Socialdemokratisk dagordning för framtiden

Om den socialdemokratiska agendan: Efter en dyster vinter har socialdemokraterna upplevt en ljus vår med ny partiledare och stigande opinionssiffror. Två år återstår till valet, och ännu är det långt ifrån vunnet. Stefan Löfven matchar förtroendeingivande det allt tröttare styret som leds av Fredrik Reinfeldt. Kampen har hittills tagits rörande näringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Arbetslösheten särskilt bland ungdomar når nu rekordhöjder (25 procent) och regeringen står handfallen. Det är uppenbart att nya moderaternas så kallade arbetslinje inte förmår skapa de jobb som behövs. Klyftor och orättvisor i samhället ökar. Målet om full sysselsättning har i praktiken avskaffats. Partnerskapet med näringsliv och akademi måste förbättras och en innovationspolitik, ökad forskning - till exemepel en fördubblad satsning på medicinsk forskning - etcetera krävs, men räcker inte för att skapa tillräckligt många jobb. Regeringen har nedrustat arbetsmarknadspolitiken och arbetslivspolitiken. S måste ta initiativ till en bred utveckling av arbetslivets frågor med särskild fokus på villkoren för omställning, utbildning och hållbara arbeten. Målet ska vara att ge människor möjlighet till utveckling och goda villkor i arbetslivet och att stärka grunden för tillväxt och välfärd. Därför ska S driva på för att förbättra arbetsmarknadspolitiken, bland annat genom utbildningar som ökar den arbetslöses möjligheter att snabbt komma tillbaka i arbete samt en robust arbetslöshetsförsäkring som klarar av att garantera inkomsttryggheten mellan två arbeten. Arbetsmarknadspolitiken måste tillföras resurser för att en aktiv politik ska kunna upprätthållas. Åtgärder måste sättas in för att stödja funktionshindrade och säkerställa att invandrare snabbt kan komma i arbete. Fler arbetsförmedlare behövs också för att vässa arbetsmarknadspolitiken och matchningen mellan arbetslösa och tillgängliga jobb. FAS 3 måste skrotas och ersättas med program och plusjobb som verkligen rustar de arbetslösa, särskilt den växande skaran av arbetslösa. Dessutom krävs en upprustad regionalpolitik. Major Björklunds kommandoskola har misslyckats. En parlamentarisk skolkommission, bred samhällsdebatt med deltagande av många aktörer och konkret förändringsarbete erfordras för att skapa en bättre skola.Vinstintressena måste också mönstras ut ur skolan, vården och omsorgen, precis som LO-kongressen klokt nog beslutade sista helgen i maj. Finanspolitiska rådet har med rätta kritiserat regeringen för att bromsa ekonomin och ökat riskerna för att fastna i massarbetslöshet (8 procent), när i stället offensiva satsningar på investeringar, utbildning och arbetsmarknadspolitik krävs, vilket socialdemokraterna föreslagit. Frankrikes nyvalde president Hollande vann på budskapet om en mera expansiv ekonomisk politik och stöddes i detta av amerikanske presidenten Obama vid G 8-mötet nyligen. Målet om ett grönt folkhem förutsätter en ny och genomtänkt politik som nu saknas. Energipolitiken måste klarläggas med inriktning på ökad användning av förnyelsebar energi. Fler i arbete ökar skatteinkomsterna och stärker skattebasen för välfärdstjänster. Vi menar att fastighetsskatten som en stor skattebas också måste kunna ses över för att i framtiden finansiera en anständig välfärd med en åldrande befolkning. Synen på denna skatt är mera fördomsfri i många andra länder. Fastigheter smiter inte iväg som riskkapitalister till skatteparadis! Avregleringar och marknadsutsättningar av offentlig infrastruktur har skapat många negativa konsekvenser. Dessa måste nu utvärderas och en återföring till "det allmänna" av t ex järnvägstrafiken och dess underhåll är nödvändigt. Bättre jämställdhet, ökad jämlikhet, minskade klyftor och kamp mot barnfattigdomen ska sättas högt på agendan. Höjd A-kassa - med höjt tak - och upprustad sjuk- och arbetsskadeförsäkring krävs. Sociala sammanhållningen och tilliten som minskar med regeringens politik ska återerövras. LO med en ny ledning bör höras mera i samhällsdebatten. Val vinns inte på kultur och internationella frågor, men får inte heller glömmas bort. Håkan Juholts signaler om en aktivare kulturpolitik bör fullföljas. EUs fördrag behöver tillföras ett socialt protokoll som slår fast att grundläggande mänskliga rättigheter inte är underordnade de ekonomiska friheterna på inre marknaden. Säg nej till Natomedlemskap, erkänn Palestina, återupprätta en aktiv nedrustningspolitik och gör vapenexporten mera restriktiv! Robert Björkenwall och Gunnar Lassinantti (Publicerad i bl a Piteå-tidningen 30/5,Arbetarbladet 29/5,Skånska dagbladet 30/5, Västerbottens-Kuriren 4/6,Dala-Demokraten 7/6,Gotlands Tidningar 15/6 m fl)

