Thursday, March 11, 2021

USAs kongress har nu godkänt Bidens rekordstora ekonomiska stödpaket

Efter maratonförhandlingar har USA:s president Joe Bidens jättelika, ekonomiska stimulanspaket, värt 1 900 miljarder dollar, fått grönt ljus av USA:s kongress. Men inte en enda republikansk ledamot i kongressen första stimulanspaketet. Motsatsen gällde däremot när deras president Trump härom året drev igenom lika stort skattesänkningspaket (1 900 miljarder dollar), och som huvudsakligen gick de välbeställda i samhället. Kristallklart tydligt om skiljelinjen mellan när republikanerna styr och när demokraterna styr i USA. President Biden kommer att underteckna detta paket med tydlig fördelningspolitisk profil fredagen den 12 mars, enligt Vita husets pressekreterare Jen Psaki. sidenten att skriva under på fredag, säger Vita husets pressekreterare Jen Psaki på onsdagskvällen (svensk tid). Paketet ”Den amerikanska räddningsplanen” innebär att hundratals miljoner amerikaner kan se fram emot hjälpcheckar på upp till 12 000 kronor. Men stimulanspaketet gick igenom i senaten med vissa justeringar först efter en lång debatt och med minsta möjliga marginal eftersom bara demokraterna röstade för och vice president Kamala Harris utslagsröst för stödpaketet. – Det här är en beaktansvärd, historisk, transformerande lagstiftning, som går väldigt långt för att krossa viruset och lösa vår ekonomiska kris, sade representanthusets talman, demokraten Nancy Pelosi, efter att stödpaketet gått igenom. Men ingen höd minimilön finns med i paketet Direktutbetalningarna på max 1 400 dollar (motsvarande cirka 12 000 sv kronor) kommer att nå nästan alla amerikaner. Personer som har en årsinkomst på 75 000 dollar eller lägre får det fulla beloppet (checken) och sedan trappas det ner. Den som tjänar över 100 000 dollar om året får ingen stimulanscheck. Utöver detta direktstöd till amerikanarna innehåller paketet även arbetslöshetsunderstöd, satsningar på vaccin och smittspårning samt stöd till delstater och småföretagare. Hjälp till skolor, så att de ska kunna öppna covid-säkert, samt skattelättnader för barnfamiljer som påminner om det svenska barnbidraget finns också med. Det sista är intressant och innebär att Biden och demokraterna omvandlar det tidigare krångliga skatteavdraget för barnfamiljer till ett rakare och direkt utbetalning, dvs ett barnbidrag. Och det är en epokgörande stor förändring som knappast alls har observerats av svenska och nordiska medier. bland annat. Men tråkigt nog för Biden och den amerikanska fackföreningsrörelsen så tvingades demokraterna att i senaten ge upp en höjning av den federala minimilönen till 15 dollar i timmen. Det var även några demokratiska ledamöter emot så den önskvärda höjningen tvingades Biden och demokraterna släppa för att få igenom stödpaketet i senaten. Ledande ekonomer som Harvard-professor Jason Furman – tidigare chef för Obamas ekonomiska råd under hans Vita huset-år – och andra progressiva ekonomer bedömer paketet som väldigt ambitiöst. Stödpaketet kommer, menar de, att påskynda den ekonomiska återhämtningen så att amerikanska ekonomin en bit in i 2022 kommer att vara tillbaka i en v-formad kurva uppåt. För Europas länder kommer det att ta längre tid, bl a för att dessa europeiska länder inte har stimulerat sina ekonomier lika mycket som USA och för att det tar längre tid med covid-vaccineringarna. Robert Björkenwall (Publicerad i Arbetarbladet 12/3 m fl)

