Putins militärer har kört fast - kommer Ukraina att få ett fredsavtal i april?

Den ”befrielse” som Putin trodde snabbt skulle vara avklarad körde I stället redan efter en vecka fast. Dels för att förberedelserna och moralen i ryska armén inte alls var så bra som många trott. Men också för att ukrainarna genom skickligt försvarskrig bjud på ett långt starkare motstånd än förväntat. Så den ryska offensiven körde fast redan efter en vecka. Ändå påstår en allt mera desperat och arg Putin i nya tal till ryska folket att allt går ”enligt plan”. Trots att de ryska framgångarna är ytterst små och förlusterna stora. Men den som ändå - och några gör så - vågar ifrågasätta den ryska statspropagandan bestraffas hårt. I värsta fall med 15 års fängelse. Och onekligen fanns det länge många i väst som inte trodde att Ryssland skulle våga ge sig in i Ukraina. Den stora militära uppladdningen vid Ukrainas gräns - före inmarschen 24 februari - bedömdes av många som bara hotelser. Och kanske hade Putin själv trott att det skulle räcka med detta. Alltså att Ukraina skulle underkasta sig och ge efter för de mycket långtgående krav som Putin ställde på Ukraina. Något som vid ett genomförande skulle innebära att Ukraina blev ett nytt lydrike under despoten Putins Ryssland. Men så blev det inte. Och för att inte tappa ansiktet ansåg Putin att man måste slå till snabbt och hårt. Och med en förväntad snabb seger, något som ännu efter tre veckor inte fallit ut alls. Det var det första misstaget. Det andra kom när Ryssland fick en nästan enig världen emot sig, näst västländerna inom EU och Nato genomförde tuffa sanktioner (och halva ryska valutareserven fryst) mot den ryska ekonomin. Och kommer man nu heller att uppnå det Putin hade föresatt sig. Tvärtom kommer landet att förlora mycket av det man tidigare uppnått och ytterligare stärka ukrainarnas vilja att söka sin egen demokratiska väg i ett ökat samarbete med väst och EU. Precis motsatsen till vad Putin hoppats på. Det är den tredje strategiska felbedömningen. Ryssland med sin redan innan i förhållande till EU och i än högre grad i förhållande till länderna i NATO mycket begränsade ekonomi, har nu försatt sig i ett ännu kraftigare ekonomiskt men nu också militärt underläge. Särskilt när den ryska armén inte alls visat sig så stridsduglig som många trott. Och nu I stället tagit till folkrättsvidriga bombningar mot civilbefolkningen i Ukraina. Värst så I Mariupol. Sveriges tidigare statsminister Olof Palme höll ett klassiskt tal efter USA:s bombningar mot Hanoi julen 1972: ”Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka.” Hade han levt idag hade han nog lagt till ”Mariupol i mars 2022" på den listan nu! Läste i DN 17 mars en, enligt min mening, alldeles lysande artikel av historikern Peter Englund där han också ger ett viktigt historiskt perspektiv på invasionen i Ukraina. Han redovisar även mycket intressanta siffror som visar hur stort underläget är för Ryssland i förhållande till den omvärld som man nu har emot sig. Englund skriver att 2021 uppgick USA:s militärbudget till 754 miljarder dollar, lägg till detta EU-ländernas samlade militärbudgetar på cirka 200 miljarder och Storbritanniens på 76 miljarder, så blir det en totalsumma på 1 030 miljarder dollar. Den ryska militärbudgeten för samma år uppgick till 62 miljarder dollar. Och vad gäller samlad ekonomi var skillnaden ännu större. År 2020 hade USA och EU och Storbritannien en sammanlagd bruttonationalprodukt (BNP), uttryckt i dollar, på 38 952 miljarder, den ryska samma år var 1 483 miljarder. Nu ökar vapenleveranserna till Ukraina och samtidigt biter sanktionerna mot Ryssland slår allt hårdare. Rimligtvis borde Putin och hans bunkerklan inse att spelet är förlorat inom någon tid och att en