RBjörkenwalls blogg

För lite politik och för mycket personstrider

2012-01-26T12:04:00.000-08:00

(Publicerad i Östra Småland, Gotlands tidningar och Piteå-tidningen den 26/1,tidn. Ångermanland 26/1, Skånska dagbladet 27/1 m fl)

Håkan Juholt fälldes av tre samverkande skäl. Krypskyttet inom det egna partiet, det hårt uppskruvade drevet inom media och egna misstag.

Misstagen har i pressen uppförstorats och ältats till den grad att Juholt inte fick en ärlig chans som partiledare och avgången blev oundviklig. Ett antal VU-ledamöter avsatte den kongressvalde ordföranden utan tanke på konsekvenserna.

Folk på gator och torg beklagar nu att S-partiet hamnat i kris. En bred opinion svenskar vill ha ett tydligt socialdemokratiskt alternativ. Håkan Juholt försökte – men utan tillräcklig uppbackning av andra – få igång en nystart med att föra fram den ökade barnfattigdomen, skojeriet med övervinster i välfärdstjänsterna, skadorna som avregleringen av energin, järnvägen och apoteken lett till och genom att lyfta fram kulturens viktiga roll. Juholt är en skicklig retoriker och debattör som kommer att saknas i partidebatterna.

S-krisen är större än Juholt. Det finns strukturella orsaker till socialdemokratins tillbakagång. De är 90-talets ekonomiska kris, ett oskickligt hanterat EU-inträde som ledde till en omotiverat stor övergång till marknadslösningar och att Västeuropas socialdemokrati politiskt själv drabbades av kommunistiska systemets fall, trots att den varit dess starkaste motståndare. Andra orsaker till nuvarande kris har att göra med oförmågan och splittringen inom de egna leden som delvis kan beskrivas i höger-vänster-termer. ”Högerfalangen” som svepande förespråkat ”förnyelse” och vinstuttag på välfärdstjänster har applåderats i borgarpressen, av Svenskt näringsliv och haft lätt att få en plattform på DN-Debatt.

Kravet på full sysselsättning har tidigare varit partiets viktigaste mål i samarbete med facket, men det har gradvis tonats ned och ersatts av andra mål. Valet 2006 förlorades till stor del på att jobben inte prioriterades i valkampanjen, och moderaternas ”nya arbetslinje” och jobbskatteavdrag kunde ta över. LO:s ledning var därtill osynlig i de senaste valrörelserna.

Mona Sahlins ledarskap hade modiga inslag. Hon stod upp för alla människors lika värde och rättigheter, med ökat stöd för invandrare och sexuella minoriteter, som också resulterade i bakslag i form av Sverigedemokraternas inmarsch i riksdagen.

Jobb- och fördelningspolitiken under hennes ledning var för svag och det rödgröna samarbetet blev ett misslyckande. Den ovärdiga behandlingen av landets sjuka människor under den nuvarande regeringen gav Sahlin möjlighet till en stark valspurt 2010 och socialdemokraterna lyckades mycket knappt behålla ställningen som landets största parti. Ett byte på flera poster i partiledningen blev nödvändig efter senaste valet, men kvar blev några av de ansvariga som nu hållit i yxan vid Juholts avgång.

Partiets vilsenhet som har sina rötter från 90-talet förstärktes under Mona Sahlins ledartid. Medlemsantalet har rasat. Politisk retorik har inte följts upp av politisk handling och handfasta förslag på olika områden. Sahlin nämnde t ex i sitt jungfrutal som två av fyra prioriterade frågor klimathotet och kärnvapennedrustningen. I fortsättningen märktes knappast något av detta.

Partiledningen godtog privata vinster i välfärden och bäddade därmed i praktiken för Caremaskandalen och de miljardbelopp som förts till skatteparadis utomlands i stället för att förbättra välfärden. 2009 års kongressbeslut om vinster i välfärden tillhör de mindre lyckade i partiets historia.

Sammanfattningsvis behöver det av interna strider sargade partiet – efter all turbulens och mediecirkus – inte bara en ny ledning, utan också ett klart och tydligt socialdemokratiskt program och en partiorganisation som förmår entusiasmera igen.

Robert Björkenwall
Gunnar Lassinantti

--Kommentar eftet ledarskiftet ---------
Inte förvånande att Löfvén tar över i SAP

Det är inte att förvånande att de svenska socialdemokraterna nu har kunnat enas (26 och 27 januari 2012) om att till ny partiledare utse IF Metall-fackets ordförande Stefan Löfvén, med rötter i det röda Ådalen och Örnsköldsvik.

Löfvén ses som en person som nu – efter de uppslitande personstriderna och krypskyttet internt inom partiet – anses ha bäst förmåga att ena ett splittrat och sargat parti där det varit för lite politik och för mycket personstrider det senaste halvåret. Det lägger en god grund för en nystart. Men fortsättningen avgöras sedan av bl a hur klokt och väl laget runt Löfvén byggs upp och att det sedan följs av konkret programarbete med konkreta åtgärder och förslag på olika, tunga politikområden.

12-01-27
Robert Bj.

Finska presidentval - andra valomgången kan nog bli rätt jämnt

2012-01-24T04:42:00.000-08:00

Det blev som väntat samlingspartisten och f d finansministern Sauli Niinistö som vann tämligen klart i första valomgången av finska presidentvalet. Han kommer i den andra och avgörande valomgången den 5 februari att få möte den för många överraskande starkt kampanjande Pekka Haavisto från de gröna, ett mera EU-vänligt systerparti till svenska miljöpartiet. Trea i racet kom centerpartinestorn Paavo Väyrynen medan socialdemokraternas kandidat, f d statsministern och SDP-ledaren Paavo Lipponen förde en rätt misslyckad, trött valkampanj och hade inte skuggan av en chans att göra dessa nämnda rangen stridig.

Kommentarerna i finska pressen flödar nu över inför presidentvalets andra och avgörande omgång den 5 februari. Det kan sannolikt bli ett långt jämnare val mellan de två kandidaterna, högerns Sauli Niinistö och de grönas Pekka Haavisto.

Haavisto har allt att vinna med den kampanj som han lyckades så bra med i sin första runda av presidentracet. Haavisto är en vänlig, saklig och kunnig politiker som inte angriper sina motståndare. Niinistös popularitet –länge lika självklar som svårfångad populäritet - som i inledningsfasen låg över 50 procent har den senaste tiden befunnit sig i fritt fall. Han har två veckor på sig att bromsa upp det fortsätta fallet och nu försöka vända trenden. Det är kanske inte en omöjlig men ändå inte en helt enkel uppgift.

Mediebevakningen kommer att vara intensiv. De två kandidaternas personlighet och bakgrund kommer mer än tidigare att vara i rampljuset. Dessutom gäller det att hitta de underströmningar i väljarkåren och nu “hemlösa” väljare som är beredda att nu ta det näst bästa alternativet den 5 februari. Vart går de väljare vilka till en del blev hemlösa efter första omgången? En rimlig gissning är att en del stannar på soffan och i övrigt fördelas rätt jämnt mellan Niinistö och Haavisto. I så fall blir det ett tämligen jämnt race – med viss övervikt för högerns Niinistö – om vem som till slut tar över efter socialdemokraten Tarja Halonen som suttit sina två perioder och inte får ställa upp igen.

Ett allmänt antagande är att vänstersidans väljare har lättare att gilla sympatiska Pekka Haavisto än Sauli Niinistö, f d farbror till ex-mp-språkröret Maria Wetterstrands man Ville Niinistö från de gröna och nu miljöminister i finska koalitionsregeringen. Men vart går det stora flertalet av centerpartiets och högerpopulistiska sannfinländarnas väljare, kort sagt Paavo Väyrynens 17,5 % av valmanskåren och de 9,2 % som stödde Soini i sannfi.? Just effektivt kampanjande trean Väyrynen tog en del av populisten Timo Soini, som bara fick knapp hälften av sannfinländarnas väljarstöd på 19 % i riksdagsvalet i fjol. För många var det en stor behållning av finska presidentvalet att sannfinländarnas frammarsch nu har stannat upp. I valkampanjen slutade Soini rätt tidigt också med att tala om att han hade en halv miljon väljare bakom sig.

Populisten Soinis då i inledningsfasen förväntade möjlighet att bli tvåa i den första omgången i presidentvalet bidrog troligen till att Paavo Lipponen slutligen ställde upp för sitt parti, socialdemokraterna. Men lanseringen kom för sent. Hans valkampanj blev ett misslyckande och partiet (SDP) fick aldrig heller någon riktig fart under vingarna i presidentvalet. Följaktligen hade Lipponen heller inte skuggan av en chans att ens bli två i första valomgången som väl finska S-partiet nog ett tag hade vissa förhoppningar om. Det var enbart i svenskbygderna i Österbotten och på Åland som Lipponen lyckades vinna ett bredare väljarstöd.

Men ska jag tippa, så tror jag racet – trots en sympatisk och väl kampanjande Haavisto från de gröna – ändå slutet med att nästa president i Finland kommer att heta Sauli Niinistö.

Ett vet vi dock säkert redan nu: en 30-årig period med socialdemokratiska presidenter – Koivisto, Ahtisaari och Halonen; 1982-2012 – i Finland är nu till ända

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Fortsatt mest rut och rot i lyxregioner med mycket god hushållsekonomi

2012-01-13T15:12:00.000-08:00

Observerat om mest avdrag för rut och rot till lyxregionerna i Sverige:

Om socialdemokraterna nu har så svårt att på allvar göra upp med det sysselsättningsmässigt och samhällsekonomiskt rätt misslyckade projektet (Maud Olofssons skötebarn) som går under beteckningen Rut-avdrag så borde man kunna hämta stöd i färsk Skatteverket-statistik. Rot och rutavdrag är vanligast i Danderyd, Lidingö och Täby. I Danderyd har var femte kommuninvånare sökt rot-avdrag och 13 procent rutavdrag. I Dorotea i Västerbottens inland har endast 8 personer sökt rut-avdrag eller 0,2 procent.

Det visar färska siffror från Skatteverket (se tabellen nedan).
Totalt betalades 15,3 miljarder kronor ut för skattereduktion för olika reparations- och underhållsarbeten.

Klart störst var andelen rotavdrag – byggunderhåll, konjunkturpolitiskt rimlig åtgärd men inte som permanent löpande skattestöd - som var på 13,6 miljarder kronor, medan rutavdragen under år 2011 var på 1,8 miljarder kronor.

- Både rot- och rutavdragen har ökat jämfört med 2010 och rutarbete står för den största ökningen. Sedan juli 2009 har drygt två miljoner svenskar utnyttjat skattereduktionen, säger Pia Blank Thörnroos, rättslig expert på Skatteverket.

Om det här siffermaterialet ställs samman i relation till antalet kommuninvånare i respektive kommun så visar det sig – föga överraskande - att flest personer som använder avdragen befinner sig i välmående Danderyd följt av Fredrik Reinfeldts hemkommun Täby och därefter Lidingö. Men även i Lomma och Vellinge har många sökt rot-avdrag.

När det gäller rutavdragen (städavdraget) återfinns även Nacka och Vaxholms kommuner tillsammans med Danderyd, Täby och Lidingö bland fem i topp.

Detaljgranskar man sedan t ex toppande Danderyd så visar det sig att var femte danderydsbo sökte rotavdrag under 2011. Eller annorlunda uttryckt 6 153 av kommunens totalt 31 418 invånare.

Minst benägna att söka den här typen av skatteavdrag är flertalet norrlandskommuner. I botten återfinns kommunerna Dorotea, Gällivare och Arjeplog där mindre än en procent av kommuninvånarna sökte rutavdrag för städhjälp etc år 2011.

När det gäller rotavdrag ligger Kiruna, Södertälje och Haparanda i botten, där cirka 5 procent av kommuninvånarna där sökt avdraget för byggreparationer.

Om man tar det totala avdragen för rot och rut i Danderyd, cirka 139 miljoner kronor, och delar summan med antalet kommuninvånare där så motsvarar det för varje danderydsbo ett avdrag för rot på 4 448 kronor per person och för rut 1 182 kronor per person.

Av de 20 kommuner med störst andel avdrag (rut och rot) styrs merparten av Moderater, Kristdemokrater, Folkpartister och Centerpartister i olika konstellationer.

Många norrländska kommuner har mycket låg andel rutavdrag (och delvis också så för byggavdraget rot). Kommuner som oftast är starka fästen för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Budgetmotionen hösten 2011 föreslog Socialdemokraterna en halvering av avdraget från dagens 50 000 kronor till halva beloppet 25 000 kronor. Därtill skulle det begränsas så att det bara kan fås av pensionärer och barnfamiljer. Men ett onödigt generöst belopp också det eftersom flertalet normalanvändare – utanför “rikemanskommunernas välbärgade villakvarter – inte drar mer än max upp till 5 000 kr per år för lite fönsterputsning och flyttstädning. Så Socialdemokraterna skulle lugnt kunna skära bort nio tiondelar av rutavdraget och ha så det 1,5 miljard över för annat samhällsnyttigt att investera i stället för att fortsätta “göda” det skikt av överkonsumerande “rutare” i Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka m fl rika villakommuner. Vill de fortsätta överkonsumera, borde de få göra det med helt egna pengar och inte bli subventionerade av skattekollektivet i stort.

Robert Björkenwall
--------------------------------------------------------

De har sökt mest Rutavdrag år 2011
Plats Kommun Rutavdrag,per inv (kr) Proc. Antal som sökt

1 Danderyd 1182 13 4 211
2 Lidingö 737 10 4 587
3 Täby 558 9 5 648
4 Vaxholm 547 7 759
5 Nacka 541 8 7 191
6 Lomma 529 10 2 191
7 Vellinge 506 10 3 283
8 Sollentuna 471 7 4 362
9 Höganäs 418 10 2 505
10 Ekerö 397 6 1 547
11 Stockholm 361 7 59 783
12 Båstad 359 8 1 095
13 Kungsbacka 354 6 4 658
14 Värmdö 353 5 1 925
15 Trosa 305 7 754
16 Österåker 299 5 2 052
17 Tyresö 299 5 2 347
18 Kävlinge 281 6 1 820
19 Vallentuna 272 5 1 514
20 Salem 265 4 660
------
(Källa: Skatteverket, SCB)

Växande klassklyftor och Keynes som hade rätt

2011-12-30T03:51:00.000-08:00

Observerat om växande klassklyftor och Keynes som hade rätt om den ekonomiska politiken:

Det är nog – för den som verkligen vill gå till fakta och veta – någon ingen särskild överraskning av att det nu kommer dokumenterade uppgifter från Statistiska Centralbyrån (SCB) att den senaste femårsperioden betytt att klyftan mellan den tiondel som har det bäst ekonomiskt och den som har den sämst har fördubblats. Det visar sig också att de som befinner sig i den svenska botten har 350 kronor mindre att röra sig med i månaden än för fem år sedan, medan de mest välsituerade har ökat sina inkomster under samma tid med 23,5 procent och då handlar det om cirka 7‑300‑kronor mer plånboken i månaden.

Visserligen ser även finansminister Anders Borg dessa siffror som ”besvärande”, men det är i grund och botten bara ett resultat av den konsekventa omfördelning som Reinfeldt och Anders Borgs politik inneburit de senaste fem åren. Och att de ledande i Sverige nu trampar på de fattigaste och mest sköra. .Därmed faller den politiska högerns sista försvarsskans för denna sociala segregationspolitik, att rikedomen fördelas över hela befolkningen och att även de fattigaste får del av det ökade välståndet.

Få har gjort så mycket som Reinfeldt och Borg för att dra isär landet och försämrat livet för de fattigaste och mest sköra medborgarna. Grunderna till den politiken fanns egentligen redan i Fredrik Reinfeldt politiska pojkbok ”Det sovande folket”, och var nog ingen ungdomssynd från MUF-åren.

Tyvärr måste dock konstateras att Reinfeldt och Borg är inte ensamma skyldiga till att klyftorna ökat i Sverige. Också om dessa två bär huvudansvaret för de senaste årens fördubbling av klyftorna i samhället.

Socialdemokraterna kan dock inte svära sig helt fria från medansvar för att liberaliseringarna och avregleringarna av ekonomin, främst då den illa sjösatta avregleringen av kreditmarknaden lade grunden till de större klyftorna och den ohämmade girighet i vissa kretsar. S kunde också tidigare ha gjort mer för att begränsa effekterna av en ohämmad avreglering av skolan och olika omsorgstjänster som i marknadsutsättningens spår gjort vissa riskkapitalister sanslöst rika i obeskattade, skatteparadisvinster. Med Carema-skandaler och annat som färska exempel. Men huvudansvaret bär Reinfeldt och Borg.

En annan synnerligen ”besvärande” faktor för Sveriges situation är att Anders Borg fört en så passiv ekonomisk politik att vi nu får gå in i lågkonjunkturen med så besvärande hög arbetslöshet, att vi kanske inte på lång tid längre kan komma tillbaka till “full” sysselsättning. De 100 miljarder som delats ut i skattesänkningar – och nu senast i en onödig halvering av krogmomsen utan jobbeffekter – hade behövts bättre i offensiva utbildnings- och jobbsatsningar i den brittiske John Maynard Keynes andra.

Det är precis som “nobelpristagaren” i ekonomi, professor Paul Krugman skriver i en nyårskolumn (30/12) i New York Times: Keynes hade rätt (Keynes Was Right”, http://www.nytimes.com/2011/12/30/opinion/keynes-was-right.html)

Förhoppningsvis tar Socialdemokraterna till sig Krugmans budskap och går till offensiven igen när vi kommit in en bit på det nya året 2012.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Juholt rätt ute men kommer att möta motstånd för sitt återregleringskrav

2011-12-08T04:25:00.000-08:00

Observerat om Juholt och hans krav på återregleringar:

Alla medborgare måste kunna få grundläggande service, säger Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt (S) i en intervju i Dagens Nyheter den 7 december. Det är också hans och Socialdemokraternas motiv för behovet av om- eller återregleringar av verksamheter som el-, järnvägs- och apoteksmarknaden. Han har fullständigt rätt. Det gäller också när han diskuterar telemarknaden. Här konstaterar DN i en faktaruta att den avregleringen inneburit lägre priser. Förvisso. Men det är inte en positiv effekt av avregleringen utan beror huvudsakligen – som även tidigare utvärderingar konstaterat - på den tekniska utvecklingen.

Men nog kan man med rätta tycka att när mobilteletekniken utvecklades, man då inte såg till att den fick fäste i hela landet. I delar av Norrlands inland - också i besöksnäringsviktiga områden som fjällregionen - finns områden med usel eller nära nog ingen täckning alls. Frågan har ställts på sin spets när Telia Sonera nu vill ta ta bort telefonstolparna och koppla ner det gamla kopparnätet. Folk har helt oförskyllt ställts helt utan telefoni på platser där den funnits i snart ett sekel. Alla ska – oavsett var man råkar bo i landet – ha rätt till den kontakt- och livsviktiga larmlina som en fungerande telenät utgör.