Sunday, February 14, 2021

Andra rättsrätten slutförd men inget är över för Trump ännu

Som väntat lyckades demokraterna inte - trots skicklig åklagarinsats - samla ihop nödvändiga 17 republikanska senatorer för att fälla Trump i den andra riksrättegpngen 13-14 februari. Bara 7 republikanska senatorer orkade/vågade gå med de 50 demokratiska senatorerna och fälla Trump. Trots att många fler egentligen insåg att en fällning egentligen var motiverad. Ändå var det rätt för framtiden. Detta visade t ex även republikanernas senatsledare Mitch McConnell som sade så här efteråt: "Anyone who decries his awful behavior is accused of insulting millions of voters -- that's an absurd deflection," McConnell says. "Seventy-four million Americans did not invade the Capitol." ” ”Trump är fortfarande ansvarig för allt han gjorde under sitt ämbete. Han har inte kommit undan något ännu. Vi har ett straffrättsligt system i det här landet. Vi har civilrättsliga mål. Och expresidenter är inte immuna mot ansvarskrävanden i någon av dem”, säger McConnell. McConnell anser med andra att Trump är skyldig till stormningen av kongressen. Han menar också att han nu kan åtalas för det som privatperson i Washington DC. Även om han röstade emot i senaten. Och för skattebrott också i bl a NY och i Georgia för sitt försök att upphäva valresultatet där. För även att Trump friades av senaten i riksrätten oroar han sig nu för ett federalt åtal gällande stormningen av Kapitolium den sjätte januari. – Han oroar sig för det, säger en källa nära Trump till CNN. Talet efteråt från den rutinerade och inte sällan rätt maktcyniske, republikanske senatsledaren nu efter utfallet i riksrätten var nog ett sätt för Mich McConnell att rida båda hästarna samtidigt in i framtiden. Detta att både ta avstånd och skapa distans till den skandalstämplade röstmagnaten Trump och samtidigt bädda för att republikanerna i nästa mellanval 2022 ska hålla ihop så pass att de förmår återta makten i kongressen, där hela representanthuset och en tredjedel av senaten står på omval. Men skulle republikanska partiet spricka eller att många trumpister då struntar i att rösta 2022 så klarar republikanerna inte den målsättningen att göra livet surare för president Biden om två år med en kongressmajoritet emot sig. Men hur som helst bekräftar utfallet i senatens riksrätt ändå i stort McConnells beskrivning efteråt av Trumps uppviglande roll den 6 januari och även att demokraterna och deras mycket skickliga åtalares fastnaglade av Trumps avgörande roll när mobben stormade Capitolum – och hur nära de var att fånga in vice president Pence och talman Pelosi. Där gjorde demokraterna en historiskt viktig insats, oaktat att man inte fick mer en 7 republikanska senatorer med sig. Och allt detta skedde på bästa sändningstid i medierna i USA. Demokratin är en skör planta - och det gäller absolut i USA, på många håll i Europa och inte heller här hemma i Sverige kan den tas för given! Robert Björkenvall,robert.eg.outlook.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 15/2, Sydöstran m fl)

