Pierre Schori har något viktigt att berätta i Minnet och elden

Pierre Schori har under ett 50-tal år varit en central utrikespolitisk gestalt i Sverige.Utöver många år som central rådgivare var han kabinettssekreterare på UD i nio år och nära rådgivare åt två olika svenska utrikesministrar. Sedan blev han också själv statsråd och var det i fem år. Först med ansvar för utrikesbistånd och sedan även för migrations- och asylfrågor. Efter detta så också i FN i New York och som FN-utsedd representant i Västafrika. I Pierre Schoris liv har det internationella perspektivet och solidaritetsarbetet helt dominerade. Den som i olika sammanhang följt honom i politiken de senaste årtiondena har förstått varför Något som tydligt också framgår av hans 700 sidor tjocka memoarbok Minnet och elden. Schori skriver bra och med många pregnanta detaljer i sin kronologiskt och tematiskt upplagd memoarbok om över 50 års nutidshistoria. Schori berättar i början av sin bok om sin uppväxt och bakgrund, på föräldrarnas lilla hotell i Malmö på 40-talet. Redan där fick Pierre Schori, född i slutet av 30-talet, kontakt med den stora världen i och många personer passerade revy på föräldrarnas lilla hotell, känt för sin kulturella inriktning. Redan som 15-åring fick unge Pierre lust att se sig om i världen och började so mässkalle på en båt som bl a gick till USA. Köpenhamn och Paris var var några av de storstäder som tidigt besöktes av unga Pierre Schori och som för malmöit låg närmare än svenska huvudstaden Stockholm, dit Schori senare kom att flytta. Efter studier i Lund, varvat med engagemang i det socialdemokratiska studentförbundet samt fullgjord värnplikt i Ystad bar det av till Stockholm för arbete som biträdande internationell sekreterare i socialdemokratiska partihögkvarteret. På ett bokseminarium i ABF-huset i Stockholm gav han många interiörer från detta arbete, kontakter med olika utländska beskickningar och vars skriftiga rapporter även svensk säkerhetstjänst visade sig ha intresse att ta del av, på både formella och mera informella vägar. Den svenska säkerhetspolisens, Säpos, personakt över Pierre Schori omfattar dryga 2 000 sidor, men själv har han – trots upprepade påstötningar under memoarskrivandet aldrig fått ta del av den mer än i ett mycket rumphugget skick. Varför kan man undra. Detta med tanke på – eller just för? - att blev en av “Palmes pojkar” kom han sedan till regeringskansliet och arbetade med olika politiska tjänstemannauppgifter innan han till slut så också själv blev statsråd i flera olika s-regeringar. Schori gjorde ett otal resor runt om i världen. Detta bland annat i Latinamerika med besök i 15 länder under några intensiva månader redan på 60-talet. Det berikade Schoris och S-partiets kunskaper om det politiska läget i dessa länder på USAs bakgård där kunskaperna på den tiden inom S och i Sverige ofta var tämligen bristfälliga vad gäller partiers och länders politiska karaktär. Många av länderna i Mellan- och Sydamerika balanserade vid denna tid mellan bräcklig demokrati och militärdiktatur. I slutet av 60- och början av 70-talet gick utvecklingen tyvärr i odemokratisk riktning - med Pinochets militärkupp i Chile 1973 mot den folkvalda socialistiske presidenten Salvador Allende som det tydligaste exemplet. Insatser för demokrati och nationellt självbestämmande vägledde Schori, och de han arbetade för i S-partiet med dåvarande partisekreteraren Sten Andersson och den från 1969 nyvalde s-partiledaren Olof Palme i spetsen. Vid den här tiden blev frigörelsekampen från kolonialismen allt intensivare i Afrika och Asien. I Afrika återstod i början av 70-talet ännu de portugisiska kolonier som Angola, Mozambique och Guinea-Bissau. Och i Sydafrika kämpade Nelson Mandelas ANC mot de vitas avskyvärda apartheid-system. Så var det även i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe och i Sydvästafrika (Namibia). I södra Europa var Grekland, Portugal och Spanien samtliga ännu militärdiktaturer. Schori var involverad i solidaritetsarbetet med att stödja en demokratisk utveckling i där, och alldeles särskilt så i Portugal. Med Fidel Castro på Kuba hade Schori en dialog under lång