Liberala San Francisco - en av mina favoritstäder i världen

Alla har vi några favoritstäder, som har en speciell plats i våra hjärtan. För min del är San Francisco i Kalifornien en av en knapp handfull favoritstäder i världen. Ingen vet riktigt vad ständigt jordbävningshotade San Francisco egentligen är bra för, men alla vill hit. En stad där varje gathörn är ett drama i sig, nästan tar andan ur en. Man rundar ett kvarter eller två och, plötsligt, befinner man sig på en av dessa gator som ser ut att störta bråddjupt ner i Stilla havet. Det är hisnande vackert. Och dramatiskt. Plötsligt försvinner den "berömda röda bron", Golden Gate, bara in i dimman i det ständigt växlande San Francisco-klimatet. En dimma som aldrig är långt borta och lika snabbt kan försvinna. Bara mistlurarnas bröl vägleder då den sjögående trafiken från Japan, Sydostasien och Alaska och in mot någon av hamnarna i bukten mellan San Francisco och tvillingstaden Oakland. Nästan mitt i farleden - mellan den maffiga "röda bron" och container-hamnen kan man ofta se men ibland bara ana fängelseön Alcatraz, numera ett fint museum och fågelberg. Här har berömda gangsters som Al Capone suttit av delar av mångåriga fängelsestraff. Golden Gate-bron var en gång världens längsta hängbro (klar 1933, 227 meter hög och med en total längd på 2 737 meter). Numera bara sjätte eller sjunde längst i världen; tätt följd av den svenska Höga kusten-bron (invigd 1997; 1 867 meter) över Ångermanälven. (Öresundsförbindelsen som invigdes år 2000 är totalt sett längre men dess motsvarande höga snedkabelbro är kortare, 1 092 meter). Men den "den röda bron" över Golden Gate har behållit sin dragningskraft på den tillfällige besökaren i San Francisco. En stad som visserligen "bara" har runt 700 000 innevånare men samtidigt en "täthet" och storstads-atmosfär som få andra i världen. I toleranta San Francisco föddes den första beatniken. Här i västkustens pärla såg världen också den första hippien blomma. Och här och omgivande Bay Area gick också startskottet för de första demonstrationerna mot det orättfärdiga Vietnam-kriget på 60- och 70-talen. I tvilling-staden Oakland (ca 450 000 inv.) - tvärs över bukten – knöt en gång för nu rätt många år sedan de svarta pantrarna sina nävar mot himlen i protest mot orättvisor och diskriminering av de svarta i det amerikanska samhället. I San Francisco fick också de homosexuella - bögar och flator – tidigt sin fristad. Här kan också de aidssjuka och hiv-smittade leva med större värdighet än på andra håll i USA. En och annan ton av "frisco-jazzen" hörs också ännu ibland mellan skyskraporna, där kabelvagnarna har sin startpunkt. Allt detta gör San Francisco till en av USA:s mest besöksvärda städer. Den som sett biofilmer som Bullit (Steve McQueen i hisnande bilfärder) eller Chinatown (med Jack Nicholson) kan ana vilka miljöer och dramatik som ryms i en stad som San Francisco. Över Frisco svävar en alldeles särskild magnetism och en känsla av kreativitet och känsla av gemenskap och att höra till som man inte lika lätt känner på andra håll i USA. Kanske också därför att San Fransciso är den bar- och restaurangtätaste staden i USA per invånare, liksom världens kanske mest kända bokhandel City Lights Bookstore, intill den Vesuvio som utsetts till en av världens tio bästa barer. Vesuvio vid Jack Kerouac Alley blev beatniksens stamställe när Neal Cassidy den 17 oktober 1955 gick in där och läste poesi för gästerna. Numera är det dock inte lika lätt att starta något "garageföretag" (i IT-branschen etc) i den här stan, där ett garage kostar som en villa i Ohio. Ändå vill man hit till denna jordbävningshotade stad. En hot som man dock dagligdags sällan talar om. Vare sig där eller i "oasen", det berömda Berkeley universitetet - med sina 40 000 studenter - bara ett litet antal stationer bort under vattnet med det fina och snabba Bart-tåget (Bay Area Rapid Train). Den tidigare så berömda samhällsprotesten är inte lika framträdande som förr. Men finns dock kvar – styckvis och delt. Trots att studenterna nu arbetar med stor flit för att så snabbt som möjligt komma igång med sina karriärer. Ty det krävs välbärgade föräldrar alternativt förmånen att få ett frikostigt stipendium för att ha råd att plugga på Berkeley, som räknas till de 5-6 bästa universiteten i världen. Ett universitet som därtill fostrat rätt många nobelpristagare genom åren och där nu t ex Bill Clintons gamle arbetsmarknadsminister Robert Reich är tillbaka där som professor och flitig debattör om tillståndet i USA och av den handlingsförlamade kongressen som varken klarar att komma till beslut om USAs federala ekonomi eller att skärpa landets orimligt liberala vapenlagstiftning.. Så bara att gå runt här på campus i Berkeley och att sedan också strosa runt i San Francisco, kolla konsten på t ex museet för modern konst, slinka in på nån bar, ta det goda lokala Anchor-ölet och njuta av atmosfären i denna liberala och frihetliga miljö där den moraliska högerns teapartyister i republikanska partiet ingenting har att hämta i president-, kongress- och delstatsval är en lisa för själen. Just hit återvänder man gärna flera gånger i livet. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 21 juni 2013 m fl)