överenskommelse om vapenvila och fred måste träffas. Till slut måste även detta brutala ryska anfalkskrig på Ukraina få ett slut, nu Putins förhoppningar har gått i stöpet. Trots att despotiska personer som Putin kan inte se sig själva som förlorare, lika lite som Trump i USA. Trump skyllde valförlusten på fusk, vad ska Putin skylla på? Ändå måste sannolikt även Putin - precis som Stalin på sin tid fick med Finland - snart göra upp med Ukrainas tuffa men samtidigt ödmjuka ledare Zelenskij och sluta fred. Och möjligen då vinna ett visserligen för Ukraina svårsmält men ändå ukrainskt erkännande av Krim som rysk jämte Luhansk och Donetsk. Har vi en sådan uppgörelse kanske under första veckan i april? Robert Björkenwall (robert.eg@outlook.com) (Publicerad i bl a Arbetarbladet 18/3, Sydöstran, Folkbladet m fl)

Mer kärnkraft löser inte energipriset för oss nu i Sverige

De extremt höga elpriser som vintern 2021/2022 drabbat Sverige gör det nödvändigt att få till stånd en snabb och långsiktigt hållbar förnyelse och utbyggnad av både elnät och elproduktion. Vi behöver få en massiv satsning på såväl nya effektivare ledningskablar som på våra förnybara energikällor – vind, sol och vattenkraft. Att som den borgerliga oppositionen med moderater, sverigedemokrater och liberaler vill, satsa på mer kärnkraft, löser inte problemet med elpriserna. Allra minst så i närtid. Till det som i vinter bidragit mest till att drivit upp elpriset är de höga elpriserna i andra delare av Europa. Genom de kablar som kopplar samman det svenska elnätet med Tyskland, Polen och Baltikum har Sverige blivit en del av den europeiska elmarknaden. Den ofta billigt producerad svenska elen har fått flöda till den som betalar bäst, dvs spotpriset på elbörsen på den sist levererade TW-en el. När priset på den naturgas och olja som driver kraftverken i Europa stigit så har det direkt påverkat elpriset (spotpriset på elen) också för de svenska konsumenterna. Att Sverige både exporterar och importerar el är inget nytt. Vi har i årtionden haft elutbyte med övriga Norden. Norge och Finland har kunnat importera el när de haft brist och omvänt exportera till oss när vi behövt stöd. Danmark har fått stöd till sin energiförsörjning med kabel från Skåne. Men det har varit ett relativt jämnt utbyte. De svenska elpriserna har kunnat hållas låga. Till skillnad från andra ”varor” kan el ännu inte lagras i någon större mängd. I varje ögonblick måste den energi som plockas ut från nätet täckas av en lika stor produktion. Ansvaret för att effektbalansen ska hållas ligger på statliga Svenska Kraftnät. De ska genom att i varje stund koppla samman nät och kraftverk se till att det finns tillräckligt med elkraft i alla delare av landet. De problem svensk elförsörjning brottas med i dag är inte brist på el utan att vi har ett ledningsnät som börjar nå sitt kapacitetstak. Ett normalår där vattenmagasinen fyllts på väl och vinden blåst bra får vi i Sverige fram mer el än vi gör av med. Men medan det mesta av elen produceras i norra Sverige så konsumeras mycket av den i söder och måste fraktas dit. De långa avstånden skapar problem. Ju längre elen måste överföras innan den når slutanvändare desto mer kraft förloras på vägen. Med ett mer utbyggt stamnät som försetts med nya och bättre kabel kan de så kallade nätförlusterna minskas och försörjningen av el bli ännu säkrare i hela landet. För de företag som på grund av hot om brist på el förklarat sig tveksamma till att etablera sig i Sydsverige betyder en modernisering av högspänningsnätet en ökad trygghet för elförsörjningen. Med en satsning på över hela landet spridd utbyggnad av elproduktionen blir tillgången ännu bättre säkrad över tid. För att klara det är i närtid moderna vind- och solkraftverk överlägsna