Finsk sexpackregering efter två månaders förhandlande

Till slut så fick Finland så sin nya regering

Det satt långt inne, hela två månader efter finska riksdagsvalet innan landet fick sin nya sexpartiregering och med samlingspartiet och socialdemokraterna som de två ledande partierna på de tyngsta regeringsposterna. Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen blir statsminister och S-ledaren Jutta Urpilainen blir finansminister. Dessutom gör s-partinestorn Erkki Tuomioja come back på sin gamla post som utrikesminister och t ex den kloke f d finske LO/FFC-ordföranden Lauri Ihalainen blir ny arbetsmarknadsminister. Övriga partier som ingår i regering är Vänsterförbundet, De gröna, Sv. Folkpartiet och Kristdemokraterna. Valvinnande SannFi (populistparti) lämnades däremot till slut utanför regeringen efter en del krumbukter och oenighet inom SannFi, vilket gjorde att dess ledare Soini tacka nej till att delta i regeringen.

Under dessa två månader av förhandlingar valsats runt med olika rundor hit och dit har media försökt fiska – inte särskilt framgångsrikt - om vad som sker bakom låsta dörrar i Ständernas hus i Helsingfors. Även andra som t ex professor Tuomas Ojanen, har kommenterat och sagt i en intervju i Helsingin Sanomat: "att förhandlingarna är hemliga är inte bra ur demokratisk synvinkel”.

Tja, men vad är då alternativet i sådana knepiga lägen där många olika parter ska försöka sy ihop en kompromiss för att landet alls ska få en regering? Är tanken att förhandlarna varje dag klockan 18:00 ska meddela vilka bud de olika partierna kommit med och vilka frågor man inte kommit överens om? Regeringsprogrammet är en inte sällan rätt delikat kompromiss – nu mellan sex partier. Väl klart borde det sedan inte vara så svårt för den samlade politiska journalistkåren att utläsa ur det färdiga regeringsprogrammet vem som gett efter var och hur kompromisserna är komponerade.

Tänk er moderaterna i samma regering som det rödgröna blocket! En minst sagt orealistisk tanke i Sverige. I Finland är dock även detta möjligt. För balansen i regeringen är det bra att även Vänsterförbundet är med i koalitionen och att socialdemokraterna insisterade på att de skulle med.

Regeringsprogrammet är på hela 90 sidor och det är – med sex partier i “boet” – rimligt att så mycket som möjligt har reglerats redan i detta skede. I bästa fall ökar det utsikterna för att regeringen ska kunna överleva under hela eller nästan hela mandatperioden till nästa val.

Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki blir kultur- och jämställdhetsminister. Det blir sannolikt en bra lösning eftersom Arhinmäki hör till de yngre och modernare männen som vet att jämställdhet är ”ett central samhällspolitiskt mål”, som det sägs i regeringsprogrammet.I regeringsprogrammet konstateras också att regeringen i början av sin period ska godkänna ett särskilt jämställdhetsprogram. Den satsning på att minska av löneskillnaden mellan män och kvinnor som Lipponens s-ledda andra regering påbörjande för nu ett antal år sedan ska fortsätta. Målsättningen är att minska löneskillnaderna till 15% till år 2015. De som har nyckeln till det här är dock arbetsmarknadens parter i kommande års löneförhandlingar.

Säkerligen kan dock den kloke, f d fackordföranden och nya arbetsmarknadsminister Lauri Ihalainen kan nog ge en del tips och uppslag till hur detta skulle kuna förverkligas.

Ingen nackdel heller i detta sammanhang att f d Metallskolerektorn i Murikka och mångåriga, s-riksdagsledamoten Jukka Gustafsson nu blir ny utbildningsminister i den här sexpartiregeringen.

I regeringsprogrammet lovas även aktivt arbete för att minska mäns våld mot kvinnor och där slås även fast att det program om minskat våld mot kvinnor som den förra borgerliga c-ledda regeringen förde fram nu också ska genomföras. Andra punkter i regeringens program är bl a en reformering av skattepolitiken med bl a höjd kapitalskatt och stimulanser för att få fart på tillväxten och ekonomin. Besparingar och skattehöjningar ska täppa igen de hål som uppstod i statsfinanserna under förra regeringsperioden. En avgörande viktig test för den här “sexpack”-regeringen blir kampen att få ner den rekordstora finska arbetslösheten, särskilt då den bland de unga och de som varit långtidsarbetslösa länge.