Tuesday, December 22, 2020

Arbetsrättet, politiken, parterna - och kollektivavtalet som vinnare

Den nyligen på svensk arbetsmarknad träffade uppgörelsen mellan Svenskt näringsliv, SN, tjänstemannakartellen PTK och IF Metall och Kommunal finns det skäl att analysera närmare. Detta bl a för att media både underrapporterat och inte riktigt förstått varför det gick som det gjorde. Främst för att det låg i arbetsgivarnas, SN, och PTKs absoluta intresse värnare av kollektivavtalsmodellen mot politisk klåfingrighet att bredda den ursprungliga SN-PTK-uppgörelsen och även få tjänstemannafacket Unionens fackliga kompis IF Metall med i uppgörelsen. Och IF Metall ville då i sin tur ha med det största LO-förbundet med så att de inte var ensamma på LO-sidan med i den nu träffa om arbetsrätten, vidareutbildningen och a-kassan. Med båda dessa stora LO-förbund med så ökade också legitimiteten i att kollektivet var och är bästa metoden att reglera de här på, inte genom lagstiftning. Lagstiftning har ju varit Centerns och Liberalernas väg att leverera en politisk beställning som flera arbetsgivare inom SN ville ha men där dessa ”politiska aktivister” inom SN hellre ville ha än en kollektivavtalad lösning mellan parterna på arbetsmarknaden. Och just det här med kollektivavtal ”råkade” även regeringen Löfvens önskescenario så ett visst tryck därifrån bidrog säkert till att det också blev så. Men viktigt att veta här är att det fanns och finns starka röster inom SN som föredrog en renodlad lagreglering men den sidan förlorade mot förhandlingschefen m fl i SN som vill slå vakt om kollektivavtalsmodellen. Och för att öka trovärdigheten i det vägvalet så bjöd SN och PTK till lite så att IF Metall - redan halvt inne – men även stora, viktiga Kommunal med - och därmed mer än halva LO. Och tids nog skulle jag tro att ytterligare några fler förbund ansluter sig. Ett strategiskt vägval låg nog bakom hela den här processen. Och tjänstemännen i Unionen vill ha IF Metall med i uppgörelsen (är kanske ihop om 5-6 år) och IF Metall ville inte gå in ensam utan sällskap av stora Kommunal. Och när sedan Kommunal med IF Metalls stöd lyckades få till viktiga kompletterande förbättringar såsom att begränsa arbetsgivarnas möjligheter att korta arbetstiden genom hyvling och visstidare med tillfälliga anställningar ska övergå till fast efter 12 månader i stället för 24 månader. Med dessa förbättringar kunde Kommunal också gå med i LAS-avtalet. Med det här nu uppnådda avtalet räddades i praktiken tanken om fortsatta kollektivavtalade lösningar för överblickbar tid. Förlorare är Centern och Liberalerna (som politiska budbärare) och aktivistiska arbetsgivare som velat överge kollektivavtalet som lösning och i stället satsa på politiskt beställda lagar utformade enligt deras skräddarsydda syften. Tyvärr är det många som inte riktigt förstår hur avgörande det här var - också för kollektivavtalets anhängare (förhandlingschefens linje i SN och facken). Journalisterna som rapporterat har inte förstått det och underrapporterat om just detta och i stället fokuserat på LO-splittringen! (Detta senare kommer att lösa sig - tids nog.) Men en sån som Mats Knutson kommenterar i TV-Aktuellt att Annie Lööf, Centern har vunnit så är han helt fel ute. Men förstår han ens frågan? Knappast just intet om partsrelationer och hur parterna vill reglera villkoren på arbetsmarknaden. Han och vissa andra i politiska kommentariatet agerar som nykära elever på Dramatiska institutet - registrerar med stora ögon vad som händer - men fattar inte vad som egentligen sker! Nu följer hur som helst en period med tre interna snabbutredningar (klara senast 15 maj) av utredning och beredning i regeringskansliet kring de lagstiftningar – Lagen om anställningsskydd, Las, a-kassan och offentligt studiestöd till kompetensutveckling – som krävs utifrån nu träffade kollektivavtalen. Medel för vidareutbildning och kompetensutveckling är då viktigt att ta fram för att hela kedjan ska fungera fullgott. Fram emot sommaren 2021 bör vi kunna veta lite mer om hur allt det här landar. Sammantaget kommer det här att bli en stor förändring och lite nytänkande på svensk arbetsmarknad under kommande år. Men kollektivavtalet har nu för överskådlig tid tryggats som väg att reglera villkoren på arbetsmarknaden i vid mening. Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com) (publicerad i bl a Arbetarbladet i Helsingfors 13/12-20, Dagens Arena 14/12, Folkbladet 21/12, Sydöstran 17/1-21 m fl)

Sunday, September 27, 2020

Kan Bidens "brokiga" väljarbas besegra Trump den 3 november?

