Arne Gadd - en minnesruna

Som tidigare meddelats har Arne Gadd, den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten och ordföranden i Riksdagens finansutskott och överdirektör vid dåvarande Riksrevisionsverket (RRV), lämnat oss. Hans närmaste anhöriga är hustrun Ingar, barn och barnbarn. Arne föddes den 6 september 1932 i Hedemora och kom i samband med studierna i Uppsala att vid sidan av vetenskapen ägna allt mer tid åt politiken och kom med början 1969-70 att i Riksdagens andra kammare representera Socialdemokraterna i Uppsala. Arne var under sina tjugo år i Riksdagen en både inflytelserik och tongivande politiker, inte minst som ordförande i finansutskottet (1971-88). Han var också en av grundlagsfäderna bakom Torekovkompromissen 1974, där Sveriges nu gällande författning mejslades ut i en bred blocköverskridande uppgörelse. Och författningsfrågorna och behovet av starka regeringar fortsatte att intressera Arne. Insiktsfullt, med stor kunskap och med många internationella referenser diskuterade han gärna frågan om hur Sveriges nuvarande författning borde förändras så att grundtanken om parlamentariskt starkare regeringar skulle kunna åstadkommas. Författningsfrågan förblev levande hos honom in i det sista. Samma sak kan sägas om en annan sida hos den Hedemorafödde dalmasen Arne Gadd. Han betonade alltid i sina "introduktionssamtal" med nyvalda ledamöter i sitt utskott följande: "Kom ihåg, du är inte expert. Du kommer aldrig att blir expert. Sådana har vi några hundra av här på andra sidan vattnet - i Finansdepartementet. Du är förtroendevald och du ska fortsätta och vara förtroendevald. Sedan är det bra om du vet vad som är upp och ner i olika sakfrågor. Den professionellt - pol. mag. och fil.lic i statistik vid Uppsala universitet - och ideologiskt välskolade Arne var alltid väldigt noga med att i alla sammanhang betona just begreppet förtroendevald. En elitär människosyn var honom helt främmande. Som förtroendevald var det först och främst sina väljare man representerade. Allt annat var underordnat detta. Just förtroendemannaperspektivet kunde, när så krävdes, också leda till att Arne tog strid för det han ansåg rätt och riktigt. Han hade ett starkt jämlikhets- och rättvisespatos och var ingalunda rädd för att slåss för det han på Uppsalabänken var satt att vara talesperson för. Samtidigt var Arne en person som ofta betonade skillnaden mellan att ha rätt och att få rätt. Han påpekade ofta att för att få rätt krävs bra statistik och goda prognoser, mindre slarv och hafs och ordning och reda i grundmaterialet - inte minst när det gäller prognoserna för statsfinansernas utveckling Slarv med hanteringen av bortfall och det som i olika opinionsmätningar anses ligga "inom felmarginalen" ogillade Arne djupt. Därför var han också pådrivande när Socialdemokraterna drog igång sina egna Gallupmätningar. Han deltog ofta med stor lust och statistisk sakkunskap när olika opinionsmätningars resultat skulle utvärderas och trender i väljarkåren tas fram. Arne gjorde också många viktiga insatser som överdirektör på RRV där han även under åren som riksdagsman kom att "sommarjobba" som tjänsteman för att också där få till stånd en bättre fungerande revision av statsfinanserna. Arne var mån om att socialdemokraterna som parti alltid skulle värna solidaritet, jämlikhet och rättvisa i samhället. Han var både en vänfast hedersman och en underhållande och kunskapsrik samtalspartner för många av oss. Inte minst i den egenskapen kommer vi att sakna hans alltid frågande och undersökande stämma. Robert Björkenwall,Arne Kjörnsberg,Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Dagens Nyheter 5/5, Svenska Dagbladet 6/5, Arbetarbladet 29 april m fl)

Ledande s-politiker ska inte skuldbelägga långstidssjuka och långtidsarbetslösa

Ledande socialdemokrater ska inte utan grund skuldbelägga långtidsarbetslösa och långtidssjuka som moderaterna gjortt och gör. Varför säger jag så?

”Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.” Så skrev Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN-debatt 17 april. Visst, eget ansvar har människor alltid. Men “omständigheterna” och den sociala situationen spelar stor roll för hur detta egna ansvarstagande blir möjligt att hantera i praktiken. Och där var DN-debattaren allt annat än klargörande. Ty till detta konstaterande hade Löfven och Andersson kopplat ett resonemang om skyldigheten att göra sin plikt. Vänligt utryckt kan man nog säga att det här var en väl skakigt av Löfven och Andersson på just den här punkten. Vem är det som inte gör sin plikt? Vem är det som bara kräver sin rätt? Sorry, men det här var väl slarviga formuleringar skrivna utan närmare eftertanke. Om inte, så har det drag av cynism och bristande empati att skriva så av ett par ledande socialdemokrater. Skriver man så, måste man också kunna svara på frågan om vilka det är som bara kräver sin rätt men inte gör sin plikt? Är det de långtidsarbetslösa (nu mer än dubbelt så många) eller de långtidssjuka?

Andelen som återvänder till arbetslivet från långtidssjukskrivning är detsamma som innan regeringen införde de nya reglerna. Ungefär 10 procent får någon form av arbete. Ofta handlar det dock om osäkra anställningar, visstid, deltid eller subventionerade anställningar. Det är ungefär samma siffror som före rehab-kedjan. Så vem är det som inte gör sin plikt utan bara kräver sin rätt? Förhoppningsvis var det här ett olycksfall, en lapsus (ogenomtänkt men ändå), i en i övrigt hygglig artikel mot den sittande regeringens passivitet i massarbetslöshetens Sverige och om behovet av att formulera en politik med syfte att sätta folk i arbete. Men tyvärr tillät Löfven och Andersson genom dessa “oklarheter” och tankeslarv några frågor bara hänga fritt i luften. Skulle man från deras sida fortsätta så här, riskerar man att framstå som lika glidande misstänkliggörande mot de arbetslösa och långtidssjuka som nu sittande regering fått och får som befogad kritik för apropå sin fortsatt passiva politik mot nuvarande massarbetslöshet. Ledande socialdemokrater ska ta sin ideologi och värdegrund på det allvar som den förtjänar och inte leka i moderaternas hage. De ska hålla sig för goda att skuldbelägga de arbetslösa och långtidssjuka på det sätt som cyniska moderater gjort och gör i regeringsställning. Det är långt bättre att i stället med progressiv politik attackera nu växande klassklyftor och orättvisor samt den massarbetslöshet som hotar att bita sig fast på nivåer som vi inte sett på mycket länge.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Om avregleringarnas misslyckande och lärdomarna vi drar av dessa

Såg när jag kom hem från en USA-resa – där bl a den ledande republikanen Mitt Romney talar mot bättre vetande om orsakerna till stigande bensinpriser (nu 7 kr/liter) för bilälskande amerikaner; där landet har 2 % av oljetillgångarna i världen men står för hela 20 % av världskonsumtionen -att Socialdemokraternas nye partiledare Stefan Löfven inte ser återreglering av misslyckade avregleringar som en prioriterad fråga.

När det gäller elmarknaden menar han att receptet är mer konkurrensutsättning. Med tanke på dagens oligopolsituation som bara gynnar ett fåtal stora eljättar på bekostnad av näringsliv och hushåll, så borde det vara solklart att något måste göras åt eländet. Till att börja med måste man erkänna att dagens marknad inte fungerar. Och se det lite vidare än s-partiledaren Löfven nu synes göra. El är helt enkelt inte en vara vilken som helst, snarast att betrakta som en “publik nyttighet” av samma slag som t ex järnvägstrafik etc. Elen är samma vara oavsett hur den producerats och att då – som elbörsen och andra gör - sätta priset efter det dyraste sättet att producera leder till dagens orimliga konsekvenser.

