Om avregleringarnas misslyckande och lärdomarna vi drar av dessa
Såg när jag kom hem från en USA-resa – där bl a den ledande republikanen Mitt Romney talar mot bättre vetande om orsakerna till stigande bensinpriser (nu 7 kr/liter) för bilälskande amerikaner; där landet har 2 % av oljetillgångarna i världen men står för hela 20 % av världskonsumtionen -att Socialdemokraternas nye partiledare Stefan Löfven inte ser återreglering av misslyckade avregleringar som en prioriterad fråga.
När det gäller elmarknaden menar han att receptet är mer konkurrensutsättning. Med tanke på dagens oligopolsituation som bara gynnar ett fåtal stora eljättar på bekostnad av näringsliv och hushåll, så borde det vara solklart att något måste göras åt eländet. Till att börja med måste man erkänna att dagens marknad inte fungerar. Och se det lite vidare än s-partiledaren Löfven nu synes göra. El är helt enkelt inte en vara vilken som helst, snarast att betrakta som en “publik nyttighet” av samma slag som t ex järnvägstrafik etc. Elen är samma vara oavsett hur den producerats och att då – som elbörsen och andra gör - sätta priset efter det dyraste sättet att producera leder till dagens orimliga konsekvenser.
Löfven bör därför fundera ett varv till. Och uppenbarligen har han inte heller ännu riktigt satt ner foten, vilket är hoppingivande. På s-distriktskongressen i Västerbottniska Vilhelmina häromdagen rapporteras han inte ha varit fullt så kategorisk. Det första vi måste kräva av honom och partiledningen är att han inte drar sig för att kräva ändringar bara för att besluten ursprungligen tagits av tidigare socialdemokratiska företrädare.
Lite självkritik skadar inte heller när frågan analyseras närmare. Utgå alltså från verkligheten i dag och inte från vem som en gång tog besluten. Det är för övrigt lätt att konstatera att det oftare gått fel när socialdemokraterna i regeringsställning lyssnat på och lagt sig nära de borgerliga. Flertalet gjorda avregleringar – elen, järnvägsmarknaden etc – har inte på långa vägar levt upp till de fromma förhoppningar man haft på dessa. Allra minst sett i ett konsumentperspektiv!
En annan sak är sedan att återreglering inte är lätt. Ta exemplet med apoteken nu. Många apotek är nu privata (ofta också ägda i skatteparadis). Ska vi köpa tillbaka dem? Rimligen inte. Däremot både kan och borde statsmakten hålla tillbaka när branschen för att klara sig kräver ökade apoteksmarginaler, utöver den nära halva miljard (“Hägglundstian” på varje läkemedel) man fick för att “stimulera” avregleringen.
På järnvägens område finns liknande problem. Den avregleringen har varit allt annat än en succé. Men på grund av regeringars passivitet på 90-talet är EU:s oklokt genomförda regelverk inte särskilt gynnsamt för att skapa en ökad effektivitet. Snarare motsatsen. Det som gjorts för att underlätta gränspassager mellan länderna är visserligen bra. Men tanken att skapa en konkurrens på spåren (trånga och redan överfyllda) är i grunden feltänkt eftersom den skapar ineffektivitet då stordriftsfördelarna i förhållande till konkurrensen med andra transportslag försvinner. Konkurrensen i form av bilar, långtradare, bussar, flyg och sjöfart fanns redan under den tid då SJ var ett statligt verk och har ju inte precis minskat sedan dess. Vad EU:s regelverk gjort här är snarare att ytterligare försämra de miljövänliga tågens konkurrensförmåga – fler operatörer på samma trånga spår etc – gentemot andra transportslag.
Vad kan då en ny socialdemokratisk regering efter 2014 under Stefan Löfvens ledning göra på kort sikt och under nu rullande EU-regelverk? Tja, varför inte exempelvis slå samman de statliga företagen igen. SJ och Green Cargo skulle tillsammans bli en effektivare tågproducent än som fallet är i dag, när de agerar var för sig. Det gäller att våga dra slutsatsen att dåvarande näringsministern Björn Rosengren (s) faktiskt gjorde fel med sin uppdelning på järnvägsområdet! Vissa ting har ju prövats och inte visat sig hålla vad som utlovades. Och här borde Löfven hamna i det lite tvehågsna valet mellan återreglering och inte.