Nästan samtidigt som Donald Trumps tidigare kampanjstrateg och rådgivare Steve Bannon häktades för förskingring så accepterade Joe Biden nomineringen som Demokraternas presidentkandidat. Hans tal till nationen präglades av hopp och kamp mot mörkret och för för ”USAs själ”. Kärleken är mäktigare än hat. Hopp mäktigare än rädsla. Ljuset mäktigare än mörkret, sade Biden. Och ansåg också att USA nu är redo att bli den generation som slutligen eliminerar rasismen från nationen. Trump har ”misslyckats med det mest grundläggande uppdraget i sitt jobb. Att skydda oss” och riktade hårt kritik mot den valhänta och svajiga hantering av corona-pandemin som dödat över 200 000 amerikaner och gör att nu är över 38 miljoner fler arbetslösa på kort tid. Ett av många exempel på hur brett och brokigt Demokraterna bakom Joe Biden nu är att såväl vänsterinriktade lingvistikprofessorn Noam Chomsky som miljardärerna Michael Blomberg och Warren Buffett , liksom den tidigare kampanjchefen Schmidt för den avlidne republikanske senatorn John McCain står bakom Biden i presidentvalet. Ett annat exempel på samma anti-Trump- och pro-Biden-opinion var när 70 republikanska generaler och f d FBI- och CIA-chefer gick ut i ett gemensamt upprop för Biden. Ett mått på hur brokigt och brett stödet nu är för att Biden och för att göra Trump till en mandatperiods-president den 3 november. Och varför Biden med Kamala Harris som partner just nu har dubbelt så stort opinionsöverläge över Trump, jämfört med vad Hillary Clinton hade vid motsvarande tidpunkt 2016. Om det räcker för att besegra Trump den 3 november? Troligen, men inte helt säkert. Trumps väljare är visserligen en minoritet men en högljudd och aggressiv sådan – och de går och röstar i högre grad än vad Demokraternas väljare tenderar att göra. Valdeltagandet når ytterst sällan över 60 procent i USA och erfarenheten visar att en aktiv och välorganiserad minoritet tämligen ofta lyckas besegra en mera ljum och mindre aktiv majoritet. Och det särskilt om Trumplägret lyckas – med den högste US Post-chefens pro-Trumpvänliga stöd – begränsa möjligheterna till post- och förhandsröstning. Något som i kombination med radikalt färre vallokaler i vissa republikanskt styrda delstater kan ge ett lägre valdeltagande bland afroamerikaner och latinoväljare och missgynna Biden. Särskilt som betydligt fler demokratröstande väljare än republikanska förväntas förhands- och poströsta. Lyckas inte Biden och hans vice Kamala Harris uppbåda tillräcklig entusiasm och kampvilja som bryter udden av vissa väljargruppers likgiltighet och skepsis så att de verkligen också går och röstar så finns risken att Trump, trots opinionsunderläget, ändå knappt skulle kunna bli knappt omvald med sin