tid, från 1969 till 1995. Schori besökte landet femton gånger under de åren, ensam eller i samband med besök från andra från Sverige. USAs utrikesminister Henry Kissinger var också intresserad av att höra direkt från Schori om tillståndet i Castros Kuba, “inte via silad information från andra, mera friserade källor”. Schori var också med när Palme besökte Kuba – och medverkade när Sverige fick loss några välkända politiska fångar. I Mellersta östern och den långvariga konflikten mellan Israel och det palestinska folket (läs PLOs Arafat) var också Schori djupt engagerad. Vid några tillfällen stod han och hans uppdragsgivare, dåvarande utrikesministern Sten Andersson, nära en lösning på konflikten. Men det var alltid någon “detalj” som det hela stupade på. Och nu har väl tanken med den eftersträvade tvåstatslösning där aldrig varit så långt bort som nu – trots att just detta skulle ha kunnat vara mycket av nyckeln till mera fredliga förhållanden i hela Mellersta Östern. Sorgligt nog. Schori redovisar i sin memoarbok hur det internationella engagemanget för särskilt tredje världens länder stod högt i kurs inom svensk socialdemokrati på sena 60-talet och under 70- och 80-talen, men kom sedan gradvis att minska och ersättas av Europa och EU-frågan på olika plan. Detta engagemang var knutet mycket till Olof Palme som person (och hans nära samarbete med Tysklands Willy Brandt och Österrikes Bruno Kreisky), men även till utrikesminister Sten Andersson. Det bars efter mordet på Olof Palme (28 februari 1986) vidare av Ingvar Carlsson, Schori själv, Jan Eliasson (nu bitr. generalsekr. i FN) och Anna Lindh (även hon mördad; 11 sept. 2003). Pierre Schoris nästan 700 sidor tjocka Minnet och elden är en imponerande genomgång av de senaste drygt 50 år av internationellt engagemang, och internationell solidaritet med utsatta länder och befolkningar - i Sverige och inom nationell och internationell socialdemokrati. I en tid när världen utanför EU, och några få västländer med USA i spetsen, tenderar att att inte engagera lika mycket i Sverige är det intressant, ja spännande, att läsa om en tid när det internationella engagemanget var omfattande. Här några exempel på centrala personliga påpekanden som Pierre Schori för fram: ”Ett bindande NATO-medlemskap skulle medföra allvarliga osäkerhetsproblem för vårt land.” Vår stora export av krigsmaterial har ”negativt påverkat vår politik för mänskliga rättigheter, vårt anseende och våra möjligheter att agera internationellt”. ”Avskaffandet av värnpliktssystemet var ett stort misstag.” ”Norden och Europa är vår naturliga och främsta arena.” ”Utan kvinnors medverkan ingen hållbar fred.” ”Det finns flera exempel där kvinnogrupper lyckats få olika aktörer att inleda fredsförhandlingar.” Pierre Schori tillhör dem som inte känner sig nöjd med nuvarande utveckling, efterlyser att vi behöver prata också med fienden på det internationella planet. Dessutom menar han att det nu behövs en ”vänstersväng” i politiken: ”Både för vår välfärd och säkerhet, den yttre och inre fienden, krävs solidaritet och rättvisa - i Sverige och i världen.” Spänningsromanförfattaren Henning Mankell – delägare i Leopard förlag – har länge ansett det vara en skyldighet för 76-årige Pierre Schori att skriva om sina många år i internationell politik. Och just detta har han nu gjort på ett bra sätt med sin läsvärda 700-sidiga tegelsten Minnet och elden. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Tufft jobb för nya oppositionsledaren

Anna Kinberg Batra är nu formellt utsedd till posten som M-ledare, och därmed också till den reella oppositionsledaren i Sveriges riksdag. Arvet med ett stort antal problem att hantera efter Reinfeldt-eran ska nu hon också försöka hantera. Hur mycket av omprövning och förnyelse som det verkligen kommer att bli, det återstår det att se. Tveksamheten om detta är dock stor på många håll. Inte minst då vad gäller förmågan och viljan att inse att tidigare M-ledda regeringars iver att ständigt sänka skatter tog över frågan vilka resurser som centrala politikområden faktiskt kräver för att kunna fungera ens rimligt väl. Lysande väl än mindre så. Uppenbart är att just