Det är sådana berättelser som Håkan Juholt och andra hört under sina långa turnéer runt landet, och som nu fått Juholt att reagera. Och faktiskt så tror jag att det finns en stor förståelse även i storstäderna inför såna berättelser. Om inte annat så reser ju många storstadsbor ut i landet någon gång per år, åker skidor i fjällen på vintern och fjällvandrar på sommaren och hösten. Det finns inga som helst skäl att sikta på mindre än 100 procents täckning i telenätet. Det är och måste vara målet för en nationell roaming-strategi, som det heter på telekomspråk. Mindre än så duger inte.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt har dock snabbt varit ute och redan beskrivit tankarna på återreglering av nu mindre väl fungerande telekomnät och annat som en radikal vänstersväng. Och han har starka krafter på sin sida i förvaltning och näringsliv. De av regeringen tillsatta myndighetscheferna är snabbt ute och stöttar statsministern i detta. Telekomsektorns vakthund Post- och telestyrelsen, PTS, talar om hur omöjligt ett krav på full täckning av landet för mobiltelefoni är.

Omöjligt? Alls icke om vi bara har ett system – reglerat och kravställande –om att vi gemensamt ska dela på kostnaderna är det ett fullt möjligt projekt. Hur det sedan ska gå till mera konkret kan behöva diskuteras närmare. Men möjligt är det förvisso. Dessutom är det fullt möjligt att göra det hyfsat kostnadseffektivt om nät och master är gemensamt förvaltade i ett gemensamt ägt bolag/näthållare i stället för att varje operatör för sig ska sätta upp egna, parallella master och nät. Konkurrera kan sedan de olika operatörerna på telekommarknaden göra högre upp i värdekedjan om tjänster av olika slag som de erbjuder sina respektive kunder. Precis på samma sätt som vi har ett gemensamt vägnät men trafiken på det vägnätet sköts av olika lastbilar, bussar och personbilar i stället för att varje åkare själv ska investera i ett eget vägnät.

Så borde lösningen varit redan när t ex bredbands- och mobiltelemarknaden gick in i en ny fas i skiftet 1999/2000 men nu när vi har facit av detta marknadens tillkortakommande (gick att förutse för den som ville!) så är det inte alls något orimligt krav att nu vilja om- och återreglera det som faktiskt inte visat sig fungera särskilt smart. Det gäller telekom, det gäller den snåriga och illa fungerande elmarknaden, det gäller järnvägen (har fungerat allt sämre samtidigt som trafiken fördubblats) och det gäller den dyra (krävt en extra subvention på en tia på varje receptläkemedel), nya avreglerade apoteksmarknaden.

Men givetvis kommer Juholt och andra med det här kravet att möta motstånd, rätt massivt rent av. Inte bara från statsminister Reinfeldt och andra marknadsivrare - från olika borgerliga partier och från den flora av företag som i olika avreglerade branschsektorer inom tele, el, apotek etc och även bland de riskkapitalägda företag som etablerat sig inom omsorg, vård, skola och annat som gärna vill fortsätta tjäna stora, inte sällan helt riskfria skattebetalarintäkter som de nu håvar in på olika mer eller mindre naivt sjösatta avregleringar. Och följaktligen göra vad de kan för att med stor kraft och stora lobbyresurser förhindra den om- och återreglering som många medborgare önskar sig sedan de sett effekterna av avregleringarna och marknadsutsättningarna av olika servicetjänster. Så Håkan Juholt har nog många med sig – bland vanligt folk och andra som vill göra en ärlig analys – när han nu vill göra om och göra rätt!

Det är bara att hoppas han står på och inte viker ner sig för det motstånd han möter och kommer att möta på detta område. Visst, Håkan Juholt, har gjort en och annan tabbe och har slarvat, men jag ser honom som en man av god vilja. Ja,jag tror han lär sitta kvar, trots att media spekulerar om motsatsen!

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Noterar f.ö – apropå Arbetsförmedlingens dystra rapport om arbetsmarknadsläget 2012-2013 – att Arbetsförmedlingens DG Bermudez-Svankvist talade 7 dec. om att hon har rätt resurser när arbetslösheten befaras stiga kraftigt. Jo tjenare... Snacka om med regeringen synnerligen följsamma myndighetschefer!

Noterar också att bl a Seko-representanten Fällman gjorde bra ifrån sig på hearingen om järnvägsmarken i trafikutskottet 8 december! Underhållsberget är ju – har även en bra KTH-studie från härom året visat – magnifika 30 miljarder... så det där med att vi behöver investera och vårda vårt reala kapital (jfr partirådets nya kompletterande statsbudgetmål!) är synnerligen befogat och borde snarare ha lyfts fram för flera år sedan!

Spanska valet - ännu ett exempel på frustrationen i eurokrisens spår

2011-11-22T03:10:00.000-08:00

Observerat om spanska parlamentsvalet – bara ännu ett exempel på frustrationens och hopplöshetens Europa i eurokrisens spår:

Socialisterna förlorade som väntat valet i Spanien häromdagen. Den spanska valrörelsen har mest handlat om ekonomin och de finansiella problemen. Med gigantiska budgetunderskott och massarbetslöshet, är det förstås inte underligt att sittande regering straffas. Det gör regeringar i alla europeiska länder som haft eller kommer att ha val den närmaste tiden. Blir sannolikt så också för president Sarkozy och hans borgerliga regering i Frankrike nästa år.

Spanjorerna har brutit sig loss från fascismen och det stränga prästerskapet. Nu är kampen en annan. För bara några år sedan var Spanien ett under av tillväxt, i dag är det ett land präglat av spruckna bostadsdrömmar och Europas högsta arbetslöshet: 20 procent, bland unga över 45 procent; totalt handlar det om över 5 miljoner människor, fler än hela Norges befolkning. Med sådana siffror är det som upplagt för ett maktskifte. Inte för att socialistregeringen under Zapatero skulle ha vanskött de offentliga finanserna – statsskulden där är “bara” 67 % av BNP mot t ex 87 % av BNP i Frankrike och så där 124 % av BNP i Italien – utan p g a effekterna av bolånebubbblans och för friskt utlånande spanska bankers baksmälla som lett till en kollaps på bostadsmarknaden och ställt massor av byggjobbare utan arbete. Och sedan denna kris vidare spridningseffekter till i stort sett hela den inhemska spanska ekonomin och arbetsmarknaden – med otaliga förlorade jobb som följd.

Den dyra euron har därtill försämrat den spanska konkurrenskraften i förhållande till omvärlden och olika exportmarknader. Något som i sin tur kostat ytterligare ett stort antal förlorade jobb – oklart exakt hur många – och när så nedskärningspolitiken i statens budget ovanpå detta tillkommit som en del i krisbekämpningen så har det slagit på den inhemska köpkraften och gjort att arbetslösheten bitit sig fast på rekordhöga nivåer. Och allra värst är det för de unga, också välutbildade som inga jobb alls kan få – utom möjligen högst tillfälliga påhugg.

Pratade själv med ett antal sådana när jag för lite sedan i Barcelona. Också universitetsutbildade med färdiga examina ser ofta ingen annan utväg än att flytta utomlands, söka sig en ny utkomst och framtid i länder som Tyskland, Kanada eller kanske Storbritannien. Förödande när en nations framtid flyttar till utlandet. Men så har det varit i växande grad det senaste ett á två åren.

Så för allt detta straffades nu premiärminister Zapatero från Valladolid – vars farfar en gång tillhörde dem som avrättades av Francos fascister – och hans socialistregering av ett frustrerat folk. Men vad vill högern, Partido Popular (PP), vinnarna i det färska parlamentsvalet? Ingen verkar riktigt veta. PPs valprogram är synnerligen vagt, liksom valretoriken också varit. Men för ett frustrerat och desillusionerat folk räckte det att bara vara ett alternativ; vad som helst förutom nuvarande ledning. Nu får vi pröva PP i stället.

PPs och ledaren Mariano Rajoys (en rätt färglös politiker) valseger kan i grund och botten inte förklaras med att man sitter på svaren utan nästan enbart med att frustrerade spanjorer nu vill straffa den sittande regeringen för landets och sina egna bekymmer om framtiden. Precis samma frustrationens och hopplöshetens folkvilja som gjort att nu såväl svårt statsskuldsatta och vanstyrda Italien (= EUs tredje största ekonomi) som Grekland fått sina expertregeringar. Grekland därtill nu ledd av en tidigare vice riksbankschef som faktiskt var med om att sannolikt frisera Greklands siffror om tillståndet i riket för att Grekland skulle få komma in i Euron/EMU.

I eurokrisens spår är det demokratin som tar stryk och den frustrerade folkviljan som i en allt mera utbredd uppgivenhet slår tämligen blint och ingalunda alltid så välriktat. Så att nu även Spanien – Europas femte största ekonomi och i motsats till Grekland och Italien ändå i allmänna val – nu manifesterat den uppgivenhet, frustration och hopplöshet som drar igenom Sydeuropa är egentligen ingen överraskning. Och åtminstone i ett par tre fall handlar det dessutom om länder som aldrig borde släppts in i euron, den gemensamma EU-valutaområdet. Det var de helt enkelt inte mogna och starka nog för som ekonomier och nu får deras redan svaga konkurrenskraft och de växande antalet arbetslösa sota för att så ändå blev fallet. Eller som en snart arbetslös konstaterade i ett av dessa sydeuropeiska länder: ”Vi är chanslösa. Det kommer att bli en hemsk jul. Det blir a-kassa ett tag, och sedan står vi där”.

De som – i likhet med några föreläsare på en serie sammankomster i ABF-huset i Stockholm den 19 november – hävdade att Europas kris i första hand är politisk-demokratisk har nog rätt.I grunden hyser nog inte heller de spanska väljarna och folket nu några illusioner om den spanska PP-borgerlighetens regeringsagenda. Medborgarna – där som på andra håll - räknar kallt med nya åtstramningsprogram. Sämre social trygghet och nedskurna välfärdsprogram, försämrad anställningstrygghet, minskade fackliga rättigheter, sänkta löner (särskilt ingångslönerna), dyrare att gå på universitet och annat. Också i Storbritannien har ju Toryregeringens krisbekämpning bland mycket annat inneburit tredubblade universitetsavgifter och olika indragna eller kraftigt nedskurna stöd till dem som redan har det mest knapert i samhället.

Rena “chockterapin” som den kanadensiska journalisten Naomi Klein skrev om i en berömd bok häromåret. Krisen nu – eurokrisen, bank- och bostadsbubblorna - har blivit den perfekta ursäkten för många regeringar att göra allt det som de tidigare haft så svårt att få gehör för. Nu marknadsförs de drakoniska nedskärningarna som ansvarsfull ekonomisk politik. Precis som flera forskare och samhällsdebattörer t ex konstaterade på den serie av föreläsningar som hölls i ABF-huset i Stockholm den 19 november.

Men den som vill vinna parlamentsval i det här frustrerade politiska klimatet talar inte högt om sådant. Ju vagare valprogram och vallöften, desto bättre chans att vinna. Så är chanserna störst att vinna val i uppgivenhetens och den folkliga frustrationens Europa.

Val vinner man på att folket vill straffa en sittande regering. Inte genom att själv – annat än ytterst vagt – alltför tydligt säga vad man tänker göra i stället. Lite vaghet om att man själv står för något annat och bättre ihop med viljan hos folket att straffa någon räcker.

Igår var det Spanien – och nästa år kan det mycket väl bli Frankrike och den sittande presidenten Sarkozy och hans högerregering som inte blir omvald. Skulle alls icke förvåna om det blir så.

Så är det. Må sedan vara att det nog finns en hel del som tycker att Zapatero och hans s-regering i Spanien, som under de senaste åren betytt så mycket för jämställdheten och demokratin, nu röstats bort. Och att det i chockterapins spår nu väntar hårda besparingar och tuffa tag med den nya högerregeringen i Spanien

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Misslyckad kamp mot utanförskapet och en jobblinje som kört i diket

2011-11-11T03:36:00.000-08:00

Observerat om en omskruten arbetslinje och kamp mot utanförskapet som kört i diket:

När Fredrik Reinfeldt för sex år sedan kritiserade den dåvarande socialdemokratiska Göran Persson-regeringen fanns ett begrepp han ständigt upprepade, utanförskapet. Många kände igen sig, och till en del handlade det om ungdomar som pensioneras innan de ens kommit in på arbetsmarknaden.

Häromdagen kom en utvärdering av hur Reinfeldts regering själv (miss)lyckats med den uppgiften. På åtta år – varav de sex senaste varit Reinfeldt-styre - har antalet unga svenska förtidspensionärer – mellan 20 och 24 år – ökat med 79 procent. 2008 fick nästan var tionde svensk mellan 20 och 29 år som inte gått igenom gymnasiet “förtidspension” – eller som det egentligen heter, aktivitetsersättning. Allt som allt handlade det i februari 2011 om 28 683 unga vuxna.

Det här innebär att den m-ledda regeringens omskrutna arbetslinje nu åkt på ett nytt grundskott när nu Socialförsäkringsutredningen i en underrapport meddelat att nästan dubbelt så många unga mellan 20 och 24 år idag lever på aktivitetsersättning, före detta förtidspension, än för åtta år sedan.

Så var det med den valrörelseretoriska kampen mot utanförskapet. Lägg till detta att det är inte någon ökad ohälsa som ligger bakom den här stora ökningen, utan arbetslöshet och dålig utbildning, ofta kombinerat med dåliga, “sociala arvet”-stigmatiserande uppväxtvillkor.

Då hjälper det knappast med att locka med sänkta arbetsgivaravgifter för att öka sysselsättningen som finansminister Anders Borg lockade med när han bad arbetsgivare-och löntagarorganisationerna om hjälp mot arbetslösheten.

Regeringen själv har uppenbarligen insett att man inte på egen hand klarar att återkomma till full sysselsättning. Snarare då riskerar att nuvarande massarbetslöshet på 7-8 procent av arbetskraften mycket väl kan komma att stiga ytterligare.

Men det är svårt att se vad arbetsmarknadens parter ska kunna bidra med som kan förbättra läget när vi nu tydligt närmar oss lågkonjunkturen i allt raskare takt.

Orderböckerna i företagen blir tunnare och i de stora exportföretagen – tunga fordonsindustrin och andra - har man redan börjat se om sina hus och förlänger inte kontrakten med dem som jobbar på tillfälliga anställningar (“snuttjobb”). I stålföretaget Sandvik har man redan varslat 375 anställda om uppsägning.

Ett annat tecken på stundande sämre tider är att sågverken också taktar ner och att varslen om uppsägning mer än fördubblats i september jämfört med augusti månad.

Så orosmolnen hopar sig i takt med att osäkerheten för den europeiska krisens vidare spridningsförlopp när nu också Italien (EUs tredje största ekonomi) – och inte bara Grekland – är allt mera illa ute. Ett land som Sverige som exporterar häften av vad som produceras är extra sårbart när konjunkturen faller och alla skjuter på sina investeringar. Och den svenska regeringen därtill satsar för lite på inhemska investeringar i upprustad infrastruktur (järnväg, väg, bredband, elstamnätets underhåll och kapacitetsutbyggnad) och i kvalificerad arbetsmarknads- och bristyrkesutbildningar för att rusta för framtida behov.

Sverige har all anledning att förbereda sig för de bistra tider som väntar. Frågan som allt fler ställer sig: kommer den öppna arbetslösheten att stiga till kanske 11-12 procent av arbetskraften? Och hur ska då dessa klara sin försörjning när vi i Sverige – efter alla förändringar i a-kassan – numera har en av Europas allra sämsta arbetslöshetskassor. Köerna till och kostnaderna för kommunernas synnerligen magra “försörjningsstöd” hos socialkontoren kommer att växa i spåren av en gradvis ökande ungdoms-, vuxen- och långtidsarbetslöshet.

Visar det så då också att regeringen gör för lite för att upprätthålla den inhemska efterfrågan och har för få bra idéer om ny sysselsättning ska skapas så kan de närmaste åren fram till nästa val bli synnerligen tuffa för allt fler i vårt land.

Här borde finnas utrymme för en kraftfull och gärna lite djärvt frimodig socialdemokratisk oppositionspolitik. Kan vi hoppas på det?

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Lite mera realism i pensionsåldersfrågan vore inte fel

2011-10-19T01:28:00.001-07:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 21 oktober 2011)

Observerat: Hur vore det med en mera realistisk syn på vad som är en rimlig pensionsålder?

Det säg ofta från vissa håll att vi måste höja pensionsåldern uppåt och gradvis närma oss 70 år för när vi ska pensioneras. Tja, kan låta bra – i teorin. Men hur vore det med en mera realistisk syn på vad som är en rimlig pensionsålder?
Till de grupper där personer arbetar längst efter 65 hör läkare, docenter och professorer, visar undersökningar. Dessa tendenser får stöd i en mätning av Synovate som Dagens Nyheter publicerade tisdagen den 18 oktober.

Men där kom det också åter fram att det faktiskt är rätt få personer som arbetar till 65-årsdagen, trots att de flesta säger sig siktar på ett långt yrkesliv. 75 procent av de tillfrågade i arbetsför ålder sade sig visserligen tro tro att de jobbar tills de fyller 65 år.

Men i praktiken är det färre än hälften av 64-åringarna som finns kvar i arbetslivet. Verkligheten är den att den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige nu är 63 år. Okej en ökning från 62 år i snitt för några år sedan men ändå en bra bit kvar till de 65 år man tror sig orka fram till.

Vad många gärna glömmer bort är att detta med pensionsålder i hög grad är just en klassfråga. Det är de med hög utbildning och därtill ofta även med hög lön som arbetar längst. I motsvarande grad är det de med låg utbildning och låg lön som lämnar yrkeslivet tidigt. Så är verkligheten.

Synovate-mätningen i DN bekräftar det. 27 procent av LO-medlemmarna tror inte att de fysiskt orkar jobba tills de är 65 år. Bland akademikerna i Saco tror bara 14 procent att de inte orkar arbeta till 65-årsdagen. Och förklaringen till att det är så är högst rimliga. Personer i “LO-yrken” har i regel jobbat i över 40 år när de passerar 60-årsdagen. De har därtill ofta haft fysiskt tunga arbetsuppgifter; varit undersköterskor i vården, byggnadsarbetare, plåtslagare, stålverksarbetare etc etc.

Trots att olika tekniska hjälpmedel gjort många arbetsuppgifter lite lättare så finns ännu många tunga och påfrestande arbetsmiljöer kvar i arbetslivet. Dessutom har snåla bemanningsplaner och ökad press på personalen gjort att tempot att utföra arbetsmoment har ökat över tid. Det har sammantaget gjort att “LO-yrken” fortsatt är fortsatt påfrestande slitsamma men delvis så av lite andra orsaker än de tidigare varit.

Personer med hög utbildning börjar oftast inte arbeta förrän de är runt 25 år, vissa ännu senare 65 år ålder, alltså dagens pensionsålder. Även om en del jobb som högutbildade har också har sina påfrestningar är deras förutsättningar ändå bättre att klara av att arbeta fram till dess att de blir 65, 67 eller, rent av,
tills de fyller 70 år. Många personer som har yrken som kräver hög utbildning trivs med sitt yrke. De vill i högre grad än andra också arbeta tills 67- eller 70-årsåldern. Och det är väl bra.