högljudda med aktiv väljarminoritet i ryggen. Detta om han vinner i nyckeldelstater som Wisconsin, Pennsylvania och Michigan eller Florida (med dess 39 elektorer) och nå över 270 elektorer som krävs för seger. Bidenlägret är medvetna om detta och vikten av mer entusiasm och mobilisering än vad Clinton förmådde 2016. Just nu leder Biden i alla dessa nyckeldelstater och har även god chans att ta hem McCains delstat Arizona och göra ett jämt val även i Texas. Men då gäller det att hålla i hela vägen nu i höst. Formulera ett budskap och program om rättvisa, antirasism, empati och framtidsbyggande som lockar och bär också ut till de mera ljumma och skeptiska väljargrupperna. Allt från reformhungriga radikaler, hyggliga medelklassväljare och till Trumpkritiska republikaner. Skattepolitiken är en tydlig skiljelinje mot Trumps ”ekonomiska kvacksalveri” (sagt av George W Bush egen rådgivare G. Mankiw) med dess extrema gynnande av storbolag och superrika. Mot det står Bidens krav på höjda bolagsskatter och höjd federal inkomstskatt för de med höga inkomster. Både Biden och Harris har också uttalat sig positivt om en finansiell transaktionsskatt (EU också inne på det). Höjda minimilöner och bättre villkor att organisera sig fackligt ingår också i Bidens program. Och i Roosevelts anda har Biden också talat om behovet av storsatsningar på offentliga investeringar, ökade forskningsanslag och olika klimatåtgärder (elektrifierade transporter m m) och att USA ska tillbaka till Parisklimat-avtalet som Trump har dragit sig ur. Biden vill också bygga allianser internationellt med EU m fl för att den vägen möta Kinas växande maktanspråk samt vara en aktiv part inom Världshandelsorganisationen. - Om ni ger mig förtroendet att leda er kommer jag att förvalta det. Och om hur han blir som president och USA:s nya överbefälhavare sade Biden. – Tiden för daltande med diktatorer är över! Och ”jag kommer inte heller acceptera utländsk inblandning i vår viktigaste demokratiska handling, att rösta”. På Bidens kampanjbuss står det: ”våra bästa dagar ligger fortfarande framför oss”. Men för Biden och Harris handlar det nu om en hård match för att övervinna ljumma väljargruppers skepsis, visa att demokratins försvarare inte kan vara mjuka utan hårda och bestämda – om Trump också ska få respass efter fyra usla maktår i Vita huset. Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com) Anm: Också 33 senatsplatser ska den 3 november, varav 21 idag är republikanska och av de 10 mest sannolika att förloras är 8 reublikanska. Så med lite tur kan såväl Vita huset, senaten och representanthuset få en demokratiska majoritet den 3 november. Och det vore bra för såväl en majoritet av det amerikanska folket som världen i stort.

