Merkel-inspirerad åtstramning som nått vägs ände inom EU

Bland de mera misslyckade politiska åtgärder i Europa som många pekat på, så seglar den Merkel-dikterade åtstramningspolitiken i Europa efter finanskrisen i absolut särklass. Den finske EU-kommissionären Olli Rehn, liksom Manuel Barosso och andra har med absolut följsamhet åtlytt de merkelska åtstramningsdiktaten – med förödande konsekvenser för sysselsättningen och den samlade efterfrågan i EU-ländernas ekonomier. Häromdagen kom ännu ett bevis på detta med en färsk rapport om statskuldernas utveckling i länderna. Trots – eller snarare tack vare - alla sparpaket, försämrade levnadsvillkor och alla åtstramande svältkurer, så ökar de flesta EU-länderna sin skuldbörda. Mest där man fört den hårdare åtstramningspolitiken såsom i Italien, där skulden ökat till 135,6 procent av BNP och man ligger som klar två i denna värstingliga - efter Grekland som efter flera år av den tuffaste svältkuren lyckats pressa ner sin statsskuld från 175 procent av BNP till 174. Det går framåt med enorma myrsteg får man säga. Skulderna ökar också i det tredje problemlandet Portugal, så det går inte att tala om något annat än ren och skär fiaskopolitik. Nordens länder sköter sig däremot och ligger under den gamla gräns som EU hade att skulderna inte fick vara högre än 60 procent av BNP. Nu är snittet 94 procent. Sverige och Finland har dock ett stort handlingsutrymme och ligger på 70-talsnivån 40 procent i statsskuld, så vi behöver inte riskera något om vi börjar stimulera den inhemska efterfrågan och få lite mera fart på landet och minskar arbetslösheten. Men om just Sverige nu ska lägga ett jättebelopp på att bygga en ny supersnabb järnväg mellan storstäderna är väl mera tveksamt. Särskilt inte i ett läge när problemen med det bristande och helt otillräckliga underhållet av det befintliga stambanenätet först åtgärdas och trafiken håller för vad tidtabellerna utlovat. Så rusta upp det det befintliga till en godtagbar nivå innan det börjar satsas på nya banor. Det är – jämte missnöjet med bristerna i sjukvård och massarbetslösheten på runt 8 proc. som bitit sig fast där – regeringen Reinfeldts verkliga akilleshälar i det riksdagsval som stundar om knappa fem veckor. Varför ska en regering som inte ens kan garantera att Sveriges transportsystem fungerar ens så pass bra att man kommer fram när man ska? Det här är några av flera faktorer – utöver en allmän trötthet över Reinfeldt-regeringens passivitet och idelöshet – som talar för ett maktskifte i Sverige i september månad. En helt annan sak är sedan att inte Löfvens socialdemokrater inte precis alldeles givet når några 35 procent (= s-kampanjmålet) utan snarare mera troligt så där 32,5-33 procent i väljarstöd. Men med stöd av de gröna (Mp) och vänstern (V) borde det kunna räcka för att formera en ny, Löfven-ledd regering i Sverige i höst. Notera för övrigt att inte ens Tyskland klarar den gamla EU-skuldgränsen på 60 procent av BNP, eftersom man där Merkels Tyskland “harvar runt” med en statsskuld på runt 77 procent av BNP. Allt fler tycker dock att ministrarna nu borde dra slutsatsen överlag att åtstramningspolitiken gjort sitt när statsskulden stiger i 16 av 28 medlemsländer i EU. Ett tecken på att det kan vara ett omtänkande på väg för att istället satsa på tillväxt och att investera sig ur detta europeiska stillastående är att den nye ordföranden i EU-kommissionen Jean-Claude Juncker talade när han valdes sig varm för en offensiv politik och lovade att ta fram 300 miljarder euro för infrastruktursatsningar och reindustrialisering under en 15-årsperiod. Det är fortfarande mycket snack och litet verkstad också i det löftet, men någonstans måste ju en kursomläggning börja. Men ett vet vi med tämligen stor säkerhet: det låter sig näpperligen göras utan att Merkel och Tyskland är med på vagnen. Och ska det spenderas ytterligare tyska pengar på höjd aktivitetsnivå i EU-ländernas ekonomier, så kommer nog EU:s jätte, att ställa krav på ökad kontroll och styrning av ländernas finanser, vilket – föga förvånande - Europas invånare inte är särskilt positiva till. Om inte annat så framgick det tydligt i valet i maj månad till Europaparlamentet, där ju olika populistpartier till höger och vänster gick fram starkt på de etablerade partiernas bekostnad. Det folkliga missnöjet mot makthavarna – och den nuvarande, snart avgående EU-kommissionen Barosso, Rehn m fl – är betydande och borde väl egentligen ha lett till att ingen av de nu där sittande får förlängt förtroende när den nya tillträder i november månad. Om nu ansvarsutkrävandet hanterats på ett utifrån den folkliga opinionens perspektiv korrekt sätt. Återstår sedan att se om kristdemokraten Junckers formerade EU-kommission blir så mycket vassare och bättre än vad Barossos gäng har varit för EU-medborgarna. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl LT i Jämtland 8 augusti, Arbetarbladet 2/8-14 m fl)