Mauno Koivisto - en stor nordist och statsman har gått ur tiden

Finlands nu i början av maj 2017 avlidna f d president och statsminister Mauno Koivisto går till historien som den som befäste den parlamentariska demokratin i vårt östra grannland. Han dog härom veckan, 93 år fyllda, och är för sin samlade gärning värd att minnas också i vårt land. “Manu” Koivisto – ofta i politiska sammanhang kallad för “den ensamme sheriffen” - växte upp i ett fattigt hem i hamnstaden Åbo, tidigt moderlös och fostrad av en religiös pappa, snickaren Juho Koivisto. Redan som tonåring blev han frivillig frontsoldat och deltog sedan i striderna i bl a Ilomants som medlem av den mest krigsdekorerade, legendariska Lauri Törnis jägarsoldatspatrull bakom de ryska linjerna. Om sina upplevelser som jägarsoldat har han skrivit i boken Ung soldat, en alldeles lysande liten bok. Efter krigen fortsatte han sina studier och skrev sin studentexamen parallellt med att han försörjde sig som hamnarbetare och förman i Åbo hamn. “Manu”, kallad av de sina, kom senare att doktorera i sociologi vid Åbo akademi år 1956 på en avhandling om just relationerna i arbetet i Åbo hamn. Något som tidigt grundlade en djup förståelse för arbetslivets villkor och även lade grunden till hans genuint stora populäritet bland arbetslivets fotfolk när han senare kom att väljas till olika politiska förtroendeuppdrag. I mycket därför att han bottnade och väl förstod vanliga löntagares dagliga slit för att få ihop livet under tuffa omständigheter. Det länge, delvis svenskspråkiga Åbo (Turku) lämnade han och hans fru Tellervo med dottern Assi (född 1957) när Mauno Koivisto blev utsedd till direktör i Helsingfors arbetarsparbank. Vid den tiden hade han inga politiska ambitioner för egen del men deltog ändå aktivt i den politiska diskussionen i finska socialdemokraterna, SDP, på 50- och 60-talet. Ett parti som då under långa perioder befann sig i den politiska kylan utanför regeringsmakten. Runt sig samlade “Manu” en grupp yngre ekonomer, den s k 0-gruppen, som starkt förordade en förnyelse av socialdemokratin och maktstriderna efter Vinter- och Fortsättningskrigen (1939-40 resp. 1941-45).Något som sedan på 1960-talet, när Åbo-politikern Rafael Paasio blivit ny SDP-ledare och statsminister i hans första “rödmylleregering” (koalition med centern), ledde till att Koivistos kompetens togs tillvara som finansminister efter riksdagsvalet 1966. Några år senare – 1968-70 – blev han så Finlands statsminister. Innan denna första statsministerperiod hade Koivisto både hunnit bli utsedd till chefdirektör för kooperativa Elanto men hann inte ta över det jobbet innan han år 1968 utsågs till chefdirektör för Finlands bank (Riksbanken). Men åter kom annat emellan då han under några år utsågs till statsminister. Därefter återgick han till chefskapet på Finlands bank. År 1972 blev han så på nytt finansminister i Rafael Paasios nya minoritetsregering. Därefter blev Koivisto på nytt statsminister en andra gång åren 1979-82.En post där han de sista åren i praktiken också var fungerande statschef när presidenten Urho Kekkonen allt mera gick in i “dimman” i en gradvis allt svårare demens. Sedan tog han också år 1982 över posten som nyvald - med brett folkligt stöd - landets nya president. Något som var särskilt tydligt hur brett folkligt stöd han åtnjöt när jag själv vid några tillfällen kom att prata med arbetarväljare i Åbo-trakten. Där rådde ingen som helst tvekan om att “Manu” Koivisto var en person att lita på. Han och ingen annan skulle bli landets nästa president efter Kekkonen. Mauno Koivisto hade en tydlig folklig appell, kunnig, ärlig, ekonomiskt lagd och med goda språkkunskaper i flytande svenska, engelska och tyska samt även i ryska. Var det rikssvenska politiker han mötte så talades det svenska och inte engelska, såsom ofta tyvärr sker idag. Den tidigare jägarsoldaten Koivisto hade i sitt politiska värv en stark ambition att lyfta fram och stärka Finlands