Thursday, November 14, 2019

Hur ska Socialdemokraterna rusta för framtiden

I socialdemokratins historia och tradition har partisekreteraren haft en central roll. Nämligen att löpande leda partiet oavsett om det har regeringsmakten eller inte. Partiet ska vara en balanserande faktor, organisatoriskt och ideologiskt, tryggt borta från regeringsmakten. Från Gustav Möller, Sven Aspling och Sten Andersson finns en obruten linje. Regeringsmakten är till låns och kan förloras, men partiets roll är vidare och måste bestå och förbli stark. Där har partisekreteraren stått som garant för socialdemokratins idé och värderingar och för att debatten i partiet hålls levande. Men hur är det med den saken nu? När partiets nu sittande partisekreterare Lena Rådström–Baastad från Örebro tillsattes var argumentet att hon ansågs vara en valvinnare. Men det kom till korta i det för S svaga valet 2018. Och nu – när opinionssiffrorna är faller mer för S - och hon intervjuas i radions studio ett (29/10) så inleder hon varje svar med ”jag tror” och fortsatte sedan utan tydliga besked om politiken. Vaddå tror? I stället för att prata runt borde hon som partisekreterare ärligt erkänna - ja, januariavtalet har kostat väljare för oss som parti. Det behöver inte betyda krav på att avtalet ska brytas, men partisekreterarens roll är inte att vara regeringens talande docka utan att långsiktigt värna partiets själ och vad partiet vill. Inte med nödvändighet försvara vad man i regeringskompromissandet tvingas göra som bundna av januariavtalet med C och L. För partisekreteraren borde huvuduppgiften däremot vara att rusta partiet för framtiden; öka chanserna att vinna kommande val. Vinna kampen om det strategiskt viktiga problemformuleringsprivilegiet och politiska dagordningen. Sedan 2010 har det blivit allt sämre med en allt mera tun och blodfattig partiorganisation. När vi nu snart går in i 2020 är läget inte bra. Partiet mår kort sagt inte bra och den frånvarande partisekreteraren verkar inte vara uppdraget vuxen att värna och rusta partiet för att klara en allt tuffare politisk motvind. LO-utredaren Marika Lindgren Åsbrink har rätt vad gäller behovet av en ny partiorganisation för att socialdemokraternas och inte bara den av januariavtalet bakbundna regeringens röst ska höras i debatten. Allt fler socialdemokrater lyfter fram behovet av att partiet ska träda fram och tala med en egen tydlig röst när regeringens politik till stora delar inte kommer att vara socialdemokratisk. Idag saknas den rösten. Om socialdemokraterna ska kunna återvinna sin ställning som den trovärdiga omformaren av samhället och försvararen av ett jämlikt och väl fungerande välfärdssamhälle krävs en tydlig och vass partisekreterare med förmåga att och gå i täten, lyssna på partiet och visa vägen - en partisekreterare väl förankrad i hela landet, frimodigt självständig också visavi regeringen och dess olika statsråd. I den rollen ingår inte minst att stimulera partiet och dess medlemmar och tydligt visa att de har rätt att oberoende av vad regeringen kan göra vara i opposition mot en allt ojämlikare verklighet. Partisekreterarens idag kanske viktigaste roll är att stimulera till det breda samtalet med målet att i dagens verklighet försöka ge svar på den klassiska frågan “Vad vilja socialdemokraterna”. Den dialogen saknas idag men är en nödvändighet om framtida val alls ska kunna vinnas! Ansvaret för den ligger tung hos partisekreteraren. Det blir minst sagt knepigt att försvara januariöverenskommelsen, mittensamverkan och fortsatt regerande utan att samtidigt ha en kraftfull egen politik, rent av omöjligt om valet 2022 ska klaras hyfsat bra. Arbetarrörelsen är inget - och får heller inte bli ett - verktyg för att administrera det bestående samhället. Vad som nu behövs är en politisk vision som betyder något konkret för folkflertalets framtid. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland och Arbetarbladet 6/10 m fl)

