Bäst för världen och USA i närtid om Hillary Clinton vinner presidentvalet 2016

Om utsikterna för Hillary Clinton att skapa tillräcklig entusiasm för att ta hem Vita huset i november 2016: På plats i det stora landet Over there,USA, i december 2015 är primärvalscirkusen så smått igång på allvar. Men så här långt – trots Bernie Sanders starka gräsrotsvalrörelse – är nog de flesta på demokraternas sida mest intresserade av att diskutera om Hillary Clinton kan vinna över republikanerna och vilken politik hon i så fall ska driva i den avgörande presidentvalrörelsen under 2016. Hillary Clinton har aldrig stuckit under stol med sina ambitioner. Hon vill verkligen bli USAs president. Och har så velat under många år, också när hon förlorade nomineringen för två mandatperioder sedan mot Barack Obama. Den knepiga denna gång är inte heller om hon – trots utmanaren, Vermont-senatorn Saunders överraskande starka kampanj – är nog inte hur hon ska övertyga demokrater att till slut bli deras kandidat, utan hur hon ska först kunna vinna över Sanders gräsrotsaktivister och sedan också övertyga väljare att verkligen entusiasmera nog många väljare för att kunna bli USAs nästa och därtill första kvinnliga president. Okej, oddsen är hyfsat goda men den farligaste motståndaren på republikanska sidan vore nog den unge Florida-senatorn Marco Rubio med latinobakgrund. Lite mindre farligt vore nog om motståndaren i stället skulle bli Texassenatorn Ted Cruz, som väl har ungefär lika goda chanser som Rubio att bli republikanernas presidentkandidat. Båda två är för övrigt politiker med bakgrund från republikanernas högerflygel och har åtminstone tidigare varit gillade av Teaparty-rörelsen och abortmotståndare och anti-governmentlinje. I utrikespolitiken är de båda rätt hökaktiga. Men som helhet är Hillary – precis som klimatavtalet i Paris – i nuläget det bästa möjliga för världen i stort under 2016. Och t ex för Cubas del att USA äntligen under 2016 fullt ut lyfter det handelsembargo och öppnar för handel och turistresor som USA haft sedan 1960-talet men som för länge sedan borde ha lyfts bort. Det faktum att Hillary Clinton är kvinna är en anledning till att hon väcker så starka känslor. På gott och ont. Men kanske ändå mest på gott eftersom fler kvinnor än män röstar och också gillar henne – och tiden börjat bli mer än mogen för “äntligen en kvinnlig president” också i USA. Nu när vi redan haft en svart (afroamerikansk) sådan. Och även valsociologin – röstviljan och väljarkårens sammansättning med allt fler demokratiskt röstande kvinnor, väljare med latinsk bakgrund, afroamerikaner etc – talar för goda chanser för Clinton att bli vald med viss marginal. Men inte minst i högerrepublikanska kretsar finns många väljare som hatar familjen Clinton, hatar allt de representerar, hatar att de är etablissemang, hatar att de är multimiljonärer och annat i den vägen. Ting som ledande valanalytiker från olika Think Tanks och seniora reportrar i stora nyhetsmedier och andra också på olika sätt bekräftar och för fram i sina analyser. Men ändå slutar deras analyser och summeringar vid konstateranden att många av dessa tror att Hillary Clinton, trots viss oförmåga att skapa entusiasm nog, ändå har goda chanser att bli president. Men hur stora beror till en del på vem som blir republikanernas kandidat. Lite större chans att vinna mot Texassenatorn Cruz och lite mindre men ändå god chans att vinna också mot Floridasenatorn Rubio från Miami. Miami är en av många städer som i framtiden hamnar under vatten när havsnivån stiger om några årtionden men klimatfrågan spelar ändå just ingen roll alls i den republikanska kandidatvalrörelsen. Men de och andra reserverar sig mot ytterligare en sak, och det är hennes problem med att kunna väcka engagemang och entusiasm nog. Visst, väljare vet redan vem hon är men så är det där med att de antingen gillar de henne eller så ogillar