Det är lite samma sak med detta som med diskussionen om vinsterna i privatiserad men offentligfinansierad vård, skola och omsorg. På den punkten har Löfven varit tydligare. Pengarna ska gå till verksamheterna och inte till vinster vare sig i Sverige eller i skatteparadis. Vi måste sätta begränsningar på verksamheterna i form av begränsningar av vinstuttag. Våga göra det. Non-profit (icke-vinst)-principen är faktiskt det vanliga också i vår omvärld på dessa områden, inte dagens väl naiva svenska vinstmodell. Vågar vi bara göra en ärlig analys, ta steglängden fullt ut, så kan en mångfald behållas samtidigt som de forskare som närmare studerat frågorna (Marta Szebehey, Per Strömberg (se t ex SvD 29 mars) m fl varnat för rörande de politiska riskerna med privata välfärdssektorföretag som Carema, Attendo m fl. Kanske inte så underligt att t ex skandalomsusade Carema ses som närmast osäljbart – Strömbergs bedömning - redan innan några nya politiska beslut har tagits för att tukta och tygla detta företags vinstdribblande och skatteabitrage.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
När det gäller elmarknaden menar han att receptet är mer konkurrensutsättning. Med tanke på dagens oligopolsituation som bara gynnar ett fåtal stora eljättar på bekostnad av näringsliv och hushåll, så borde det vara solklart att något måste göras åt eländet. Till att börja med måste man erkänna att dagens marknad inte fungerar. Och se det lite vidare än s-partiledaren Löfven nu synes göra. El är helt enkelt inte en vara vilken som helst, snarast att betrakta som en “publik nyttighet” av samma slag som t ex järnvägstrafik etc. Elen är samma vara oavsett hur den producerats och att då – som elbörsen och andra gör - sätta priset efter det dyraste sättet att producera leder till dagens orimliga konsekvenser.
Löfven bör därför fundera ett varv till. Och uppenbarligen har han inte heller ännu riktigt satt ner foten, vilket är hoppingivande. På s-distriktskongressen i Västerbottniska Vilhelmina häromdagen rapporteras han inte ha varit fullt så kategorisk. Det första vi måste kräva av honom och partiledningen är att han inte drar sig för att kräva ändringar bara för att besluten ursprungligen tagits av tidigare socialdemokratiska företrädare.
Lite självkritik skadar inte heller när frågan analyseras närmare. Utgå alltså från verkligheten i dag och inte från vem som en gång tog besluten. Det är för övrigt lätt att konstatera att det oftare gått fel när socialdemokraterna i regeringsställning lyssnat på och lagt sig nära de borgerliga. Flertalet gjorda avregleringar – elen, järnvägsmarknaden etc – har inte på långa vägar levt upp till de fromma förhoppningar man haft på dessa. Allra minst sett i ett konsumentperspektiv!
En annan sak är sedan att återreglering inte är lätt. Ta exemplet med apoteken nu. Många apotek är nu privata (ofta också ägda i skatteparadis). Ska vi köpa tillbaka dem? Rimligen inte. Däremot både kan och borde statsmakten hålla tillbaka när branschen för att klara sig kräver ökade apoteksmarginaler, utöver den nära halva miljard (“Hägglundstian” på varje läkemedel) man fick för att “stimulera” avregleringen.
På järnvägens område finns liknande problem. Den avregleringen har varit allt annat än en succé. Men på grund av regeringars passivitet på 90-talet är EU:s oklokt genomförda regelverk inte särskilt gynnsamt för att skapa en ökad effektivitet. Snarare motsatsen. Det som gjorts för att underlätta gränspassager mellan länderna är visserligen bra. Men tanken att skapa en konkurrens på spåren (trånga och redan överfyllda) är i grunden feltänkt eftersom den skapar ineffektivitet då stordriftsfördelarna i förhållande till konkurrensen med andra transportslag försvinner. Konkurrensen i form av bilar, långtradare, bussar, flyg och sjöfart fanns redan under den tid då SJ var ett statligt verk och har ju inte precis minskat sedan dess. Vad EU:s regelverk gjort här är snarare att ytterligare försämra de miljövänliga tågens konkurrensförmåga – fler operatörer på samma trånga spår etc – gentemot andra transportslag.
Vad kan då en ny socialdemokratisk regering efter 2014 under Stefan Löfvens ledning göra på kort sikt och under nu rullande EU-regelverk? Tja, varför inte exempelvis slå samman de statliga företagen igen. SJ och Green Cargo skulle tillsammans bli en effektivare tågproducent än som fallet är i dag, när de agerar var för sig. Det gäller att våga dra slutsatsen att dåvarande näringsministern Björn Rosengren (s) faktiskt gjorde fel med sin uppdelning på järnvägsområdet! Vissa ting har ju prövats och inte visat sig hålla vad som utlovades. Och här borde Löfven hamna i det lite tvehågsna valet mellan återreglering och inte.
Det är lite samma sak med detta som med diskussionen om vinsterna i privatiserad men offentligfinansierad vård, skola och omsorg. På den punkten har Löfven varit tydligare. Pengarna ska gå till verksamheterna och inte till vinster vare sig i Sverige eller i skatteparadis. Vi måste sätta begränsningar på verksamheterna i form av begränsningar av vinstuttag. Våga göra det. Non-profit (icke-vinst)-principen är faktiskt det vanliga också i vår omvärld på dessa områden, inte dagens väl naiva svenska vinstmodell. Vågar vi bara göra en ärlig analys, ta steglängden fullt ut, så kan en mångfald behållas samtidigt som de forskare som närmare studerat frågorna (Marta Szebehey, Per Strömberg (se t ex SvD 29 mars) m fl varnat för rörande de politiska riskerna med privata välfärdssektorföretag som Carema, Attendo m fl. Kanske inte så underligt att t ex skandalomsusade Carema ses som närmast osäljbart – Strömbergs bedömning - redan innan några nya politiska beslut har tagits för att tukta och tygla detta företags vinstdribblande och skatteabitrage.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 1:50 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home