Sätt tak för fattigdomen och skydda demokratin

Var rätt nyligen på ett intressant seminarium i LO-borgen om den växande relativa fattigdomen i LO-borgen om innehållet i en väldokumenterad bok av den tidigare LO-ekonomen Dan Andersson. En bok – “Tak för fattigdomen - så skyddar vi demokratin” (H&H förlag) som också handlar om tillit och trovärdighet rörande våra välfärdsinstitutioner och vad som händer med demokratin när den tidigare så höga tilliten rörande våra välfärdsinstitutioner börjar svikta. Något som är tydligt märkbart under de senaste åtta-tio åren. Också om vi relativt sett ännu har en hyfsat hög sådan jämfört med andra europeiska länder. Några siffror som belyser detta: Nästan 80 procent av invånarna i Sverige och Danmark anser att man i allmänhet kan lita på andra människor. I länder som Frankrike och Ungern anser bara 20 procent det. I Serbien är det bara 8 procent. Varför är det så? En rimlig och förväntad förklaringen är att de skandinaviska länderna är relativt jämlika samhällen, med liten inkomstspridning, en utbyggd välfärd och ännu relativt små klyftor mellan rik och fattig. Är då därmed allt gott och väl? Nä, också här börjar vi få växande problem med den sociala tilliten. Detta i sin tur innebär att demokratin också är hotad. Den anser bokens författare, den förre LO-ekonomen Dan Andersson. Han har sedan han gick i pension blivit både radikalare och mera omprövande i många ting såsom avregleringarna, upphaussade med inom offentlig sektor så felslagna nya, poppiga styrsystem som New Public Management och annat liknande. Politik spelar roll - och gör skillnad Förklaringen till att den sociala tilliten minskat på senare tid är den gradvis ökande relativa fattigdomen. Också i vårt 2010-talets Sverige. Hårda fakta visar i klartext att Sverige sedan en tid tillbaka är ett av de rika länder där klyftorna ökar snabbast och där just andelen fattiga ökar mest. Före 90-talskrisen – år 1990 - slog till - räknades sju av hundra svenskar som fattiga. Fortsätter den här trenden så kommer år 2030 det vara så många som 19 av hundra, framgår av Anderssons bok. Samtidigt finns det 156 miljardärer i vårt land och deras sammanlagda förmögenhet ligger i dag på ofattbara 1 800 miljarder kronor. Vad beror de ökande klyftorna på? Några förklaringar som då ofta lite slentrianmässigt lyfts fram är globaliseringen och ny teknik (digitaliseringen). Men Dan Andersson lyfter fram något mycket enklare: svensk politik. Under de senaste 25 åren har i Sverige haft en politik inom skatteområdet som lett till att vi fått slopade gåvo- och arvsskatter, sänkt bolagsskatt och avskaffad fastighetsskatt. Samtidigt med detta minskade skatteuttag på förmögenheter och fasta tillgångar har vi också fått sänkt arbetslöshetsförsäkring, sämre sjukförsäkring, föräldraförsäkring och försämrade pensioner och högre skatt för dessa än för lönearbetande. Skatte- och fördelningssystem utjämnar inte längre skillnader och arbetslösheten har permanentats på nivåer som för inte så länge sedan skulle ha kallats chockartat höga. Det samlade skatteuttaget har i sin tur urholkat den offentliga välfärden och resulterat i för lite resurser, att vårdplatser saknas, att våra äldre-äldre far illa, att det råder akut bostadsbrist, att arbetarklassens barn (speciellt pojkarna) halkar efter i skolan, att tågen inte går i tid och att vägarna och järnvägarna inte på långa vägar underhålls som de borde. Allt detta har skett trots att forskningen tämligen entydigt säger att jämlika samhällen är tryggare, mer hälsosamma och ökar den sociala tilliten i samhället. Detta är forskningsmässigt belagda konsekvenser och det gäller inte bara för människorna som hamnat efter. Och konsekvenserna av denna utvecklingen kan på överblickbar tid komma att underminera den ordning där medborgarna betalar en stor del av sin inkomst i skatt för att få ett socialt skydd och ett samhälle som fungerar. Människor riskerar att vända sig bort från samhället och demokratin. Just nu kampanjar högerns partier och arbetsgivarorganisationerna för att lönerna för nyanställda ska hållas tillbaka. Ja, de ska till och med via lagstiftning kunna sänkas mot de fackliga organisationernas vilja – helt på tvärs mot den beprövade svenska modellen att lönerna sätts inte i riksdagen utan av arbetsmarknadens parter i de branschvisa kollektivavtalen. Det ska, sägs det helt utan skymten av bevis, skapa en massa nya jobb. Och följden? Många många arbetande fattiga som inte längre kan leva på sin lön. Kanske inte ens om de har två jobb. Redan i dag har stora delar av de anställda i handeln, restaurangbranschen och i välfärdssektorn någon sorts lägstalön. Kombinationen av låga löner och otrygga anställningar - som är mycket vanliga i de här sektorerna - leder i sin tur till att många fastnar med en dålig inkomst under lång tid. Om lägstalönerna – som Centern, KD och andra vill – skulle sänkas ännu mer riskerar det att i nästa steg sänka löneläget för alla i dessa branscher. Arbetsgivare skulle uppmuntras att säga upp anställda och sedan återanställa dem på nya, billigare kontrakt. Utvecklingen i Storbritannien visar dessutom att om bottenplattan (lönegolvet) väl har sänkt så kommer lönenivån i nästa steg att även sjunka för medelinkomsttagarna. Och andelen relativa och arbetande fattiga att öka ännu lite mer. Eller med andra ord: Den kampanj som nu pågår för sänkta lägstlöner riskerar att resultera i vi även i vårt land – precis som i USA, Storbritannien m fl länder – skulle få ännu fler arbetande fattiga, ännu större klyftor – och ett än allvarligare hot mot vår samhällsmodell samt en ännu mera eroderad social tillit i vårt land. Vill svenska folkets majoritet verkligen ha den utvecklingen? Jag tror inte det. Men läs gärna Dan Anderssons bok “Tak för fattigdomen – så skyddar vi demokratin”. Ty sist och slutligen handlar det här vägvalet om vår demokrati och om folkets vilja och lust att rösta i allmänna val. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 22/2, Arbetarbladet 22/2-16, Gotlands tidningar 16/3 m fl) PS. Läs också gärna Björn Elmbrant "Innan mörkret faller: ska 30-talet hinna ikapp oss?" och där han bland annat efterlyser en ny Wigforss.