de henne. Hon är i det avseendet ingen Barack Obama och faktiskt heller ingen Bill Clinton, som också han har en fenomenal förmåga att få kontakt med och vara gillad av väljarna. Där ligger Hillary Clinton i lä. Och det är inte precis heller till hennes fördel med denna ständiga jämförelse med den karismatiske Barack Obama. Så hur ska hon på ett trovärdigt sätt och med tillräcklig entusiasm kunna skapa en aktivistisk gräsrotsrörelse som Obama gjorde och delvis nu även hennes utmanare, den radikale senatorn Sanders från Vermont förmått göra med sitt budskap om höjda skatter för de allra rikaste, skattefinansierade högskoleutbildningar, gratis sjukvård och en utvecklad barnomsorg samt höjda minimilöner runt om i landet. Visst, Hillary Clintons egentliga mål är inte att överträffa Barack Obamas kampanj utan att bara göra det tillräckligt bra för att hon ska kunna bli USAs nästa president. Och att på den vägen med tillräcklig marginal besegra Rubio, Cruz eller vem det nu blir bland republikanerna. Sannolikt dock ändå inte outsidern Donald Trump, även om ligger bra till nu. Men utan tillräcklig entusiasm i egna led vinner inte Clinton eftersom republikanerna oftast – men inte när Obama vann - har en fördel i att deras väljare i högre utsträckning går och röstar nästan oavsett kandidat. Inte ens en impopulär republikansk presidentkandidat innebär nödvändigtvis att demokraterna utjämnar detta faktum och får sina väljare i tillräcklig omfattning till valurnorna. Obama lyckades bra med det – och så gjorde också Bill Clinton på sin tid. Därför måste Hillary Clinton för att bli vald lyckas hyfsat väl med att först få över Saunders unga aktivister på sin sida i slutkampen och sedan också att mobilisera väljare för att vinna. Bara då går det vägen och hon vinner med tillräcklig marginal för att bli USAs första kvinnliga president. Och här kan kvinnorösterna faktiskt hjälpa henne en god bit på vägen. Men bara om hon också får tillräckligt många latinoväljare, afroamerikaner, fackliga aktivister och andra arbetar- och medelklassväljare. Då vinner hon. Och givetvis då också om hon har ett hyggligt tydligt program och svar på centrala frågor såsom: Hur blir det med skolorna? Vapenlagarna? Aborträtten? Försvaret av Obamacare? Och vilken syn hon torgför i kampen mot terrorismen och hur kriser som Syrien och annat ska hanteras? I utrikespolitiken är Hillary Clinton mera hökaktig än Obama men lite mindre så än sina republikanska medtävlare. Som alltid i USA-val är det avgörande viktigt om hennes svar är tillräckligt övertygande om vad hon vill med den amerikanska ekonomin. It`s the economy, stupid, som Bill Clinton alltid brukade säga i sina kampanjer på sin tid. En alltid lika central kärnfråga i varje presidentval. På åtminstone flertalet av dessa frågeställningar måste Hillary Clinton få andra i USA att känna engagemang kring de svar hon levererar. Lyckas hon bra med det och därtill också skapa entusiasm bland väljarna så är chanserna nog rätt goda att hon kan hon bli landets första kvinnliga president. Och med erfarne Bill Clinton som främsta informella rådgivare ta stolen i besittning i Ovala rummet i Vita huset efter valet i november 2016. Låt oss hoppas och tro det. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 10/12 2015 och 6/2-16, Gotlands tidningar 4/1-16, LT Jämtland 5/1-16, Folkbladet i Umeå 9/1, Skånska Dagbladet m fl )

Utveckla svensk försvarsindustri

