterade LO:s valplattform. En plattform som är baserad på och utgår ifrån det som är viktigt för LO:s medlemmar och i det ingår, enligt LO, att rösta på S. Men det är inte för det socialdemokratiska partiets skull som LO agerar för en S-ledd regering, enligt Baudin. Det är för medlemmarnas och löntagarnas skull, sade Tobias Baudin från LO-ledningen. LO ska satsa hårt på samtal, på sociala medier och även etablera ett trettiotal "ringcentraler", det vill säga lokaler där LO-aktiva och frivilliga sitter och ringer till människor för att få dem rösta rött. Målen om 60 procent S-röster från LO-medlemmarna i riksdagsvalet och 50 procent i EU-parlamentsvalet är tuffa mål, men inte omöjliga, enligt Baudin och Kålle Thorwaldsson. Tuffa mål men det ska vi klara, menade de båda på en pressträff efteråt. - För att vi ska lyckas finns det en viss person som är väldigt viktig, jag tänker på dig och dig och dig, sade Baudin till åhörarna i Clarion Hotel vid LO-borgen. Det handlar om att, i likhet med de politiska partiernas arbete, att samtala och samtala med människor, "söka upp ringcentra", "ringa upp sjuka och arbetslösa". - Gör vi det kommer vi att få en ny regering och en svetsare som statsminister, sade Baudin. Drygt hälften av LO:s medlemmar röstade på Socialdemokraterna i valet 2010. Det var för lite, anser LO, och sätter ett mål på att 60 procent av dem ska rösta S i höst, och att 50 procent av LO:s medlemmar ska rösta S i valet till EU-parlamentet i maj. Men av Stefan Löfvens uttalanden efter hans på många sätt – retoriskt och innehållsmässigt – alldeles utmärkta anförande framgick att han och partiet tar kamp för en upprustad a-kassa till 80 procent av löneinkomsten och en bättre sjukförsäkring, miljardsatsningar på en bättre skola, äldreomsorg och satsningar på de arbetslösas kompetens så att de 80 000 – var femte misslyckad rekrytering – som nu årligen inte får jobb på grund av “fel kompetens” i förhållande till de krav som arbetsgivarna ställer. Stänger vi det rekryteringsgapet och får 80 000 fler i jobb så ökar våra samlade skatteintäkter med 10 miljarder. - De är arbetslösheten och inte de arbetslösa som ska attackeras, sade Löfven och fick starka applåder för detta bland de 500 i mötessalen i Stockholm. - Fokuserar vi bara på jobben, skolan, välfärden och håller ihop, då klarar vi det här i hösten val, slog Löfven fast. Men han – och partiet – är inte beredd att tumma på det statsfinansiella regelverket, slopa överskottsmålet och att låna till investeringar som LO och LO-ekonomerna vill, framgick av de frågor som efteråt ställdes till Stefan Löfven av de närvarande journalisterna. Det var den punkt där det tydligast framgick av Löfven och S-ledningen inte är på samma linje som LO-förbunden. Men som helhet var man ändå i övrigt nöjd med de besked om Löfven gav om a-kassan, sjukförsäkringen, skolan, äldreomsorgen och ambitionen att bekämpa arbetslösheten i stället för att sänka skatten, som fortsatt är regeringens enda - 1,5 miljoner fackliga medlemmar kan göra skillnad, och i valrörelsen 2014 ska LO ha en aktiv roll. Vi ska besöka arbetsplatser, ringa medlemmar från ett trettiotal ringcenter och synas i den offentliga debatten. Vi presenterar i dag för första gången en egen politisk plattform inför ett val med våra viktigaste prioriteringar för de kommande åren, slog LO-ordföranden fast när han tackade Stefan Löfven för hans tal. mirakelmedicin. Trots att arbetslösheten nu är 93 000 högre än när Reinfeldt tillträdde hösten 2006. Totalt är ungefär 400 000 arbetslösa (= 8 % av arbetskraften) i Sverige och så har det varit rätt länge nu. - Den här valrörelsen ligger till ganska stor del i era händer. Jag säger inte det för att ni ska känna en tyngd utan en möjlighet framåt. Det är på torgen, i fikarummen, i restaurangen, det är där valet avgörs, sade S-ledaren Stefan Löfven och fortsatte: – Slåss för livet som om vi håller på att förlora. - 1,5 miljoner fackliga medlemmar kan göra skillnad, och i valrörelsen 2014 ska LO ha en aktiv