Det blir sannolikt den kanske tuffaste uppgiften för en regering där även Maria Wetterstrands sambo och ledare för De grönas, Ville Niinistö, ingår som miljöminister i den totalt 19 statsråd stora, Katainenledda regering.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Klargörande partiledardebatt i riksdagen

(Publicerad i bl a Vasabladet 20 juni 2011 m fl)

Några korta reflektioner efter gårdagens klargörande partiledardebatt i Sveriges riksdag:

S-ledaren Juholt har noterat att även statsministern, liksom Juholt, reser mycket. Och sedan kom frågan i riksdagen givande partiledardebatt onsdagen den 15 juni. När Reinfeldt var ute och reste i Sverige, vem kom med idén om Fas 3? Om att sjuka borde utförsäkras? Att skolor ska säljas till globala aktörer? Vad heter forskaren som föreslog att lågkonjunktur och global konkurrens ska bemötas med färre platser på Komvux?

Men något svar fick Juholt aldrig på den och andra bra repliker i riksdagens partiledardebatt onsdagen den 15 juni. Reinfeldt verkade tagen, hängde över repet och hade det svårt i duellerna med Juholt.

En anledning varför Juholt kom fram så bra är att vi har en tondöv statsminister som har kört fast i sina egna besvärjelser. I Fredrik Reinfeldts värld finns bara skattesänkningar, skattesänkningar och åter skattesänkningar. Vi har nu hört exemplet om undersköterskan som fått mer i plånboken i snart fem år.

Visst, en undersköterska kan få mer pengar, men hon eller han kan aldrig bygga en nattöppen förskola med sina nyvunna pengar. Har politiken verkligen ingenting mer att erbjuda än sänkt skatt? Nej, var statsministerns besked, och förresten är detta med barnfattigdomen ett ickeproblem. Fredrik Reinfeldt har nämligen gått ”bakom siffrorna” och kommit fram till att den ökade barnfattigdomen möjligen är en realitet på papperet, men knappast i verkligheten. Håkan Juholt var bra i går, klart bäst i riksdagens partiledardebatt. Ungefär som när Göran Persson var som bäst, dominerade scenen.

Statsminister Reinfeldt föreföll överraskad och nästan lite skrämd inför denna frågeställning. Smart drog nämligen Juholt undan mattan för regeringschefen, som ju gjort det till en märklig konstart att försöka motivera sin politik med vad människor sagt åt honom.

Under gårdagen stod därför Reinfeldt mest och mumlade om regelverket för den ekonomiska politiken, frågade vad Juholt egentligen var ute efter och att kvinnorna i vården mest av allt önskade sig skattesänkningar.

Det var tydligt, nästan övertydligt, att Reinfeldt inte hört eller förstått ett endaste dugg om den oro som många medborgare bär med sig.

Moderaternas politik är den som genomförts. Och resultaten ser vi nu: massarbetslöshet, ökad ekonomisk ojämlikhet, växande barnfattigdom och en otrygghet som griper omkring sig i både hemmen och på arbetsplatserna.

I själva verket dominerade Håkan Juholt debatten och tog plats i riksdagens plenisal på ett sätt som vi nog inte har sett sedan Göran Perssons fornstora dagar. Nu har regeringschefen fått en motståndare av en helt annan kaliber än han haft på länge – och det är bra för den politiska debatten i Sverige. Och Fredrik Reinfeldt har nu – och det var på tiden – förstått att han numera leder en minoritetsregering och ingenting annat.

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Folkpartiets Jan Björklund åkte på en riktig propp av Juholt när han försökte debattera arbetskraftsinvandring och Laval-lagstiftningen och EU. Nu är det svajigt, Björklund, nu är det svajigt”, sa Juholt när han läxade upp Björklund i en fråga som han uppenbarligen inte kunde. Intrycket allmänt är att såväl Björklund som centerledaren Maud Olofsson, liksom KD-ledaren Hägglund, har passerat bäst före datum och inte längre rosar marknaden. En av de roligare partiledardebatterna på länge, den som ägde rum i riksdagshuset onsdagen den 15 juni..