Löfven bör därför fundera ett varv till. Och uppenbarligen har han inte heller ännu riktigt satt ner foten, vilket är hoppingivande. På s-distriktskongressen i Västerbottniska Vilhelmina häromdagen rapporteras han inte ha varit fullt så kategorisk. Det första vi måste kräva av honom och partiledningen är att han inte drar sig för att kräva ändringar bara för att besluten ursprungligen tagits av tidigare socialdemokratiska företrädare.

Lite självkritik skadar inte heller när frågan analyseras närmare. Utgå alltså från verkligheten i dag och inte från vem som en gång tog besluten. Det är för övrigt lätt att konstatera att det oftare gått fel när socialdemokraterna i regeringsställning lyssnat på och lagt sig nära de borgerliga. Flertalet gjorda avregleringar – elen, järnvägsmarknaden etc – har inte på långa vägar levt upp till de fromma förhoppningar man haft på dessa. Allra minst sett i ett konsumentperspektiv!

En annan sak är sedan att återreglering inte är lätt. Ta exemplet med apoteken nu. Många apotek är nu privata (ofta också ägda i skatteparadis). Ska vi köpa tillbaka dem? Rimligen inte. Däremot både kan och borde statsmakten hålla tillbaka när branschen för att klara sig kräver ökade apoteksmarginaler, utöver den nära halva miljard (“Hägglundstian” på varje läkemedel) man fick för att “stimulera” avregleringen.

På järnvägens område finns liknande problem. Den avregleringen har varit allt annat än en succé. Men på grund av regeringars passivitet på 90-talet är EU:s oklokt genomförda regelverk inte särskilt gynnsamt för att skapa en ökad effektivitet. Snarare motsatsen. Det som gjorts för att underlätta gränspassager mellan länderna är visserligen bra. Men tanken att skapa en konkurrens på spåren (trånga och redan överfyllda) är i grunden feltänkt eftersom den skapar ineffektivitet då stordriftsfördelarna i förhållande till konkurrensen med andra transportslag försvinner. Konkurrensen i form av bilar, långtradare, bussar, flyg och sjöfart fanns redan under den tid då SJ var ett statligt verk och har ju inte precis minskat sedan dess. Vad EU:s regelverk gjort här är snarare att ytterligare försämra de miljövänliga tågens konkurrensförmåga – fler operatörer på samma trånga spår etc – gentemot andra transportslag.

Vad kan då en ny socialdemokratisk regering efter 2014 under Stefan Löfvens ledning göra på kort sikt och under nu rullande EU-regelverk? Tja, varför inte exempelvis slå samman de statliga företagen igen. SJ och Green Cargo skulle tillsammans bli en effektivare tågproducent än som fallet är i dag, när de agerar var för sig. Det gäller att våga dra slutsatsen att dåvarande näringsministern Björn Rosengren (s) faktiskt gjorde fel med sin uppdelning på järnvägsområdet! Vissa ting har ju prövats och inte visat sig hålla vad som utlovades. Och här borde Löfven hamna i det lite tvehågsna valet mellan återreglering och inte.

Det är lite samma sak med detta som med diskussionen om vinsterna i privatiserad men offentligfinansierad vård, skola och omsorg. På den punkten har Löfven varit tydligare. Pengarna ska gå till verksamheterna och inte till vinster vare sig i Sverige eller i skatteparadis. Vi måste sätta begränsningar på verksamheterna i form av begränsningar av vinstuttag. Våga göra det. Non-profit (icke-vinst)-principen är faktiskt det vanliga också i vår omvärld på dessa områden, inte dagens väl naiva svenska vinstmodell. Vågar vi bara göra en ärlig analys, ta steglängden fullt ut, så kan en mångfald behållas samtidigt som de forskare som närmare studerat frågorna (Marta Szebehey, Per Strömberg (se t ex SvD 29 mars) m fl varnat för rörande de politiska riskerna med privata välfärdssektorföretag som Carema, Attendo m fl. Kanske inte så underligt att t ex skandalomsusade Carema ses som närmast osäljbart – Strömbergs bedömning - redan innan några nya politiska beslut har tagits för att tukta och tygla detta företags vinstdribblande och skatteabitrage.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com