roll. Vi ska besöka arbetsplatser, ringa medlemmar från ett trettiotal ringcenter och synas i den offentliga debatten. Vi presenterar i dag för första gången en egen politisk plattform inför ett val med våra viktigaste prioriteringar för de kommande åren, slog LO-ordföranden fast när han med en ros och en stor kram tackade Stefan Löfven för hans engagerade och till innehållet mycket starka och av de 500 åhörarna väl emottagna talet. Också på pressläktaren och i fikapausen märktes att fler och fler börjar bli inställda på att det var Sveriges kommande statsminister som talade inför denna stora församling av fackliga aktivister. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Löfven och socialdemokraterna allt tydligare den som tar över i höst

Noterar att det på sina håll – också i viss nordisk press nyligen – lyfts fram att de svenska socialdemokraternas ledare Stefan Löfven (nu tydligt i opinionsmätningarnas vinnarhål) saknar riksdagsplats och då, underförstått, skulle vara sämre skickad att leda Sverige efter valet i höst. En iakttagelse som nog knappast håller streck eftersom Löfven som person i förtroendemätning efter förtroendemätning nu seglat ikapp den rutinerade statsministern Fredrik Reinfeldt, M, som nu i dryga sju och ett halvt år regerat landet. Socialdemokraterna, och dess partiledare, sitter allt tydligare snarare i vinnarhålet och gapet mellan de två blocken, regeringens borgerliga fyrklöverallians respektive de rödgröna, nu är runt fjorton procentenheter till de rödgrönas fördel. Inte ens de tidigare triumfkortet framför andra, finansminister Anders Borg – också M-märkt och i avsaknad av en riksdagsplats – förmår längre väga upp detta växande förtroende- och opinionsgap eftersom socialdemokraterna under Löfvens och skuggfinansministern Magdalena Andersson sedan en tid tillbaka har minst lika stort förtroende som Borg och Reinfeldt i att sköta landet och dess ekonomi. I alla andra viktiga nyckelfrågor som jobben, välfärden, skolan (blir en nyckelfråga i valet) m fl har socialdemokraterna klart högre förtroendesiffror än moderaterna och den sittande alliansregeringen under Reinfeldts ledning. Det kan man konstatera utifrån bl a Novus sammanställning av de olika partisympatimätningarna i januari månad som Sveriges radio publicerade häromdagen. Begreppet vinnarhålet kommer, som bekant, från travet och anses vara den vilsamma position - till följd av lågt luftmotstånd - i innerspåret bakom ledarhästen. Men den som kan sin travsport vet att den positionen dock har den risken att man kan bli instängd och inte kommer ut i tid för att hinna först till mållinjen. Men just nu ser väl, menar olika opinionsanalytiker, den risken vara liten för Stefan Löfven och socialdemokraternas del med dess runt 33,7 procent i samlat opinionsstöd. En klart högre siffra än i senaste riksdagsvalet (2010) och så där dryga 8 procent mer än moderaterna och med ett par av allianspartierna – Centern och Krist.dem – klart under 4 %-spärren för representation i kommande riksdag och totalt ett 14 %-igt gap mot den rödgröna sidan. Så det ser allt annat än ljust ut för ett omval för Reinfeldt och hans allians. Och särskilt som också det näst största regeringspartiet, folkpartiet, tappar – inte minst på skolfrågan – och nu “harvar runt” på så där dryga 6 procent i opinionsstöd medan de två oppositionspartierna Vänstern och De gröna båda också växer och nu båda har runt 9 till nästan 10 procent i opinionsstöd. Därför är gapet så historiskt stort som runt 14 procent till socialdemokraternas och de rödgrönas fördel när sju och en halv månad återstår till valdagen. Det riktigt allvarliga och oroande för Reinfeldt och hans allians utsikter att vinna ett omval är alltså det faktum att Novus i sin sammanvägda sammanställning att två av partierna – C och KD - riskerar att hamna utanför riksdagen och de återstående två – M och FP - av de fyra regeringspartierna bara skulle få 30,6 procent i stöd, alltså klart mindre än socialdemokraterna ensamma (ligger ju nu på 