På Sten Anderssons tid och 2010-talets politiker utan mål

SVT:s Dokument inifrån ”Politiker utan mål” i torsdag kväll den 24 april var ett fantastiskt tidsdokument över svensk politik. När ledarna för landets två största partier: Moderaterna och Socialdemokraterna fick frågan om hur deras bild av samhället på sikt såg ut satt de svarslösa och med tomma blickar rabblade de istället de ramsor vi hör i varenda debatt och inlägg. Också om socialdemokraternas ledare Stefan Löfven – med sin starka betoning på kamp mot massarbetslösheten - var bättre än statsministern och m-ledaren Fredrik Reinfeldt. Ändå var TV-dokumentet talade vad gäller visionslösheten i 2010-talets svenska politik. Någon som även journalistnestorn Björn Elmbrant också knöt an till när han på det fina ABF-seminariet fredagen den 25 april om den idag så saknade s-politikerprofilen, ex-partisekreteraren (20 år på posten) och s-statsrådet Sten Anderssons minne och gärna belystes. Sten Andersson – den bäste partisekreterare som socialdemokraterna haft och alldeles utmärkta social- och utrikesminister som han var under nio år i Olof Palmes och Ingvar Carlssons s-regeringar – hade varit synnerligen bekymrad om han levat idag med den brist på rörelse som finns i arbetarrörelsen, som s-statsrådsveteranen Thage G. Peterson sa när vi småpratade i pausen under Sten Andersson-seminariet. Och inte hade han heller accepterat t ex nuvarande kommersialisering och vinstjakt bland privata välfärdstjänstprofitörer som numera tillåts härja rätt fritt inom den avreglerade men skattefinansierade svenska skol- och omsorgssektorn, som ett annat ex-statsråd inom socialdepartementet när Sten Andersson var dess chef på 80-talet. Sten Andersson – för övrigt en sann nordist och försvarare av den svenska och nordiska välfärdsmodellen och därtill en driven diplomat och internationalist som utrikesminister – hade varit 90 år om han fått leva idag och kunnat ha synpunkter på tillståndet i svensk politik i dagens ljumma och ängsligt visionslösa 2010-tal. - Dokumentet “Politik utan mål” var på många sätt intressant i det här perspektivet, sa f d radio- och tidningsjournalisten Björn Elmbrant. Nästa steg i utvecklingen blir väl politiker utan politiska partier sa Elmbrant lite raljerande över hur utvecklingen varit sedan Sten Anderssons dagar. Precis som i SVT-dokumentet om politikens visionslöshet och brist på målande, eggande projekt så ville även Sten Andersson att politik skulle både vara spännande, våga måla upp drömmar och mål att sträva mot för partimedlemmar och väljare. Ha det lite längre perspektivet med en tydligt utmejslad målbild att sträva mot och samtidigt stimulera till rörelse och aktivitet – och även att vara roligt och lustfylld. På många sätt var söderkisen Sten Andersson och Tysklands Willy Brandt mycket lika som personligheter och politikertyper, som UD- och FN-veteranen Pierre Schori konstaterade på Andersson-seminariet. 2010-talets svenska – och nordiska och europeiska - politiker aktar sig däremot noga för att lyfta blicken. Ängsligheten och det försiktiga sneglandet på varandra i kombination med en noga utmejslad riskminimeringsstrategi och brist på rörelse och frimodig aktivitet i de politiska partierna är ju vad som mest av allt utmärker dagens politiska vardagslunk – också ett så kallat supervalår (ogillar begreppet) som 2014 med dess EU-parlaments och svenska riksdagsval. Ytterst är det valdeltagandet och det folkliga intresset för politik och politikens betydelse för utformningen av vår skola, barnomsorg, sjukvård, trafikpolitik, socialförsäkringar, försvaret och annat liknande som tar skada när det blir så här. Jag förstår de veteraner på Sten Anderssons tid på 1960-, 70-, 80- och 90-talet som är bekymrade över utvecklingen sedan och det läge vi nu befinner oss i. När ideologin och visionerna om samhället på sikt inte får plats i politiken, utan den bara handlar om sifferkäbbel och ängsligt sneglande på motståndaren och på att ingen “ska säga för mycket”, ja då tappar också både partimedlemmarna och väljarna intresset och förlorar perspektivet på vad som skiljer de olika partierna åt. Och följden har därtill blivit att de politiska partiernas ängslighet och dåliga tillit till att de politiska idéerna gett pr-byråers nissar och nissor allt mera av makten över de strategier som sedan ska “säljas” till väljarna i mer eller mindre översmarta förpackningar. Detta trots att just politik i grunden inte handlar om en produkt som ska säljas utan om just idéer och en övertygelse om vilket väg som är bäst att gå för att vi som människor och individer ska ges möjligheten att kunna “förverkliga våra bästa stämningars längtan” (Hj. Branting). När det blir så skapas varken aktivitet, engagemang, ej heller förtroende eller någon levande dialogrelation med väljaren och politikern. Sist och slutligen var just det kärnan i såväl SVT-dokumentet “Politiker utan mål” och ABF-seminariet i Stockholm om Sten Andersson och hans gärning som framgångsrik s-partisekreterare och statsråd i social- och utrikesdepartementet. Frågan är bara: när kommer den första, riktigt genomarbetade biografi över Sten Andersson och hans gärning och rika personlighet som han så väl förtjänar!? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com