En av omvärlden accepterad och trovärdig svensk alliansfri, säkerhetspolitisk linje kan inte byggas utan ett starkt försvar och en bra svensk försvarsindustri. Lika angeläget som det är för Sverige, svensk säkerhetspolitik och vår möjlighet att tillsammans med ett alliansfritt Finland stå som en stabil buffert i norra Europa, lika viktigt är det för den politikens trovärdighet att vi är rustade med en för våra försvarsbehov inriktad modern, avancerad och på teknisk spetskompetens byggd försvarsindustri, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson. På samma vis som försvaret bantades i spåren efter Sovjetunionens fall och hoppet om avspänning och fredlig utveckling i Europa bantades också den svenska försvarsindustrin ner under 1990-talet. Tunga delar som Bofors med tillverkning av kanoner, ammunition och avancerade sprängämnen och Hägglunds med tillverkning av stridsfordon hamnade i amerikanska och brittiska händer. Andra företag såldes ut till franska och tyska intressen. Det nedrustade försvaret blev i allt högre grad beroende av materiel från tillverkare utanför Sverige. Att alliansfrihet och strävan att kunna hävda neutralitet i händelse av krig i vårt närområde inte bara ställer krav på en fungerande försvarsmakt utan också på kapacitet att förse den med viktig materiel vittnar historien om. Efter försvarsbeslutet 1925 då försvaret i Sverige hårdbantades stod Sverige illa rustat då andra världskriget startade 1939. Landet behövde återupprustas och försvaret förses med vapen och materiel. Vi behövde kunna försvara våra gränser och visa omvärlden att vi hade förmågan att också med militära medel värna neutraliteten och vår alliansfrihet. Som ett land som inte ville ställa in sig i ledet på någon sida möttes Sverige av kalla handen när vi ville köpa de vapen och det mest kvalificerade materiel vi ansåg oss behöva för att kunna värja oss mot angrepp. Ingen ville leverera. För att inte tvingas in i någon allians och för att visa att vi trots det hade förmågan att värna vår neutralitet behövde vi då snabbt bygga upp en egen försvarsindustri. I samverkan mellan staten och svenskägd industri blev vi fort skickliga på att bygga flyg, u-båtar, stridsvagnar och haubitsar, gjorde oss mer oberoende av stormakterna och utvecklade en rejäl kompetens på högteknologiska produkter. I stället för att tvingas importera kunde Sverige börja exportera avancerat försvarsmateriel från en väl utvecklad industri med internationellt gott rykte. Med de nu stigande spänningarna i vår del av världen har behovet av att tydligt kunna markera vår förmåga att också med militärmakt värna alliansfriheten ökar igen. I stället för att förlita oss på materiel från utlandsägda vapentillverkare måste vi nu få till stånd en ny samverkan mellan staten och industrin där områden som flyg, undervattensteknologi, data- och telekommunikationer och nya vapensystem för tidiga insatser mot angripares underhållslinjer sätts i fokus. En satsning på försvarsforskning och utveckling med inriktning på nya och för det svenska försvarets behov väl anpassade lösningar måste till. Det skulle inte bara stärka försvaret utan också ge bra spin off-grund till utveckling av högteknologiska innovationer och nya civila produkter för svensk industri. Förutom de säkerhetspolitiska vinster som en satsning på försvarsindustrin skulle ge så skulle det också ge bra tillskott av arbetstillfällen och utveckling inom vår försvarsindustri. I takt med tidigare utförsäljningar försvann mycket av tillverkning och arbetstillfällen bort från Sverige. Samtidigt försvann även viktiga delar av avancerad forskning och utveckling. I dag arbetar knappt 30 000 personer inom det som finns kvar av vår försvarsindustri. Med en aktiv satsning skulle den siffran kunna stiga rejält. Svensk försvarsindustri har fortfarande ett internationellt gott rykte. Klok politik och en medveten satsning skulle kunna göra det möjligt att inom ramen för de nyligen reformerade svenska reglerna för vapenexporten både öka exporten något och samtidigt ge en signal till omvärlden att vi på egen hand förmår värna vår alliansfrihet. Och göra det i samverkan med alliansfria Finland. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Gefle Dagblad 10/12, Östra Småland 11/12,Hudiksvalls tidning,Söderhamns-Kuriren, Ljusnan och Ljusdals-Posten (Hälsninglands tidningar) 12/12 2015 m fl)