Några korta reflektioner apropå Thatchers eftermäle

Margret Thatchers grosshandlarpappa i Grantham sa – typiskt nog för hur hon sedan blev – när hon ville gå ut med sina kompisar på kvällarna följande: “don´t follow the crowd, lead the crowd!'. Thatcher, tja mycket omotiverat, devot lovsång i media. Men där det oftast glöms bort att när hon avgick så var inflationen över 10 proc. och arbetslösheten högre också den när hon avgick än när hon tillträdde. Så inte var det några mirakel precis hon utförde med sin monetaristiska politik. Hon vann aldrig någon väljarmajoritet men men hade Falklandskriget att tacka för att hon ändå överlevde i kombination med sin EU-kritik i EU-skeptiska Storbritannien. Typiskt nog föll Thatcher år 1990 på hennes lika okänsliga som klåfingriga uppifrån styrda försök att ge sig på den kommunala beskattningen i landets kommuner. Noteras ska också att hennes eget universitet Oxford vägrade att utse henne till hedersdoktor men däremot gjorde drottningen henne till baronessa. Men baronessan Thatcher hade en råbrutal talekonst som inte var utan humor – och synnerligen rubrikvänlig emellanåt. Ekonomiprofessor Paul Krugman - skriver ofta lysande krönikor i NYTimes - konstaterar om brittiska ekonomin att den inte alls kom på fötter under Thatchers regeringsår utan kom på någorlunda fötter först många år efter hennes maktår (1979-90). Märkligt att tillskriva henne förtjänster för nåt som kom att ske så långt efter hennes avgång. Läs, apropå Thatcher, ekonomiprof. Paul Krugmans krönika om hennes politik. http://krugman.blogs.nytimes.com/2013/04/08/did-thatcher-turn-britain-around/?emc=eta1 Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Ett dyrbart misslyckande med universitetsavgifterna

Sverige som litet och exportberoende land behöver skapa bra nätverk ut i världen. Den moderatstyrda regeringen Reinfeldts beslut att på svenska universitet och högskolor börja ta betalt för utländska studenters studier riskerar att på sikt skada Sverige, svenska företag och svensk forskning och utveckling. Sedan avgiften infördes har antalet utländska studenter sjunkit med över 80 procent. För våra universitet och högskolor har bortfallet av det internationella inslaget inneburit en utarmning av utbildningen. För svenska företag och svensk forskning har det inneburit en försämrad möjlighet att knyta till sig unga studenter från olika delar av världen. Från såväl universitets- och högskolevärlden som från industrin är kritiken mot de höga avgifterna för studenter från länder utanför EU massiv. Det stipendiesystem som införts räcker inte på något vis till för att bidra till att kompensera för den nedgång i antalet studenter som avgiften inneburit. Och av stipendierna är en stor del öronmärkta för studenter från de tolv länder Sverige ger bistånd till. I dag ligger avgiften för en student från länder utanför EU på mellan 100 000 och 200 000 kronor per år. De förhoppningar som den tidigare högskoleministern Tobias Krantz (FP), och nu utbildningsminister Jan Björklund (FP), har haft om att genom aktiv värvning i olika delar av världen få en fortsatt god tillströmning av utländska studenter till Sverige har kommit helt på skam. Jan Björklunds tal om att svenska universitet och högskolor skulle locka med hög kvalitet och inte med låga avgifter har stannat vid en from förhoppning. Trots att de svenska universiteten och högskolorna rankas högt föredrar studenter att i stället för Sverige söka sig till skolor som MIT i Boston i USA och andra med ofta minst lika goda stipendiemöjligheter. Från industrins sida har de höga avgifterna kallats ett för regeringen kostsamt misslyckande. I stället för att med de utländska studenterna öka tillgången i Sverige på välutbildad och högkompetent arbetskraft så stryps den. Möjligheten för svenska företag att redan här kunna knyta till sig personer med erfarenhet från olika kulturer, olika bakgrund och olika språk minskar. Man tappar för landet och för svenskt företagande bra ambassadörer liksom viktiga fördelar i den globala konkurrensen. Bland de som kritiserat Jan Björklund och avgifterna finns Anders Axelsson, rektor för Tekniska Högskolan i Lund i Skåne. Han noterar i ett öppet brev till Jan Björklund: ”Tänk vilken nytta svenska företag skulle ha när de marknadsför sig i Kina om de har anställda som är utbildade i Sverige och som har överbryggat kulturbarriärer redan under sin studietid. De skapar viktiga länkar. Det är det som kallas internationalisering.” Anders Axelsson avslutar sin kritik med att konstatera: ”Avgiftsbeläggningen framstår som snålheten som bedrar visheten”. Liknande kritik har också framförts från bland annat Chalmers i Göteborg och KTH (Kungliga Tekniska högskolan) i Stockholm. Att Sverige som litet och exportberoende land behöver göra allt för att skapa ett bra nätverk ut i världen är uppenbart. Men med beslutet att med avgifter göra det svårare för stora grupper av utländska studenter att komma till svenska universitet och högskolor stänger Jan Björklund en viktig väg. I stället för att öppna möjligheten att både föra ut Sverige i världen och föra in världen till Sverige har regeringen reglat porten. Den fråga som behöver besvaras nu är: Kommer en eventuell socialdemokratisk regering – efter valet 2014 – att öppna porten? Tveklöst är att såväl svensk industri som forskar- och universitetsverige ser fram mot svaret. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerat tillsammans med Jaan Ungerson i bl a Norran 3 april, Arbetarbladet 3/4, Dagbladet 4/4 m fl)