Men problemet är att just de personerna inte kan tillåtas vara normen för var pensionsåldern ska sättas. Då blir det rejält fel för de flesta. Som redovisningen i DN visar skulle mycket vara vunnet i ekonomisk avseende för Sverige om fler kunde/orkade arbeta ens tills att de blir 65 år. Detta förutsätter då att goda – bättre än dagens - arbetsmiljöer gör det möjligt för dem att göra så. Men så är ännu icke fallet i dagens arbetsliv. Här återstår mycket att göra innan vi är där!

Ett pensionssystem där samma ersättning i pension betalas ut oavsett om man går i pension vid 63 år eller vid 67 år vore på många sätt rimligt med tanke på hur stora orättvisor som finns i dagens arbetsliv. En annan sak är sedan att just det är svårt att nå politisk enighet om.
För ett sådant system skulle förutsätta att man fick i stort sett full pension från 63 års ålder och att det inte skulle ge någon högre pension även om man jobbar tre till i vissa fall fem år också efter 65-årsdagen. Då skulle en sådan lösning som helhet kunna “gå ihop” ekonomiskt hyggligt bra.

Sedan är det ju ändå så att det redan i dag finns regler som gör det attraktivt skattemässigt att jobba efter 65 år, upp till 70 års ålder. Den moroten skulle kunna utökas, men helt klart är att det i så fall främst gynnar högutbildade och högavlönade personer eftersom de oftast har bäst förutsättningar att jobba också i högre år än andra grupper i samhället.

Men i vilket fall som helst vore det nog att föredra att det här med vad som är en rimlig pensionsålder mera kunde utgå från realiteterna och mindre bygga på önsketänkande och teoretiska modeller med blott begränsade kontakter med verkligheten nu och inom den närmast överblickbara framtiden.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com);
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Mediedrevet som sket sig - men vilka blir lärdomarna nu?

2011-10-15T05:03:00.000-07:00

Observerat och värderat om mediedrevet mot Juholt sket sig:

Noterar apropå den senaste veckans gigantiska mediedrev i Sverige kring S-partiledaren Håkan Juholt sket sig. Nu – efter två avgörande besked fredagen den 14 oktober - har media svårt att ordna anletsdragen, än mindre att erkänna att det i många fall kokat soppa på en spik.

Fakta är däremot:Håkan Juholt sitter kvar med ett enigt S-parti-VU bakom sig. Alla “förstå-sig-påare” och andra som kraxat om att nu måste Juholt avgå, tvingades svälja förtreten att de högg i sten när beskedet kom fredagen den 14 oktober. De hade ju under en veckas tid slagit fast på löpsedlarna att Juholt hade brutit mot regelverket om hyresbidrag från Riksdagen för dubbelt boende och tillskansat sig oberättigade förmåner, vilket blev startskottet för årets största drev hittills i Sverige i år.

Men nu visade det sig att det inte fanns några regler, ingen blankett med plats för sambokryss, bara en massa underförstådd, oskriven praxis som också de var långt ifrån glasklara.

Den regel som Juholt ska ha brutit emot om ”halva hyran vid ett samboende” i en av riksdagen betald övernattningsbostad formulerades först den 10 oktober när den helt plötsligt och som av en händelse dök upp på riksdagens hemsida.

Kvar av den här hysteriskt uppblåsta historien är att Expressen hittat två felaktigt ifyllda reseräkningar, vilket i sammanhanget är en “småsak”. Bland totalt sett kanske tusen reseräkningar. Lätt att slarva, minnas fel eller blanda ihop då, kan tyckas.

En helt annan sedan att Håkan Juholt ändå – med sin rejält goda lön och så – kunde/borde förstått det kloka i att pysta in halva hyran själv för sambons del. Alternativt kunde ju Riksdagsförvaltningens tjänsteman – när han/hon fick en kopia på aktuell hyresavi med båda namnen på avin – själv ha åtgärdat det hela och bara betalat ut halva hyra i bidrag. Sedan bara skickat Juholt ett internt mejl om saken. Särskilt som de på förvaltningen (oproffisigt i överkant) tydligen var de enda som kände till de informella regelverket som de aldrig brytt sig om att skriva ut på papper eller ens på förvaltningens hemsida! Förrän just den 10 oktober. Men nån som sett någon chefsperson på Riksdagsförvalningen blivit uthängd i media för det är klantiga beteendet? Nä men det är väl roligare att i stället ge sig på Juholt för att han inte förstått nåt som varken blankett, skrivna riktlinjer eller hemsidan gav besked om. Men den här mediecirkusen har snurrar en vecka nu bortom alla rimliga proportioner!

Logiskt då att den åklagare som undersökt saken rättsligt fredagen den 14 oktober också lade ner målet. Han konstaterade bara – i sin utredning – att Riksdagsförvaltningen saknade ett skrivet regelverk på området och att Juholt saknade uppsåt och att han handlat i god tro.

En annan sida i det här som nu allt mera kommit i förgrunden är att det här med “Juholt-saken” visat sig handla om att massmedierna i sin jakt för att få ett 16-taggars villebråd fällt låtit sig utnyttjas av Juholts fiender i partiet och andra, som anonymt spridit felaktiga uppgifter och fällor riggade av ”nyliberalt orienterade högersocialdemokrater i Stockholms län” (citat från den granskande journalisten Daniel Suhonen i en artikel i Svenska dagbladet häromdagen),personer som aldrig velat eller kunnat acceptera att Juholt blev vald som ny S-partiledare på s-kongressen i våras. De såg väl nu chansen att försöka få bort honom och i stället ersätta honom med en av sina egna kandidater. Ett försök som nu dock visat sig bli ett misslyckande – åtminstone för den närmast överblickbara tiden.

Massmedierna har i vilket fall som helst aningslöst spelat med, och där en anklagelse omedelbart utan eller med bristfällig källkontroll upphöjs till en dom och med krav på att straffet sedan omedelbart ska utmätas. Juholt måste bort. Men drevet sket sig. En rejäl dos av självprövning och mindre naivitet skulle inte skada, och särskilt så i kvällspressen men tyvärr även i Sveriges Televisions nyhetssändningar i Rapport och TV-Aktuellt. Men jag befarar att det här nog snabbt glöms bort när nästa och nästnästa mediedrev ska sjösättas.

Kvar står nu - när Juholt blir kvar som S-ledare och åklagaren lagt ner sin förundersökning - bilden av ett sargat socialdemokrati (= Sveriges mesta maktparti) som sönderfallit i falangstrider, kotterier, baktaleri och där somliga gärna hugger varandra i ryggen. Ett parti – fortfarande störst i landet - som verkar ha en total brist på partidisciplin och partilojalitet. Tragiskt med tanke på vad det under årtionden betytt för framväxten av det moderna Sverige och det välfärdsbygge som stått modell för många andra länder i omvärlden.

S-ledaren Håkan Juholt – icke hemmahörande i Stockholm utan med rötter i småländska Oskarshamn – har nog varit lite aningslös och inte förstått vilka fiender han haft bland alla ögontjänarna i Stockholm – och då även internt i partiet. I en del fall så även på det interna riksdagskansli som han fått ärva av sin företrädare och nu även fått erfara att han ens kunnat förlita sig på med någon högre grad av säkerhet.

Sannolikt har Juholt nu den hårda vägen fått lära sig ett och annat av den senaste tidens turbulenta händelser. Nu – efter de besked som kommit – får han nu därtill chansen att visa att han ändå kan vara rätt man att få partiet på rätt köl och att gå i takt igen. Kärnfrågan är dock: Går det att rädda detta skadeskjutna parti från fortsatt marginalisering? Orkar han göra det? Och har han – och förmår han skaffa – en tillräckligt bra omgivning så att den uppgiften ska visa sig möjlig att gå i land med? Och förmår han och S vinna nästa riksdagsval hösten 2014? Återstår att se.

En sak borde Håkan Juholt dock ha förstått nu: S-partiet måste ge honom några bra hjälpredor och skaffa fram litet kompetentare rådgivare som därtill också kan och förstår sig på det politiska spelet. Juholt är en folktalare av rang. Men vad hjälper det om “infrastrukturen” runt honom är bristfällig, då får han ändå stora problem med att återvinna nu tappat förtroende för honom och hans parti – och därmed att kunna gå iland med uppgiften att vinna nästa riksdagsval. Risken för att det blir tolv i stället för åtta år med Reinfeldt är då alternativet här.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. För övrigt tycker jag att Juholt borde allvarligt överväga att stämma den ansvarige utgivaren på Aftonbladet för förtalsskadlig publicitet och då kräva ett rejält skadestånd. Detta skänker han sedan skänker antingen till en fond för utbildning i källkritik för ansvariga utgivare/redaktionschefer eller något liknande. Torbjörn Fälldin gjorde så på sin tid.

Vårt orättvisa skattesystems effekter och konsekvenser

2011-09-27T05:46:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 30 sept. 2011 m fl)

Observerat om vårt orättfärdiga, svenska skattesystem:
Så här ser det numera ut i skatteorättvisornas Sverige, styrd av Borg och Reinfeldt:

Ink. av lön Skatt
12.001 kr/mån 1.965
Ink.av pension skatt
12.001 kr 2.245 kr
Ink av a-kassa,
sjukförs.förtidspen. Skatt
12.001 kr/mån 2.740kr

Ink. av lön Skatt
19.001 3.818
Ink. av pension skatt
19.001 4.277
Ink. av a-kassa Skatt
sjukförs., förtidspen.
19.001 kr 4.973 kr

Källa: Skattetabell 29:37

Fram till och med år 2006 fanns det en kolumn i skattetabellen. Nu finns det sex olika för samma basinkomst.

I sifferraderna ovan visar skattesatsen på de två inkomstlägen 12.001 kr/mån resp. 19.001 kr/mån.

Den som har en löneinkomst på 12.001 per månad betalar på ett år 23.580 kr i skatt. Om man har arbetat och nu har ålderspension är skatten på samma inkomst 26.940 kr, alltså 3.360 kronor mer än samma inkomst som löneinkomst. Den som har arbetat och har samma inkomst från försäkringskassan, arbetslöshetsförsäkringen eller har förtidspension betalar i skatt 32.880 kr, alltså 9.300 kr - mer än den som har löneinkomst på samma belopp.

Om inkomsten som på rad 2 ovan är 19.001 kr per månad betalar ålderspensionären 5.508 kr mer per år och den som har haft oturen att bli arbetslös, sjuk eller arbetsskadad förtidspensionär 13.860 kr mer på ett år än den som är lycklig nog att ha ett arbete, inte är sjuk och inte skadat sig och därför har förtidspension.

Detta är djupt orättvist, orättfärdigt och är allt annat än skatt efter bärkraft.

Jobbskatteavdraget och prio nummer ett på arbetslinjen, säger regeringen som motiv. Men håller det? Och vad motiverar det, när faktiska sysselsättningsgraden (= andelen vuxna i arbete av befolkningen) i aug. 2006 och i aug. 2011 var exakt densanmma, alltså 67 proc.? Betänk också att antalet ungdomsarbetslösa (var femte ung utan jobb), långtidsarbetslösa (+ 27 400 fler) också i aug. 2011 var klart fler än motsvarande i aug. 2006. Samma sak med den öppna arbetslösheten (ökat med 27 500 till 336 000). Knappast någon lysande framgång för det motivet att öka skatteskillnaderna så här mycket mellan olika inkomstslag för i kronor exakt samma inkomst. Särskilt som pension ju i grunden är uppskjuten lön! Och generellt gäller ju: kvinnorna kommer sämre ut av den här politiken än män!

Inte ens om man tar regeringens egna ord på allvar håller motivet för denna politikskapade orättvisa! I grunden är den styrd av Matteus-evangelistens devis att “till dem som redan har skall varda givet” ännu mer på de andras, sämre lottades beskostnad...

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Centern och dess vägval under Annie Lööfs ledarskap

2011-09-24T08:45:00.000-07:00

Så har då just nu i opinionen sladdade Centerpartiet i Sverige – landets särklassigt rikaste parti i kronor och räntebärande papper – gjort sitt vägval. Tio år med Maud Olofsson som partiledare fick räcka. Hade hon inte avgått själv, så hade valberedningen och Centerstämman i jämtländska Åre avsatt henne. Nu vill partiet försöka vända trenden och bl a med en ny, ung partiledare – 28-åriga Annie Lööf från Värnamo - säkra att man blir kvar i Sveriges riksdag också efter nästa val hösten 2014. Alltså att man med viss marginal klarar 4 %-spärren för representation, vilket man i nuläget i mätningar ligger farligt nära att inte göra.

Dock finns – frifräsige och medierappa Annie Lööfs pratglada person till trots – rätt många funderingar i medie-Sverige efter hennes val som ny C-ledare i Åre den 23 september. Tämligen ense är man om en sak: det kommer inte att räcka långt att enbart vara en käck och pratglad 28-åring. På sin första presskonferens som partiledare och i oändligt antal intervjuer därefter undvek hon nogsamt att ge några som helst konkreta besked i sakfrågor. Hon försökte till och med motivera det med att väljarna var mer intresserade av att få en berättelse om varför partiet tycker si och så, snarare än procentsatser och detaljer. Det är knappast en hållbar och rimlig hållning.

Visserligen kommer hon som ny C-ledare att visa vad skåpet ska stå och ex.vis sparkar Maud Olofsson som näringsminister och förmodligen också rätt profilsvaga Andreas Carlgren som miljöminister. Men hennes styrka som C-ledare avgörs inte där utan snarare om och hur hon som blivande C-ledare och statsråd (miljö eller näring?) i Reinfeldts regering klarar de tuffa interna förhandlingarna med finansminister Anders Borg och övriga partiledarna i alliansens inre kabinett. Då räcker det inte med de politiska slagord om ökad frihet, självbestämmande och trygghet som dominerade hennes politiska retorik första dagen som nyvald C-ledare. Det enda som biter på Anders Borg är hårda fakta och förhandlingsstyrka; och kanske även en dos fräckhet ibland. Om hon verkligen har dessa egenskaper vet vi just ingenting om i nuläget.

En annan sak som vissa också undrar över är om Annie Lööf ska göra som de gamla centerledarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson och inte ta ut något arvode för sitt ordförandeuppdrag när hon nu blir statsråd. Eller ska hon som sin företrädare Maud Olofsson även plocka åt sig ett rejält extra arvode som partiledare, utöver den redan goda statsrådslönen? Under Maud Olofssons ledarskap skodde sig partiledningen med extra 400 000 kronor (utöver statsrådsarvoden som är mycket bra) om året, som bl a gamla centerministern Börje Hörnlund (Maud Olofssons numera rätt kritiska mentor för övrigt) skrivit om i sina memoarer. Just detta lär visa sig tämligen snart – om det blir på Fälldins eller Olofssons sätt.

Vilket vägval gör då Centern under Annie Lööf?

Vilket ideologi-strategiskt vägval kommer då Centern under Annie Lööfs ledarskap att göra? Sannolikt kommer man att fortsätta på att ta väljare från höger, främst då Moderaterna. Fortsätta att satsa på storstäderna, på det som brukar kallas för de nyliberalt inriktade “Stureplanscentern” i Stockholm (en gruppering som just Annie Lööf varit en förgrundsfigur för och som tidigt fick matchning från för att bli partiets nya C-ledare). En annan sak är sedan att hon nu rimligen – och delvis redan så gjort – tonar ner sina tidigare vassaste förändringskrav (ändra anställningsskyddslagen, införa privata socialförsäkringar,ställa facket åt sidan etc). Detta av taktiska skäl just nu. Långsiktigt är, säger Lööf redan, hennes mål på två vals sikt att bli ett 20 procentsparti. Ett synnerligen tufft mål, minst sagt.

I valet 2010 tappade C – medvetet eller ej är en diskussionsfråga - väljare långt bort från huvudstaden, såsom i Norrland, Gotland, Dalarna och delar av Småland. Tveksamhet råder om Lööf som C-ledare kommer att göra så mycket för att vinna tillbaka just dem. Hon driver istället en tydligt borgerlig politik i ekonomiska, sociala och arbetsmarknadsfrågor. Hennes prioritet är i stället – precis som för Maud Olofsson – att erbjuda förmånliga villkor för företagare och framgångsrika personer (entreprenörer, lite slagordsmässigt). Tidigare vanliga center-slogans om regional och social utjämning kommer hon däremot att vara mycket mera sparsam med. Det anses inte vara förenligt med förhoppningar om C-framgångar i befolkningskoncentrationer som huvudstaden Stockholm.

Lööf kommer som ny C-ledare att göra allt hon kan för att slå vakt om – och helst förmera - de väljare som Maud Olofssons högerliberala profil gett utdelning i. Lööfs Centerparti kommer att sitta kvar i Reinfelds alliansregering, men profilera partiet starkare. Främst då i frågor rörande företagsamhet, näringsliv, arbetsmarknadslagarnas anpassning så att de blir mera förmånliga för arbetsgivare. I retoriken – men mindre tydligt i handling – kommer hon också att försöka profilera Centern hårdare som “det borgerliga miljöalternativet” i olika miljöfrågor. Allt detta med det övergripande målet att fortsätta att i valen vinna väljare från Moderaterna i tillväxtregionerna i landet.

Med tanke på att det efter två mandatperioder med borgerlig M-ledd Reinfeldts-regering – och växande trötthet med den i väljarkåren? - finns en sannolikt något större än 50 procentig risk/chans att de borgerliga hamnar i opposition, så planerar nya C-ledaren Lööf redan nu för att det redan nu är klokt att lägga grunden för en god position inför valet 2018, det val då Annie Lööf säger sig ha som mål att bli ett 20-procentsparti. Hur sannolikt det är att på knappa sju år öka partiets väljarandel med 14-15 procent kan man däremot ha både en och två funderingar om. Sannolikt mest ett önsketänkande.

En sista observation i sammanhang:Pensionärerna – knappast prio för Annie Lööf - har varit regeringens starkaste väljarstöd. Men i mätningar nu har den blockövervikten nästan utraderats och sjunkit från 13 till 3 procent. Störste svikaren här är Göran Hägglund, KD, som misslyckades med förhandlingen om sänkt skatt för pensionärerna och samtidigt sliter av pensionärerna 600 kronor nästa år i höjd gräns till fribelopp för läkarbesök och mediciner.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Anmärkningsvärda prioriteringar av regeringen och finansminister Borg

2011-09-21T03:00:00.000-07:00

Det är anmärkningsvärt att regeringen prioriterar jobb i restaurangbranschen i stället för jobb inom äldreomsorgen, konstaterar Curt Persson, ordförande i PRO (Pensionärernas riksorganisation), helt korrekt i en kommentar till till Anders Borgs senaste statsbudgeten. De 5,4 miljarder kronor som regeringen nu använder för att halvera krogmomsen kunde ha använts på bättre sätt, långt smartare.

5,4 miljarder kronor motsvarar 10 800 offentliganställda undersköterskor (då räknat med att varje anställd kostar 500 000 kr med lön och sociala avgifter),

Eller med andra ord: de satsade 5,4 miljarderna hade kunnat göra skillnad i äldrevården för skröpliga mor Anna och pappa Kalle i behov av lite stöd och hjälp på gamla dagar.

Nu går pengarna till en momssänkning med högst tveksamma eller sannolikt just inga jobbeffekter alls.

Om jobbutvecklingen i stort verkar finansminister Anders Borg och regeringen däremot att ha gett upp helt. Nu kommer det att bli 70 000 fler arbetslösa (= öppna arbetslösheten stiga mot 8 proc.) det kommande året. Men någon politik för att motverka detta har man inte.