33,7 % i stöd). Står sig detta – med vissa mindre förändringar – också på valdagen som blir det Stefan Löfven, S, och inte Fredrik Reinfeldt som bildar nästa svenska regering. Socialdemokraterna och Miljöpartier ensamma – utan Västerpartiets runt 9 procent i stöd - får i nuläget tillsammans 43,5 procent i stöd mot runt 37,6 procent för samtliga fyra regeringspartier ihop (och bortsett då ifrån om C och KD nu sedan med sina resp. 3,5 proc. i stöd ens kommer in i nya riksdagen). Så läget för Reinfeldt och hans allians är dystrare än i de båda tidigare valen. Och med fortsatt hög arbetslöshet på runt 8 procent öppet arbetslösa, växande problem om misstro med regeringens skolpolitik (drabbar särskilt FP men också M), missnöje med en allt sämre fungerande järnväg (= för låga satsningar på underhåll och investeringar i infrastrukturen), missnöje med sjukvården och äldreomsorgen och att allt fler väljare som tycker att det är viktigare med ökade resurser till bättre skola, välfärd och olika jobbsatsningar än ytterligare skattesänkningar så förefaller nu Reinfeldt och hans regering få respass i höstens riksdagsval. Men åter till detta med S och positionen i vinnarhålet. Risken för Löfven och socialdemokraterna att bli instängd i vinnarhålet ligger för socialdemokraterna i att partiets ledning – i någon slags riskminimeringstaktik – kan komma att inta en position som framstår som alltför utslätade och mittenliggande för stora delar av partiets stora och viktiga väljargrupper att somliga inte känner sig motiverade nog att gå och rösta. Den kritiken/missnöjet finns i Löfvens parti mot att partiets ledning – visserligen motvilligt men dock- har accepterat också den senaste femte jobbskattesänkningen på 12 miljarder kr eftersom kritikerna menar att de miljarderna skulle behövas för att finansiera partiets förbättringar och reformförslag när det gäller skolan, äldreomsorgen och olika jobbskapande program. Vänsterpartiets tydliga motstånd – och som har stöd långt in i även den borgerliga väljarkåren - mot vinster i välfärden sätter också press på särskilt socialdemokraterna vad gäller driftformer och att ta ut skattebetalda vinster och utdelningar ur privata företag verksamma inom skolans och äldreomsorgen. acceptabla vinstnivåer i välfärden. Och från miljöpartiets sida pressar man på Löfven och socialdemokraterna för ökad tydlighet vad gäller en tydligare politik för energi- och klimatomställningen. Allt medan Reinfeldt och hans borgerliga allians försöker pressa Löfven och socialdemokraterna med att skrämmas med att en röst på Löfvens parti blir en röst för att V-ledaren Jonas Sjöstedt och andra vänsterpartister som statsråd i Löfvens regering. De har ju hittills aldrig ingått i någon svensk regering i motsats till vad som gäller för motsvarande partier i Danmark, Norge och Finland. Men möjligen blir det så nu efter valet i september. Hur det sedan går med den verkliga svarta jokern i svensk politik, det högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna, SD, återstår att se. Just nu växer SD inte utan verkar ha stagnerat på något under 9 procent i stöd och med nuvarande opinionsläge för de både alternativen lär det bli svårt för SD att nå det “tungan på vågen”-läge och SD och dess ledare Jimmie Åkesson gärna vill ha i kommande riksdag. I nu sittande riksdag röstar SD i nio fall av tio med Reinfeldts borgerliga allians. Det säger nog en del om var det partiet i grunden står, trots att man gärna utåt vill ge intryck av att man är en oberoende, egen (populistisk) kraft i Sveriges riksdag. Och slutsatsen av allt detta? Det lutar allt starkare mot ett maktskifte i Sverige i kommande riksdagsval i september. Och då med socialdemokraternas Stefan Löfven som ny statsminister i Rosenbad. Och ska vi då gissa att åtminstone ett par, tre av Reinfeldt-alliansens partier då kanske redan året därefter byter partiledare!? Kanske rent av alla fyra? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a LT i Östersund %/2,Arbetarbladet 5 februari 2014 m fl)