Apoteksavregleringens misslyckande knappast förvånande

Det rapporteras i media att flera nedläggningar av apotek i glesbygd är att vänta år 2013 eftersom deras privata ägare inte anser dem lönsamma, trots “Hägglunds-tian” (totalt ca 450 mille i privatiseringsstimulans). Å andra sidan kan det ju – med tanke på nedmonteringen av sjukförsäkringen, den omskrutna men illa fungerande rehabkedjan för arbetssjuka och annat - synas konsekvent att inte ha några apotek alls, eftersom ju ingen anses vara sjuk i högeralliansens Sverige När olika privata apotekskedjor (inte sällan med säte i skatteparadis och ägda av riskkapitalbolag ) för några år sedan fick köpa ett antal av de statligt ägda apoteken, så vill de nu alltså ha betalt från staten - för att fortsätta finnas på vissa orter. Annars lägger de ner. Förvånande? Någon? Minns ni hur det var? Året var 2009, och regeringen Reinfeldt och KD-ledaren Hägglund sade sig ha hittat problem med apoteket. Det är för otillgängligt, det finns för få apotek, men framförallt har konsumenten för lite valfrihet. Visserligen var kundnöjdheten hela 95 procent med de proffsigt fungernade,statliga apoteken. Men de var ju statliga och inte privatägda, så det kröp i byxorna på regeringen när de tänkte på hur lite valfrihet alla i Sverige hade. Det är synd om svenskarna som inte får välja som bland andra länders sämre fungerande privata apotek. Men tyvärr vet de bara inte om det själva. Därför fanns det, enligt regeringen, bara en lösning: apoteksmarknaden måste avregleras. Det kommer att lösa allt, men för säkerhets skull, skriver man in att företag inte får lägga ner något apotek före 2013. Och att de får en “Hägglunds-tia” för varje receptbelagt läkemedel i stimulans för privatiseringen, som dock konsumenten får betala i ett något dyrare läkemedel än tidigare. Och nu skriver vi år 2012. Valfriheten är här! Det finns flera olika apotek att välja mellan. Nu har de svenska medborgarna – säger marknadsapostlarna – hela makten i sina egna händer. Nu kan man välja vilket apotek just jag handlar min salva eller pillerburk på. Fast det där gäller bara så länge du bor i en storstad i södra Sverige och vissa andra centralorter med hyfsat stor befolkning. Då har du fått mer att välja på. Ovanför Mälardalen har, enligt Tillväxtverket, ingen ökad valfrihet inträffat. Förvånad? Någon? Och som brev på posten kommer nu beskedet från flera färska aktörer på marknaden att ett antal privata apoteksföretag ska läggas ner apotek eftersom de inte går med vinst, främst då i glesbygden. I samma veva går t ex Andreas Roslund från kronans Droghandel – en av de nya aktörerna - ut och säger att han hoppas att regeringen inför en statlig ersättning för att driva apotek på glesbygden (Aftonbladet den 17/5 2012). Snabbt går då Kenneth Johansson (C), ordförande i Socialutskottet, ut och säger i ett pressmeddelande att han vill se över hur man ersätter apotek i glesbygden. I klartext: bara staten betalar så drivs de vidare, inte annars. (Hur länge dröjer det innan det blir samma sak med Bilprovningen som också nyligen delprivatiserats?) Under tiden som detta sker, så väntar vi alla som handlar på apoteken fortfarande på allt det fantastiska som skulle hända när man avreglerade apoteksmarknaden. Men klart står dock att kundnöjdheten redan sjunkit från 95 procent till 77 procent. Regeringen har alltså avreglerat en marknad, som i princip nära nog alla var nöjda med. Man sålde ut apoteken, och satte upp en strikt regel om att det statliga Apoteket AB får ha högst 36 procent av antalet apotek i landet, för annars skulle det inte bli rättvist. När företag fått köpa apotek, vill de nu alltså ha betalt från staten - för att fortsätta finnas på vissa platser. I andra sammanhang skulle detta ses som åtminstone lite märkligt. En företagare skulle knappast först sälja sin verksamhet, för att sedan något år senare betala den som köpt verksamheten för att den nya köparen ska fortsätta finnas kvar. Det är slöseri med skattepengar. Enbart för det ideologiskt betingade nöjet att får privatisera väl fungerande statlig verksamhet. Någon överraskning kan det nu inträffade knappast vara ens för regeringen heller. Detta eftersom man själv skrev in att privata apotek inte får lägga ner före 2013 misstänkte man nog just detta som nu är på väg att ske. Förvissor kan det synas konsekvent att inte ha några apotek alls, eftersom ju ingen anses vara sjuk i högeralliansens Sverige. Men ändå. Rimligen kan inte ens en högerledd regering tillåta att alla apotek på glesbygden läggas ner. Samtidigt har man ju målat in sig själv i ett hörn när regelverket inte tillåter Apoteket AB, det statligt ägda, inte heller får starta eller för den delen ta över tidigare privatiserade apotek eftersom det då sägs bli orättvist. Om statliga apoteksbolaget ska starta ett apotek i glesbygden, måste det därför stänga ett annat. Konsekvensen blir då att lönsamma apotek i storstäder får stängas för att de ska kunna driva apotek med minusresultat i glesbygden. Men möjligen är den långsiktiga planen här (bland privatiseringsivrarna) att de privata apoteken ska blir kvar ensamma i storstäderna, och då där kunna plocka ut ännu större vinster. Vinster som de sedan – i vissa fall som kedjan Apoteket Hjärtat etc – tar ut i skatteparadis på kanalöarna etc. Smart eller hur? Översmart – och där någonstans på vägen försvann väl också den omskrutna valfrihetens påstådda välsignelser. Vinnarna är givna: ägarna till de privata apoteken medan konsumenterna blir dragna vid näsan. Samtidigt som dessa nödgas kuta runt bland allt fler apotek för att alls få tag på sin medicin, eftersom lagerhållningen bland de nya aktörerna är nära nog obefintlig. Inte ens människorna i storstäderna, som fick fler apotek att välja på, är numera särskilt nöjda. Och kundnöjdheten fortsätter att rutscha nedåt. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com