Så t ex är “gratisarbetets slutsation”, Fas 3, i dag en större arbetsgivare i Sverige än Volvo AB. På denna slutstation i den Reinfeldtska arbetslinjen ägnar man sig åt gratisarbete – oftast med rätt meningslösa, påhittade arbetsuppgifter. Regeringen har skapat en helt ny bransch:privata tjänsteföretag som tjänar pengar på Fas 3. Inte på att producera något. Men på att med statliga bidrag producera sysselsättningsplatser åt regeringen.

I SVT:s Agenda i helgen som gick sa statsminister Reinfeldt att Sverige inte kan göra några större infrastruktursatsningar, trots att tågen inte går i tid och numera inte klarar ens lite vinter. Det finns nämligen inte tillräckligt med utbildad arbetskraft.

Om något så är detta ett rejält underbetyg för regeringens egna arbetsmarknadspolitiken i ett läge när det råder massarbetslöshet. Inte ens då ser man till att utbilda tillräckligt med arbetskraft i olika bristyrkessatsningar och kompetensutveckling.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Jag kan nog tycka att oppositionens Tommy Waidelich, S, och andra borde ha kunnat gå tuffare åt Anders Borg i dessa avseenden budgetdiskussionerna i riksdagen och i SVT på kvällen.

Höyre och AP vinnare i norska kommunvalet

2011-09-13T02:44:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 13 september, Gotlands tidningar 19/9 m fl)

Observerat:
Norska kommunvalet – en framgång för Stoltenbergs AP och för oppositionspartiet Höyre

Ett drömval för konservativa Höyre och även en god framgång för norska socialdemokraterna, Arbeiderpartiet men en katastrof för högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Så blev resultatet av de norska kommun- och fylkesvalen den 12 september.

– Den 22 juli har haft en stor påverkan på norsk politik, säger Fremskrittspartiets tidigare ledare Carl I Hagen till VG.

Lokalvalen i Norge har genomförts i skuggan av terrordåden på Utöya och i norska regeringskvarteren den 22 juli och det har haft stor påverkan på valresultatet. Sannolikt bidrog det också till att valdeltagandet nu blev lite högre än normalt: 62,3 % mot normalt runt 60 % i norska kommunval.

Historiskt val
Den stora valvinnaren blev konservativa Höyre, som gjort ett historiskt val med en uppgång med nio procentenheter till 28,3 procent av rösterna på riksplanet, jämfört med förra kommunvalet år 2007. Sannolikt – men mera exakt får valforskarna senare visa – togs de vunna rösterna främst från

Siv Jensens högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som nu tappade var tredje väljare och sjönk ner till 11,1 procentenheter, minus 6,4 procentenheter.

Men också statsminister Jens Stoltenbergs socialdemokratiska Arbeiderpartiet gjorde ett gott val och är fortfarande störst med sina 31,9 procent, en uppgång med 2,3 procentenheter.

Men om lokalvalen hade varit ett stortingsval (riksdagsval) så skulle Norges nuvarande Stoltenberg-ledda rödgröna koalitionsregering ha förlorat makten. Det beror framför allt på Erna Solberg-ledda Höyres segertåg i kommunerna. Höyre är största parti i Oslo (35,8 %), Bergen (35,4 %), Stavanger (34,3 %) men inte i Norges fjärde största kommun Trondheim, där Ap fortsatt är ett 40 %-parti med sina 39,7 procentenheter av rösterna. (Trondheim är känt för den så kallade Trondheims-modellen, med aktiva folkrörelser och fackliga organisationer som på gräsrotsnivå driver på och ställer krav på de styrande i kommunen. Det har gjort – som det ledande Ap-kommunalrådet Rita Ottervik säger – oss “lite rödare i kanten” än AP-partiet i stort.)

Jubel för Stoltenberg och bästa Ap-kommunvalet på 24 år
Med nästan 32 procentenheter (31,9%) i väljarstöd som helhet för Arbeiderpartiet kunde även statsminister Jens Stoltenberg lättad jubla på partiets valvaka i Oslo.
– Vi startade i djup sorg och i saknad efter våra kamrater (efter bomben i regeringskvarteren och massmorden på Utöya). Men vi har genomfört en valkamp vi kan vara stolta över och kan med eftertryck säga att vi har segrat, helt oavsett valresultatet, sade Stoltenberg.

– Arbeiderpartiet har gjort sitt bästa kommunval på 24 år, och därför är vi en av valet vinnare, sade Stoltenberg inför norska medier.

SV-ledaren Halvorsen avgår
SV-ledaren och i Stoltenbergs regering ingående statsrådet Kristin Halvorsen valde direkt under valvakan att meddela hon avgår som SV-ledare under våren 2012. Sosialistisk Venstre, SV, gick tillbaka med 2 procentenheter och fick nu bara fyra procent av rösterna i valet.

– Jag har lett partiet i 15 år. Jag ville inget hellre än att genomföra denna valkampanj. Men redan för länge sedan bestämde jag mig för att avgå under våren 2012, sade hon. Och även det i Stoltenbergs rödgröna regering ingående Senterpartiet, SP, tappade lite (-1,3 %) och fick nu 6,7 procent av rösterna.

Valets stora förlorare
Valets stora förlorare är tveklöst det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som kämpat mot kraftigt vikande opinionssiffror ända sedan terrordåden i Oslo och Utöya den 22 juli.

– Det har varit svårt att få fram de politiska ståndpunkterna i media under den här valrörelsen, sade partinestorn och tidigare FRP-ledaren Carl I Hagen till norska medier.

Partiet tappade nu en av tre tidigare FRP-väljare och fick nu för dem blygsamma 11,1 procent av rösterna i landet.

Carl I Hagen – nuvarande FRP-ledaren Siv Jensen höll en låg och självkritisk profil inför norska journalister på deras valvaka – anser att terrordåden (terroristen Breivik hade ett förflutet i FRPs ungdomsförbund) är huvudorsaken till partiets nedgång men tog också på sig skulden för att hans egen kampanj i Oslo fick en, som han sade, "olycklig" inledning.

Möjligen innebär det här att den tidigare framgångsvågen för högerpopulisterna i FRP – blev näst största parti i senaste stortingsvalet/riksdagsvalet häromåret – nu är bruten och att partiets väljare nu i stället föredrar Höyre också i kommande norska riksdagsval och den kamp om regeringsmakten som då förestår.

Men fram till dess – och personligen stärkt – fortsätter AP-ledaren Jens Stoltenbergs rödgröna regeringen – suttit sedan år 2005 och bestående av Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet – att styra Norge.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

-----------------
Norska kommunvalet - faktaruta
Valet hölls i 429 kommuner och 19 fylken (landsting/regioner).

Sammanlagt handlar valet om att 10 781 kommunpolitiker och 728 fylkestingsrepresentanter väljas.

Denna gång gjordes försök med elektronisk röstning via internet i tio kommuner. Cirka 28 000 personer använde sig av den möjligheten.

I 20 av landets kommuner sänktes, också på prov, rösträttsåldern till 16 år

Några korta, snabba observationer

2011-09-08T01:46:00.000-07:00

"De befintliga forskningsresultaten visar på varken några entydiga effektivitetsvinster eller -förluster i form av minskade offentliga utgifter. (...) På de flesta områden går det inte heller att belägga några tydliga kvalitetsvinster."

Nej, det är ingen rapport från socialdemokratiskt håll. Det är bara en stor forskningsstudie från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) av ekonomen Laura Hartman.

***
Enligt Socialstyrelsen hade 21,3 procent av 19-åringarna i Danderyd hål i tänderna jämfört med 52,1 procent i Rinkeby-Kista. Någon som inte anser att klassamhället existerar?

* * *

Ny statistik gör gällande att kommunernas kostnader för socialbidrag fortsätter att öka samtidigt som långtidsarbetslösheten biter sig fast.

Jobb istället för bidrag; är det inte så alliansen har sagt i valrörelse efter valrörelse?

* * *

Sänkt restaurangmoms i Finland blev en flopp. Nästan hela mellanskillnaden hamnade i krögarnas fickor. Begreppet segla på en räkmacka börjar få en ny innebörd.

Men enligt Anders Borg (M) ska ändå Finlands sak ändå bli vår. Också svenska krögare måste ju få kunna öka sina vinster på alla skattebetalares bekostnad.

***
Enligt en forskarrapport från SNS finns det inga vetenskapliga belägg för att privatiseringarna inom välfärdssektorn lett till höjd kvalitet och ökad effektivitet i vård, skola och omsorg.

Det kan inte kallas för någon vidare tajming när Centerpartiets partistyrelse nu kräver att hälften av all vård i framtiden ska bedrivas privat.

* * *

Det är bra att Socialdemokraternas Håkan Juholt (S) klargör att det inte är aktuellt med någon ny svensk folkomröstning om euron innan år 2018.

Men en i stort humoristisk och bra Håkan Fast Juholt gled lite fegt undan i skattefrågan när han intervjuades av Karin Hübinette i SVT i tisdags kväll.

Han borde säga som det är: Det samlade skatteuttaget kan på längre sikt behöva höjas om man ska klara de höga ambitioner för välfärden och jämlikheten som partiet säger sig ha

* * *

Visst är det bra att regeringen satsar pengar för att förstärka kunskaperna i matematik i skolan. Men det beror hur. Främst då på att renodla matten i grund- och gymnasieskola som man har användning för som procenträkning, förstå statistik, räkna ut räntor etc. Och då kopplat mer till praktisk konsument- och hushållsbudgetfrågor.

Landets pensionärer behöver däremot ingen miniräknare eller några mer avancerade mattekunskaper för att konstatera att den här regeringen inte är till fördel för deras ekonomi.

***
Arbetslöshetsförsäkringen går med 23 miljarder kr i överskott - så det finns resurser att förbättra försäkringen. Bara viljan finns.

***

Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen bedömer att försvarsalliansens insats i Libyen nu går mot sitt slut. Men vad säger den krigiske majoren Jan Björklund (fp) i denna centrala fråga?

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

"Högaktiga" arbetsgivare anslår tonen för årets avtalsrörelse

2011-08-29T03:59:00.000-07:00

Observerat om en avtalsrörelse där arbetsgivarna agerar mer “hökaktiga” än på länge

- Jag köper inte att en stor grupp kvinnor är felavlönade, säger den kaxige vice VDn Christer Ågren i Svenskt näringsliv inför den avtalsrörelse som nu drar igång.

Arbetsgivarnas direktörer – Ågren och andra (J. Milton i Almega m fl) - har varit mer än vanligt på tvären och försökt opinionsbilda inför höstens avtalsrörelse för att försöka krossa den centrala lönebildningen via kollektivavtalen. Istället vill de att löneförhandlingarna sker ute i varje företag.

Det är och har länge varit arbetsgivarnas våta dröm att varje arbetsgivare ska kunna välja vilka anställda man vill belöna med löneökningar och vilka som man inte ens vill ge en enda ny krona i plånboken.

Arbetsgivarna är ju också mer på hugget nu när man har en högerregering i ryggen som inte på samma sätt som s-regeringar står upp för löntagarnas intressen. Sedan må m-statsråd i regeringen i sin retorik säga vad de vill om att de är “kollektivavtalskramare” och anhängare av den svenska modellen hur mycket det vill.

Ett vet vi: skulle den centrala, normerande lönebildningen tas bort, skulle följden bli ökade löneskillnader, kvinnorna i strykklass och tämligen snart också betyda att i stort sett hela löntagarkollektivet (undantaget några få “kelgrisar”) stå som förlorare. Löneandelen av det totala produktionsvärdet skulle minska medan kapitalandelen växa ytterligare. Trots allt snack om att arbetskraften är olika verksamheters viktigaste resurs.

De som skulle förlora mest på detta är de breda löntagargrupperna som industri- och servicearbetare utan avancerade specialkunskaper och baspersonalen inom vård och omsorg. Utan de centrala avtalens bottenplatta (dock lägst x kr i höjning) skulle dessa inte garanteras någon standardutveckling alls i de sifferlösa avtal med allt utlagt på lokal lönebildning som arbetsgivarna drömmer om. För vanliga löntagare betyder den centrala lönebildningen mer än för de kvalificerade tjänstemännen.

De senare har en helt annan sits i kraft av sin specialkompetens och i dagens utvecklade tjänstesamhälle är den kunskap de besitter en betydande del av företagens tillgångssida i balansräkningen.

De kan därför i högre grad än andra grupper på egen hand driva sina anspråk på löneökning, eftersom företagen är så beroende av deras tjänster. Och risken att sådana nyckelpersoner “bara drar” till andra som betalar bättre vill de helst undvika.

Men i arbetsgivarvärlden finns den här verkligen med olika löntagargruppers olika ställning inte på kartan. Där drar man alla över en kam och låtsas att allt skulle bli så mycket bättre om varje enskild arbetsgivare skulle få större inflytande över lönesättningen.Och det helst i situationer där den enskilde löntagaren ensam möter sin arbetsgivarmotpart utan stöd av fackliga förhandlare.

En annan sak är sedan att inte ens arbetsgivarnas värsta ”hökar” – som Ågren i SN och Jonas Milton i Almega – på allvar tror sig lyckas att få med LO och dess olika förbund att skrota den centrala lönebildningen. Men det hindrar inte att de fortsätter opinionsbildningen för att, som de säger, ”utveckla kollektivavtalen” när de egentligen menar att de vill avlöva dem så mycket att de blir till en tandlös papperstiger för de stora breda löntagargruppernas krav på en rättvis andel av den totala lönekakan.

Men får inte de olika LO-förbunden håll på medlemstappet och lyckas vända trenden, så minskar på sikt också deras möjligheter att värna kollektivavtalets värde. Och på lite sikt också legitimiteten i de branschnormerande kollektivavtalen på svensk arbetsmarknad. Därför är och förblir det en huvuduppgift – och här har tyvärr LO centralt och många förbund slarvat, uppträtt för självgott – att klargöra att bara tillsammans är man stark nog sluta materiellt goda kollektivavtal för de stora, breda löntagargrupperna. Utan att vara många och utan solidariskt agerande är löntagarna de stora förlorarna när det tillgängliga löneökningsutrymmet ska fördelas och anställningsformerna regleras i övrigt. Möjligen då undantaget några få “kelgrisar” som arbetsgivarna har särskilt stort behov av att vara lite “generösa” emot.

Nu stundar kamp om såväl löneökningsutrymmet, dess fördelning, om jämställdhetspotter (minska skillnaderna mellan män och kvinnor) och om införande av maxtid för hur många tillfälliga anställningar som kan staplas på varandra (särskilt vanligt bland unga) innan anställningen omvandlas till ett fast jobb.

Det LO och deras olika förbund nu kräver är en uppgörelse om att alla former av sådana tidsbestämda korttidsanställningar ska räknas ihop, så att de efter två år automatiskt omvandlas till ett fast jobb. Ett högst rimligt krav kan man tycka. Återstår att se om arbetsgivarna också denna gång lyckas förhindra ett sådant genomförande. Kloka arbetsgivare borde begripa att kommande pensionsavgångar måste ersättas och unga som ska ersätta dem inte kommer att vara nöja sig med några “andraklassens villkor” på arbetsmarknaden.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Några funderingar apropå det "ofattbara" i Norge i sommarjuli

2011-08-04T05:29:00.000-07:00

Observerat apropå det ofattbara i Norge en fredag i juli:

Det har nu gått några veckor sedan 77 människor dog i ett högerextremistiskt terrordåd riktat mot den norska socialdemokratin i regeringskvarteren och mot dess ungdomsförbunds, AUFs, sommarläger på Utöya.

De första begravningarna har också ägt rum. Och det tunga och komplicerade identifieringsarbetet har också genomförts. Allt medan sorgen kommer i kapp när chocken släpper.

På minnesstunder, i tal som hållits, överallt talas det om vikten av att stå upp för frihet, öppenhet, demokrati och mångfald. Statsminister Jens Stoltenberg har visat ledarskap och skött sig strålande bra. Detta i klar kontrast till USA-presidenten George W. Bush – efter 11 sept. 2001 – har Stoltenberg valt att möta framtiden med mer öppenhet och med mer demokrati. Helt rätt. Ledande terrorexperter, goda norska författare som Joe Nesbo, Anne Holt och andra menar alla – utan undantag - att Stoltenberg där och då, när katastrofens omfattning randades, gjorde en historisk vändning. Där George Bush i samma ställe krävde krig och blodig hämnd har Stoltenberg öppnat upp för ett annat samhälle än den utveckling vi sett post 9/11.

Medan massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik begärde öppna dörrar vid häktningsförhandlingarna – han ville använda Oslo tingsrätt som politisk scen för att iklädd uniform predika höger-extremism – hölls häromveckan på en vanlig måndag minnesstunder runt om i Norden. En för alla mycket talande men tyst symbolisk minut vid lunchtid. Därefter några korta tal och eftertanke. Reflektion och begrundan över det ofattbara som inträffat i vårt grannland.

Hur skapar vi ett framtida samhälle som är mer öppet, mer demokratiskt? Det handlar då inte främst om att enbart förhindra vansinnesdåd utan om så mycket mer. Ondska omöjlig att föreställa sig inträffar när man minst anar det. Det kommer också framtida ondska att göra. Tyvärr – och ändå får vi aldrig låta bli att göra allt vi förmår för att förhindra att så sker. Våga ställa oss frågan – ärligt och rakt - om hur vårt samhälle står rustat när det attackeras? Och ha ett ledarskap som inte enbart är “vackert väder”-seglare utan även förmår att hantera en styv kuling och en och annan hård storm utan att tappa koncepterna. Just det ledarskapets högsta karat fanns i Jens Stoltenberg men tyvärr inte hos George W Bush i motsvarande krissituation år 2001.

Vi måste tillsammans stå upp för demokrati, öppenhet och tolerans, värna det gemensamma och vårt offentliga rum utan kompromisser med krafter som hotar vår trygghet med oresonligt och extremistiskt idégods och “meningslöst” råbrutalt våld mot oss alla. Av just det slag om den kallhamrade vettvillingen Anders Behring Breivik utförde på Utöya och i sin bombattack mot regeringskvarteren i Oslo.

Den norska författaren Anne Holt uttryckte sin oro en läsvärd text för DN den 27 juli. Hennes oro kunde lika gärna gälla andra nordiska länder än Norge: ”I dessa dagar talas det vackert om närhet, sammanhållning, omsorg och kärlek. Sanningen är att det finns tusen och åter tusen i Norge som aldrig märker något av detta.” Just så är det. En realitet att allt fler blir psykiskt sjuka, blir kriminella, känner sig alienerade och utstötta. Detta är ett slutet samhälle som beskrivs, deltagande från dessa grupper anses oönskat.

Om vi lyssnar till vårt samhälle hör vi nödropen från den underbemannade vården, utsatta människors frustration över sin vardag, de snöda och kortsiktiga lösningarna på långsiktiga problem oavsett om det gäller offentlig, gemensam välfärdssektor eller miljöhot etc. Detta är i grunden otrygghetsskapande och orätt mot människan som nödgas leva i ett sådant samhälle. Hon/han kan inte känna sig trygg. Hon/han saknar inflytande och deltar heller inte i dess byggande. Och med en ökad risk för ett brutaliserat politiskt språkbruk och i många fall även en gradvis sjunkande valdeltagande som följd. När den grundläggande välfärden vacklar, vacklar också hennes frihet.

