Ledande s-politiker ska inte skuldbelägga långstidssjuka och långtidsarbetslösa
Ledande socialdemokrater ska inte utan grund skuldbelägga långtidsarbetslösa och långtidssjuka som moderaterna gjortt och gör. Varför säger jag så?
”Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.” Så skrev Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN-debatt 17 april. Visst, eget ansvar har människor alltid. Men “omständigheterna” och den sociala situationen spelar stor roll för hur detta egna ansvarstagande blir möjligt att hantera i praktiken. Och där var DN-debattaren allt annat än klargörande. Ty till detta konstaterande hade Löfven och Andersson kopplat ett resonemang om skyldigheten att göra sin plikt. Vänligt utryckt kan man nog säga att det här var en väl skakigt av Löfven och Andersson på just den här punkten. Vem är det som inte gör sin plikt? Vem är det som bara kräver sin rätt? Sorry, men det här var väl slarviga formuleringar skrivna utan närmare eftertanke. Om inte, så har det drag av cynism och bristande empati att skriva så av ett par ledande socialdemokrater. Skriver man så, måste man också kunna svara på frågan om vilka det är som bara kräver sin rätt men inte gör sin plikt? Är det de långtidsarbetslösa (nu mer än dubbelt så många) eller de långtidssjuka?
Andelen som återvänder till arbetslivet från långtidssjukskrivning är detsamma som innan regeringen införde de nya reglerna. Ungefär 10 procent får någon form av arbete. Ofta handlar det dock om osäkra anställningar, visstid, deltid eller subventionerade anställningar. Det är ungefär samma siffror som före rehab-kedjan. Så vem är det som inte gör sin plikt utan bara kräver sin rätt? Förhoppningsvis var det här ett olycksfall, en lapsus (ogenomtänkt men ändå), i en i övrigt hygglig artikel mot den sittande regeringens passivitet i massarbetslöshetens Sverige och om behovet av att formulera en politik med syfte att sätta folk i arbete. Men tyvärr tillät Löfven och Andersson genom dessa “oklarheter” och tankeslarv några frågor bara hänga fritt i luften. Skulle man från deras sida fortsätta så här, riskerar man att framstå som lika glidande misstänkliggörande mot de arbetslösa och långtidssjuka som nu sittande regering fått och får som befogad kritik för apropå sin fortsatt passiva politik mot nuvarande massarbetslöshet. Ledande socialdemokrater ska ta sin ideologi och värdegrund på det allvar som den förtjänar och inte leka i moderaternas hage. De ska hålla sig för goda att skuldbelägga de arbetslösa och långtidssjuka på det sätt som cyniska moderater gjort och gör i regeringsställning. Det är långt bättre att i stället med progressiv politik attackera nu växande klassklyftor och orättvisor samt den massarbetslöshet som hotar att bita sig fast på nivåer som vi inte sett på mycket länge.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
”Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.” Så skrev Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN-debatt 17 april. Visst, eget ansvar har människor alltid. Men “omständigheterna” och den sociala situationen spelar stor roll för hur detta egna ansvarstagande blir möjligt att hantera i praktiken. Och där var DN-debattaren allt annat än klargörande. Ty till detta konstaterande hade Löfven och Andersson kopplat ett resonemang om skyldigheten att göra sin plikt. Vänligt utryckt kan man nog säga att det här var en väl skakigt av Löfven och Andersson på just den här punkten. Vem är det som inte gör sin plikt? Vem är det som bara kräver sin rätt? Sorry, men det här var väl slarviga formuleringar skrivna utan närmare eftertanke. Om inte, så har det drag av cynism och bristande empati att skriva så av ett par ledande socialdemokrater. Skriver man så, måste man också kunna svara på frågan om vilka det är som bara kräver sin rätt men inte gör sin plikt? Är det de långtidsarbetslösa (nu mer än dubbelt så många) eller de långtidssjuka?
Andelen som återvänder till arbetslivet från långtidssjukskrivning är detsamma som innan regeringen införde de nya reglerna. Ungefär 10 procent får någon form av arbete. Ofta handlar det dock om osäkra anställningar, visstid, deltid eller subventionerade anställningar. Det är ungefär samma siffror som före rehab-kedjan. Så vem är det som inte gör sin plikt utan bara kräver sin rätt? Förhoppningsvis var det här ett olycksfall, en lapsus (ogenomtänkt men ändå), i en i övrigt hygglig artikel mot den sittande regeringens passivitet i massarbetslöshetens Sverige och om behovet av att formulera en politik med syfte att sätta folk i arbete. Men tyvärr tillät Löfven och Andersson genom dessa “oklarheter” och tankeslarv några frågor bara hänga fritt i luften. Skulle man från deras sida fortsätta så här, riskerar man att framstå som lika glidande misstänkliggörande mot de arbetslösa och långtidssjuka som nu sittande regering fått och får som befogad kritik för apropå sin fortsatt passiva politik mot nuvarande massarbetslöshet. Ledande socialdemokrater ska ta sin ideologi och värdegrund på det allvar som den förtjänar och inte leka i moderaternas hage. De ska hålla sig för goda att skuldbelägga de arbetslösa och långtidssjuka på det sätt som cyniska moderater gjort och gör i regeringsställning. Det är långt bättre att i stället med progressiv politik attackera nu växande klassklyftor och orättvisor samt den massarbetslöshet som hotar att bita sig fast på nivåer som vi inte sett på mycket länge.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 3:25 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home