Lite mera realism i pensionsåldersfrågan vore inte fel

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 21 oktober 2011)

Observerat: Hur vore det med en mera realistisk syn på vad som är en rimlig pensionsålder?

Det säg ofta från vissa håll att vi måste höja pensionsåldern uppåt och gradvis närma oss 70 år för när vi ska pensioneras. Tja, kan låta bra – i teorin. Men hur vore det med en mera realistisk syn på vad som är en rimlig pensionsålder?
Till de grupper där personer arbetar längst efter 65 hör läkare, docenter och professorer, visar undersökningar. Dessa tendenser får stöd i en mätning av Synovate som Dagens Nyheter publicerade tisdagen den 18 oktober.

Men där kom det också åter fram att det faktiskt är rätt få personer som arbetar till 65-årsdagen, trots att de flesta säger sig siktar på ett långt yrkesliv. 75 procent av de tillfrågade i arbetsför ålder sade sig visserligen tro tro att de jobbar tills de fyller 65 år.

Men i praktiken är det färre än hälften av 64-åringarna som finns kvar i arbetslivet. Verkligheten är den att den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige nu är 63 år. Okej en ökning från 62 år i snitt för några år sedan men ändå en bra bit kvar till de 65 år man tror sig orka fram till.

Vad många gärna glömmer bort är att detta med pensionsålder i hög grad är just en klassfråga. Det är de med hög utbildning och därtill ofta även med hög lön som arbetar längst. I motsvarande grad är det de med låg utbildning och låg lön som lämnar yrkeslivet tidigt. Så är verkligheten.

Synovate-mätningen i DN bekräftar det. 27 procent av LO-medlemmarna tror inte att de fysiskt orkar jobba tills de är 65 år. Bland akademikerna i Saco tror bara 14 procent att de inte orkar arbeta till 65-årsdagen. Och förklaringen till att det är så är högst rimliga. Personer i “LO-yrken” har i regel jobbat i över 40 år när de passerar 60-årsdagen. De har därtill ofta haft fysiskt tunga arbetsuppgifter; varit undersköterskor i vården, byggnadsarbetare, plåtslagare, stålverksarbetare etc etc.

Trots att olika tekniska hjälpmedel gjort många arbetsuppgifter lite lättare så finns ännu många tunga och påfrestande arbetsmiljöer kvar i arbetslivet. Dessutom har snåla bemanningsplaner och ökad press på personalen gjort att tempot att utföra arbetsmoment har ökat över tid. Det har sammantaget gjort att “LO-yrken” fortsatt är fortsatt påfrestande slitsamma men delvis så av lite andra orsaker än de tidigare varit.

Personer med hög utbildning börjar oftast inte arbeta förrän de är runt 25 år, vissa ännu senare 65 år ålder, alltså dagens pensionsålder. Även om en del jobb som högutbildade har också har sina påfrestningar är deras förutsättningar ändå bättre att klara av att arbeta fram till dess att de blir 65, 67 eller, rent av,
tills de fyller 70 år. Många personer som har yrken som kräver hög utbildning trivs med sitt yrke. De vill i högre grad än andra också arbeta tills 67- eller 70-årsåldern. Och det är väl bra.

Men problemet är att just de personerna inte kan tillåtas vara normen för var pensionsåldern ska sättas. Då blir det rejält fel för de flesta. Som redovisningen i DN visar skulle mycket vara vunnet i ekonomisk avseende för Sverige om fler kunde/orkade arbeta ens tills att de blir 65 år. Detta förutsätter då att goda – bättre än dagens - arbetsmiljöer gör det möjligt för dem att göra så. Men så är ännu icke fallet i dagens arbetsliv. Här återstår mycket att göra innan vi är där!

Ett pensionssystem där samma ersättning i pension betalas ut oavsett om man går i pension vid 63 år eller vid 67 år vore på många sätt rimligt med tanke på hur stora orättvisor som finns i dagens arbetsliv. En annan sak är sedan att just det är svårt att nå politisk enighet om.
För ett sådant system skulle förutsätta att man fick i stort sett full pension från 63 års ålder och att det inte skulle ge någon högre pension även om man jobbar tre till i vissa fall fem år också efter 65-årsdagen. Då skulle en sådan lösning som helhet kunna “gå ihop” ekonomiskt hyggligt bra.

