Finland firar 100 stolta år som självständig nation

Finlands geopolitiska läge har historiskt inte varit avundsvärt och det har satt sin prägel på vårt mesta grannland Finlands politik som nu självständighetsfirande 100-åring. Finlands 1900-talshistoria är både dramatisk och blodig. Först ett brutalt inbördeskrig 1917-18 och sedan två hårda, självständighetsbevarande krig mot Sovjetunionen 1939-40 (Vinterkriget) och 1941-44 (Fortsättningskriget). Att Finland ändå alls klarade att överleva som självständig nation var nära nog lika osannolik som en lottovinst. Men för att inte onödigtvis provocera den stora grannen i öster följde efter krigen många år av försiktigt balanserande och realpolitiska anpassningar – Paasikivi-Kekkonen-linjen – visavi den stora grannen i öster. Men sedan Sovjetunionens kollaps 1991 ökade Finlands spelutrymme under den skicklige Mauno Koivisto (president 1982 – 1994). Sedan 1995 är Finland en EU-medlem, men till skillnad från Sverige och Danmark även en del av euroområdet. På den senare punkten gjorde Finland ett i backspegeln strategiskt felval. Finsk industri och konkurrenskraft har fått betala dyrt för sitt byte av marken mot EU-Euron. Åren efter finanskrisen 2008 gick Finland igenom ett stålbad. Många tunga industriföretag slogs ut och mobiljätten Nokia tvingades till stora neddragningar. Och det fick Finland svårare att parera genom sin låsning av valutan och anslutningen till valutaunionen EMU. Handlingsutrymmet för inhemska, ekonomiska stimulanser var därmed begränsat. Hade landet däremot haft samma läge som Sverige utan låsning till EMU så hade Finland haft lite lättare att motverka en växande arbetslöshet och kunnat före en lite mildare krispolitik. I Finland liksom många andra europeiska länder tappade socialdemokraterna i regeringsställning många röster i kölvattnet av finans- och arbetslöshetskrisen. Det raset höll i sig också över och efter riksdagsvalet 2015 då populistiska Sannfinländarna passerade Socialdemokraterna och blev landets näst största parti efter Centern som efter valet också tog över statsministerposten (Juha Sipilä). Tillsammans med Sannfin och Samlingspartiet bildade man då en rent borgerlig regering. Den regeringen föreslog sedan stora nedskärningar av välfärden, sämre a-kassa, färre semesterdagar och sänkta löner. Protesterna kom då som brev på posten. Många och stora demonstrationer och strejkande fackliga medlemmar följde. Regeringen tvingades backa något och förhandlingar följde också mellan arbetsmarknadens parter. 2016 kom så en uppgörelse mellan arbetsgivarna och olika fackförbund om ett “konkurrensavtal” och med innebörden att löntagarna skulle arbeta 24 timmar mer per år utan lönekompensation (= inre devalvering). Uppgörelsen stöttades och kompletterades sedan av Sipiläs regering med bl a en mindre justering av skatterna. Uppgörelsen med denna “interna devalvering” – ökad arbetstid utan ersättning – ansågs dock även inom arbetarrörelsen vara ett pris värt att betala för att förhindra ännu större försämringar av löntagarnas villkor. Men i spåren av uppgörelsen fick särskilt populistiska SannFin se hur deras stöd bland finska folket nära nog halverades. Och särskilt så bland de tidigare arbetarväljare som i bl a Kymmedalen (lite av en S-vagga) gått över till SannFin men nu i besvikelse började återvända till S (SDP ledd av fackmannen Antti Rinne) och delvis också Vänsterförbundet. SannFin-ledaren, utrikesminister Timo Soini – en slug politisk strateg – började se om sitt hus och bestämde så under början av 2017 att avgå till sommaren Två SannFin-politiker konkurrerar om uppdraget. Den ena är kulturministern (stöttas av Soini själv) Sampo Terho, knapp favorit före den mera oborstade Europaparlamentarikern Jussi Halla-aho. Skulle Terho förlora mot Halla-aho så skulle innebära att det krympande Sannfinländarna tar ett rejält steg i en mer rå högerpopulistisk och klarare främlingsfientlig riktning. Halla-aho tillhör nämligen den patriotiska organisationen Suomen Sisu, som i sitt principprogram anser att ”olika folkslag inte avsiktligt får blandas”. Nuvarande SannFin-ledaren, utrikesminister Soini tillhör inte alls den sidan av partiet och så heller inte kulturminister Terho. Oavsett hur det går, lär SannFin inte återkomma i nästa regering efter riksdagsvalet i april 2019. Kanske blir det en s k rödmylleregering – koalition mellan socialdemokraterna och centern plus något mindre parti- då? Eller någon annan typ av blocköverskridande regering som Finland oftast brukar ha. I takt med Sannfinländarnas sjunkit ihop har de rödgröna partierna vuxit i stöd. gått framåt, Socialdemokraterna har – efter en skakig början - stegvis tagit sin upp ur tidigare svacka och är nu ikapp Centern och skulle möjligen också kunna bli landets största parti vid nästa riksdagsval 2019. Men också De gröna (starkt framåt i kommunvalet 2017) och i mindre grad även Vänsterförbundet har på senare tid fått ett ökat stöd i opinionen. Samtidigt har arbetslösheten börjat sjunka från en hög nivå och den ekonomiska tillväxten äntligen börjat ta fart. Det 100-årsfirande Finland – formellt den 6 december – kan fira med stolthet och förtjänar få ett grattis av grannen Sverige. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 9/6, Hälsinglands fyra tidningar - S-K,HT,Lj-Posten och Ljusnan - 7/6 m fl)