"Högaktiga" arbetsgivare anslår tonen för årets avtalsrörelse

Observerat om en avtalsrörelse där arbetsgivarna agerar mer “hökaktiga” än på länge

- Jag köper inte att en stor grupp kvinnor är felavlönade, säger den kaxige vice VDn Christer Ågren i Svenskt näringsliv inför den avtalsrörelse som nu drar igång.

Arbetsgivarnas direktörer – Ågren och andra (J. Milton i Almega m fl) - har varit mer än vanligt på tvären och försökt opinionsbilda inför höstens avtalsrörelse för att försöka krossa den centrala lönebildningen via kollektivavtalen. Istället vill de att löneförhandlingarna sker ute i varje företag.

Det är och har länge varit arbetsgivarnas våta dröm att varje arbetsgivare ska kunna välja vilka anställda man vill belöna med löneökningar och vilka som man inte ens vill ge en enda ny krona i plånboken.

Arbetsgivarna är ju också mer på hugget nu när man har en högerregering i ryggen som inte på samma sätt som s-regeringar står upp för löntagarnas intressen. Sedan må m-statsråd i regeringen i sin retorik säga vad de vill om att de är “kollektivavtalskramare” och anhängare av den svenska modellen hur mycket det vill.

Ett vet vi: skulle den centrala, normerande lönebildningen tas bort, skulle följden bli ökade löneskillnader, kvinnorna i strykklass och tämligen snart också betyda att i stort sett hela löntagarkollektivet (undantaget några få “kelgrisar”) stå som förlorare. Löneandelen av det totala produktionsvärdet skulle minska medan kapitalandelen växa ytterligare. Trots allt snack om att arbetskraften är olika verksamheters viktigaste resurs.

De som skulle förlora mest på detta är de breda löntagargrupperna som industri- och servicearbetare utan avancerade specialkunskaper och baspersonalen inom vård och omsorg. Utan de centrala avtalens bottenplatta (dock lägst x kr i höjning) skulle dessa inte garanteras någon standardutveckling alls i de sifferlösa avtal med allt utlagt på lokal lönebildning som arbetsgivarna drömmer om. För vanliga löntagare betyder den centrala lönebildningen mer än för de kvalificerade tjänstemännen.

De senare har en helt annan sits i kraft av sin specialkompetens och i dagens utvecklade tjänstesamhälle är den kunskap de besitter en betydande del av företagens tillgångssida i balansräkningen.

De kan därför i högre grad än andra grupper på egen hand driva sina anspråk på löneökning, eftersom företagen är så beroende av deras tjänster. Och risken att sådana nyckelpersoner “bara drar” till andra som betalar bättre vill de helst undvika.

Men i arbetsgivarvärlden finns den här verkligen med olika löntagargruppers olika ställning inte på kartan. Där drar man alla över en kam och låtsas att allt skulle bli så mycket bättre om varje enskild arbetsgivare skulle få större inflytande över lönesättningen.Och det helst i situationer där den enskilde löntagaren ensam möter sin arbetsgivarmotpart utan stöd av fackliga förhandlare.

En annan sak är sedan att inte ens arbetsgivarnas värsta ”hökar” – som Ågren i SN och Jonas Milton i Almega – på allvar tror sig lyckas att få med LO och dess olika förbund att skrota den centrala lönebildningen. Men det hindrar inte att de fortsätter opinionsbildningen för att, som de säger, ”utveckla kollektivavtalen” när de egentligen menar att de vill avlöva dem så mycket att de blir till en tandlös papperstiger för de stora breda löntagargruppernas krav på en rättvis andel av den totala lönekakan.

Men får inte de olika LO-förbunden håll på medlemstappet och lyckas vända trenden, så minskar på sikt också deras möjligheter att värna kollektivavtalets värde. Och på lite sikt också legitimiteten i de branschnormerande kollektivavtalen på svensk arbetsmarknad. Därför är och förblir det en huvuduppgift – och här har tyvärr LO centralt och många förbund slarvat, uppträtt för självgott – att klargöra att bara tillsammans är man stark nog sluta materiellt goda kollektivavtal för de stora, breda löntagargrupperna. Utan att vara många och utan solidariskt agerande är löntagarna de stora förlorarna när det tillgängliga löneökningsutrymmet ska fördelas och anställningsformerna regleras i övrigt. Möjligen då undantaget några få “kelgrisar” som arbetsgivarna har särskilt stort behov av att vara lite “generösa” emot.

Nu stundar kamp om såväl löneökningsutrymmet, dess fördelning, om jämställdhetspotter (minska skillnaderna mellan män och kvinnor) och om införande av maxtid för hur många tillfälliga anställningar som kan staplas på varandra (särskilt vanligt bland unga) innan anställningen omvandlas till ett fast jobb.

Det LO och deras olika förbund nu kräver är en uppgörelse om att alla former av sådana tidsbestämda korttidsanställningar ska räknas ihop, så att de efter två år automatiskt omvandlas till ett fast jobb. Ett högst rimligt krav kan man tycka. Återstår att se om arbetsgivarna också denna gång lyckas förhindra ett sådant genomförande. Kloka arbetsgivare borde begripa att kommande pensionsavgångar måste ersättas och unga som ska ersätta dem inte kommer att vara nöja sig med några “andraklassens villkor” på arbetsmarknaden.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Några funderingar apropå det "ofattbara" i Norge i sommarjuli

Observerat apropå det ofattbara i Norge en fredag i juli:

Det har nu gått några veckor sedan 77 människor dog i ett högerextremistiskt terrordåd riktat mot den norska socialdemokratin i regeringskvarteren och mot dess ungdomsförbunds, AUFs, sommarläger på Utöya.