internationella ställning genom en realpolitisk, utrikespolitik strategi. Hans år som jägarsoldat hade lärt honom att det måste finnas ett förnuftigare sätt att sköta relationerna mellan grannar än att kriga mot dem. Och då låg det nordiska samarbetet särskilt varmt om hjärtat för president Koivisto.Men redan under hans första statsministerperiod förhandlade de nordiska länderna om bildandet av en tullunion, Nordek, som skulle ha fört den nordiska integrationen ett långt steg framåt utöver det som redan de facto var ganska unikt i världen med passfrihet och fri rörlighet för arbetskraften över gränserna. Men Nordek blev aldrig av. Detta delvis beroende på att Danmark redan förberett sig för medlemskap i EEC (EU), och delvis för att planerna stoppades av president Urho Kekkonen,C, och hans tilltänkte men med tiden tämligen alkoholiserade efterträdare, utrikesminister Ahti Karjalainen (centern). Sovjetunionens negativa inställning till Nordek var då välkänd, och president Kekkonen ville inte ta en konflikt med stormakten i öst om den nordiska tullunionen. Nordek. Så en besviken statsminister Mauno Koivisto fick ge sig. Men drog senare nytta av sina erfarenhet i kommande maktstrider och när han till slut också vann striden om presidentskapet mot centerpartiets kandidat år 1982, Tre tre år efter debaclet med Nordek slöt Finland sitt första frihandelsavtal med EG, trots ryskt ogillande. Detta under Paasios socialdemokratiska minoritetsregering. Stegvis blev sedan Finlands väg den nordiska med en gradvis allt starkare välfärdsstat, såsom Koivisto ville och önskade. Egentligen ogillade president Kekkonens att Koivisto blev statsminister på nytt år 1979. Delvis för att det då kunde bädda för att Koivisto snarare än någon från Centern skulle bli hans efterträdare på presidentposten. Väl åter som statsminister visade det sig också rätt snart att han hade det klart starkaste stödet även inom SDP. Han ansågs därtill vara strategiskt ett bättre val än den då välkände Kalevi Sorsa, Därför blev han sedan 1982 s-partiets kandidat och även vald som Kekkonens efterträdare. Detta trots att inte minst Centerns ofta rätt oblygt makthungrige Paavo Väyrynen - utrikesminister i Koivistos regering - gjorde vad han kunde för att försöka underminera Koivistos position. Och särskilt så när han även kom att sköta den allt mera sjuklige Kekkonens presidentsysslor under 1981-82. Men manegen var i folkflertalets ögon redan krattat för Koivisto. Att han så år 1982 blev vald som Finlands nästa president med brett folkligt stöd var då ingen större överraskning. Och därmed inleddes Mauno Koivistos framgångsrika tolvåriga period som landets statschef. Som sådan var han starkt mån om att vara en samhällsbyggare, som trodde på samarbete mellan de olika samhällsgrupperna och att stärka demokratin och även minska presidentens inrikespolitiska makt samt att värna den nordiska modellen och rättsstatens principer. Kekkonens lite för många år som en ibland rätt självsvåldig president hade övertygat Koivisto om att författningsmässigt begränsa presidentens maktbefogenheter och att stärka riksdagens och regeringens befogenheter. En större grad av maktbalans var nödvändigt, menade Koivisto. Och så blev det också under hans sista mandatperiod – och gäller sedan dess för hans olika efterträdare. På det sättet går Koivisto till historien som den som med sina insatser befäste den parlamentariska demokratin i Finland. Något som den läggningsmässigt måttfulle och blygsamme Koivisto var bättre skickad just då än någon annan att hantera efter Kekkonens många år som Finlands president . För denna samhällsgärning i medborgarnas tjänst förtjänar nordisten och hedersmannen Mauno Koivisto, 93 år fyllda vid sin död, att hedras och minnas. En av Finlands stora politiska gestalter har därmed gått ur tiden. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Se även länk: http://www.nyfikengra.se/en-stor-nordist-och-statsman-har-gatt-ur-tiden/ )