Europas stålbad - vilka konsekvenser får det på lite sikt?

Häromdagen röstade tyska förbundsdagen med klar majoritet – också tyska SDP och de gröna men med kritik på en del punkter – för det senaste EU-stödpaketet som köper grekerna lite ytterligare tid och mera nödlån för att reda upp sina usla finanser och en nationell ekonomi som tyvärr saknar en industriell bas att via ökade exportinkomster och annat kunna skapa sig en sundare och starkare ekonomisk bas. Hur en – via kraftigt sänkta löner, strypta fackliga rättigheter, sämre pensioner och stora utförsäljningar av offentliga tillgångar som få verkar vilja köpa – en ännu mera försämrad inhemsk efterfrågan och konsumtion den grekiska ekonomin i stenhårt stålbad ska kunna bringas på fötter ens inom tio år är dock svårt att se. Och vad är meningen med att alls hålla ett grekiskt parlamentsval nu i april när Grekland ändå är försatt under förmyndarskap av EU och när villkoren för fortsatt nödlån kräver att även den kommande regeringen – efter valet – måste åta sig att följa stålbadets villkor utan kompromisser? Är det ens demokratiskt försvarbart att ställa sådana krav, oavsett sedan hur han värderar grekernas pålitlighet i att hålla givna löften till EU för erhållna nödlån?

Säg att Greklands låneskulder till slut skrivs ner med 70 procent av sitt ursprungliga värde. Räcker ens det för att möjligen möjligen rädda Grekland kvar i eurozonen och eurokrisen från att sprida sig till fler eurozonsländer i södra Europa med svaga och delvis korrupta och av svarta, obeskattade affärer nersolkade ekonomier? Ingen vet säkert i nuläget.

Intressant då i detta perspektiv att läsa journalistnestorn Björn Elmbrant (med många år i Sveriges radio etc) nya reportagebok ”Europas stålbad – krisen som slukar välfärden och skakar euron”. Läsa om vad som egentligen händer just nu med valutaunionen, med EU och med Europa och en kontinent som präglas av massarbetslöshet? För Elmbrant handlar det om ”politikens och demokratins tillkortakommanden, när marknaderna sätter i gång”. Att valutaunionen inte skulle fungera utan en gemensam finanspolitik var väl känt långt innan euron togs i bruk för bara ett årtionde sedan. Ändå bildades EMU och valutan euron sjösattes under stor folklig yra. Konsekvensen blev att yran förbyttes i soppkök, stålbad, massarbetslöshet och rullande finansiella kriser, bolåne- och fastighetsbubblor, kraschade banker m m.

Men med euron blev Europa utlovat tillväxt och enighet. Blev det så? Nä, eurozonen var aldrig – det visste beslutsfattarna redan från start, egentligen – något “optimalt valutaområde”. Skillnaderna mellan starka och svaga EU-länder var för stora och vissa länder borde aldrig tillåtits komma med i eurozonen. Och frestelserna att kunna låna till låga “tyska” bolåneräntor blev för stora och ledde till fastighetsbubblor, bank- och finansiella kriser, ökande och inte minskande arbetslöshet, mer av utslagning och växande klyftor i respektive EU-land och mellan rika och fattiga EU-länder. Och det ser ut att bara bli värre. I alla fall för vanligt folk, anser Elmbrant. Däremot så inte för bankägarna. De kunde i euroeuforins spår länge leva loppan, tills krisen slog till men själva räddades de och bankerna av skattepengar och slipper nu helt undan eget ansvar för att gått så illa som det gjort i länder som Grekland, Spanien, Portugal, Irland, Italien etc.