Sedan är det ju ändå så att det redan i dag finns regler som gör det attraktivt skattemässigt att jobba efter 65 år, upp till 70 års ålder. Den moroten skulle kunna utökas, men helt klart är att det i så fall främst gynnar högutbildade och högavlönade personer eftersom de oftast har bäst förutsättningar att jobba också i högre år än andra grupper i samhället.

Men i vilket fall som helst vore det nog att föredra att det här med vad som är en rimlig pensionsålder mera kunde utgå från realiteterna och mindre bygga på önsketänkande och teoretiska modeller med blott begränsade kontakter med verkligheten nu och inom den närmast överblickbara framtiden.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Mediedrevet som sket sig - men vilka blir lärdomarna nu?

Observerat och värderat om mediedrevet mot Juholt sket sig:

Noterar apropå den senaste veckans gigantiska mediedrev i Sverige kring S-partiledaren Håkan Juholt sket sig. Nu – efter två avgörande besked fredagen den 14 oktober - har media svårt att ordna anletsdragen, än mindre att erkänna att det i många fall kokat soppa på en spik.

Fakta är däremot:Håkan Juholt sitter kvar med ett enigt S-parti-VU bakom sig. Alla “förstå-sig-påare” och andra som kraxat om att nu måste Juholt avgå, tvingades svälja förtreten att de högg i sten när beskedet kom fredagen den 14 oktober. De hade ju under en veckas tid slagit fast på löpsedlarna att Juholt hade brutit mot regelverket om hyresbidrag från Riksdagen för dubbelt boende och tillskansat sig oberättigade förmåner, vilket blev startskottet för årets största drev hittills i Sverige i år.

Men nu visade det sig att det inte fanns några regler, ingen blankett med plats för sambokryss, bara en massa underförstådd, oskriven praxis som också de var långt ifrån glasklara.

Den regel som Juholt ska ha brutit emot om ”halva hyran vid ett samboende” i en av riksdagen betald övernattningsbostad formulerades först den 10 oktober när den helt plötsligt och som av en händelse dök upp på riksdagens hemsida.

Kvar av den här hysteriskt uppblåsta historien är att Expressen hittat två felaktigt ifyllda reseräkningar, vilket i sammanhanget är en “småsak”. Bland totalt sett kanske tusen reseräkningar. Lätt att slarva, minnas fel eller blanda ihop då, kan tyckas.

En helt annan sedan att Håkan Juholt ändå – med sin rejält goda lön och så – kunde/borde förstått det kloka i att pysta in halva hyran själv för sambons del. Alternativt kunde ju Riksdagsförvaltningens tjänsteman – när han/hon fick en kopia på aktuell hyresavi med båda namnen på avin – själv ha åtgärdat det hela och bara betalat ut halva hyra i bidrag. Sedan bara skickat Juholt ett internt mejl om saken. Särskilt som de på förvaltningen (oproffisigt i överkant) tydligen var de enda som kände till de informella regelverket som de aldrig brytt sig om att skriva ut på papper eller ens på förvaltningens hemsida! Förrän just den 10 oktober. Men nån som sett någon chefsperson på Riksdagsförvalningen blivit uthängd i media för det är klantiga beteendet? Nä men det är väl roligare att i stället ge sig på Juholt för att han inte förstått nåt som varken blankett, skrivna riktlinjer eller hemsidan gav besked om. Men den här mediecirkusen har snurrar en vecka nu bortom alla rimliga proportioner!

Logiskt då att den åklagare som undersökt saken rättsligt fredagen den 14 oktober också lade ner målet. Han konstaterade bara – i sin utredning – att Riksdagsförvaltningen saknade ett skrivet regelverk på området och att Juholt saknade uppsåt och att han handlat i god tro.