andra alternativ. Att däremot förespråka att en satsning på nya kärnkraftverk som en väg att lösa problemet med garanterat säker tillgång till el över hela Sverige saknar i dag all verklighetsförankring. Det har också marknaden insett är ekonomiskt olönsamt. Men några hinder eller förbud för den som så vill att satsa på nya kärnkraftverk finns inte. Alla elbolag är fria att bygga, men ingen har sett det som lönsamt att så göra. Ändå fortsätter M, Kd, SD och L att propagera för nya kärnkraftverk. Men marknadskrafterna vil inte det utan kraftiga statliga subventioner. Det är verkligheten. I Finland men långt mindre tillgång på vattenkraft än Sverige och årlig import svensk el, satsar man på nya kärnkraftverk. Men där har både tidsramar och kostnader för utbyggnaden spruckit rejält. En av de nya reaktorerna har redan beräknats bli omkring en miljard euro (10 mrd sv kr) dyrare än beräknat. En andra (Olkiluoto 3) skulle varit i gång år 2009 men har ännu inte producerat någon el. Det ska först till våren 2022. Att bygga ett sol- eller vindkraftverk tar omkring ett år att bygga. Potentialen är särskilt stor för att bygga ut vindkraften till havs. Att däremot få i gång ett kärnkraftverk i produktion tar minst tio år. Eller mer. Så kärnkraft är ingen lösning för Sverige i nuläget som exemplet Finland visar. Det inser även marknadsaktörerna själva när de får frågan om varför de inte bygger ny kärnkraft här och nu i Sverige. Vad sedan gäller det i december höga marknadspriset på elen så får det problemet ,dels tillskrivas Tyskland och deras energiomställning (dyr omställning trycker upp priset) och även Norge. Och just Norge är en storproducent av olja och gas och med ett produktionsöverskott av el, som exporteras till överpris. De är helt oberoende av de elpriser som den gemensamma elmarknaden sätter. De har dessutom ekonomi att subventionera sina inhemska elabonnenter och sätta ett fast högsta pris som får tas ut. Sverige kan nödgas genomföra en liknande modell för våra inhemska elkunder. Robert Björkenwall med Jaan Ungerson (publicerad i bl a Arbetarbladet 15/1 -22, Sydöstran 14/1, Folkbladet 16/1, Dala-Demokraten 15/1-22 m fl) (https://www.dalademokraten.se/2022-01-15/mer-karnkraft-loser-inte-energipriset-for-oss-i-sverige-nu) (https://folkbladet.se/asikter/debatt/artikel/karnkraft-ar-ingen-losning-for-sveriges-elpriser/rg40w1mr)

USAs kongress har nu godkänt Bidens rekordstora ekonomiska stödpaket

Efter maratonförhandlingar har USA:s president Joe Bidens jättelika, ekonomiska stimulanspaket, värt 1 900 miljarder dollar, fått grönt ljus av USA:s kongress. Men inte en enda republikansk ledamot i kongressen första stimulanspaketet. Motsatsen gällde däremot när deras president Trump härom året drev igenom lika stort skattesänkningspaket (1 900 miljarder dollar), och som huvudsakligen gick de välbeställda i samhället. Kristallklart tydligt om skiljelinjen mellan när republikanerna styr och när demokraterna styr i USA. President Biden kommer att underteckna detta paket med tydlig fördelningspolitisk profil fredagen den 12 mars, enligt Vita husets pressekreterare Jen Psaki. sidenten att skriva under på fredag, säger Vita husets pressekreterare Jen Psaki på onsdagskvällen (svensk tid). Paketet ”Den amerikanska räddningsplanen” innebär att hundratals miljoner amerikaner kan se fram emot hjälpcheckar på upp till 12 000 kronor. Men stimulanspaketet gick igenom i senaten med vissa justeringar först efter en lång debatt och med minsta möjliga marginal eftersom bara demokraterna röstade för och vice president Kamala Harris utslagsröst för stödpaketet. – Det här är en beaktansvärd, historisk, transformerande lagstiftning, som går väldigt långt för att krossa viruset och lösa vår ekonomiska kris, sade