Monday, May 13, 2019

Bättre odds än på länge att Trump ersätts av en demokrat i Vita huset 2020

På Manhattan nära Central park står jag och pratar med Pete och hans kompis som håller på att laga en gasläcka. Han tjänar 41 dollar i timmen (ca 410 kr/tim), har 40 timmars arbetsvecka och med jourjobb ibland och då blir ersättningen 610 dollar/tim (ca 610 kr/tim), är som andra i samma jobb kollektivavtal med “fullt försäkringsskydd” och är,givetvis, fackligt organiserad. Och är det för oss som jobbar i New York city, säger Pete. Typiskt nog har The Museum of the City of New York på femte Avenyn just nu i maj en alldeles utmärkt utställning om fackföreningsrörelsen, som var fint upplagt och väl värd ett besök. I Stadsfullmäktige i NY är 47 av 50 förtroendevalda demokrater så Big apple är nästan så fjärran från Trumpland som man kan komma i USA. Samma sak gäller för övrigt USAs folkrikaste delstat Kalifornien. Det är däremot hemmaplan för Joe Biden, Bernie Sanders, Elisabeth Warren och andra demokrater som nu slåss om att bli demokraternas utmanare i nästa års presidentval mot republikanernas Donald Trump. Har de – oavsett vem – då någon chans mot Trump? Kan de vinna i viktiga delstater som rostbältets Pennsylvania, Wisconisin, Michigan och soliga vågmästardelstaten Florida? Också med tanke på hur stark den amerikanska ekonomin – med sjunkande arbetslöshet och växande antal nya jobb – borde det väl inte vara möjligt att besegra en sittande president som Trump. En faktor, bland flera, som talar för att det ändå är möjligt är att Trumps “gudfaderliv” kan bädda för demokraterna, säger även annars så Trumpvänliga Fox News i en analys. Ingen, inte ens presidenten står över lagen. Den mera balanserade CNN är inne på samma linje och menar att det faktum att presidenten medveten systematiskt mobbar allt och alla som är emot honom. Hans extremt polariserande budskap – också utrikespolitiskt via sina “torpeder” urikesminister Pompeo och den högaktige säkerhetspolitiske rådgivaren John Bolton är ett riskabelt vågspel som Trump till slut kan få betala för i kommande val. Denna mobbing och smutskastning av alla som är tveksamma eller klart kritiska till Trumps många utspel och där han i sin “gudfaderupphöjdhet” inte förstår att inte ens en president står över lagen kommer att till slut gynna demokraterna, anser Fox News. Robert Muellers omfattande utredning om Trump och hans kampanjteam kommer att bli utmärkt ammunition för den demokrat – just nu mest sannolikt f d vice president Joe Biden - som till slut blir demokraternas presidentkandidat att i valrörelsen köra en kampanj om att ena, inte dela, USA och och att vilja ha ett skandalfritt Vita huset. Och ett Vita hus som respekterar den folkvalda kongressen som en likvärdig part med presidenten och för lag och ordning – i motsats till Trumps föraktfulla och mobbande syn. Det borde, menar Fox News liksom CNN m fl, kunna räcka för att tillräckligt många “Trumpdemokrater” i Pennsylvania, Florida m fl överger Trump och i stället röstar på demokraterna i presentvalet i november 2020. Här finns – oavsett oenighet i sakfrågor som sjukförsäkring för alla, högre minimilöner och högre skatter för de rika etc – mellan olika demokratiska kandidater ändå skapa en tillräckligt bred enighet bland unga, pensionärer, medelklassen, moderata och mera progressiva liberaler som lyfter den bäst skickade demokraten med det bredaste stödet in i Vita huset nästa år. Och just nu är det Joe Biden – men kan också bli någon annan – som med sitt dubbelt så stora opinionsstöd jämfört med näst starkaste och mera vänsterinriktade Bernie Sanders som ligger bäst till för att finna också vågmästardelstater (Pennsylvania, Wisconsin m fl) som i förra valet knappt gick till Trump. Och det särskilt som Biden är tämligen populär i också arbetarväljarkretsar, har många fackligas stöd och bland afroamerikaner, vilket framgick när han nyligen framträdde i stålindustrin Pittsburgh i Pennsylvania. Också ekonomipristagaren, professor Paul Krugman – även med vissa reservationer – har i krönikor i NYTimes utvecklat sin syn på varför demokraterna nu har en större chans än på länge att nästa år ta tillbaka Vita huset från den slirige och ständigt fake news-twittrande Trump. Förutsatt att de rätt sköter sina kort och har en tydligt reformagenda i valet. Men enligt Krugman behöver Biden – om det blir han, gärna med Kamel från Kalifornien som vice – frigöra sig lite från Obama-arvet och han en tydligare egen agenda för att lyckas fullt ut. Bland folket på gatan i storstaden råder det dock ingen tvekan om hur djupt impopulär Trump är. Men stödet behöver vara tillräckligt starkt också på andra håll om demokraterna ska lyckas höste 2020 att göra sig av med en president som skämt ut landet och solkat ner Vita huset-ämbetet. Oddsen för det är dock bättre nu än på mycket länge. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (publicerad i bl a Arbetarbladet15/5-19, Vasabladet 25/5, Piteå-tidningen 12/6-19, Värmlands Folkblad 11/8-19, Västerbottens Folkblad 10/6-19, Vimmerby tidning 29/8-19 m fl)

