Försvarssatsningen måste synas i statsbudgeten

Det kraftigt förhöjda ryska intresset för Sverige med militära övningar riktade mot såväl Gotland som Sydsverige och Stockholmsområdet kräver omtänkande på finansdepartementet. Den avlövning och nedmontering som regering efter regering gjort av svenskt försvar måste med den nya hotbild som vuxit fram i Östersjöområdet snabbt bytas mot en omfattande och modern upprustning. Det gäller både militär- och civilförsvaret. Viljan att förverkliga det löfte om god återtagningsförmåga vid ökat hot som brukades vid bantningen av allt försvar måste synas i statsbudgeten som prioriterad utgiftspost. Att det försvar Sverige har i dag är otillräckligt för att klara ett bra skydd mot angrepp är uppenbart. Den styrka på 50 000 man som ska finnas räcker inte för att värna landet. Situationen förvärras av att av de 50 000 som ska finnas i organisationen saknas många. Möjligheterna att få in de frivilliga krafter man hoppades på har visat sig mindre än förespråkarna för svenska yrkessoldater beräknade. Men problemet för det bantade försvaret är inte bara brist på soldater och sjömän utan också en minskad vilja hos ungdomar att söka sig till officersutbildningen med en hotande brist på befäl som följd. Det som behövs i Sverige i dag är en ordentlig och övergripande försvars- och säkerhetspolitisk samordning präglad av helhets- och systemtänkande. Ett första steg på vägen är en återinförd värn- och tjänsteplikt för både män och kvinnor. Att den nya organisationen skulle innebära kostnader i form av utbildning, utrustning och återkommande övningar är en självklarhet. Lika självklart är att försvarets behov av tyngre materiel skull kräva nya resurser. En väg att finansiera det är en återinförd fastighetsskatt som öronmärkt kunde brukas till att värna Sverige som land. Med återinförd värnplikt och god planering kan försvaret på ett effektivt sätt dra nytta av den civila kompetens som finns i landet. Den svenska utbildningsnivån gör att försvaret utan större svårigheter bör kunna hitta värnpliktiga att skolas in på såväl försvar mot cyberhot som på andra moderna och tekniskt avancerade både förband och vapensystem. Bemanningen skulle dessutom räcka till både reserver och till att kunna täcka hela landet. I den nya hotbild som vuxit fram har risken för att kärnvapen ska komma till bruk ökat. Några av de militära övningar Ryssland riktat mot Sverige har från svensk sida betraktats som övningar för bruk av kärnladdningar. Till det kommer att Ryssland till skillnad från andra kärnvapenländer beslutat satsa på utveckling och förnyelse av sina kärnvapen och att vapnen finns nära Sverige – i Kalliningrad på andra sida Östersjön. Med kärnvapenhotet har också behovet av att satsa rejält på civilförsvaret och skydd för befolkningen blivit allt viktigare. Bristen på kärnvapensäkra skyddsrum är lika påtaglig som bristen på kunskaper om hur man ska agera i ett av kärnvapenanfall drabbat område. Behovet av bred utbildning, övningar och satsningar på såväl sjukvård som från tryckvåg och strålning skyddade skyddsrum är lika skriande som behovet av att satsa på från kärnvapeneffekter skyddade kommunikationer, elförsörjning, telefoni och annan infrastruktur. Med ett välplanerat, bra utbyggt och välövat civilförsvar behöver effekterna av ett kärnvapenanfall inte bli förödande. Till det viktigare i helhetstänkandet kring försvars- och säkerhetsfrågorna hör förmågan att kunna skilja ut vad som är verkliga hot och vad som är vapenskrammel. Det psykologiska försvaret med förmåga att möta krigsförberedande hot och propaganda är lika viktig som de beslut som fattas av regeringen kring både handel, investeringar och samarbete – såväl civilt som militärt. Målet för den svenska säkerhetspolitiken om militär alliansfrihet ligger fast. Att uppehålla det kräver satsningar, satsningar som märks och gör avtryck. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicradi bl a Östra Småland/Nyheterna 15/7, Norra Västerbotten 17/7, Arbetarbladet 14/7, Sundsvalls Tidning 8/8, Piteå-tidningen 1/8, Skånska Dagbladet 10/8 m fl)