Bakläxa för regeringen Reinfeldt om Lex Laval och ILO-konfention 94

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 20 juni 2011 m fl)

Lex Laval måste göras om och ILO-konvention 94 måste nu ratificeras av Sverige

Reinfeldtalliansen i riksdagens arbetsmarknadsutskott förlorade tre viktiga omröstningar i veckan. En utskottsmajoritet bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet beslutade om ett tillkännagivande till regeringen om att Sverige ska riva upp Lex Laval, anta ILO 94 samt agera inom EU för att det så kallade utstationeringsdirektivet ska vara en lägsta nivå och inte ett tak.

Beslutet innebär att de två första frågorna ska regeringen utreda. Det handlar om de förändringar som gjorts kring de fackliga stridsåtgärderna samt om villkoren för arbetstagare som är utstationerade i Sverige. Utredningen ska vara klar senast 1 september 2012 och regeringen ska sedan återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Det handlar om att bättre än nu motverka lönedumpning och om bättre förutsättningar för likabehandling av utländsk arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden. Den ökade internationaliseringen med fler utländska firmor som använder utländsk arbetskraft i Sverige kräver att regelverken kring kollektivavtalen stärks. Därför måste regeringen se över Lex Laval och underlätta för fackföreningarna att upprätthålla löner och anställningsvillkor.

Lex Laval var en konsekvens av vad som skedde år 2004 när Byggnads tog strid för det svenska kollektivavtalet genom en blockad mot ett bolag som vägrade teckna svenska kollektivavtal för sin personal i Vaxholm. Arbetsdomstolen förklarade förvisso efter en process att åtgärderna var lagliga, men ett yttrande från EG-domstolen i maj 2007 kom att bli avgörande i frågan. Där konstaterades att EU-rätten – läs den fria konkurrensen, också på arbetsmarknaden – inte var förenlig med Byggnads krav om “fulla” kollektivavtalsrättigheter också för den utländska arbetskraften. Reinfeldtregeringen lade då fram ett ändringsförslag i svenska arbetsrätten, Lex Laval, som beslutades av riksdagen i mars 2010. Ett förslag som i praktiken öppnande för en underbudskonkurrens på arbetsmarknaden.

Som utvecklingen sedan dess visat, fanns och finns en berättigad oro för att de svenska kollektivavtalen på vår arbetsmarknaden inte kan hävdas och värnas med nuvarande Lex Laval-lagstiftning, därför är utskottsinitiativet välkommet.

Den andra frågan handlar om EU:s så kallade utstationeringsdirektiv. När det antogs rådde en bred enighet om att direktivet skulle utgöra en lägsta nivå för de löne- och anställningsvillkor som värdlandet kan kräva.

Men EU-domstolen har i ett antal domar – synnerligen marknadsliberalt - valt att tolka direktivet som ett tak. Utskottsmajoriteten i Sveriges riksdag kräver därför nya politiska initiativ av regeringen i EU för att säkerställa att utstationeringsdirektivet inte ska innebär att EU-direktivet inte är taket utan enbart ska tolkas som att det som där sägs är lägsta nivån för de löne- och övriga anställningsvillkor som ska gälla i det land där jobbet utförs. Inget ska då hindra att villkorsnivån är bättre – t ex följer svenska kollektivavtal – och går utöver denna lägsta golvnivå.

Den tredje frågan handlar om att Sverige ska ratificera ILO-konvention 94. Den innebär att offentliga myndigheters upphandling ska innehålla villkor som garanterar arbetare löner och arbetstid.

Självklart ska inte skatte­medel vid t ex offentliga upphandlingar av byggen, olika infrastrukturprojekt etc användas på ett sådant sätt att de bidrar till lönedumpning och osund konkurrens. Det borde vara självklart att ratificera ILO-kon­ventionen 94.Först med detta ökar chansen till att det blir konkurrens på mera lika villkor och att olika slag av lönedumpning och osund konkurrens motverkas vid olika slag av offentliga upphandlingar där svenska företag tävlar med utländska firmor om olika objekt.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com