Tuesday, February 05, 2019

Nordisk socialdemokrati – största parti i alla nordiska länder utom Island

Enligt färska opinionsmätningar från slutet av januari är Socialdemokraterna större än sina konservativa, borgerliga konkurrenter i samtliga nordiska länder utom Island. Både S–ledaren Mette Frederiksen i Danmark med opinionsstöd på 26,8 procent och SDP-ledaren Antti Rinne i Finland har mycket goda utgångslägen inför de val som väntar i våra nordiska grannländerna i år. I Finland är nästa riksdagsval den 14 april och där är de finska socialdemokraterna, SDP, det senaste året stadigt legat på första platsen och samlar nu i januari fortsatt runt 21 procent i stöd mot 19,6 procent för näst största partiet, Samlingspartiet (ingår nu i en borgerlig Center-ledd regering). Troligen klarar SDP och partiledaren Rinne att behålla detta överläge och skulle därmed på valdagen bli den som i egenskap av största parti får uppdraget att forma en ny SDP-ledd koalitionsregering med sannolikt De gröna, Vänsterförbundet, Sv folkpartiet och något av de stora borgerliga partierna Samlingspartiet eller just nu minskande Centerpartiet, lett av impopulära statsministern Sippilä. Han avgår troligen som C-ledare om partiets valnederlag blir stort. En del av det förväntade tappade C-rösterna kan dock gå till populistiska SannFin som mycket väl kan göra ett bättre val i april än som opinionssiffrorna nu antyder. Men SDP och dess ledare Rinne (oturligt drabbad av sjukhussjuka vid årsskiftet) bör ändå klara av att bli största parti i valet i april. Går det som det nu ser ut under 2019 kan Sveriges statsminister Stefan Löfven mycket väl snart ha sällskap av först Antti Rinne och sedan Mette Frederiksen - ytterligare två S-märkta statsministerkollegor - på EU:s toppmöten i Bryssel i höst. Och det vore bra inte minst för försvaret och vakthållandet av den nordiska välfärdsmodellen visavi andra EU-länder. (Norge med lösligare EU-anknytning (EES-avtal) styrs ännu något år till av en Höyre-ledd borgerlig regering men där S-partiet AP stadigt är fortsatt största parti med runt 28 procent i opinionsstöd.) Idémässigt och praktiskt vore detta en klar tillgång med ytterligare två S-ledare vid beslutsbordet i Bryssel. Särskilt som den nordiska modellen – i hög grad just format av svensk och nordisk socialdemokrati – allt oftare åter lyfts fram som en ekonomisk och social förebild för övriga världen. Så även av progressiva demokrater i USA. En solidariskt uppbyggd skattepolitik som finansierar en välutbyggd välfärdspolitik – om också med vissa brister –, starka arbetsmarknadsparter som i kollektivavtal reglerar löntagarnas villkor och med en robust arbetsrätt i ryggen har tillsammans gjort de nordiska länderna både ekonomiskt, socialt och i livskvalitet till föredömen för andra. Därför är det heller ingen tillfällighet att de nordiska länderna ligger i topp som de bästa länderna att leva i - som en rad, årliga internationella jämförelser och livskvalitetindex visar. Bland de faktorer som lyfts fram om Sverige som ett mycket bra land att leva i framhålls att Sverige är bra för barn, att det är lätt att leva miljövänligt i Sverige och att de medborgerliga rättigheterna är starka. Och i det globala innovationsindexet ligger Sverige på en stark tredjeplats och i andra index placeras Sverige i topp som det land som har allra bäst rykte i hela världen. Värt att påminna om här är när de nordiska statsministrarna träffade Barack Obama i Vita Huset den 13 maj 2016. Då talade den dåvarande och nu så saknade amerikanska presidenten Obama med stor beundran om den nordiska modellen. Han framhöll också att det typiska nordiska samhället präglas av pålitlighet, jämställdhet, generositet, ansvarstagande och individuell lycka. Obamas maning till andra blev därför: ”Var mer som skandinaverna!”. Nästan generande fint sagt. Men i ett internationellt och globalt perspektiv bor vi – trots ting som borde vara ännu bättre – i Sverige och övriga norden i den bästa av världar. En helt annan sak är sedan att det finns en hel del övrigt att önska vad gäller t ex den på senare tid växande ojämlikheten, arbetslösheten som borde vara lägre och klyftorna mellan stad och land mindre än de är för tillfället i vårt i grunden ännu lyckliga hörn av världen. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 4/2 - https://demokraatti.fi/nordisk-socialdemokrati-storsta-parti-i-alla-nordiska-lander-utom-island -, Östra Småland 8/2 m fl)