representanthusets talman, demokraten Nancy Pelosi, efter att stödpaketet gått igenom. Men ingen höd minimilön finns med i paketet Direktutbetalningarna på max 1 400 dollar (motsvarande cirka 12 000 sv kronor) kommer att nå nästan alla amerikaner. Personer som har en årsinkomst på 75 000 dollar eller lägre får det fulla beloppet (checken) och sedan trappas det ner. Den som tjänar över 100 000 dollar om året får ingen stimulanscheck. Utöver detta direktstöd till amerikanarna innehåller paketet även arbetslöshetsunderstöd, satsningar på vaccin och smittspårning samt stöd till delstater och småföretagare. Hjälp till skolor, så att de ska kunna öppna covid-säkert, samt skattelättnader för barnfamiljer som påminner om det svenska barnbidraget finns också med. Det sista är intressant och innebär att Biden och demokraterna omvandlar det tidigare krångliga skatteavdraget för barnfamiljer till ett rakare och direkt utbetalning, dvs ett barnbidrag. Och det är en epokgörande stor förändring som knappast alls har observerats av svenska och nordiska medier. bland annat. Men tråkigt nog för Biden och den amerikanska fackföreningsrörelsen så tvingades demokraterna att i senaten ge upp en höjning av den federala minimilönen till 15 dollar i timmen. Det var även några demokratiska ledamöter emot så den önskvärda höjningen tvingades Biden och demokraterna släppa för att få igenom stödpaketet i senaten. Ledande ekonomer som Harvard-professor Jason Furman – tidigare chef för Obamas ekonomiska råd under hans Vita huset-år – och andra progressiva ekonomer bedömer paketet som väldigt ambitiöst. Stödpaketet kommer, menar de, att påskynda den ekonomiska återhämtningen så att amerikanska ekonomin en bit in i 2022 kommer att vara tillbaka i en v-formad kurva uppåt. För Europas länder kommer det att ta längre tid, bl a för att dessa europeiska länder inte har stimulerat sina ekonomier lika mycket som USA och för att det tar längre tid med covid-vaccineringarna. Robert Björkenwall (Publicerad i Arbetarbladet 12/3 m fl)

Andra rättsrätten slutförd men inget är över för Trump ännu

Som väntat lyckades demokraterna inte - trots skicklig åklagarinsats - samla ihop nödvändiga 17 republikanska senatorer för att fälla Trump i den andra riksrättegpngen 13-14 februari. Bara 7 republikanska senatorer orkade/vågade gå med de 50 demokratiska senatorerna och fälla Trump. Trots att många fler egentligen insåg att en fällning egentligen var motiverad. Ändå var det rätt för framtiden. Detta visade t ex även republikanernas senatsledare Mitch McConnell som sade så här efteråt: "Anyone who decries his awful behavior is accused of insulting millions of voters -- that's an absurd deflection," McConnell says. "Seventy-four million Americans did not invade the Capitol." ” ”Trump är fortfarande ansvarig för allt han gjorde under sitt ämbete. Han har inte kommit undan något ännu. Vi har ett straffrättsligt system i det här landet. Vi har civilrättsliga mål. Och expresidenter är inte immuna mot ansvarskrävanden i någon av dem”, säger McConnell. McConnell anser med andra att Trump är skyldig till stormningen av kongressen. Han menar också att han nu kan åtalas för det som privatperson i Washington DC. Även om han röstade emot i senaten. Och för skattebrott också i bl a NY och i Georgia för sitt försök att upphäva valresultatet där. För även att Trump friades av senaten i riksrätten oroar han sig nu för ett federalt åtal gällande stormningen av Kapitolium den sjätte januari. – Han oroar sig för det, säger en källa nära Trump till CNN. Talet efteråt från den rutinerade och inte sällan rätt maktcyniske, republikanske senatsledaren nu efter utfallet i riksrätten var nog ett sätt för Mich McConnell att rida båda hästarna samtidigt in i framtiden. Detta