Anne Holt är här inne på något grundläggande viktigt, apropå det “obegripliga” som hände i sommarfagra juli – i regeringskvarteren i Oslo och på sommarparadiset Utöya som kom att “förvandlas till ett helvete” (Stoltenbergs ord). När den grundläggande välfärden vacklar, har för stora revor i tryggheten, ja då vacklar också människans tro på demokratin och friheten. Och då ökar risken också för att vi kan få uppleva liknande, nya terrorhandlingar av det “obegripliga” slag som skedde i Norge en fredag eftermiddag i juli månad.

Precis som rockmusikern och författaren Ulf Lundell sjunger i ”Folket bygger landet” är det sist och slutligen så att folket är de enda som kan bygga landet, bygga det fritt, demokratiskt och rimligt humant.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(Publicerad i bl a Arbetarbladet den 8 aug.)

Reinfeldt i Almedalen - i fjol kaxig men i år desperat och kraftlös

2011-07-05T03:09:00.000-07:00

Observerat:I fjol kaxig, nästan dryg men i år desperat och kraftlös – m-ledaren Reinfeldt i Almedalen

När Moderatledaren och Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt häromdagen ställde sig på politikerscenen i Almedalen i Visby var tonen en annan än förra året då han var nöjd, på gränsen till dryg. Men nu var det en annan och mera desperat Fredrik Reinfeldts som inte längre känner sig ha greppet och därför gör desperata utfall mot Socialdemokraternas rätt nyvalda ledare Håkan Juholt. Ett beteende som avslöjar en rädd regeringschef. Att anklaga Socialdemokraterna för att ha ansvar för moderatregeringens misslyckanden och aktiva lutande mot främlingsfientliga SD är orimligt, fräckt och knappast hederligt.

Fakta är ju att i mer än 90 omröstningar av 100 stödjer SD regeringens politik. Ändå menar regeringschefen Fredrik Reinfeldt att det är Socialdemokraterna som sviker svenska folket och demokratin därför att SD vid några få omröstningar stött enskilda socialdemokratiska motioner och utskottsförslag i Sveriges Riksdag. Ändå hindrar det inte t ex landets största morgontidning, Dagens Nyheter, att ge fritt utrymme för Fredrik Reinfeldt att på Almedalsveckans första riktiga dag att på generöst utrymme göra denna fräckt oschyssta attack på oppositionsledaren. Svar på tal lär väl komma när Juholt lite senare i veckan äntrar samma talartribun i politikernas sommararena Almedalen.

Enligt Reinfeldt är allt Juholts fel. Alltså att regeringen numera har så skakigt läge i Sveriges riksdag. Inför kommande höstriksdag krävs – för att regeringen ska få igenom sin budget - att inte en majoritet av riksdagens ledamöter är emot bärande inslag i budgeten. Men med Reinfeldt och finansminister Borgs älsklingsbaby – det femte jobbskatteavdraget – är det så att en majoritet av riksdagsledamöterna i nuläget avvisar den. Och färska mätningar visar att även stora delar av löntagarkollektivet tycker att skattepengarna kan användas bättre än till nya skattesänkningar som ändå på sin höjd bara ger någon ynka hundralapp mer i plånboken för låg- och medelinkomsttagare men bra mycket mer för dem som tjänar bäst.

Socialdemokraterna gick också till val i fjol på budskapet att säga nej till fler skattesänkningar. Detta har man sedan motionerat, argumenterat och debatterat om före, under och efter valrörelsen. Och det hållar man fast vid nu, liksom även andra som tillhör riksdagens opposition.

Så när oppositionen nu rustar för att i höst fälla regeringens nya jobbskatteavdrag i budgeten så har Reinfeldt och hans regering inget skäl att gnälla över det. Tvärtom agerar den konsekvent – i linje med tidigare utfästelser. Sedan är det ju – i enlighet med det parlamentariska regelverket – en regeringschefs uppgift att få en majoritet för sina förslag och oppositionsledarens uppgift att fälla regeringens förslag. Men Reinfeldt för sin del vill försöka vända på steken och lägga över hela detta ansvar på socialdemokraterna och oppositionen. Uppenbarligen är statsministern desperat och ger ett klart intryck av att inte riktigt längre ha greppet. En dryg och kaxig statsminister i Almedalen valåret 2010 har nu snabbare än väntat nu i år i Almedalen närmast gett intrycket av att inte riktigt veta vad han vill och sakna kraften att regera. Och då väljer han att i stället skylla på oppositionen när han inte riktigt verkar fixa jobbet längre.

Här finns en klar skillnad mot tidigare minoritetsregeringar och regeringschefer. Tage Erlander, och före honom Per Albin Hansson, och efter Erlander Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson regerade också ofta i minoritet men de lyckades ändå i olika uppgörelser med oppositionen baxa igenom sina förslag i riksdagen. Reinfeldt ger däremot ett intryck av att tappa greppet (och sugen?) och inte riktigt klara av att styra när han saknar en majoritet. Den majoritet som hans regering ännu hade före men inte efter 2010 års riksdagsval.

Kort sagt: statsminister Reinfeldt är inte längre i form, verkar grinig och initiativlös. Det enda – utöver en desperat kamp för överlevnaden av kommande jobbskatteavdrag – han har att komma med är en kriskommission och lite luftiga visioner om äldre som ska bli egna företagare vid 70 års ålder. Kanske för att kompensera för att regeringen redan sänkt skatterna med 130 tusen milj. kr och kommande, ökande vårdkrav inom sjukvård och äldreomsorg kräver att fler och fler jobbar tills de stupar när de resurser som borde gå till detta - och till upprustad, nu nedgången infrastruktur och skola – nu redan har konsumerats upp av redan genomförda och ytterligare planerade skattesänkningar.

Men kanske går det att förstå att statsminister Reinfeldt nu har ångest och gör vad han – desperat och inte så fräckt – kan för att påstå att det är oppositionsledaren Juholts fel att regeringen nu inte längre verkar kunna genomföra sin politik. Kanske har han också redan gett upp utsikterna att överleva kommande riksdagsval, förtida eller det som kommer hösten 2014? Men visst går det att förstå att m-ledaren Reinfeldt så mycket bättre gillar ett traditionellt svenskt regeringsparti som socialdemokraterna under 30 procent än en nytänd socialdemokrati som ser ut att nu åter kunna etablera sig ett antal procentenheter över 30.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Finsk sexpackregering efter två månaders förhandlande

2011-06-21T05:25:00.000-07:00

Till slut så fick Finland så sin nya regering

Det satt långt inne, hela två månader efter finska riksdagsvalet innan landet fick sin nya sexpartiregering och med samlingspartiet och socialdemokraterna som de två ledande partierna på de tyngsta regeringsposterna. Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen blir statsminister och S-ledaren Jutta Urpilainen blir finansminister. Dessutom gör s-partinestorn Erkki Tuomioja come back på sin gamla post som utrikesminister och t ex den kloke f d finske LO/FFC-ordföranden Lauri Ihalainen blir ny arbetsmarknadsminister. Övriga partier som ingår i regering är Vänsterförbundet, De gröna, Sv. Folkpartiet och Kristdemokraterna. Valvinnande SannFi (populistparti) lämnades däremot till slut utanför regeringen efter en del krumbukter och oenighet inom SannFi, vilket gjorde att dess ledare Soini tacka nej till att delta i regeringen.

Under dessa två månader av förhandlingar valsats runt med olika rundor hit och dit har media försökt fiska – inte särskilt framgångsrikt - om vad som sker bakom låsta dörrar i Ständernas hus i Helsingfors. Även andra som t ex professor Tuomas Ojanen, har kommenterat och sagt i en intervju i Helsingin Sanomat: "att förhandlingarna är hemliga är inte bra ur demokratisk synvinkel”.

Tja, men vad är då alternativet i sådana knepiga lägen där många olika parter ska försöka sy ihop en kompromiss för att landet alls ska få en regering? Är tanken att förhandlarna varje dag klockan 18:00 ska meddela vilka bud de olika partierna kommit med och vilka frågor man inte kommit överens om? Regeringsprogrammet är en inte sällan rätt delikat kompromiss – nu mellan sex partier. Väl klart borde det sedan inte vara så svårt för den samlade politiska journalistkåren att utläsa ur det färdiga regeringsprogrammet vem som gett efter var och hur kompromisserna är komponerade.

Tänk er moderaterna i samma regering som det rödgröna blocket! En minst sagt orealistisk tanke i Sverige. I Finland är dock även detta möjligt. För balansen i regeringen är det bra att även Vänsterförbundet är med i koalitionen och att socialdemokraterna insisterade på att de skulle med.

Regeringsprogrammet är på hela 90 sidor och det är – med sex partier i “boet” – rimligt att så mycket som möjligt har reglerats redan i detta skede. I bästa fall ökar det utsikterna för att regeringen ska kunna överleva under hela eller nästan hela mandatperioden till nästa val.

Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki blir kultur- och jämställdhetsminister. Det blir sannolikt en bra lösning eftersom Arhinmäki hör till de yngre och modernare männen som vet att jämställdhet är ”ett central samhällspolitiskt mål”, som det sägs i regeringsprogrammet.I regeringsprogrammet konstateras också att regeringen i början av sin period ska godkänna ett särskilt jämställdhetsprogram. Den satsning på att minska av löneskillnaden mellan män och kvinnor som Lipponens s-ledda andra regering påbörjande för nu ett antal år sedan ska fortsätta. Målsättningen är att minska löneskillnaderna till 15% till år 2015. De som har nyckeln till det här är dock arbetsmarknadens parter i kommande års löneförhandlingar.

Säkerligen kan dock den kloke, f d fackordföranden och nya arbetsmarknadsminister Lauri Ihalainen kan nog ge en del tips och uppslag till hur detta skulle kuna förverkligas.

Ingen nackdel heller i detta sammanhang att f d Metallskolerektorn i Murikka och mångåriga, s-riksdagsledamoten Jukka Gustafsson nu blir ny utbildningsminister i den här sexpartiregeringen.

I regeringsprogrammet lovas även aktivt arbete för att minska mäns våld mot kvinnor och där slås även fast att det program om minskat våld mot kvinnor som den förra borgerliga c-ledda regeringen förde fram nu också ska genomföras. Andra punkter i regeringens program är bl a en reformering av skattepolitiken med bl a höjd kapitalskatt och stimulanser för att få fart på tillväxten och ekonomin. Besparingar och skattehöjningar ska täppa igen de hål som uppstod i statsfinanserna under förra regeringsperioden. En avgörande viktig test för den här “sexpack”-regeringen blir kampen att få ner den rekordstora finska arbetslösheten, särskilt då den bland de unga och de som varit långtidsarbetslösa länge.

Det blir sannolikt den kanske tuffaste uppgiften för en regering där även Maria Wetterstrands sambo och ledare för De grönas, Ville Niinistö, ingår som miljöminister i den totalt 19 statsråd stora, Katainenledda regering.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Klargörande partiledardebatt i riksdagen

2011-06-16T02:19:00.001-07:00

(Publicerad i bl a Vasabladet 20 juni 2011 m fl)

Några korta reflektioner efter gårdagens klargörande partiledardebatt i Sveriges riksdag:

S-ledaren Juholt har noterat att även statsministern, liksom Juholt, reser mycket. Och sedan kom frågan i riksdagen givande partiledardebatt onsdagen den 15 juni. När Reinfeldt var ute och reste i Sverige, vem kom med idén om Fas 3? Om att sjuka borde utförsäkras? Att skolor ska säljas till globala aktörer? Vad heter forskaren som föreslog att lågkonjunktur och global konkurrens ska bemötas med färre platser på Komvux?

Men något svar fick Juholt aldrig på den och andra bra repliker i riksdagens partiledardebatt onsdagen den 15 juni. Reinfeldt verkade tagen, hängde över repet och hade det svårt i duellerna med Juholt.

En anledning varför Juholt kom fram så bra är att vi har en tondöv statsminister som har kört fast i sina egna besvärjelser. I Fredrik Reinfeldts värld finns bara skattesänkningar, skattesänkningar och åter skattesänkningar. Vi har nu hört exemplet om undersköterskan som fått mer i plånboken i snart fem år.

Visst, en undersköterska kan få mer pengar, men hon eller han kan aldrig bygga en nattöppen förskola med sina nyvunna pengar. Har politiken verkligen ingenting mer att erbjuda än sänkt skatt? Nej, var statsministerns besked, och förresten är detta med barnfattigdomen ett ickeproblem. Fredrik Reinfeldt har nämligen gått ”bakom siffrorna” och kommit fram till att den ökade barnfattigdomen möjligen är en realitet på papperet, men knappast i verkligheten. Håkan Juholt var bra i går, klart bäst i riksdagens partiledardebatt. Ungefär som när Göran Persson var som bäst, dominerade scenen.

Statsminister Reinfeldt föreföll överraskad och nästan lite skrämd inför denna frågeställning. Smart drog nämligen Juholt undan mattan för regeringschefen, som ju gjort det till en märklig konstart att försöka motivera sin politik med vad människor sagt åt honom.

Under gårdagen stod därför Reinfeldt mest och mumlade om regelverket för den ekonomiska politiken, frågade vad Juholt egentligen var ute efter och att kvinnorna i vården mest av allt önskade sig skattesänkningar.

Det var tydligt, nästan övertydligt, att Reinfeldt inte hört eller förstått ett endaste dugg om den oro som många medborgare bär med sig.

Moderaternas politik är den som genomförts. Och resultaten ser vi nu: massarbetslöshet, ökad ekonomisk ojämlikhet, växande barnfattigdom och en otrygghet som griper omkring sig i både hemmen och på arbetsplatserna.

I själva verket dominerade Håkan Juholt debatten och tog plats i riksdagens plenisal på ett sätt som vi nog inte har sett sedan Göran Perssons fornstora dagar. Nu har regeringschefen fått en motståndare av en helt annan kaliber än han haft på länge – och det är bra för den politiska debatten i Sverige. Och Fredrik Reinfeldt har nu – och det var på tiden – förstått att han numera leder en minoritetsregering och ingenting annat.

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Folkpartiets Jan Björklund åkte på en riktig propp av Juholt när han försökte debattera arbetskraftsinvandring och Laval-lagstiftningen och EU. Nu är det svajigt, Björklund, nu är det svajigt”, sa Juholt när han läxade upp Björklund i en fråga som han uppenbarligen inte kunde. Intrycket allmänt är att såväl Björklund som centerledaren Maud Olofsson, liksom KD-ledaren Hägglund, har passerat bäst före datum och inte längre rosar marknaden. En av de roligare partiledardebatterna på länge, den som ägde rum i riksdagshuset onsdagen den 15 juni..

Bakläxa för regeringen Reinfeldt om Lex Laval och ILO-konfention 94

2011-06-12T06:39:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 20 juni 2011 m fl)

Lex Laval måste göras om och ILO-konvention 94 måste nu ratificeras av Sverige

Reinfeldtalliansen i riksdagens arbetsmarknadsutskott förlorade tre viktiga omröstningar i veckan. En utskottsmajoritet bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet beslutade om ett tillkännagivande till regeringen om att Sverige ska riva upp Lex Laval, anta ILO 94 samt agera inom EU för att det så kallade utstationeringsdirektivet ska vara en lägsta nivå och inte ett tak.

Beslutet innebär att de två första frågorna ska regeringen utreda. Det handlar om de förändringar som gjorts kring de fackliga stridsåtgärderna samt om villkoren för arbetstagare som är utstationerade i Sverige. Utredningen ska vara klar senast 1 september 2012 och regeringen ska sedan återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Det handlar om att bättre än nu motverka lönedumpning och om bättre förutsättningar för likabehandling av utländsk arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden. Den ökade internationaliseringen med fler utländska firmor som använder utländsk arbetskraft i Sverige kräver att regelverken kring kollektivavtalen stärks. Därför måste regeringen se över Lex Laval och underlätta för fackföreningarna att upprätthålla löner och anställningsvillkor.

Lex Laval var en konsekvens av vad som skedde år 2004 när Byggnads tog strid för det svenska kollektivavtalet genom en blockad mot ett bolag som vägrade teckna svenska kollektivavtal för sin personal i Vaxholm. Arbetsdomstolen förklarade förvisso efter en process att åtgärderna var lagliga, men ett yttrande från EG-domstolen i maj 2007 kom att bli avgörande i frågan. Där konstaterades att EU-rätten – läs den fria konkurrensen, också på arbetsmarknaden – inte var förenlig med Byggnads krav om “fulla” kollektivavtalsrättigheter också för den utländska arbetskraften. Reinfeldtregeringen lade då fram ett ändringsförslag i svenska arbetsrätten, Lex Laval, som beslutades av riksdagen i mars 2010. Ett förslag som i praktiken öppnande för en underbudskonkurrens på arbetsmarknaden.

Som utvecklingen sedan dess visat, fanns och finns en berättigad oro för att de svenska kollektivavtalen på vår arbetsmarknaden inte kan hävdas och värnas med nuvarande Lex Laval-lagstiftning, därför är utskottsinitiativet välkommet.

Den andra frågan handlar om EU:s så kallade utstationeringsdirektiv. När det antogs rådde en bred enighet om att direktivet skulle utgöra en lägsta nivå för de löne- och anställningsvillkor som värdlandet kan kräva.

Men EU-domstolen har i ett antal domar – synnerligen marknadsliberalt - valt att tolka direktivet som ett tak. Utskottsmajoriteten i Sveriges riksdag kräver därför nya politiska initiativ av regeringen i EU för att säkerställa att utstationeringsdirektivet inte ska innebär att EU-direktivet inte är taket utan enbart ska tolkas som att det som där sägs är lägsta nivån för de löne- och övriga anställningsvillkor som ska gälla i det land där jobbet utförs. Inget ska då hindra att villkorsnivån är bättre – t ex följer svenska kollektivavtal – och går utöver denna lägsta golvnivå.

Den tredje frågan handlar om att Sverige ska ratificera ILO-konvention 94. Den innebär att offentliga myndigheters upphandling ska innehålla villkor som garanterar arbetare löner och arbetstid.

Självklart ska inte skattemedel vid t ex offentliga upphandlingar av byggen, olika infrastrukturprojekt etc användas på ett sådant sätt att de bidrar till lönedumpning och osund konkurrens. Det borde vara självklart att ratificera ILO-konventionen 94.Först med detta ökar chansen till att det blir konkurrens på mera lika villkor och att olika slag av lönedumpning och osund konkurrens motverkas vid olika slag av offentliga upphandlingar där svenska företag tävlar med utländska firmor om olika objekt.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Bodström om makten inifrån - många snapshots men mager analys

2011-05-26T05:05:00.000-07:00

Analys:Bodström bok ger ingen förståelse i grunden varför S förlorade valet

Är Tomas Bodströms politiska memoarbok “Inifrån - makten, myglet, politiken ” (Norstedts) och skriven på USA-distans från svenska vardagen och socialdemokratins ledarval värd att läsa? Kanske, delvis. Men så mycket till analytiker är han inte, advokaten, ex-justitieministern och sommarfåröbon. Mest blir den tyvärr bara en lite ytlig partiinlaga för Mona Sahlins ledarskap och mot nya Håkan Juholts dito.