Som svar på allt detta har nu EU-systemet – med Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Sarkozy (kanske ersatt av Hollande efter valet 22 april) i spetsen; Merkozy – sedan en tid tillbaka lanserat stålbadande sparpaket och en så kallad europakt. Om förslagen på nedskärningar och lönesänkningar verkligen genomförs fullt ut som tänkt är, skulle dessa innebära en sänkt levnadsstandard med 40 procent. Europa skulle med en sådan gigantisk sänkning av den inhemska efterfrågan i ekonomin hamna än djupare ned i den onda spiralen. Europakten innebär i praktiken att länder som i stället för att stålbada vill satsa sig ur krisen bestraffas – trots att alla vet att ingen kan överleva genom att enbart svälta sig ur en kris. Att medborgarna inte får välja vilken ekonomisk politik de vill föra är – menar Björn Elmbrant - en allvarlig inskränkning av den demokrati som ju annars sägs vara EU:s honnörsord. Och redan nu är det ju så att i Italien och Grekland har demokratin dessutom satts på undantag när EU bytt ut folkvalda politiker mot experter och lydiga tjänstemän med vetorätt (EU-överrockar).

Den tyske finansministern Schäuble tillhör de allra tuffaste kravställarna i detta sammanhang. Han har också sagt att Grekland inte borde hålla sitt parlamentsval på grund av det oroliga läget. Något som han i och för sig kan ha lite rätt i men likafullt är det ju ur demokratisk synpunkt en märklig sak att andra “utifrån” kommer och säger om en nation inte borde hålla några demokratiska val och därför avstå från att fråga folket om vad det tycker om tillståndet i nationen. Ett uttryck så gott som något på att demokrati och fria val är allt annat än en given realitet ens i dagens EU-Europa.

Det här som nu sker är ju också intressant i perspektiv av att EU ofta – befogat – ha kritiserats för att ha ett demokratiskt underskott. Man kan fråga sig vad som är viktigast att åtgärda, ett ekonomiskt underskott eller ett demokratiskt underskott? Båda kanske kan tyckas vara det mest rimliga svaret.

I spåren av vad som nu sker – massarbetslöshet, var tredje ungdom eller fler som går arbete i allt fler EU-länder etc – är det allt fler är de människor som ser sin framtid gå förlorad. Särskilt tydligt så för – enligt Björn Elmbrant och andra – ”prekariatet”, det nya samlingsnamnet för alla dessa osäkra, de icke anställningsmöjliga, “löshästarna” med tillfälliga påhugg, alla de papperslösa. Mellan dem är konkurrensen om tillfälliga påhugg stenhård. Och bland utslagna och desperata människor får extremhögern, populisterna och fascismen ny näring. Det är, menar Björn Elmbrant, mycket viktigt att vi lyfter fram alternativ som förmår inge hopp. Den franske socialisten Hollande – möjlig president efter aprilvalet -förordar i dag bankklyvning, alltså att dela upp bankerna i en del del för “sund”, normal in- och utlåning och en helt annan del för den del som är ren spekulation för att i framtiden undvika att skattebetalarna måste bära ansvaret också för spekulanternas dåliga affärer. Också andra politiker har framfört liknande tankegångar. Diskussionen om någon form av transaktionsskatt – Tobinskatten – för olika finansiella “instrument” har också fått nytt liv i flera EU-länder, USA m fl.

Men för att minska nuvarande massarbetslösheten och stärka konkurrenskraften krävs något i stil med en ny Marshallplan, anser Elmbrant och flera andra med honom. Överlag handlar ett reellt alternativ om att värna de långsiktiga investeringarna (“tålmodiga pengar” i framtidsbyggande) – där till exempel pensionskapitalet kan och borde användas mera offensivt för att skapa en bättre balans och bidra till att bryta finansmarknadernas makt och spekulativa karaktär. Ett förhållningssätt kan vara att det som inte går att reglera inte heller ska finnas på marknaden.

Men det brådskar med åtgärder i den riktningen, anser Elmbrant. I boken om Europas stålband skriver han att ”det ligger i korten att euron slutar i ett socialt, politiskt och ekonomiskt nederlag”. Med andra ord så gör Björn Elmbrant en dyster prognos och menar att euron kanske faller. Men den riktigt viktiga frågan handlar om hur vi undviker att humankapitalet dras med i fallet och hur vi undviker en högerextrem politisk utveckling på många håll i Europa. Om EU inte lyssnar nu och förstår, så kommer folk att vända unionen ryggen. Utöver massiva demonstrationer har arbetare och tjänstemän i Grekland själva tagit över sjukhus som svar på försämringarna. Och så kan ske på fler håll.