att både ta avstånd och skapa distans till den skandalstämplade röstmagnaten Trump och samtidigt bädda för att republikanerna i nästa mellanval 2022 ska hålla ihop så pass att de förmår återta makten i kongressen, där hela representanthuset och en tredjedel av senaten står på omval. Men skulle republikanska partiet spricka eller att många trumpister då struntar i att rösta 2022 så klarar republikanerna inte den målsättningen att göra livet surare för president Biden om två år med en kongressmajoritet emot sig. Men hur som helst bekräftar utfallet i senatens riksrätt ändå i stort McConnells beskrivning efteråt av Trumps uppviglande roll den 6 januari och även att demokraterna och deras mycket skickliga åtalares fastnaglade av Trumps avgörande roll när mobben stormade Capitolum – och hur nära de var att fånga in vice president Pence och talman Pelosi. Där gjorde demokraterna en historiskt viktig insats, oaktat att man inte fick mer en 7 republikanska senatorer med sig. Och allt detta skedde på bästa sändningstid i medierna i USA. Demokratin är en skör planta - och det gäller absolut i USA, på många håll i Europa och inte heller här hemma i Sverige kan den tas för given! Robert Björkenvall,robert.eg.outlook.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 15/2, Sydöstran m fl)

Arbetsrättet, politiken, parterna - och kollektivavtalet som vinnare

Den nyligen på svensk arbetsmarknad träffade uppgörelsen mellan Svenskt näringsliv, SN, tjänstemannakartellen PTK och IF Metall och Kommunal finns det skäl att analysera närmare. Detta bl a för att media både underrapporterat och inte riktigt förstått varför det gick som det gjorde. Främst för att det låg i arbetsgivarnas, SN, och PTKs absoluta intresse värnare av kollektivavtalsmodellen mot politisk klåfingrighet att bredda den ursprungliga SN-PTK-uppgörelsen och även få tjänstemannafacket Unionens fackliga kompis IF Metall med i uppgörelsen. Och IF Metall ville då i sin tur ha med det största LO-förbundet med så att de inte var ensamma på LO-sidan med i den nu träffa om arbetsrätten, vidareutbildningen och a-kassan. Med båda dessa stora LO-förbund med så ökade också legitimiteten i att kollektivet var och är bästa metoden att reglera de här på, inte genom lagstiftning. Lagstiftning har ju varit Centerns och Liberalernas väg att leverera en politisk beställning som flera arbetsgivare inom SN ville ha men där dessa ”politiska aktivister” inom SN hellre ville ha än en kollektivavtalad lösning mellan parterna på arbetsmarknaden. Och just det här med kollektivavtal ”råkade” även regeringen Löfvens önskescenario så ett visst tryck därifrån bidrog säkert till att det också blev så. Men viktigt att veta här är att det fanns och finns starka röster inom SN som föredrog en renodlad lagreglering men den sidan förlorade mot förhandlingschefen m fl i SN som vill slå vakt om kollektivavtalsmodellen. Och för att öka trovärdigheten i det vägvalet så bjöd SN och PTK till lite så att IF Metall - redan halvt inne – men även stora, viktiga Kommunal med - och därmed mer än halva LO. Och tids nog skulle jag tro att ytterligare några fler förbund ansluter sig. Ett strategiskt vägval låg nog bakom hela den här processen. Och tjänstemännen i Unionen vill ha IF Metall med i uppgörelsen (är kanske ihop om 5-6 år) och IF Metall ville inte gå in ensam utan sällskap av stora Kommunal. Och när sedan Kommunal med IF Metalls stöd lyckades få till viktiga kompletterande förbättringar såsom att begränsa arbetsgivarnas möjligheter att korta arbetstiden genom hyvling och visstidare med tillfälliga anställningar ska övergå till fast efter 12 månader i stället för 24 månader. Med dessa förbättringar kunde Kommunal också gå med i LAS-avtalet. Med det här nu uppnådda avtalet räddades