Storregioner – ett demokratiskt haveri?

Redan grundläggande demokratiska skäl borde vara nog för en socialdemokratisk regering att säga nej till Indelningskommitténs förslag att i stället för dagens 21 län och landsting dela in Sverige i sex nya storregioner, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson. Tvärt emot det som tidigare varit mål för Socialdemokraterna, att öka antalet politiskt förtroendevalda och därmed minska avståndet mellan medborgarna och deras politiska företrädare, hotar storregionerna att vidga avståndet och göra politik och politiker ännu mer anonyma för väljarna. Att det ur administrativ och ekonomisk synpunkt kan kännas lockande att skapa större regioner är fullt begripligt. Såväl befolkningsutvecklingen i Sverige där glesbygderna blir fler som behovet av för drift och nya investeringar ekonomiskt starka enheter kan tala för det. Samtidigt finns det tunga argument och erfarenheter som talar mot. Den demokratiska kostnaden är för hög. Erfarenheterna från 1960- och 70-talens kommunsammanslagningar vittnar om det. Med en allt mer centraliserad ledning och allt färre politiskt förtroendevalda som reformen förde med sig tappade man viktiga delar av kontakten med medborgarna. Förändringen fick följder också för de politiska partierna, det politiska samtalet och för partiernas förankring i samhället. Allt färre kände någon politiker. I dag vet allt färre vilka som sitter i kommunernas nämnder och fullmäktige. Med sex regioner, sex landsting och sex residensstäder i stället för dagens 21 är risken uppenbar för att gapet mellan medborgare och politiker vidgas än mer. För civilminister Ardalan Shekarabi borde den första frågan vara om den magert utredda nya regionindelningen alls går att genomföra om man vill att demokratin och medborgarnas känsla för närhet till politik och politiker stärks och inte försvagas. I en rapport från Demokratiutredningen noteras att av landets över sju miljoner röstberättigade är bara omkring 100 000 idag så pass partiaktiva att de någon gång går på ett möte och att den svenska demokratiska modellen med ett folkstyre byggt på partier och partidemokrati är i påtaglig fara. En förklaring är att avståndet mellan medborgare och politiker vuxit samtidigt som känslan av att de frågor man vill ta upp oftast bara försvinner i den oåtkomliga organisationens processkvarn. Att en på demokratiska grunder och politisk förankring byggd organisation med uppgift att tjäna och ge service till landets medborgare måste ha andra mål och måttstockar än ekonomi borde inte behöva diskuteras. I stället för att låna idéer från bolagsvärlden om vinstmaximering, sammanslagningar och skalfördelar måste den demokratiskt verkande politiska organisationen sätta tillgänglighet och medborgarens möjlighet att vara med att styra och påverka i centrum. Förslaget att ersätta dagens län och landsting med sex storregioner uppfyller alls icke de kraven. Det har med tanke på de reaktioner som redan framkommit heller ingen förankring hos medborgarmajoriteten i berörda regioner. För civilministern borde det vara av största vikt att i stället för storregioner hitta nya vägar för en bra medborgardialog och nyskapad närhet mellan medborgare och lokalt välförankrade förtroendevalda. Systemet med stads- och kommundelsnämnder bör kunna utvecklas till bra plattformar för aktiva politiska kontakter. Det ställer givetvis krav på att dem som tar på sig de uppdragen också ges rätten att ta lokala beslut och möjlighet att i olika sammanhang fungera som medborgarnas valda företrädare. Motiveringen att vården inför framtiden kräver de nya storregionerna är heller inget argument som bär. I stället för att skapa de nya och av ännu mer anonyma politiker styrda jättarna kan kommuner och landsting tillåtas samarbeta och fritt bilda förbund kring olika former av verksamhet. Vinsten med det skulle vara inte bara att fler kunde engageras i politiken. Dessutom ge en ökad flexibilitet där gränser får mindre betydelse och servicen till medborgarna större. Det skulle vara en demokratisk vinst i ett modernt samhälle med hela folkets bästa för ögonen. Gör om och gör rätt i denna viktiga fråga. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Hälsinglands tidningar (HT,S-K,Lj-P,Lj) 28/9, Gefle Dagblad 29/9, ÖstraSmåland 2/10, Västerbottens Folkblad 1/10,Sundsvalls tidning 11/10, Värmlands Folkblad 19/10 m fl)