Missnöjet växer inte bara mot EMU och euron – och växer inte bara i Sydeuropa. Även i nordiska länder som i t ex Danmark visade nyligen en undersökning att en stor majoritet av ungdomarna vill lämna EU. En statsvetare frågade sig då om ungdomarna verkligen tänker på de friheter EU gett dem. Snarare än det kan man fråga sig hur politikerna tänker när ungdomarna ratar EU – alla friheter att kunna resa med samma valuta i flertalet EU-länder och annat till trots.

Det finns goda skäl – oavsett sedan vilken prognos man nu gör av eurons överlevnad i Grekland och andra länder – att läsa och noga reflektera över de signaler som förmedlas i Elmbrants på många plan mycket tankeväckande reportagebok “Europas stålbad – krisen som slukar välfärden och skakar euron”.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (följer bl a EU-frågorna och utvecklingen i flera EU-länder sedan många år)

Om USA-valracet - några reflektioner

I USA försöker demokraten Barack Obama bli omvald i november som president. Det har han hyggliga chanser att klara. Och Republikanerna är sedan tredje januari i en process att utse presidentkandidat. Bara fyra kandidater återstår i fältet.

Under första helgen i februari såg förre guvernören i Massachusetts, Mitt Romney, ut att ha kopplat ett grepp om nomineringen i och med seger i ett val i Nevada. Dessutom hade Romney vunnit i Florida 31 januari. Och tvåa i Florida och Nevada har den förre talmannen i representanthuset Newt Gingrich kommit. Bara i South Carolina, grannstat till hans egen hemstat Georgia, har Gingrich vunnit.

Men så kom tisdagens val i tre stater i mellanwestern: Colorado, Missouri och Minnesota. I de vann den kandidat som legat trea eller fyra i valen i Florida, Nevada och South Carolina, Rick Santorum. Santorum kampanjade inte alls i Nevada utan fokuserade sig på de tre staterna i Mellanwestern. Det gav utdelning.

Santorum har stark högerkonservativ profil. Det gillas av Republikanernas kärnväljare, som i dessa stater ofta är med i högerinriktade tepartyrörelsen och därtill är starkt religiösa väckelsekristna.

Romney har svårt att vinna partiets kärnväljare. De vill hellre ha Rick Santorum eller den tidigare talmannen i representanthuset, sluggern Newt Gingrich. Samtidigt är just dessa kärnväljare inte – däremot mittenväljarna - allra viktigast för den som vill kunna besegra Obama i höst.

Nu fortsätter kampen minst till supertisdagen sjätte mars. Romney har ännu rimligen en god chans att bli Republikanernas kandidat så länge Santorum och Gingrich splittrar den majoritet av Republikanerna som inte vill ha Romney. Det blir allt tydligare att just Romney inte – trots att han är etablissemangets man inom republikanska partiet – inte vinner de mångas hjärtan. Det beror inte minst på hans träighet och oförmåga att anknyta till de många människornas vardag. Tabbar som “jag är inte bekymrad för de mycket fattiga” illustrerar att denne snorrike affärsman ger ett intryck av att vara utan empati och tämligen avskuren från vanliga amerikaners liv och vardag. Så det konservativa och väckelsekristnas motstånd mot Romney – men splittrat på Santorum och Gingrich främst – gör att dessa två nog inte kommer att dra sig ur kampen på ett bra tag än.

Så trots en bra organisation och överlägset störst kampanjkassa kommer därför Mitt Romney att få en långt tuffare resa än han tänkt sig innan han –sannolikt men ännu inte helt säkert – koras till republikanernas presidentkandidat i augusti och sedan ska ta slutmatchen mot demokraternas Barack Obama. Den slutmatchen har dock Obama stora chanser att vinna.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com