detta faktum gäller på det just nu så omdiskuterade försvarsområdet. Där har det ju tämligen länge stått klart att underfinansieringen av försvaret nu i dessa Folk & Försvars-tider syns extra tydligt och inte minst då med ett mer nationalistiskt aggressivt Ryssland i vårt nära grannskap. Ett annat akut arv från alliansregeringens år vid makten är det svårt eftersatta bostadsbyggandet i landet. Också här skärps problemen nu än mer av den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen – med den kraftigt ökade asylinvandring som följt av det ökade militära våldet i framför allt Syrien och från IS-styrda krigsområden i Irak. Den befolkningsökning det leder till innebär förstås en ökad efterfrågan på bostäder som adderar till den brist som redan finns, med risk för betydande problem för integrationspolitiken – och för ökat stöd för högerpopulistiska partier. Men medan en hel del talar för att Moderaterna kommer att ompröva sin inställning till försvaret, finns inga motsvarande tecken när det gäller bostadsbyggandet – åtminstone inte om man med det menar förslag på åtgärder som skulle få effekt. M-politiken på det här området är att betrakta som önskelistor, med den vanliga orealistiska tron på marknadens – och vinstintressets – förmåga att lösa alla problem. Om man ser till de utfästelser, som moderaterna gjorde när de sjösatte sin så kallade arbetslinje 2006, kan vi bara konstatera att den politiken har misslyckats. Idén var att öka sysselsättningen genom att göra det mer lönsamt att arbeta (via stora skattesänkningar) och kraftigt försämrat försäkringsskydd för arbetslösa, arbetsskadade, sjukskrivna etc. Tanken bakom denna teoretiska ekonomiska modell var att lägre arbetslöshet och höjd förvärvsfrekvens skulle leda till att skatteintäkterna ökade, och dessa intäkter i sin tur skulle kunna satsas på välfärden. Men arbetslösheten – ungdoms-, långtids- och den generella arbetslösheten – nu är klart högre än när den politiken började omsättas efter maktskiftet hösten 2006. Dessutom har följden också blivit en gradvis allt svårare hantering av de växande resursbristerna inom sjukvården och äldreomsorgen. Klart dokumenterat är också att det lett till att många fler hänvisas till socialbidrag, antalet barn i fattiga familjer ökar, fler bostadsområden i landet än tidigare befinner sig i utanförskap. Det blir allt tydligare att socialtjänsten i landets kommuner går på knäna. Sammantaget innebär det här att vissa ekonomers och M-teorier bakom den moderata arbetslinjen inte på långa vägar höll vad de lovade. Är den någon som på senare tid ens sett någon ekonom som tidigare stod bakom den forskning moderaterna brukade åberopa som nu längre vill gå ut och försvara den linje som de ännu för några år sedan var mer eller mindre starka förespråkare för? Tror inte det. Så den nyvalda M-ledningen har onekligen rätt mycket att göra om man verkligen skulle vilja göra nödvändiga omprövningar av den gamla, på tämligen många punkter tämligen misslyckade allianspolitiken. Blir det av? Tror inte det. Bortsett från att man nu försöker dölja sitt eget misslyckande i försvarspolitiken med att försöka föra in Nato-frågan och kräva att regeringen ska låta utreda ett svenskt Nato-medlemskap. Tror någon seriös person att det skulle göra det underförsörjda svenska försvaret billigare? Knappast. Eller att konfliktytorna visavi ett aggressivt Ryssland med Sverige i Nato skulle mindre spänningsfyllda än de redan är med ett alliansfritt Sverige och Finland!? Med stor sannolikhet är det inte alls så utan snarare precis tvärtom. Men det är förståeligt att alliansen behöver visa lite dådkraft och samtidigt försöka dölja sitt eget misslyckande med hur illa de själva tidigare hanterat försvarsfrågan och resurstilldelningen till försvaret och andra underfinansierade offentliga verksamheter som skolan, sjukvården och äldreomsorgen etc. Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com) PS. Noteras kan att såväl Finlands utrikesminister som försvarsminister gjorde bra ifrån sig på den nyligen avslutade, årliga Folk & Försvar-konferensen i Sälen i svenska fjällvärlden. (Publicerad i bl a LT i Jämtland 14/1-15 m fl)