Med tanke på hans ministerår och en kortare period som oppositionspolitiker och ordförande i riksdagens justitieutskott (men med flitigt spring och utkvittning till diverse advokatuppdrag, som mötte kritik) är det förvånansvärt vad litet han egentligen har att berätta och hur oerhört litet av analys han ger av politiken. Visserligen flyhänt skrivet men som sagt väl ytligt och grunt, ungefär som kvällstidningsjournalistik som lämnar mycket övrigt att önska för den som på djupet vill förstå hur det egentligen övervägs, analyseras och sedan i praktiken går till inom svensk vardagspolitik. Men bland annat så får man dock veta att han som justitieminister aldrig läste hela propositionstexterna i de olika lagförslag som han undertecknade under sin tid som justitieminister. Det där hade Gunnar Sträng, Sven Aspling och andra före detta s-statsråd aldrig kunnat överse med. ett sådant slarv och nonchalans rörande detaljerna – djävulen bor alltid i detaljerna, som bekant – gör att det visserligen kan gå fort men inte sällan också bli rätt fel när lagtexterna i nästa skede ska tillämpas mot verkligheten där ute.

Bodström – som den utifrån kommande person in i relativt tillfälligt politikergästspel han blev som “inlyft” - betraktar politikersysslan som ett jobb som alla andra, inte som ett förtroendeuppdrag. Därför är det inte heller förvånande att han sätter de taktiska frågorna i första rummet. Det finns nästan inga ideologiska perspektiv nära nog alls kring det han skriver. Lite märkligt, trots att han satt som justitieminister under en tid då världen och Sverige förändrades närapå i grunden genom kriget mot terrorismen och FRA-lagstiftningen. För Bodström blir politiken i mångt och mycket som en fotbollsmatch. Ibland går det för hans gamla fotbollslag AIK bra, ibland gjorde man en riktig plattmatch. Men hans 300-sidiga bok ger egentligen ingen som helst förståelse för varför socialdenokratin i september 2010 gjorde sitt sämsta parti sedan 1914 och varför t ex dåvarande s-ledaren Mona Sahlin faktiskt inte ansågs statsministerfäig.

Det var dock uppenbart för alla som reste runt i landet under 2010 och tog sig tid att lyssna på folk, hög som låg. Men om detta och annat liknande – avsaknaden av en tillräckligt trovärdig jobb- och ekonomisk politik - får man ingen som helst kunskap i Bodströms bok. Och därmed inte heller om varför det gick åt skogen i senaste valet för socialdemokraterna. I dessa avseenden tillför Bodströms bok ingen analys eller djupare kunskap.

Men all right, han skriver med lätt hand (kvällstidningsprosa), Bodström. En personlighet som ibland verkar ha förmågan att upphäva tyngdlagarna – för stunden. Bland annat för sin förmåga att “spinna media” kring sin person och sina göranden och åsikter. Och visst kan han ha en poäng i att politiker inte bara ska sitta i riksdagen, utan gärna vara verksam ute i samhället. Han tillhör tveklöst högersidan inom svensk socialdemokratin och är bättre på att leva medelklassens liv än att analysera på djupet hur verkligheter ser ut där ute, och särskilt så för många som aldrig ges skuggan av en chans att förverkliga sina drömmar, “sina bästa stämningars längtan” (Hj. Branting).

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Utvecklingen på arbetsmarknaden inte mycket att skryta med

2011-05-26T04:55:00.000-07:00

Observerat: Utvecklingen på arbetsmarknaden inte mycket att skryta med för regeringen Reinfeldt

Regeringen fick i valet i september i fjol oförtjänt gott betyg för sig minst sagt svaga jobbpolitik. Men nu håller verkligheten och den påspacklade ytfernissan så sakteligen på att flagna för Reinfeldt och Borg. Nyligen åkte regeringen på tre nederlag i riksdagen och måste därför bl a se över reglerna för hur arbetslösa söker jobb, ersättningen för deltidsarbetslösa och för den med den hårt kritiserade “slutförvaringen” av de arbetslösa i jobb- och utvecklingsgarantins FAS3-verksamhet (med jobb utan lön).

Inga fler personer ska,enligt den majoritet som oppositionen samlat ihop mot
regeringen,längre tillåtas bli anvisade till meningslösa FAS 3-aktiviteter. En verksamhet som regeringen uppenbarligen inte haft någon som helst koll över.

Synd bara att socialdemokraterna och den övriga oppositionen inte under valrörelsen 2009-2010 förmådde att ge en för väljarna tillräckligt klart bild av hur utvecklingen på arbetsmarknaden de facto varit sedan slutet av 2006 och fram till och med 2010 (hela bilden av det senare har vi dock först nu). Visserligen har arbetskraften – genom en positiv befolkningsutveckling etc – ökat med 123 000 personer mellan 2007 och 2010. Men sett till antalet faktiskt sysselsatta så ökade den bara med 5 400 personer ( från 4 540 700 pers. år 2007 till 4 546 100 pers. år 2010), vilket ju i princip är en nära nog oförändrad sysselsättning. Och ser man på måttet syssselsättningsgrad – andel vuxna i sysselsättning i relation till den samlade arbetsföra befolkningen – så har den faktiskt minskat med 2 %-enheter; från 66,7 % år 2007 till 64,7 % år 2010.

Så den påstådda skrytvalsen om hur bra det gott för Sverige på arbetsmarknaden har varit i hög grad obefogad.

Granskar man så även de faktiska siffrorna – finns hos SCB och AKU –, så är bilden lika negativ. Under perioden 2007-2010 ökade den öppna arbetslösheten med drygt 118 000 personer (från 297 500 till 415 600 år 2010) i ökad öppen arbetslöshet. Knappast imponerande bra. I snitt 6,2 % av arbetskraften var arbetslös år 2007 och hade år 2010 ökat till i snitt 8,4 % i relativ arbetslöshet (kvoten mellan antalet arbetslösa och arbetskraften). Inte mycket att skryta med för en regeringen som säger sig sköta Sverige så bra, eller hur? Snarare ett tydligt mått på att det råder massarbetslöshet i Sverige med Reinfeldt och Borg vid makten.

Ytterligare ett mått på samma sak. Antalet personer som varit arbetslösa mer än sex månader – långtidsarbetslösheten – var i snitt 132 000 personer år 2010, mot drygt 75 000 personer under 2007. Det här gör att långtidsarbetslösheten som andel av den totala arbetslösheten ökat från drygt 25 % till nästan 32 %. Så ungefär var tredje arbetslös är numera långtidsarbetslös. Den genomsnittliga arbetslöshetstiden – också ett mått på hur arbetslösheten biter sig fast – har ökat från 26 veckor under 2007 till drygt 31 veckor under 2010. Knappast en framgång för en regering som säger sig ha haft och har ambitionen att så snabbt som möjligt få de arbetslösa in på arbetsmarknaden igen. Sannolikt – och det har blivit allt mera så också p g a arbetsgivares sätt att se på långtidsarbetslösa – kommer minst en av tre långtidsarbetslösa aldrig tillbaka i arbetslivet igen. På den punkten finns inte ens minsta antydan till politik från regeringen Reinfeldts sida.

Även ungdomsarbetslösheten – unga i åldern 15-24 år – är orimligt hög och har utvecklats negativt. Under 2010 var den i snitt nästan 162 000 unga arbetslösa (= 25%),en ökning med 44 000 unga sedan 2007. Det är en svindlande hög siffra också den och visar på ett stort regeringsmisslyckande.

Visst,det ljusnar lite nu på arbetsmarknaden under 2011. Men trots detta biter sig massarbetslösheten sig fast på nästan samma höga tal, bara något fler i jobb och något färre arbetslösa under april 2011. Men ändå är fortsatt 7,6 % av arbetskraften arbetslös också under april 2011.

Kanske inte så förvånande då att regeringen nu möter allt hårdare motstånd i riksdagen och redan åkt på flera nederlag för sin arbetsmarknadspolitik och rimligen kommer att göra det ytterligare ett antal gånger i överblickbar närtid. Förutsatt då att oppositionen fortsätter att bjuda tillräckligt motstånd och i alla fakta visa varför regeringen Reinfeldt faktiskt inte har så mycket att skryta med på arbetsmarknadsområdet.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjokenwall.blogspot.com

Finanskrisen och vänsterns utmaningar och möjligheter

2011-05-13T11:02:00.000-07:00

Observerat om den ekonomiska krisen och vänsterns utmaningar och möjligheter

Om den ekonomiska krisen i Europa just nu övergår till katastrof, med trolig start i så fall statsbankruttens Grekland, återstår att se. Men det skulle inte förvåna om det hela minst leder till att nuvarande skulder för Grekland skrivs ner, på bl a de tyska bankernas bekostnad, som konstaterades på ett “Global utmaning”-seminarium i Stockholms Medelhavsmuseum häromdagen.

Men oavsett hur det går med krisande Grekland, Portugal, europluspakten (ska ju antas i maj-juni av EUs beslutande organ) och annat finns viktiga skillnader och likheter med tidigare kriser.

”Den långa depressionen” 1873–1896 innebar stora förändringar i det internationella systemet. Guldmyntfoten tog över och Tyskland och USA blev nya stormakter. Ungefär som Kina idag börjat bli, och snart också Indien. Storbritannien kom däremot att förlora sin särställning – likt USA delvis gjort i dag. Men trots sannolikt en 9-10 %-ig årlig BNP-tillväxt för Kina ännu de kommande tio åren dröjer det länge än innan Kina är ifatt USA som största ekonomiska världsmakten. Kinas tillväxt kommer dock gradvis att mattas av på grund av växande demografiska problem, krav på att bygga upp ett offentligt pensionssystem, en sjukförsäkring och annat som gör att det totala sparandet kommer att minska och tillväxttakten att bromsas upp. Som – lite förenklat – är kärnan i vad som brukar sägas på olika globala utmaningar- och finanskrisseminarier.

”Den stora depressionen” på 1930-talet har vissa likheter men också olikheter med dagens finans-, jobb- och efterfrågekris. En avgörande skillnad är att flertalet länder inte likt Franklin D. Roosevelt i USA och Per Albin Hansson i Sverige vill investera oss ur krisen är inget som intresserar dagens övervägande högerliberalt ledda regeringar. Och visst finns också likheten med populistiska och inte sällan även med mer eller mindre stora inslag av högerextrem främlingsfientliga inslag på olika håll i Norden och i Europa men ändå går det inte att jämföra med 1930- och början av 40-talets fascism och nazism. Men den som inte ser “det glömda folket” och protesten, nödgas åse hur populismen växer i länder som Finland, Danmark, Nederländerna, Frankrike m fl länder.

Men tyvärr är det svårt att så här långt se någon tydlig EU-vänstervåg, snarare mest bara ängslan, sviktande självförtroende och oförmåga att tydligt formulera en kraftfull kritik mot det som gått snett och lämpliga framgångsvägar ur detta. Och visst kan man tycka att en vänster som inte ens på allvar förmår kritisera den finanskapitalism och oreglerade marknad som körde hårt i diket hösten 2008 också förtjänar att förlora och inte vinna parlamentsval.

Dåligt självförtroende och oförmåga att leverera en kraftfull system- och samhällskritik gör också att de lösningar som socialdemokraterna på olika håll i Europa blir tämligen tafatta och otillräckligt förtroendeingivande. Oförmåga att tydligt berätta vad som krävs av reglering av finanssektorn, av bankernas bonusar (driver på ett farligt riskbeteende i kreditgivningen), oförmåga att hålla emot lobbyismens växande makt för dem som redan har störst resurser, att inte orka prioritera sociala och infrastrukturella investeringar, närings-, klimat-, bransch- och aktiv arbetsmarknads- och vuxenutbildningspolitik framför kortsiktiga skattesänkningar (jobbskatteavdrag eller vad de nu råkar marknadsföras som).

Först när vänstern i Europa och Norden på allvar vågar utmana och ta striden om dessa ekonomiska och välfärdspolitiska frågor och strider så finns chansen att vinna framtida val och göra att antalet socialdemokratiskt styrda länder i Europa blir lite fler.

Och nog kan man tycka - med viss rätt - att det är ett svaghetstecken att socialdemokraterna i Sverige inte förmår vara mer offensiva och göra mer av ett läge när arbetslösheten i fjol var jättelika 416 000 personer, ungdomsarbetslösheten tillhör de allra högsta i Europa (möjligen Spanien och nåt land till undantaget) och förvärvsfrekvensen – sysselsättningsgraden som andel av vuxna befolkningen – faktiskt inte ökat alls de senaste åren. Verkligheten är ju inte på regeringens sida, trots skenbart skickliga PR-ridåer om motsatsen. En annan sak är sedan att mediebilden inte precis alltid visar just detta.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Kort från Reinfeldts framträdande på TCO-kongressen

2011-05-11T03:58:00.000-07:00

Tisdagen den 10 maj höll statsminister Reinfeldt ett på TCO-kongressen för publiken där skräddarsytt, " TCO-flirtigt" tal med utbildning och arbetsmarknad i fokus men kraftigt nertonat om skatterna. Talet var väl framfört men ändå till substansen tämligen tunt.

Men nog märks att han nu även försöker sno utbildningsfrågan från FP-Björklund och nu även göra den till sin m-fråga. M-strategerna har gjort sin hemläxa och planerar kyligt för vilka väljare de behöver göra till "sina" för att bli det statsbärande partiet och för en statsminister som gärna vill fortsätta sitt oengagerat,svala förvaltarskap av Sverige.

Men behållningen första kongressdagen var Sture Nordhs substansrika, sista tal som TCO-ordförande – med arbetslivet, den fria förhandlingsrätten, partsrelationer, facklig organisering och att lönebildning är en nationell, icke-EU- fråga.(Läs mer om Reinfeldt och TCO-kongressen på min andra blogg: http://wwwrbjorken.blogspot.com)

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. En annan sak är uppenbart: de europeiska socialdemokraterna och Europafacket, EFS/ETUC, skulle behöva en riktig tankesmedja i Bryssel för att bjuda bättre motstånd i kampen om dagordningen och starkare kunna hävda löntagarnas, konsumenternas och medborgarnas sociala Europa mot marknadens överläge. Var en reflektion som flera gjorde – inte bara jag – också efter nytillträdande EFS-generalsekreteraren Bernadette Sególs hyggliga kongresstal om finanskrisen, eurozonen och nedskärningspolitiken som hårt drabbar vanligt folk.

Poul Nyrups grupp inom ESP i parlamdentet var väl det enda på länge som gjort något för att försöka lyfta “sociala Europa”-frågor. Men efter det just ingenting. Nu är arbetarrörelsen i Europa oftast nog inte ens tvåa på bollen...

Brittiska lokalval och kommande viktiga framtidsavgöranden för Labour

2011-05-09T01:51:00.000-07:00

(Publicerad i bl a tidningen Ångermanland 10 maj 2011 m fl)

Observerat om brittiska lokalvalen, Skottland och brittiska Labours framtidsutmaningar

Lokalvalen nyligen i Storbritannien blev ett jätteras för Liberaldemokraterna medan den stora och dominerande koalitionspartnern i regeringen, konservativa tories höll ställningarna. Visserligen förlorade tories fem mandat i Skottland men vann i gengäld två nya i Wales och styr nu fyra kommuner mer än före lokalvalen. Socialdemokratiska Labour gick framåt utom i Skottland där nationalisterna vann egen majoritet. Nu var valdeltagandet lågt. Och inget tyder på att ett nyval närmar sig då Liberaldemokraterna skulle ha ett ras att vänta, samtidigt som Labour - enligt opinionsmätningarna - skulle ha en god chans då att ta över regeringsmakten igen.

Eftersnacket i Storbritannien handlar mest om hur regeringskoalitionen nu knakar. Lib Dems, i särskilt då den gamle Lib Dems-ledaren Lord Paddy Ashdown, är förbaskad på premiärminister Cameron för att han aldrig markerade när hans tory-partivänner smutskastade Lib Dems-ledaren och regeringsledamoten Nick Clegg i folkomröstningskampanjen om valsystemet. Vissa Tory-parlamentariker bland backbenchers har låtit förstå att de inte tror att Tory-Lib Dems-koalitionen kommer att överleva fem år. Enskilda krav på Cleggs avgång har luftats inom Lib Dems-partiet. Men nyval nu skulle knappast leda till något annat än ett nytt valnederlag för Liberaldemokraterna.

Den stora smällen nu i lokalvalen för Labour inträffade i Skottland. Där blev nationalistiska SNP inte bara blev större än Labour, utan fick dessutom egen majoritet i regionala parlamentet. En avgörande förklaring är det skotska missnöjet med koalitionsregeringen i London: Lib Dems imploderade, och deras tidigare röster gick nu till SNP. Dessutom hade SNPs mångåriga ledare Alex Salmond ingen större konkurrens från den färglöse, skotske Labourledaren Iain Grey. Sedan årtionden har därtill skotska Labour skickat sina bästa kort – Gordon Brown, Tony Blair etc etc - till nationella parlamentet i Westminister är en annan återkommande delförklaring. Labour i Skottland upplevs som idéfattigt och gnälligt. Den gamla planen under Blairs och Browns styre i London var ju annars att just ett ökad självständighet skulle kväsa de skotska nationalisterna i SNP. Men det blev snarare tvärtom så att regionala parlamentet i Holyrood och en växande skara där av SNP-are setts som en god plattform för fortsatt agitation för SNP:s gamla dröm om en folkomröstning om fullständig självständighet för Skottland. Och nu lär nog SNP försöka förverkliga just detta. Visserligen visar opinionsmätningar på ett underläge för ja-sidans krav på självständighet, men om omröstningen nu blir av följer en dynamik som möjligen kan förändra den bilden.

Men med ett framtida, möjligen självständigt Skottland utanför Storbritannien skulle Labours chanser att vinna framtida parlamentsval över tories och nuvarande premiärminister David Cameron sannolikt bli långt svårare. Så också för Labour nationellt – och nye partiledaren Ed Miliband - är utgången i en sådan framtida, möjlig folkomröstning om Skottlands framtid en avgörande viktig fråga.

Nu har dock färska Labour-ledaren Ed Miliband klarat av sitt första regionala val något så när. Men han och partiet har en del att fundera över vad gäller såväl att formulera en samhällskritisk beskrivning av verkligheten som att han och Labour har bättre lösningar än Tory och David Cameron på de mest avgörande samhällsproblemen – sysselsättningen, välfärden och hur man bäst ger varje enskild individ de verktyg som krävs för att kunna hantera sina liv på bästa möjliga sätt. I grunden är det samma framtidsutmaningar som även andra socialdemokratiska partier – i Tyskland, Frankrike, Spanien och i de nordiska länderna – också måste vässa sin politik för att alls kunna vinna framtida parlamentsval, och därmed få chansen att styra igen.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Regeringsretorik kraschar mot verkligheten

2011-05-06T01:22:00.000-07:00

Observerat om regeringsretorik som inte håller mot verklighetens prövning:

Häromveckan presenterade regeringen en "satsning" på järnvägsunderhållet. Men på näringslivssidorna i några tidningsdrakar kan vi läsa att det inte alls några 800 miljoner i extra pengar till efter sedan många eftersatta järnvägsunderhållet.

Nä, av den skrytvalsen från regeringen visar det sig nu inte inte bli några nya pengar alls!