i praktiken tanken om fortsatta kollektivavtalade lösningar för överblickbar tid. Förlorare är Centern och Liberalerna (som politiska budbärare) och aktivistiska arbetsgivare som velat överge kollektivavtalet som lösning och i stället satsa på politiskt beställda lagar utformade enligt deras skräddarsydda syften. Tyvärr är det många som inte riktigt förstår hur avgörande det här var - också för kollektivavtalets anhängare (förhandlingschefens linje i SN och facken). Journalisterna som rapporterat har inte förstått det och underrapporterat om just detta och i stället fokuserat på LO-splittringen! (Detta senare kommer att lösa sig - tids nog.) Men en sån som Mats Knutson kommenterar i TV-Aktuellt att Annie Lööf, Centern har vunnit så är han helt fel ute. Men förstår han ens frågan? Knappast just intet om partsrelationer och hur parterna vill reglera villkoren på arbetsmarknaden. Han och vissa andra i politiska kommentariatet agerar som nykära elever på Dramatiska institutet - registrerar med stora ögon vad som händer - men fattar inte vad som egentligen sker! Nu följer hur som helst en period med tre interna snabbutredningar (klara senast 15 maj) av utredning och beredning i regeringskansliet kring de lagstiftningar – Lagen om anställningsskydd, Las, a-kassan och offentligt studiestöd till kompetensutveckling – som krävs utifrån nu träffade kollektivavtalen. Medel för vidareutbildning och kompetensutveckling är då viktigt att ta fram för att hela kedjan ska fungera fullgott. Fram emot sommaren 2021 bör vi kunna veta lite mer om hur allt det här landar. Sammantaget kommer det här att bli en stor förändring och lite nytänkande på svensk arbetsmarknad under kommande år. Men kollektivavtalet har nu för överskådlig tid tryggats som väg att reglera villkoren på arbetsmarknaden i vid mening. Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com) (publicerad i bl a Arbetarbladet i Helsingfors 13/12-20, Dagens Arena 14/12, Folkbladet 21/12, Sydöstran 17/1-21 m fl)

Kan Bidens "brokiga" väljarbas besegra Trump den 3 november?

Nästan samtidigt som Donald Trumps tidigare kampanjstrateg och rådgivare Steve Bannon häktades för förskingring så accepterade Joe Biden nomineringen som Demokraternas presidentkandidat. Hans tal till nationen präglades av hopp och kamp mot mörkret och för för ”USAs själ”. Kärleken är mäktigare än hat. Hopp mäktigare än rädsla. Ljuset mäktigare än mörkret, sade Biden. Och ansåg också att USA nu är redo att bli den generation som slutligen eliminerar rasismen från nationen. Trump har ”misslyckats med det mest grundläggande uppdraget i sitt jobb. Att skydda oss” och riktade hårt kritik mot den valhänta och svajiga hantering av corona-pandemin som dödat över 200 000 amerikaner och gör att nu är över 38 miljoner fler arbetslösa på kort tid. Ett av många exempel på hur brett och brokigt Demokraterna bakom Joe Biden nu är att såväl vänsterinriktade lingvistikprofessorn Noam Chomsky som miljardärerna Michael Blomberg och Warren Buffett , liksom den tidigare kampanjchefen Schmidt för den avlidne republikanske senatorn John McCain står bakom Biden i presidentvalet. Ett annat exempel på samma anti-Trump- och pro-Biden-opinion var när 70 republikanska generaler och f d FBI- och CIA-chefer gick ut i ett gemensamt upprop för Biden. Ett mått på hur brokigt och brett stödet nu är för att Biden och för att göra Trump till en mandatperiods-president den 3 november. Och varför Biden med Kamala Harris som partner just nu har dubbelt så stort opinionsöverläge över Trump, jämfört med vad Hillary Clinton hade vid motsvarande tidpunkt 2016. Om det räcker för att besegra Trump den 3 november? Troligen, men inte helt säkert. Trumps väljare är visserligen en minoritet men en högljudd och aggressiv