De första begravningarna har också ägt rum. Och det tunga och komplicerade identifieringsarbetet har också genomförts. Allt medan sorgen kommer i kapp när chocken släpper.

På minnesstunder, i tal som hållits, överallt talas det om vikten av att stå upp för frihet, öppenhet, demokrati och mångfald. Statsminister Jens Stoltenberg har visat ledarskap och skött sig strålande bra. Detta i klar kontrast till USA-presidenten George W. Bush – efter 11 sept. 2001 – har Stoltenberg valt att möta framtiden med mer öppenhet och med mer demokrati. Helt rätt. Ledande terrorexperter, goda norska författare som Joe Nesbo, Anne Holt och andra menar alla – utan undantag - att Stoltenberg där och då, när katastrofens omfattning randades, gjorde en historisk vändning. Där George Bush i samma ställe krävde krig och blodig hämnd har Stoltenberg öppnat upp för ett annat samhälle än den utveckling vi sett post 9/11.

Medan massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik begärde öppna dörrar vid häktningsförhandlingarna – han ville använda Oslo tingsrätt som politisk scen för att iklädd uniform predika höger-extremism – hölls häromveckan på en vanlig måndag minnesstunder runt om i Norden. En för alla mycket talande men tyst symbolisk minut vid lunchtid. Därefter några korta tal och eftertanke. Reflektion och begrundan över det ofattbara som inträffat i vårt grannland.

Hur skapar vi ett framtida samhälle som är mer öppet, mer demokratiskt? Det handlar då inte främst om att enbart förhindra vansinnesdåd utan om så mycket mer. Ondska omöjlig att föreställa sig inträffar när man minst anar det. Det kommer också framtida ondska att göra. Tyvärr – och ändå får vi aldrig låta bli att göra allt vi förmår för att förhindra att så sker. Våga ställa oss frågan – ärligt och rakt - om hur vårt samhälle står rustat när det attackeras? Och ha ett ledarskap som inte enbart är “vackert väder”-seglare utan även förmår att hantera en styv kuling och en och annan hård storm utan att tappa koncepterna. Just det ledarskapets högsta karat fanns i Jens Stoltenberg men tyvärr inte hos George W Bush i motsvarande krissituation år 2001.

Vi måste tillsammans stå upp för demokrati, öppenhet och tolerans, värna det gemensamma och vårt offentliga rum utan kompromisser med krafter som hotar vår trygghet med oresonligt och extremistiskt idégods och “meningslöst” råbrutalt våld mot oss alla. Av just det slag om den kallhamrade vettvillingen Anders Behring Breivik utförde på Utöya och i sin bombattack mot regeringskvarteren i Oslo.

Den norska författaren Anne Holt uttryckte sin oro en läsvärd text för DN den 27 juli. Hennes oro kunde lika gärna gälla andra nordiska länder än Norge: ”I dessa dagar talas det vackert om närhet, sammanhållning, omsorg och kärlek. Sanningen är att det finns tusen och åter tusen i Norge som aldrig märker något av detta.” Just så är det. En realitet att allt fler blir psykiskt sjuka, blir kriminella, känner sig alienerade och utstötta. Detta är ett slutet samhälle som beskrivs, deltagande från dessa grupper anses oönskat.

Om vi lyssnar till vårt samhälle hör vi nödropen från den underbemannade vården, utsatta människors frustration över sin vardag, de snöda och kortsiktiga lösningarna på långsiktiga problem oavsett om det gäller offentlig, gemensam välfärdssektor eller miljöhot etc. Detta är i grunden otrygghetsskapande och orätt mot människan som nödgas leva i ett sådant samhälle. Hon/han kan inte känna sig trygg. Hon/han saknar inflytande och deltar heller inte i dess byggande. Och med en ökad risk för ett brutaliserat politiskt språkbruk och i många fall även en gradvis sjunkande valdeltagande som följd. När den grundläggande välfärden vacklar, vacklar också hennes frihet.

Anne Holt är här inne på något grundläggande viktigt, apropå det “obegripliga” som hände i sommarfagra juli – i regeringskvarteren i Oslo och på sommarparadiset Utöya som kom att “förvandlas till ett helvete” (Stoltenbergs ord). När den grundläggande välfärden vacklar, har för stora revor i tryggheten, ja då vacklar också människans tro på demokratin och friheten. Och då ökar risken också för att vi kan få uppleva liknande, nya terrorhandlingar av det “obegripliga” slag som skedde i Norge en fredag eftermiddag i juli månad.

Precis som rockmusikern och författaren Ulf Lundell sjunger i ”Folket bygger landet” är det sist och slutligen så att folket är de enda som kan bygga landet, bygga det fritt, demokratiskt och rimligt humant.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(Publicerad i bl a Arbetarbladet den 8 aug.)