En annan sida i det här som nu allt mera kommit i förgrunden är att det här med “Juholt-saken” visat sig handla om att massmedierna i sin jakt för att få ett 16-taggars villebråd fällt låtit sig utnyttjas av Juholts fiender i partiet och andra, som anonymt spridit felaktiga uppgifter och fällor riggade av ”nyliberalt orienterade högersocialdemokrater i Stockholms län” (citat från den granskande journalisten Daniel Suhonen i en artikel i Svenska dagbladet häromdagen),personer som aldrig velat eller kunnat acceptera att Juholt blev vald som ny S-partiledare på s-kongressen i våras. De såg väl nu chansen att försöka få bort honom och i stället ersätta honom med en av sina egna kandidater. Ett försök som nu dock visat sig bli ett misslyckande – åtminstone för den närmast överblickbara tiden.

Massmedierna har i vilket fall som helst aningslöst spelat med, och där en anklagelse omedelbart utan eller med bristfällig källkontroll upphöjs till en dom och med krav på att straffet sedan omedelbart ska utmätas. Juholt måste bort. Men drevet sket sig. En rejäl dos av självprövning och mindre naivitet skulle inte skada, och särskilt så i kvällspressen men tyvärr även i Sveriges Televisions nyhetssändningar i Rapport och TV-Aktuellt. Men jag befarar att det här nog snabbt glöms bort när nästa och nästnästa mediedrev ska sjösättas.

Kvar står nu - när Juholt blir kvar som S-ledare och åklagaren lagt ner sin förundersökning - bilden av ett sargat socialdemokrati (= Sveriges mesta maktparti) som sönderfallit i falangstrider, kotterier, baktaleri och där somliga gärna hugger varandra i ryggen. Ett parti – fortfarande störst i landet - som verkar ha en total brist på partidisciplin och partilojalitet. Tragiskt med tanke på vad det under årtionden betytt för framväxten av det moderna Sverige och det välfärdsbygge som stått modell för många andra länder i omvärlden.

S-ledaren Håkan Juholt – icke hemmahörande i Stockholm utan med rötter i småländska Oskarshamn – har nog varit lite aningslös och inte förstått vilka fiender han haft bland alla ögontjänarna i Stockholm – och då även internt i partiet. I en del fall så även på det interna riksdagskansli som han fått ärva av sin företrädare och nu även fått erfara att han ens kunnat förlita sig på med någon högre grad av säkerhet.

Sannolikt har Juholt nu den hårda vägen fått lära sig ett och annat av den senaste tidens turbulenta händelser. Nu – efter de besked som kommit – får han nu därtill chansen att visa att han ändå kan vara rätt man att få partiet på rätt köl och att gå i takt igen. Kärnfrågan är dock: Går det att rädda detta skadeskjutna parti från fortsatt marginalisering? Orkar han göra det? Och har han – och förmår han skaffa – en tillräckligt bra omgivning så att den uppgiften ska visa sig möjlig att gå i land med? Och förmår han och S vinna nästa riksdagsval hösten 2014? Återstår att se.

En sak borde Håkan Juholt dock ha förstått nu: S-partiet måste ge honom några bra hjälpredor och skaffa fram litet kompetentare rådgivare som därtill också kan och förstår sig på det politiska spelet. Juholt är en folktalare av rang. Men vad hjälper det om “infrastrukturen” runt honom är bristfällig, då får han ändå stora problem med att återvinna nu tappat förtroende för honom och hans parti – och därmed att kunna gå iland med uppgiften att vinna nästa riksdagsval. Risken för att det blir tolv i stället för åtta år med Reinfeldt är då alternativet här.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. För övrigt tycker jag att Juholt borde allvarligt överväga att stämma den ansvarige utgivaren på Aftonbladet för förtalsskadlig publicitet och då kräva ett rejält skadestånd. Detta skänker han sedan skänker antingen till en fond för utbildning i källkritik för ansvariga utgivare/redaktionschefer eller något liknande. Torbjörn Fälldin gjorde så på sin tid.