sådan – och de går och röstar i högre grad än vad Demokraternas väljare tenderar att göra. Valdeltagandet når ytterst sällan över 60 procent i USA och erfarenheten visar att en aktiv och välorganiserad minoritet tämligen ofta lyckas besegra en mera ljum och mindre aktiv majoritet. Och det särskilt om Trumplägret lyckas – med den högste US Post-chefens pro-Trumpvänliga stöd – begränsa möjligheterna till post- och förhandsröstning. Något som i kombination med radikalt färre vallokaler i vissa republikanskt styrda delstater kan ge ett lägre valdeltagande bland afroamerikaner och latinoväljare och missgynna Biden. Särskilt som betydligt fler demokratröstande väljare än republikanska förväntas förhands- och poströsta. Lyckas inte Biden och hans vice Kamala Harris uppbåda tillräcklig entusiasm och kampvilja som bryter udden av vissa väljargruppers likgiltighet och skepsis så att de verkligen också går och röstar så finns risken att Trump, trots opinionsunderläget, ändå knappt skulle kunna bli knappt omvald med sin högljudda med aktiv väljarminoritet i ryggen. Detta om han vinner i nyckeldelstater som Wisconsin, Pennsylvania och Michigan eller Florida (med dess 39 elektorer) och nå över 270 elektorer som krävs för seger. Bidenlägret är medvetna om detta och vikten av mer entusiasm och mobilisering än vad Clinton förmådde 2016. Just nu leder Biden i alla dessa nyckeldelstater och har även god chans att ta hem McCains delstat Arizona och göra ett jämt val även i Texas. Men då gäller det att hålla i hela vägen nu i höst. Formulera ett budskap och program om rättvisa, antirasism, empati och framtidsbyggande som lockar och bär också ut till de mera ljumma och skeptiska väljargrupperna. Allt från reformhungriga radikaler, hyggliga medelklassväljare och till Trumpkritiska republikaner. Skattepolitiken är en tydlig skiljelinje mot Trumps ”ekonomiska kvacksalveri” (sagt av George W Bush egen rådgivare G. Mankiw) med dess extrema gynnande av storbolag och superrika. Mot det står Bidens krav på höjda bolagsskatter och höjd federal inkomstskatt för de med höga inkomster. Både Biden och Harris har också uttalat sig positivt om en finansiell transaktionsskatt (EU också inne på det). Höjda minimilöner och bättre villkor att organisera sig fackligt ingår också i Bidens program. Och i Roosevelts anda har Biden också talat om behovet av storsatsningar på offentliga investeringar, ökade forskningsanslag och olika klimatåtgärder (elektrifierade transporter m m) och att USA ska tillbaka till Parisklimat-avtalet som Trump har dragit sig ur. Biden vill också bygga allianser internationellt med EU m fl för att den vägen möta Kinas växande maktanspråk samt vara en aktiv part inom Världshandelsorganisationen. - Om ni ger mig förtroendet att leda er kommer jag att förvalta det. Och om hur han blir som president och USA:s nya överbefälhavare sade Biden. – Tiden för daltande med diktatorer är över! Och ”jag kommer inte heller acceptera utländsk inblandning i vår viktigaste demokratiska handling, att rösta”. På Bidens kampanjbuss står det: ”våra bästa dagar ligger fortfarande framför oss”. Men för Biden och Harris handlar det nu om en hård match för att övervinna ljumma väljargruppers skepsis, visa att demokratins försvarare inte kan vara mjuka utan hårda och bestämda – om Trump också ska få respass efter fyra usla maktår i Vita huset. Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com) Anm: Också 33 senatsplatser ska den 3 november, varav 21 idag är republikanska och av de 10 mest sannolika att förloras är 8 reublikanska. Så med lite tur kan såväl Vita huset, senaten och representanthuset få en demokratiska majoritet den 3 november. Och det vore bra för såväl en majoritet av det amerikanska folket som världen i stort.