Tvärtom är det så att de utlovade 800 miljonerna täcker bara nätt och jämnt de utgifter som Trafikverket lånefinansierat tidigare.

"Regeringen försöker ge en falsk bild av verkligheten", konstaterar Stina Bergström, trafikpolitisk talesperson för Miljöpartiet.

Därför ligger det åter i farans riktning att Sverige riskerar att få uppleva samma tågkaos kommande vinter som under de två senaste åren. Både gods- och persontransporter riskerar att drabbas av nya stora förseningar.

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) kan bara be en stilla bön och hoppas på en mild och snöfattig vinter. Men några mer underhållspengar har den tidigare hotelldirektören från Södertälje däremot inte att erbjuda för att på allvar börja “beta av” det dokumenterade underhållsberg på

runt 8 miljarder som järnvägens infrastruktur – växlar, spår, ställverk, signalsystem etc i behov av byte – ännu dras med och som borde börjat åtgärdas för flera år sedan i en löpande, uppjackad underhållsplan.

Och står inte vädergudarna regeringen bi heller kommande vinter, så kommer hennes och regeringens bristfälliga trafikpolitik att ännu en gång stå i centrum av samhällsdebatten om ungefär sju månader.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Och häromdagen kunde alltid alerta Uppdrag Granskning i SVT avslöja att regeringens “slutstation”, Fas 3-jobben bara alltför ofta slutar i samma gamla “gröna jobb” i skogen etc som tidigare kallades plusjobb men som då i den formen gav en lön på kollektivavtalsnivå men nu för samma jobb ger en ersättning flera tusen i månaden under plusjobbsnivån. Bara ännu ett exempel på bluffagitation i valrörelsen om att nu ska regeringen skapa “riktiga jobb” för de arbetslösa. Jo tjenare. Men mot verkligheten strider också den skickligaste regeringsretoriker förgäves!

Rekordframgång för finskt populistparti i finska riksdagsvalet

2011-04-17T13:48:00.000-07:00

Populistiska Sannfinländarna tredje största parti – och sannolikt snart också ett regeringsparti

Det finska riksdagsvalet den 17 april är det riksdagsval i vårt mesta grannland Finland gjorde finska populist- och protestpartiet Sannfinländarna till landets tredje största parti med runt 19 procent i väljarstöd. Nästan lika stort som socialdemokraterna, SDP, som bara blev så där en halv procentenhet och några få mandat större och med Samlingspartiet – ett högerliberalt parti – som största parti och den givna regeringsbildaren. Också det ett väntat men lika fullt ett historiskt val eftersom partiet nu efter många försök nu är störst i den nyvalda finska riksdagen med sina nästa 21 procent i väljarstöd.

Det senaste årens “statsministerparti” Centern tappade och föll ner till runt 15,8 procent i väljarstöd och kan nu mycket väl hamna i opposition för första gången på många år. I regeringen ersätt Centern troligen av såväl socialdemokraterna som Sannfinländarna och den förväntade statsministern, Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen. Men svåra förhandlingar lär stunda om den kommande koalitionsregeringens program, och där möjligen också Svenska folkpartiet och De gröna lär komma att ingå som juniorpartners.

Var det då en överraskning att protesten och “mot makten och Bryssel röstande” finska väljare från det man kallar för “det glömda folket” (arbetslösa, pensionärer, missnöjda småföretagare, storstädernas förortsbefolkning) bar fram Sannfinländarna och dess karismatiske ledare Timo Soini till en nästan femdubblad väljarandel? Nä, det låg tidigt i luften att det skulle bli ett utpräglat protestval, vilket också tidigt märktes även för en tillfällig besökare när man gjorde sina nedslag i finska valdebatten och pratade med journalister, riksdagsledamöter, fackliga företrädare och vanliga medborgare på stan i Helsingfors och annorstädes.

Alla de stora partierna i finsk politik tappade till Soini och hans Sannfinländare men relativt sett mest Centern, därnäst Socialdemokraterna och Samlingspartiet och t ex Vänsterförbundet (ett knappt 8 procentsparti till vänster om SDP).

Trots växande arbetslöshet, nya varsel som duggar tätt – pappersindustrin, viktiga mobiljätten Nokia (i kris med tusentals i varselläge), växande köer till sjukvården, missnöjda pensionärer etc – och ökande klassklyftor och fler fattiga som även märks i Helsingfors så förmådde aldrig riktigt Socialdemokraterna i opposition mot den sittande centerledda och med Samlingspartiet som andra tongivande parti med tillräcklig trovärdighet och styrka utmana regeringen. I stället blev det protestpartiet Sannfinländarna med den mycket slagkraftige och retoriskt skicklige Timo Soini som tog hem spelet om väljarna och blev finska riksdagsvalets stora segerherre. Också ute på arbetsplatserna märktes tydligt hur bra Soini och hans protest gick hem mot “herrarna och damerna som styr”. Det är “märkligt hur kamplusten nästan helt har runnit av socialdemokraterna”, som en av personerna runt ett lunchbord på Kosmos sa till mig när vi några veckor före valdagen diskuterade den länge så tama finska valrörelsen.

- Om det gick dåligt för de svenska socialdemokraterna i senaste valet, så är läget ännu lite lite sämre för de finska s-partiet SDP inför stundande riksdagsval, sade mångåriga f d statsrådet och en av de tunga SDP-riksdagsledamöterna Erkki Tuomioja i finska riksdagshusets granitborg lite innan valdagen. Och i stort sett så fick Tuomioja rätt i sin förutsägelse. Även om SDP tog sig något på slutet och ändå med några tiondelar till godo lyckades bli näst största parti, knappt före valkometen Sannfinländarna (Perussuomalaiset).

Men märk väl detta: SDP gjorde sitt sämsta riksdagsval sedan 1962, och då var de finska socialdemokraterna svårt splittrade. Därför krävs nu en kall och ärlig analys om varför så många missnöjda med den sittande borgerliga regeringen inte gick till oppositionspartiet SDP utan till populistiska Sannfinländarna.

Statskassan har tömts under senaste centerledda borgerliga koalitionsregerings politik, Underskottet i finska statsbudgeten på 8 miljarder euro (70 miljarder kr), euroländernas stöd till krisande sydeuorpeiska EU-länder inom euro-gruppen, den rekordhöga arbetslösheten, de sociala orättvisorna och de växande inkomstklyftorna och det försämrade hälsoläget i landet blev alla effektiva frågor i händerna på den skicklige kampanjpolitikern Timo Soini. Samma sak med det faktum att barnfattigdomen ökat och att hela 700 000 finländare nu lever i fattigdom.

I motsats till Socialdemokraterna förmådde Timo Soini effektivt “göra politik” och vinna väljarnas stöd och ge dem en kraftfull proteströst mot regeringspartierna. Därför blev valet den 17 april en så stor framgång för Sannfinländarna och Soini som det nu blev. Men utan Soinis karismatiska och skickliga kampanj hade Sannfinländarna aldrig blivit till närmelsevis så stora som de nu blir i den nya finska riksdagen. Och därtill sannolikt – efter svåra regeringsförhandlingar om programmet och fördelningen av taburetterna – även lär göra Soini och några av hans partikamrater till nya statsråd i en Jyrki Katainen-ledd koalitionsregering. Och där – sannolikt – även Socialdemokraterna, SDP, tar plats på Centerns bekostnad.

Om ytterligare ett år följer sedan ett presidentval. Det valet lär riksdagens talman, Samlingspartiets Sauli Niinistö ta hem, bara han ställer upp i valet.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Dags att ta nya grepp om svensk järnvägstrafik

2011-04-11T02:41:00.000-07:00

Observerat om hur svensk järnvägstrafiks olika experiment nu haft sin misslyckade tid:

Som bekant har regeringen nu – inför sin vårproposition – utlovat 800 miljoner extra till det kraftigt eftersatta järnvägsunderhållet. Förstår dock tyvärr inte långt när det vägs mot verklighetens behov. Men givetvis bättre än ingenting. Regeringsorganet Dagens nyheter var på ledarplats snabbt klar med sin slutsats:

"Ska man utvidga spårkapaciteten bör det ske i storstadsregionerna, där många tjänar på att forslas förbi bilköerna ... I glesare bebyggda trakter blir ofta kombinationen bil och flyg mer miljövänlig än tåget", skrev DN i sin ledare den 9 april.

Absolut så att det finns problem med trängsel på spåren, kontaktledningar som rasar ner, ställverk som inte håller måttet och växlar som borde få värme för att inte frysa fast etc etc. Men det gäller inte bara i storstadsregionerna. Också näringslivets behov – frakt av stålämnen, malm, skogsprodukter – och vår samlade export drabbas med kraftiga förseningar och leveransproblem när järnvägsinfrastrukturen inte håller måttet.

Trafikverkets bedömning av investeringsbehovet på landets järnvägar är 25 miljarder på fem år, dvs 5 miljarder per år. Vi ligger nära den bedömningen, sade nyvalde s-partiledaren Håkan Juholt på en presskonferens fredagen den 8 april. Han sa också – och hänvisade till sina många år som försvarspolitiker – att det inte lönar sig att skicka in pengar i en organisation som inte fungerar. Alltså måste järnvägen åter- och/eller omregleras. 800 mille nu i en extra engångsinsats förslår därför inte långt när behovet är flera miljarder ytterligare varje år de närmaste 5-10 åren för byten av växlar, ställverk, kontaktledningar, spår och byggande av fler och lite längre tågmötesplatserna på järnvägslinjerna.

De 25 miljarder på fem år i underhåll som Trafikverket talar om tydliggör vilka summor som saknas. Det åskådliggör också vilken illusion det varit att påstå att SJ:s redovisade vinster varit ett tecken på förbättrad effektivitet. Till att börja med handlade det om att allt som kunde säljas också såldes. Först bussar och färjor, senare lok och vagnar. Att i nästa skede SJ delades upp i sina beståndsdelar – det var som en reporter på presskonferensen sa tyvärr Socialdemokraten Björn Rosengren som genomförde det – var ytterligare ett sätt att minska effektiviteten. Den uppdelningen i flera olika, fristående bolag har förstört varje möjlighet till samutnyttjande av lok, vagnar, verkstadsunderhåll och andra resurser som komplexa system som järnvägen faktiskt i grunden är. De olika delarna hänger ihop och ska hänga ihop, inte splittras upp i en massa olika bolag (var och en är sin egen butik och skiter i helheten). Det som brukar kallas för suboptimeringens förbannelse. Och hade avkastningskraven på SJ varit mera sansade och rimliga hade SJ haft lite mer resurser att börja investera i nya snabbtåg i stället för att behöva hålla kvar vid det allt mera slitna och osäkra X 2000-tågen som blivit föråldrade och allt oftare bara går sönder.

Så inte bara spår, växlar, ställverk etc behöver åtgärdas de kommande åren utan även stora delar av det rullande (när de nu alls rullar!) materialet måste ersättas med nytt och sedan underhållas bättre än som nu sker under kommande år.

Hur ska då utvecklingen kunna vändas? Juholt och socialdemokraterna vill ge Trafikverket mer pengar än vad regeringen avser att göra. Vidare så vill Juholt återta banunderhållet i Trafikverkets egen regi. Att tågen från Stockholm och norrut nyligen stod still två dagar i rad eftersom det som lagats på torsdagen fick göras om på fredagen, åskådliggör vad som sker när yrkeskunskap försvinner och vinsten blir enda drivkraften.

Klart är också att det som ändå är statligt ägt kan och borde slås samman. Då minskar risken att avisningshallar står tomma för att de olika statliga bolagen tvistar om kostnaderna. Och person- och godståg kan drivas i samma bolag så att lokpersonalen kan utnyttjas mera effektivt.

Därutöver vill Juholt åter- och omreglera järnvägen. Att ha konkurrens på alltför få och redan trånga spår fungerar inte. Det som fungerar på en väg eller inom flyget fungerar inte alls eller mycket illa på våga trånga, fåtaliga och alltför illa underhållna spår. Tågen kommer inte fortare fram eller fram alls om det råkar stå något annat än SJ på loken och vagnarna. De fåtaliga andra länder som försökt göra så här har återreglerat trafiken igen efter ett antal år av s k marknadsavreglerande experiment. Och i Storbritannien öppnade en allvarlig och svår trafikolycka vägen mot en återreglering av järnvägen. Så en om- och återreglering av den svenska järnvägen som Håkan Juholt och socialdemokraterna nu kräver är högst rimlig och motiverad. Att sedan EU vill ha konkurrens på den gränsöverskridande trafiken borde vara ett överkomligt problem att hantera eftersom det mesta av järnvägstrafiken ändå är och förblir nationell. Och där sådan gränsöverskridande järnvägstrafik finns, så bör ju t ex SJ, statliga tyska Deutsche Bahn etc gemensamt kunna konkurrera om den så att EU:s önskemål uppfylls.

Efter de senaste årens kaos i järnvägstrafiken så är det nog allt fler som håller med Håkan Juholt när han säger: “SJ ska ha ett samhällsuppdrag”, och att ”det är viktigare att tågen går i tid än att de går med vinst”.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Hög tid att reparera ett sargat pensionssystem

2011-04-08T03:25:00.000-07:00

Sveriges pensionärer drabbades häromdagen av en riktig kalldusch. Då blev det nämligen känt utanför en liten krets av experter och och förstå sig-påande insiders att pensionerna kommer att fortsätta att släpa efter och inte vara återställda förrän i början på 2020-talet.

En genomsnittlig pensionär fick under förra året 11 400 kronor i månaden i allmän pension. Och många med garantipensioner har inte ens så mycket. Vissa har upplysningsvis räknat ut att under de här tio åren kommer denna “genomsnittsperson” att förlora grovt räknat 50 000 kronor eller 500 kronor i månaden.

I stället för konsumentupplysning har Pensionsmyndigheten ägnat sig åt ren desinformation och tidigare sagt att efter två år med sänkta pensioner ska det som förlorats sedan återställas. Glöm det nu!

Men att det åren därefter blir nya sänkningar genom att bromsen slår till igen har man nogsamt förtigit.

Pensionärsorganisationerna måste – borde - bli fly förbannade nu när allting är avslöjat om vad som kommer att hända med pensionerna. Seniorerna borde vallfärda till Riksdagshuset och organisera talkörer och banka med silverkryckorna, så att det hörs in till riksdagsmännen som sitter där och alltför många där inne inte verkar ha en susning om hur pensionärernas pengar förskingrats.

Det är inte djupt otillfredsställande utan också en ren förolämpning mot alla de personer som år efter år betalat in 18,5 procent av sina inkomster i pensionsavgifter att de ska få sina knappa levnadsvillkor försämrade på det här sättet.

När Håkan Juholt på den socialdemokratiska partikongressen som den förste politiker från de för pensionsuppgörelsen 1994 ansvariga partierna ifrågasatte hela systemet och krävde en översyn visste han kanske inte fullt ut hur rätt han hade om detta krackelerande fiasko som inte klarar att leverera.

Den kritik han framförde i sitt utmärkta linjetal handlade om att många pensionärer framöver kommer att få finna sig i att deras ersättning enbart kommer att vara hälften av vad man haft i slutlön. Något som även konstaterades på ett pensionsseminarium på LO nyligen.

Nu visar det senaste avslöjandet att det t o m blir sänkta allmänna pensioner för alla Sveriges nära två miljoner ålderspensionärer.

Kravet kan därför nu inte bli något annat än att det är dags för en ny parlamentarisk utredning med direktiven att pensionärerna ska hållas skadefria och samhället måste garantera pensionsnivåerna. Uppgörelsen från 1994 höll inte vad den lovade.

Börsklipparnas trixande och samhällets oförmåga att klara att hålla sysselsättningen uppe ska inte betalas av hårt klämda pensionärer som år efter år förlorar flera hundralappar i månaden. Särskilt som de därtill inte fått del av några jobbskatteavdrag.

Den nödvändiga reparationen av pensionssystemet – kostar sannolikt 10-15 miljarder kr – måste bara fixas. En viss höjning av den där 18,5 %-iga avsättningen lär behövas. Men en stor del skulle också kunna finansieras av en skatt på finansiella aktiviteter, eftersom de kraftigt fallande börskurserna under finanskrisen är största boven till de försämrade pensionerna nu.

En sådan skatt finns – alltså en extra arbetsgivaravgift på 10 procentenheter på lönerna i finansbranschen - finns faktiskt i borgerligt styrda Danmark.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Håkan Juholt och hans linjetal på s-kongressen

2011-03-30T05:33:00.000-07:00

Observerat om s-kongressen och den nyvalde s-ledaren Håkan Juholts linjetal – en bra början men en annan sak är att omsätta det i konkret politisk vardag

Håkan Juholts med spänning emotsedda stora linjetal som nyvald s-ordförande på de svenska socialdemokraternas partikongress lördagen den 26 mars i Stockholm var överraskande starkt. Inte minst sett i ljuset av vad många kommentatorer i Stockholmsmedia i förväg hade bibringat en bredare allmänhet att tro annat. Utöver att smålänningen Juholts anförande var bredd i anslaget, gediget förberett, späckat med goda citat och i talarstolen väl framfört med stor humor och pondus så visade han också för en bredare allmänhet upp ett djupt engagemang i för svensk socialdemokrati centrala värdegrundade frågor om jämlikhet och rättvisa samt om jobben. Ett linjetal som gav många raka besked om var svensk socialdemokrati står i olika sakfrågor och att värdegrunden ligger fast på en till 2010-talet moderniserad Olof Palme-grund.

Men för många som tidigare haft en lite oklar bild av “försvarspolitikern” Håkan Juholt från kärnkraftsorten Oskarshamn var talet för många en stor och positiv överraskning. I talarstolen som nyvald s-ledare i Sverige visade han sig nu ha vuxit från en småländsk talang till en betydande politisk personlighet. En personlighet som med kraft, pondus och lite finurlig humor gav positiva vibbar för även tidigare skeptiker – när han nu gjorde sin bejublade debut på den största nationella scenen som nyvald svensk S-ledare. Och alldeles särskilt så bland de 3 000 i det aktiva partifolket i kongresshallen som fick höra en socialdemokratisk partiledare som utstrålade självförtroende och anslog optimistiska tongångar. Svensk socialdemokrati har inte gett upp (citerande trubaduren Johnny Cash flera gånger), utan att partiet tvärtom är på väg tillbaka med nytt självförtroende och lite större frimodighet.

Det var, helt klart, också avsikten från Juholts sida. Han både ville och förmådde blåsa nytt liv i den missmodiga partifolket efter det förödande valnederlaget 2010 och det senaste halvårets missmodiga vandring på politikens skuggsida. Men nu ska det vara slut med det – om Juholt får som han vill.

Därmed inte alls sagt att Juholt på något sätt gick den enkla vägen och strök sitt eget partifolk medhårs. Tvärtom varnade han istället för de inslag i partikulturen som följt av ett långt socialdemokratiskt maktinnehav. Vi måste förstå vilka vi är, ansåg han. Och fortsatte: "Ibland inbillar vi oss att det socialdemokratiska partiet är en arbetsgivarallians bestående av kommunalråd och statsråd som styr över stora offentliga förvaltningar. Ibland tror vi att partiet är en facklig organisation för de anställda i offentlig sektor."

