USA:s dränkta städer och klimatmötet COP21 i Paris

Oavsett vad vi gör för att minska växthuseffekten så kommer New Orleans och Miami snart att ha sjunkigt under havsytan skriver Robert Björkenwall i lördagsdebatten. Redan 2012 fick USA skadeståndskostnader för naturkatastrofer på 780 miljarder kronor. Och trots att tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare bor i kustnära områden tas frågan inte på allvar, varken av politiker eller hos väljarna. Frågan är vad man kommer att komma fram till i Paris som gör att klimatfrågan kommer att tas på allvar även i USA. Annars kommer miljoner människor stå utan boende i framtiden. Oavsett vad vi gör för att minska växthuseffekten så kommer New Orleans och Miami och en räcka andra amerikanska kustnära storstäder snart att ha sjunkit under havsytan, visar en ny amerikansk studie. De här två ikoniska metropolerna i sydvästra USA är två av 144 amerikanska städer som är garanterade att på sikt dränkas på grund av den stigande havsnivån. Tyvärr finns inte heller i övrigt någon quick fix som kan rädda oss från den allt mera besvärande klimatfrågan. Allra minst så i USA, där klimatfrågan (särskilt bland republikanerna) spelar nära nog ingen roll alls i det förestående amerikanska president- och kongressvalet hösten 2016. President Obama inser dock varan men har mycket svårt att få en motspänstig kongress på att i tid börja möta det växande klimathotet med olika åtgärder. Så också solstaten Kalifornien där den akuta vattenbristen (efter torka 4 år i rad) blir allt mera besvärande och guvernören Jerry Brown, demokrat, gör vad han kan (ransonering i väntan på mera långsiktiga lösningar med dyr avsaltning av havsvatten etc) för att få folk att förstå att vattnet är en allt mera begränsad resurs och inte folk längre kan slösa med hur som helst. Men i en annan solstat, Florida (porös och ihålig som en schweizerost, säger forskarna) är nonchalansen och den politiska cynismen långt större. Särskilt så bland republikanska politiker (med mycket få undantag). Och varifrån två av Hillary Clintons republikanska motståndare, ex-guvernör Jeb Bush, Florida och senator Mario Rubio, Florida – har sin politiska bas. Men trots att USA i takt med allt fler återkommande extremväderförhållanden, stigande havsnivåer etcetera redan år 2012 fick skadekostnader för naturkatastrofer på 780 miljarder kronor är en vanlig reaktion att man ignorerar problemet. Tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare bor i kustnära områden som på lite sikt riskerar att dränkas att stigande havsvattennivåer (60 centimeter fram till 2060, säger en amerikansk klimatrapport). Det borde få de amerikanska väljarna att se allvaret, men klimatfrågorna möts med tystnad, ignorans eller en allmän inställning att ”jag får väl flytta om havet stiger”. – Det är nästan som om man vill säga: tyst, tala inte om det, så går det nog över, säger till exempel professorn i miljörätt Richard Grasso vid Nova Southeastern University i Fort Lauderdale, lite norr om miljonstaden Miami (med överhängande stor riks på sikt att hamna under vatten). Nästan hälften av Floridas 133 mil av sandstränder håller redan på att erodera bort. Och värdet av anläggningar och byggnader längs Floridas hotade kuster har ett uppskattat värde på 15 biljoner kr och där de tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner tillsammans arbetar ihop fyra femtedelar av delstatens ekonomi. Så enbart dessa fakta borde övertyga folket om klimatfrågans växande betydelse. Men tyvärr har hittills bara ett ytterst fåtal yttrat sig i frågan. Stadsplaneraren Don Craig och Phil Stoddard, borgmästare i South Miami (och professor i biologi vid Florida International Univ. i Miami) och några till. Stoddard förutspår – i takt med att havsnivån börjar stiga med 30 centimeter, fler återkommande orkaner och ett framtida ras på såväl befolkningstillväxten som fastighetspriserna (nu skyhöga). Redan nu säger han: Jag råder folk här att “köpa högt och sälja lågt” liggande fastigheter för att vara lite mera säkra inför framtiden. Enligt honom är det de unga som bäst tagit till sig budskapet medan deras föräldrar ännu inte har förstått att många inte kommer kunna bo kvar i strandnära lägen ut mot Floridas kust. Kraftiga nedskärningar av koldioxidutsläppen och byten till förnybara energikällor skulle kunna rädda miljontals människor kring USAs kuster men knappast Miami, anser t ex Ben Strauss vid Climate Central (miljöorganisation). Kan vi hoppas på att beslut under klimattoppmötet i Paris ger den miljö- och klimatmedvetna opinionen och forskarvärlden i USA lite draghjälp? Eventuellt kan vi det – om positiva beslut och åtaganden verkligen kommer till stånd. Inte annars. Jag tänker lite på allt det här (och på Don Craigs råd till unga i Key West att flytta) Miama Marathon och Iron man närmar sig. På nätet kollar jag närmare på banprofilen och sträckningen över alla broar och lågt liggande gator och bostadsområden som Miamis triathlonare och maratonlöparna avverkar. När de (tillsammans med min min dotter som bor i Miami och pluggar på universitetet) avverkar sträckorna, hur ser det ut då? Hur ser det ut här om 20 år? Eller om 30-35 år? Dränkt av vatten, tänker jag när jag reser runt lite i Florida. Visst är det något surrealistiskt över en klimatpåverkande utveckling som många förnekar, låtsas om inte finns eller inte berör dem (men säkert deras barn!). Vilken som – med få undantag i den mera lokala debatten – ännu spelar nära nog ingen märkbar roll alls (mest tydligt så bland republikanerna) inför den uppseglande amerikanska president- och kongressvalsracet inför partikonvent, kandidatkröningar och långa valrörelsecirkus inför avgörandet i november 2016. Men nog vore det lite bättre då om demokraternas Hillary Clinton snarare än republikanernas Bush, Rubio (troligare än Jeb Bush) eller Ohio-guvernören Kasich (en bubblare, möjligen), eller någon annan då flyttar in i Vita huset. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Folkbladet i Västerbotten 28/11,Sundesvalls tidning 30/11, tidskriften Ny Tid m fl) http://www.st.nu/opinion/debatt/klimatmote-i-paris-vita-huset-och-den-politiska-cynismen