Hur ska Socialdemokraterna rusta för framtiden

I socialdemokratins historia och tradition har partisekreteraren haft en central roll. Nämligen att löpande leda partiet oavsett om det har regeringsmakten eller inte. Partiet ska vara en balanserande faktor, organisatoriskt och ideologiskt, tryggt borta från regeringsmakten. Från Gustav Möller, Sven Aspling och Sten Andersson finns en obruten linje. Regeringsmakten är till låns och kan förloras, men partiets roll är vidare och måste bestå och förbli stark. Där har partisekreteraren stått som garant för socialdemokratins idé och värderingar och för att debatten i partiet hålls levande. Men hur är det med den saken nu? När partiets nu sittande partisekreterare Lena Rådström–Baastad från Örebro tillsattes var argumentet att hon ansågs vara en valvinnare. Men det kom till korta i det för S svaga valet 2018. Och nu – när opinionssiffrorna är faller mer för S - och hon intervjuas i radions studio ett (29/10) så inleder hon varje svar med ”jag tror” och fortsatte sedan utan tydliga besked om politiken. Vaddå tror? I stället för att prata runt borde hon som partisekreterare ärligt erkänna - ja, januariavtalet har kostat väljare för oss som parti. Det behöver inte betyda krav på att avtalet ska brytas, men partisekreterarens roll är inte att vara regeringens talande docka utan att långsiktigt värna partiets själ och vad partiet vill. Inte med nödvändighet försvara vad man i regeringskompromissandet tvingas göra som bundna av januariavtalet med C och L. För partisekreteraren borde huvuduppgiften däremot vara att rusta partiet för framtiden; öka chanserna att vinna kommande val. Vinna kampen om det strategiskt viktiga problemformuleringsprivilegiet och politiska dagordningen. Sedan 2010 har det blivit allt sämre med en allt mera tun och blodfattig partiorganisation. När vi nu snart går in i 2020 är läget inte bra. Partiet mår kort sagt inte bra och den frånvarande partisekreteraren verkar inte vara uppdraget vuxen att värna och rusta partiet för att klara en allt tuffare politisk motvind. LO-utredaren Marika Lindgren Åsbrink har rätt vad gäller behovet av en ny partiorganisation för att socialdemokraternas och inte bara den av januariavtalet bakbundna regeringens röst ska höras i debatten. Allt fler socialdemokrater lyfter fram behovet av att partiet ska träda fram och tala med en egen tydlig röst när regeringens politik till stora delar inte kommer att vara socialdemokratisk. Idag saknas den rösten. Om socialdemokraterna ska kunna återvinna sin ställning som den trovärdiga omformaren av samhället och försvararen av ett jämlikt och väl fungerande välfärdssamhälle krävs en tydlig och vass partisekreterare med förmåga att och gå i täten, lyssna på partiet och visa vägen - en partisekreterare väl förankrad i hela landet, frimodigt självständig också visavi regeringen och dess olika statsråd. I den rollen ingår inte minst att stimulera partiet och dess medlemmar och tydligt visa att de har rätt att oberoende av vad regeringen kan göra vara i opposition mot en allt ojämlikare verklighet. Partisekreterarens idag kanske viktigaste roll är att stimulera till det breda samtalet med målet att i dagens verklighet försöka ge svar på den klassiska frågan “Vad vilja socialdemokraterna”. Den dialogen saknas idag men är en nödvändighet om framtida val alls ska kunna vinnas! Ansvaret för den ligger tung hos partisekreteraren. Det blir minst sagt knepigt att försvara januariöverenskommelsen, mittensamverkan och fortsatt regerande utan att samtidigt ha en kraftfull egen politik, rent av omöjligt om valet 2022 ska klaras hyfsat bra. Arbetarrörelsen är inget - och får heller inte bli ett - verktyg för att administrera det bestående samhället. Vad som nu behövs är en politisk vision som betyder något konkret för folkflertalets framtid. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland och Arbetarbladet 6/10 m fl)