Förmår Lööf knö åt sig ledartröjan inom en opposition som håller på att falla samman?

Om Annie Lööf som vill gärna ha oppositionens ledartröja men förmår hon ta den? Häromdagen stod Sveriges ex-statsminister Fredrik Reinfeldt i riksdagens talarstol, för sannolikt sista gången innan han också reellt avgår som M-ledare. Detta trots att moderatledare ska han fortsätta vara till i mars. Men rollen som oppositions­ledare har redan Annie Lööf försökt ta på sig Det märks att hon är mycket sugen och synes också planera för detta. Det är också rätt många som i nuvarande politiska läge gjort bedömningen, att om Lööf spelar sina kort skickligt nog också skulle kunna göra Centern ett parti över tio procent i valet 2018. Och då på moderaternas bekostnad. Men hittills, så här en knapp månad efter valet 2014, synes ännu ingen handlingskraft från Lööf som gör en sådan scenförändring på den borgerliga kanten är helt trolig. Ännu har inga mera rubrikskapande initiativ tagits i varken sakpolitiken eller vad gäller parlamentarisk strategi från hennes sida. I agerandet finns helt enkelt ingenting nytt och oväntat som skulle få väljarna nyfikna och intresserade av Lööfs parti. I riksdagens första partiledardebatt efter valet återföll tvärtom c-ledaren Lööf snarare åter till det närmast lobbypubertalt tonläge som mera hör en gapig Timbrohöger (tankesmedja på högersidan) eller ungmoderat i skolkorridoren till. Om Stefan Löfvens politik hävdade Lööf, bland mycket annat, att den ”doftar planekonomi och östeuropeisk 80-talspolitik”. Så särskilt förtroendeskapande för en partiledare som har ambitionen att bli ledande oppositionspolitiker och därtill söker vinna mera breda väljargrupper för sitt parti var det ju knappast. Initiativ har i stället andra tagit. I praktiken blev det väl Folkpartiets Jan Björklund som först fimpade alliansbygget. Ett alliansbygge som lär vara över när deras kommande och sannolikt enda, gemensamma budgetalternativ lagts fram nu i höstriksdagen. Men sedan blir det troligen inga fler gemensamma budgetar. Visserligen har även Björklund – hur länge till sitter han som FP-ledare? - han väsnats en del mot regeringen Löfven om både energipolitiken och i försvaret samt åter uttalat sig för vinstintressen i välfärden. Men samtidigt var han först på högerkanten med att i praktiken dödförklara den eländiga blockpolitiken. Det blev Miljöpartiet med Romson och Fridolin i spetsen som tidigt i regeringssidans budgetförhandlingar tog hem den sakligt sett tvivelaktiga äran av att ha räddat den halverade krogmomsen (kostar närmare 6 miljarder kr men med högst tvivelaktig jobbeffekt). Något som en smartare agerande C-ledare. Lööf annars troligen hade kunnat ta ett initiativ och öppnat en dörr till förhandling med regeringen om, men hon valde strid i stället för samarbete. Låst som hon är vid alliansbygget som nu i praktiken ändå är slut. Det blev också Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt i spetsen som i nästa budgetfråga utåt fick ståta med en framgång i fråga om att ha fått stopp för de vinstintressen i den skattefinansierade välfärden som årligen dränerar vård, skola och omsorg på mångmiljardresurser. Inte heller här, i försvaret av de medborgare som behöver välfärden som mest, har Lööf precis rosat marknaden. Också deras – och andra borgerliga väljare – har ju i opinionsmätningar klart visat sig vara emot privata, till skatteparadis inte sällan flyktande vinster i privata välfärdskoncerner som ytterst bekostas av skattemedel. I ledartomrummet efter Reinfeldt har Annie Lööf hittills inte förmått ta tillvara på de möjligheter som givits – i det vakuum som finns på den borgerliga kanten. En bit in på 2015 har så Moderaterna en ny partiledare på plats som sedan rask lär försöka stjäla all uppmärksamhet. Och då kan det vara för sent för Lööf att sno åt sig den ledartröja hon själv gärna skulle vilja ha som oppositionsledare – och med sikte på makten i nästa riksdagsval (2018). Sedan kan man ju fundera en hel del över varför det inom det borgerliga alliansbygge som nu är finito inte förekommer någon som helst rannsakande eftervalsdebatt, trots att de fyra tillsammans gick tillbaka hela 9,8 procent i senaste valet i mitten av september månad i år. Lite märkligt är det allt. Däremot skulle det inte alls förvåna om Annie Lööf i nästkommande riksdagsval är den enda kvarvarande av den borgerliga alliansens fyra partiledare. Ty inte bara Reinfeldt utan också Björklund och KD-ledaren Hägglund kan mycket troligt vara utbytta när nästa riksdagsval stundar. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com PS. Efter en något trevande inledning av nya Löfven-regeringen är det bara att hoppas att snart blir mera frimodigt offensiv; lämnar sitt nuvarande lite ängsligt förvaltande och statsmannamässigt försiktiga och vågar bli mera aktivt problemlösande och samtidigt också nyfiket reformistiskt sökande. Ty utan att våga spänna bågen lär nästa val 2018 bli ännu lite marigare att vinna. (Publicerad i bl a Arbetarbladet 13/10, Dala-Demokraten 10/11 m fl)