Tufft jobb för nya oppositionsledaren

Anna Kinberg Batra är nu formellt utsedd till posten som M-ledare, och därmed också till den reella oppositionsledaren i Sveriges riksdag. Arvet med ett stort antal problem att hantera efter Reinfeldt-eran ska nu hon också försöka hantera. Hur mycket av omprövning och förnyelse som det verkligen kommer att bli, det återstår det att se. Tveksamheten om detta är dock stor på många håll. Inte minst då vad gäller förmågan och viljan att inse att tidigare M-ledda regeringars iver att ständigt sänka skatter tog över frågan vilka resurser som centrala politikområden faktiskt kräver för att kunna fungera ens rimligt väl. Lysande väl än mindre så. Uppenbart är att just detta faktum gäller på det just nu så omdiskuterade försvarsområdet. Där har det ju tämligen länge stått klart att underfinansieringen av försvaret nu i dessa Folk & Försvars-tider syns extra tydligt och inte minst då med ett mer nationalistiskt aggressivt Ryssland i vårt nära grannskap. Ett annat akut arv från alliansregeringens år vid makten är det svårt eftersatta bostadsbyggandet i landet. Också här skärps problemen nu än mer av den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen – med den kraftigt ökade asylinvandring som följt av det ökade militära våldet i framför allt Syrien och från IS-styrda krigsområden i Irak. Den befolkningsökning det leder till innebär förstås en ökad efterfrågan på bostäder som adderar till den brist som redan finns, med risk för betydande problem för integrationspolitiken – och för ökat stöd för högerpopulistiska partier. Men medan en hel del talar för att Moderaterna kommer att ompröva sin inställning till försvaret, finns inga motsvarande tecken när det gäller bostadsbyggandet – åtminstone inte om man med det menar förslag på åtgärder som skulle få effekt. M-politiken på det här området är att betrakta som önskelistor, med den vanliga orealistiska tron på marknadens – och vinstintressets – förmåga att lösa alla problem. Om man ser till de utfästelser, som moderaterna gjorde när de sjösatte sin så kallade arbetslinje 2006, kan vi bara konstatera att den politiken har misslyckats. Idén var att öka sysselsättningen genom att göra det mer lönsamt att arbeta (via stora skattesänkningar) och kraftigt försämrat försäkringsskydd för arbetslösa, arbetsskadade, sjukskrivna etc. Tanken bakom denna teoretiska ekonomiska modell var att lägre arbetslöshet och höjd förvärvsfrekvens skulle leda till att skatteintäkterna ökade, och dessa intäkter i sin tur skulle kunna satsas på välfärden. Men arbetslösheten – ungdoms-, långtids- och den generella arbetslösheten – nu är klart högre än när den politiken började omsättas efter maktskiftet hösten 2006. Dessutom har följden också blivit en gradvis allt svårare hantering av de växande resursbristerna inom sjukvården och äldreomsorgen. Klart dokumenterat är också att det lett till att många fler hänvisas till socialbidrag, antalet barn i fattiga familjer ökar, fler bostadsområden i landet än tidigare befinner sig i utanförskap. Det blir allt tydligare att socialtjänsten i landets kommuner går på knäna. Sammantaget innebär det här att vissa ekonomers och M-teorier bakom den moderata arbetslinjen inte på långa vägar höll vad de lovade. Är den någon som på senare tid ens sett någon ekonom som tidigare stod bakom den forskning moderaterna brukade åberopa som nu längre vill gå ut och försvara den linje som de ännu för några år sedan var mer eller mindre starka förespråkare för? Tror inte det. Så den nyvalda M-ledningen har onekligen rätt mycket att göra om man verkligen skulle vilja göra nödvändiga omprövningar av den gamla, på tämligen många punkter tämligen misslyckade allianspolitiken. Blir det av? Tror inte det. Bortsett från att man nu försöker dölja sitt eget misslyckande i försvarspolitiken med att försöka föra in Nato-frågan och kräva att regeringen ska låta utreda ett svenskt Nato-medlemskap. Tror någon seriös person att det skulle göra det underförsörjda svenska försvaret billigare? Knappast. Eller att konfliktytorna visavi ett aggressivt Ryssland med Sverige i Nato skulle mindre spänningsfyllda än de redan är med ett alliansfritt Sverige och Finland!? Med stor sannolikhet är det inte alls så utan snarare precis tvärtom. Men det är förståeligt att alliansen behöver visa lite dådkraft och samtidigt försöka dölja sitt eget misslyckande med hur illa de själva tidigare hanterat försvarsfrågan och resurstilldelningen till försvaret och andra underfinansierade offentliga verksamheter som skolan, sjukvården och äldreomsorgen etc. Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com) PS. Noteras kan att såväl Finlands utrikesminister som försvarsminister gjorde bra ifrån sig på den nyligen avslutade, årliga Folk & Försvar-konferensen i Sälen i svenska fjällvärlden. (Publicerad i bl a LT i Jämtland 14/1-15 m fl)