Clinton är stark och lär vinna men Sanders ger inte upp

Om demokraterna och den amerikanska primärvalscirkusen: Den tidigare utrikesministern Hillary Clinton besegrade klart sin konkurrent Bernie Sanders primärvalet nyligen i delstaten New York. Senator Sanders hade vunnit betydande segrar på senare tid och höll på att ta igen Clintons försprång i tävlan om demokraternas nominering på demokraternas partikonvent tidigt i höst inför presidentvalet i november. Troligen tar hon även – om också inte med stor marginal – hem primärvalet i viktiga Kalifornien också nu i närtid. För Clintons del kom det tajmingmässigt lägligt att ett av de tyngsta primärvalen nu i slutet av april hölls just i den delstat som hon representerade i senaten i åtta år. I och med att Sanders, som representerar Vermont, är född i Brooklyn i New York, kunde inte heller Clintons vinst förklaras med att det var en naturlig följd av att han var på hennes hemmaplan. Detta eftersom det lika mycket var Sanders hemmaplan. Särskilt i Brooklyn, där han gick mycket bra. Just i New York visade det sig att Clintons vässade strategi bar eftersom hon lyckades vinna över stora delar av de väljare som stödde Barack Obama för åtta år sedan då hon själv förlorade partiets nominering. Områden som stödde Obama då, röstade nu på Clinton, medan många av hennes tidigare fästen stödde den Wall Street-kritiske Sanders. Clinton och hennes stab har på senare tid noga studerat Obamas kampanjer och försöker förbättra sin egen insats med hjälp av de lärdomar hon tagit av förlusten mot Obama. När det gäller hur delegater fördelas så ligger hon fortsatt i vinnarhålet och är kvar som storfavorit för demokraternas slutliga nominering i kampen mot troligen motståndaren Donald Trump från den republikanska sidan. Och där är oddsen ännu för att hon också vinner matchen om Vita huset. Däremot brottas hennes kampanj fortsatt med bekymret att vara svag bland partiaktiva på gräsrotsnivå. Detta i motsats till utmanaren Sanders. Hon har gått miste om en del delegater som hon redan borde ha haft. Långtifrån alla delegater utses direkt som resultat av primärval och i de fall där valet är indirekt, har en del av Clintons delegater i vissa delstater låtit bli att dyka upp på de möten där de slutgiltiga delegaterna utses. Bland demokraternas gräsrötter är uppenbarligen passionen större för Sanders, mannen som har stått till vänster om det demokratiska partiet hela sitt liv. Den amerikanska politiken har saknat en stark vänster och en sådan har Sanders helt klart nu lyckats väcka bland demokraterna med sin energiska och visionära kandidatur i partiets primärval. Gör han sedan ett hyfsat jämnt race också i viktiga Kalifornien så lär han hon hänga kvar ända till slutet och in i partikonventet. Inte minst för att få en vänsterprofil på partiets valplattform. Clinton är mittenväljarnas och partietablissemangets favorit. Betänkt att USA aldrig har haft en kvinnlig president – och före Obama heller aldrig en afroamerikansk president - och meritmässigt är Trump överlägsen som tidigare senator och utrikesminister. Hon är med andra ord en synnerligen kompetent kvinna i ett nation där kvinnor sällan lyfts fram i presidentval. Hennes kampanj har också rört sig till vänster på grund av Sanders men traditionen är sådan att en mittenkandidat som nomineras tenderar att röra sig mot mitten efter att det sista primärvalet är över eftersom det mot slutet gäller att tävla om de obundna väljarna. Sanders är den kandidat som högst troligen kommer att fortsatt driva på en vänsterlinje ända in i valet i november men nu ser det alltså ut som om Clinton håller på att knipa nomineringen. Hillary Clinton har delvis samma problem som Jeb Bush på republikanernas sida innan han klev av efter det tidiga misslyckandet. Hillarys står för en av den amerikanska politikens stora dynastier i dag. Bill Clinton skiljer sig från alla andra makar till kandidater genom att han själv har varit president i två mandatperioder. Om Hillary Clinton har lärt sig en hel del av Obama har hon säkert också försökt lära sig kanske ännu mer av maken Bill som alltid har varit speciellt stark och kontaktskapande kampanjpolitiker. Årets primärvalsrace i USA visar tydligare än tidigare om att det i den amerikanska politiken nu finns ett stort uppror mot allt som luktar etablissemang. Så ska Hillary Clinton vinna, måste hon besegra Bernie Sanders och den trolige slutmotståndaren Donald Trump. Det representerar båda på olika sätt två stora populistiska rörelser och lägg till detta att hon själv inte precis väcker motsvarande entusiasm bland massorna. På den punkten måste hon i valet slutfas bli bättre om valdeltagandet ska bli högt nog, ungefär som när Obama vann för åtta år sedan. Hillary Clinton har varit mycket stark i de konservativa sydstaterna där demokraterna troligen i slutracet i november ändå kommer att förlora mot republikanerna. Som före detta första dam i Arkansas – där maken Bill var guvernör - känner hon dock till södern bra och logiskt då att hon är gjort bättre ifrån sig än Sanders. Segern nyligen i New York betyder väldigt mycket för hennes kampanj i Kalifornien med flera. Sanders har dock bjudit på många överraskningar hittills och redan det att spänningen plötsligt steg ytterligare sent i april säger en hel del om vilken styrka det finns i hans rörelse. Trots Clintons överläge totalt sett, är det fortsatt spänning i racet mot Sanders. För Sanders del gäller det att köra hårt ända in i kaklet – detta i syfte att tvinga Clinton och demokratiska konventet att ge partiet en så vänsterinriktad plattform som bara möjligt är för hans del. Då har Sanders ändå vunnit en viktig delseger, trots att nomineringen går till Hillary Clinton Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Östra Småland 28/4, Sundsvalls tidning 28/4 m fl)