Socialdemokratin är ingen överhet utan är och måste alltid vara just medborgarnas företrädare, ansåg Juholt. Ett distinkt budskap inte minst till alla s-kommunalråd och s-landstingsråd (de senare ansvar bl a för sjukvården) i kongressalen i Stockholm.

De skattemedel som används för olika välfärdstjänster – ibland utförda i offentlig, kommunal regi, ibland i upphandlad privat – ska användas för just detta, och inte delas ut som vinster till ägarna när de råkar vara utförda i privata alternativ men bygga på offentliga skattemedel. Välfärdstjänsterna kan mycket väl skötas i olika driftsformer med utrymme för nyskapande och variation, ansåg Juholt. Men skattemedlen ska också där brukas till förbättrad kvalitét och utveckling - inte till vinster och utdelning. Inte sällan – som media visat i granskningar på senare tid i bl a Stockholmspressen – därtill överförda överskott till skatteparadis (Jersey etc) i utlandet.

Medan marknaden alltid söker sig dit där den med minsta insats kan skörda största ekonomiska vinst kan en väl utvecklad gemensam sektor tydligare styras till att ge alla medborgare tillgång till bra välfärdstjänster (publika nyttigheter). Socialdemokraterna som sedan Tage Erlanders dagar gradvis byggt upp det starka samhället som en garant för trygghet och utveckling, och som det verktyg med vilket vi kan hålla samman vårt land och fördela våra resurser efter behov. Med det menas en bra skola, bra vård och den omtänksamma och goda omvårdnaden med tillräcklig och välutbildad personal som både kan och måste finnas tillgänglig för alla, inte bara nästan alla utan just alla, slog Håkan Juholt fast i sitt linjetal. Det kräver en gemensamt finansierad verksamhet där behov och inte betalningsförmåga (plånbokens ransonering) är styrande. Beskedet från s-kongressen nu var glasklar. För socialdemokraterna i Sverige går medborgarintresset alltid före marknadsvärdet. Och socialdemokratiska politikers uppdrag är att vara just medborgarnas företrädare mot mera snäva marknadsvärderingar och kundperspektivets marknadsvärde (Juholts beskrivning).

Håkan Juholt konstaterade vidare: ”Vi måste verkligen fråga oss om det var dagens form av privata bolagsvälde inom vård, skola och omsorg som avsågs ens av de godmodigaste förespråkare av de omfattande utförsäljningar vi sett de senaste åren. Det har ju blivit allt tydligare att det är fult och fel att vi medborgare tillsammans äger och driver. Dagis, skolor, sjukhus, äldreboende, Apotek, SBAB, Vattenfall, Vin & Sprit; sådant ska i högerns nya sköna värld säljas ut till den som betalar bäst. Inte för att det är ekonomiskt försvarbart, utan för att somliga ser det som ideologiskt rätt. Vi ska inte längre äga utan ägas.” (Svensk snaps som Skåne, OP Andersson – tidigare ägd av statliga Vin & sprit ägs nu av finska staten efter utförsäljningen. “En finsk pinne har nu fått en ny innebörd”, skojade Juholt och fick kongressens applåder.)

För Juholt är partiets uppgift nu att tydligare än under senare år åter vara ett samhällskritiskt parti, "alltid i opposition mot ofrihet och ojämlikhet", som han uttryckte det. Den otydlighet om var socialdemokratin har stått för de senaste åren gjorde han upp med och medgav oförbehållsamt, att partiet inför valet 2010 inte kunde erbjuda en trovärdig samhällsanalys.

Den nyvalde s-ledaren Håkan Juholt utmanade sina partikamrater med att säga att partiet måste visa att det verkligen både vill och har kraften att åstadkomma en förändring, att göra skillnad i folks vardag.

Den andra tunga inslaget i talet var den kritiska granskningen av statsminister Fredrik Reinfeldts fögderi. "Något håller på att gå sönder i vårt samhälle", hette det sammanfattningsvis och barn och ungdomar drabbas hårdast. Barnfattigdomen kallades "oacceptabel" och han lovade att bekämpa segregationen och köra ungdomsarbetslösheten (nu rekordhög) på porten.

Han lovade också att verka för att höja de lägsta kvinnolönerna. Han lovade också att vara uppmärksam på avarterna som följt av friskoleexpansionen (systemet med privata skolor är mera utbrett i Sverige än i Finland). Han brännmärkte utförsäljningen av allmän egendom och utlovade satsningar på Komvux, högskolor och universitet, på ett nytt kunskapslyft. Han efterlyste en ny regional utvecklingspolitik för de stora städerna, men också för medelstora städer och Sveriges landsbygd.

En av socialdemokraternas nya stora utmaningar, enligt Juholt, är att nu bryta ner och brygga över de stora sociala klyftor och den massarbetslöshet som vuxit fram i vårt land. Medan den stora medelklassen och deras barn fått det allt bättre har de mindre bemedlade på “skuggsidan” fått det allt svårare. Det slår speciellt hårt mot barnen. I dag lever vart tionde barn i Sverige under fattigdomsgränsen. De står ofta utan möjlighet att delta i de fritidsaktiviteter som andra betraktar som självklara. Klassklyftan och den sociala segregationen befästs. Enligt Juholt måste målet för socialdemokraterna vara att bygga ett jämlikt och sammanhållet samhälle, ett samhälle där trygga människor kan känna tillit till varandra och där alla kan utvecklas och känna att de kan ” förverkliga sina bästa stämningars längtan” (ett klassiskt Hjalmr Branting-citat).

Det Håkan Juholt i sitt stora linjetal nu mejslade ut för partivännernas framtida vägval var en socialdemokratisk tillväxtpolitik av klassiskt märke men anpassad till en ny tid. Han efterlyste en ordentlig genomlysning av de avregleringar som inte gett önskad effekt och förklarade sig beredd till på- och omreglera där det inte har fungerat. Mest kategorisk var han när det gällde elmarknaden, där det behövs "en tuffare övervakning" och kallade elbolagens överpriser "orimliga" som slår hårt mot enskilda människor och är ett hinder för den elintensiva industrin utvecklingsmöjligheter. "Vi tänker agera", lovade Juholt med adress till näringsministern och centerledaren Maud Olofsson.

Juholt var också tydligt – och här med adress till statsministern Fredrik Reinfeldt –med att det nu är dags att göra en ordentlig utvärdering av pensionsöverenskommelsen från 90-talet efter alla larmrapporter om att pensionsnivåerna i framtiden kommer att vara så låga att de inte ens kommer att ge hälften av slutlönen i statlig pension för vissa grupper. S-ledaren Juholt passade då på att bjuda in de fackliga huvudorganisationerna till en översyn av pensionssystemet. Kommer man fram till att det behövs justeringar kräver man en ny blocköverskridande pensionsuppgörelse för stabilitetens skull. Stänger regeringen dörren för en sådan blir pensionerna en fråga i valrörelsen 2014, lovade s-ledaren Håkan Juholt. Mycket tyder på att svensk politisk debatt med Juholt som ny S-ledare kommer att bli mer ideologisk än den varit de senaste fyra- fem åren.

Bifallet från kongressombuden var stort, ja nästan lättat efter Håkan Juholts timslånga tal. Att döma av uttalandena i medierna var t ex även gamle s- partiledare och mångårige statsministern Göran Persson mycket nöjd med Juholts installationstal.

Men det är – som alltid – ute i den politiska vardagen som kongressretoriken till slut prövas, vägs och värderas. Det avgör till slut också hur det går i nästa riksdagsval hösten 2014. Dock står en sak klar: Håkan Juholt fick en bra start som ny s-ledare.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 30 mars 2011 m fl)

Juholt får magnifik presentation i finska Hufvudstadsbladet

2011-03-24T05:06:00.000-07:00

Observerat att Julle får en magnifik presentation i finlandssvenska Hufvudstadsbladet:

Håkan “Julle” Juholt får en magnifik presentation i finlandssvenska Hufvudstadsbladet 23 mars på ett uppslag över två sidor. Först ser man mustaschen sedan de svarta ögonbrynen mot ett fång röda rosor. Rubriken är ”Retro-Håkan är redo att ta över”.

Där redovisas – som lite “kuriosa” - också hans motion i riksdagen med föreslaget om skatteavdrag för köp av konst (stöd till fattiga konstnärer).

Förre socialdemokratiske partisekreteraren Maarit Feldt-Ranta säger att hon känner Håkan bra. Hon beskriver Juholt som en klassisk socialdemokrat med klassiska socialdemokratiska värderingar. ”Han går hem i stugorna”.

TT-FNB har intervjuat Göran Persson ”som ser sig själv i Juholt”, han är en glad agitator som är ordentligt förankrad i det arbetande Sverige!

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Går sannolikt mindre bra för finska SDP i valet i april. Stor risk att populitiska Sannfinländska partiet med populäre Timo Soini blir nästan lika stor; tar många arbetarröster i även tidigare så starka SDP-regioner som skogs- och pappersindustrins Kymmenedalen(med centralorten Kotka). Misstro mot SDP-partiledningen spelar roll här.Lite samma läge i Finland för SDP som Sahlins ledarskap hade i Sverige under valet 2010. Var på resa i Finland några dagar i början av mars – och ingen var särskilt optimistisk när man pressade dem lite!

(Publicerad i bl a Dala-Demokraten 23 mars 2011)

Fukushima i Japan kommer att påverka den svenska energidebatten

2011-03-16T02:14:00.000-07:00

Observerat om Japanolyckan med kärnkraften kommer att påverka energidebatten i Sveriges riksdag och regering

Mycket talar för att kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan högst troligt kommer att få konsekvenser för den svenska energidebatten. En fortsatt utbyggnad av kärnkraften – utöver dagens tio svenska reaktioner – som folkpartiet länge drivit inom Reinfeldt-regeringen lär inte bli av. Snarare har utvecklingen i Japan och dess påverkan på det politiska klimatet i stort sannolikt gjort att det mesta nu talar för att folkopinionen i Sverige nu kräver att man gör upp med oppositionen över blockgränserna om energipolitiken. Den allvarliga kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan har startat en debatt om kärnkraften i Sverige, Tyskland och många andra länder.

Fortfarande är konsekvenserna av olyckan oöverblickbara. Det beror på hur den närmaste tidens kylning av de skadade reaktorerna lyckas om Fukushimaolyckan blir i nivå med olyckan i Tjernobyl i Ukraina. Men uppenbarligen har man i Japan gjort en felaktig riskkalkyl och bl a byggt för låga skyddsvallar mot tsunamivågor och möjligen också slarvat lite med en del annat i säkerheten.

Tjernobyl var visserligen av en annan reaktortyp och utsattes för experiment som gick över styr. Men redan nu menar experter ändå att de två är jämförbara i avseenden som rör strålning, utsläpp, smälta härdar, påverkan på människor. Den franska strålskyddsmyndigheten klassar nu Fukushimaolyckan till en sexa på den sjugradiga skala där Tjernobyl var en sjua.

När påverkan på jordklotets temperaturökning som utsläpp av koldioxid ger, till följd av eldning av fossila bränslen, hamnade i fokus fick kärnkraften en pånyttfödelse. Den kunde vara ett medel för att minska koldioxidutsläpp. Det kan även förnyelsebar energi i form av vind-, våg- och solkraft vara.

Men de senare energiformerna har visat sig inte kunna ge så stora och snabba tillskott som man hoppats på. Och de är relativt dyra att bygga ut samt ger ganska dyr energi. Ändå blir de tekniskt bättre och används mer.

Till kärnkraftens nackdel hör att inte heller den är billig, särskilt om den måste bära ökade kostnader för investeringar i de ökade kraven säkerhetskraven gör energin ännu dyrare och notan för detta inte kan lägga dem på skattebetalare.

Anhängare av kärnkraft framhåller den japanska olyckans ovanlighet. Jordskalv och tsunamis av det slag som är i Japan förekommer inte i Sverige. Det är korrekt.

Men annat kan ske som gör att problem med kylningen av härden ändå uppstår. Dessutom kan det osannolika ändå bli sannolikt också på grund av rent slarv och “mänskliga faktors-misstag” av olika slag.

Och även om olika möjliga och förutsedda problem rörande drift av kärnkraftverk går att lösa, kvarstår ändå de många nackdelarna med kärnkraften. De rör bland annat processerna före och efter elproduktionen i reaktorerna. Hela kedjan från råvaran uran till hur avfallet från kärnkraften ska kunna hanteras och förvaras på ett säkert sätt under flera tiotusentals år.

Oavsett hur det till slut går med lösningen av kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan så växer nu opinionen i Sverige snabbt för att en blocköverskridande överenskommelse om kärnkraften och energipolitiken i stort. Det är dags att en gång för alla göra upp över blockgränsen om en politik som ger både hushåll, industrin och energiproducenterna besked om vilka spelregler som ska gälla.

En sådan bred och blocköverskridande uppgörelse mellan den borgerliga regeringskoalitionen och den rödgröna oppositionen skulle kunna bidra till att öka investeringarna och skynda om på omställningen till ett annat energisystem, där vi minskar sårbarbeten och ökar tryggheten. Hälften av Sveriges elproduktion sker nämligen genom kärnkraft. Denna kan inte avvecklas snabbt och planmässig, gradvis avveckling. Det inser också kärnkraftsmotståndarna.

Dagens tio reaktorer i kommersiell drift kan bara ersättas genom flera årtionden av konsekvent och målmedvetet arbete, med alternativ som är miljömässiga och ekonomiskt konkurrenskraftiga.

Trovärdigheten och tyngden i denna omställning skulle dock, menar den rödgröna oppositionen i Sverige, öka dramatiskt om regeringen Reinfeldt släppte på prestigen, satte sig i förhandlingar och gjorde upp med minst riksdagens största oppositionsparti, socialdemokraterna och dess nya, kommande ledare Håkan Juholt (bor ju själv i kärnkraftskommunen Oskarshamn i Småland) om en energipolitik värd namnet.

Men rimligt är att en sådan uppgörelse också innebära att statligt ägda Vattenfall behålls i statlig ägo och att man håller avkastningskraven på en rimlig, inte överstor nivå.

Ett bättre sätt än en sedan bred, blocköverskridande uppgörelse om att värna grunden för Sveriges moderna samhälle är dessutom svår att tänka sig. Ska vi gissa att sannolikheten för att så till slut skulle kunna bli fallet nu är åtminstone dubbelt så stora nu som innan händelserna i Japan.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Städavdraget Rut och dess faktiska fördelning

2011-03-15T08:24:00.000-07:00

Observerat om städavdraget Rut och dess fördelning:

Höginkomsttagare använder städavdraget Rut tio gånger så ofta som låginkomsttagare - och runt 95 procent av befolkningen använder det inte alls!

SCB:s statistik från häromdagen om städavdraget visar att det finns en variabel som är ännu tydligare än ålder, nämligen i vilka inkomstgrupper som utnyttjar städavdraget Rut.

I den rikaste fjärdedelen är det nästan tio gånger så vanligt för hushållen att göra avdraget än i den fattigaste fjärdedelen. Det om något borde tala
sitt tydliga språk. (Lägg till detta att regelverket även ger rätt till att även anlita grillkock eller poolstädning i sommarhuset i t ex Spanien!)

Väger man sedan in att de med mycket pengar dessutom gör fler och större avdrag blir fördelningen av städavdraget ännu skevare.

2010 bekostade svenska skattebetalare städhjälp i hemmet till en kostnad av 1 340 miljoner kronor. Pengar som hade kunnat köpa städtjänster för verkligt
behövande, inte för dem med bäst inkomster och standard. Till den som redan har skall varda givet, så det står i bibeln hos evangelisten Matteus 13:12 och har åter besannats.

Visst kunde dessa 1,3 miljarder kr årligen användas bättre till andra angelägna behov i samhället. Exempelvis att låta de där 1,3 miljarderna vara
grundplåten för en årlig upprustning av järnvägsunderhållet eller till lite fler sjukvårdsplatser eller något annat liknande där stålarna gör ännu större nytta.

Eller att bygga ut den kommunala äldreomsorgens hemtjänst som nu går på knäna på grund av för litet skattepengar lite mer resurser. Exempelvis så att alla som så vill kan få gratis eller mot blott en symbolisk avgift önskad hjälp i hemmet från t ex 75 års ålder. Det vore långt bättre med ett sådant riktat stöd till de äldre i stället för nuvarande generella rutavdrag som höginkomsttagare i huvudsak nu lägger beslag på.

I Danmark tog den konservativa regeringen för några år sedan bort ett liknande skatteavdrag, med motiveringen att det bara gynnade höginkomsttagare.

I Sverige sitter t ex högavlönade mediechefer och inte så få av de bättre betalda journalisterna och skriver i egen sak om det här städavdraget, som de själva är snabba att använda. I fjol läste jag en tabell på rätt många välavlönade storstadsjournalister och mediechefer som själva använder Rut-avdrag. Så flera av dem rapporterar nog i egen sak när de gärna ger utrymme i media åt Rutavdragets påstått goda effekter och resultat men nära nog förtiger helt hur sned fördelningen de facto ser ut när det gäller avdragets fördelning. Egenintresset ljuger sällan eller aldrig.

Alltså att höginkomsttagare använder städavdraget Rut tio gånger så ofta som låginkomsttagare - och runt 95 procent av befolkningen använder det inte alls!

Den konservativa regeringen i Danmark insåg det orimliga och tog för några år sedan bort ett liknande skatteavdrag, med motiveringen att det bara gynnade höginkomsttagare. Men det är nog att begära för mycket att regeringen Reinfeldt
skulle göra samma sak här.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ett delvis överraskande s-ledarval - Håkan Juholt tar över

2011-03-10T03:40:00.000-08:00

Till slut blev det som somliga av oss något ändå trodde: Håkan Juholt, Kalmar län föreslås som ny partiledare och Carin Jämtin från Stockholms stadshus (borgarråd) som ny partisekreterare. Alls ingen dålig lösning på ett minst sagt besvärligt problem för socialdemokraterna.

Undrar om Juholt byter ut Tomas Östros som ekonomisk talesperson? Leif Pagrotsky – om han vill och anser sig ha hälsan! – vore bättre! Juholt är i det läge som uppstått en bättre person som s-ledareu än mera omstridda alternativen Tomas Östros och unge Mikael Damberg. Så är det bara.

Sedan får Juholt - väl vald på kongressen 25-27 mars - som ny s-ledare se till att det blir en nystart i arbetet och där verkställande utskott och partistyrelse har betydelse och där politiken förankras ute i partileden. Då kommer arbetsglädjen tillbaka till rörelsen, liksom kamplusten.

En kamplust som jag hade intrycket av från en "spaningsresa" till Finland 3-4 mars helt har runnit ur finska SDP inför valet den 17 april! Inte verkar den där radiodirektören Jungner heller vara det fynd som SDP-partisekreterare som tydligen somliga trodde han skulle vara. Tvärtom.

I besvikelse nu vänder sig folk - också i tidigare starka SDP-distrikt som Kymmenedalen (med skogs- och pappersindustri etc) m fl - till populisten Soini i Sannfinländska partiet. De kan ju inget göra men är ett sätt att protestera mot att frågorna inte sköts som de borde! SDP-partiledaren Jytta Urpilainen fixar inte Soini och heller inte Samlingspartiets ledare Katainen i debatterna. Byte där efter valet?

Svenska socialdemokrater gör i nuläget klokt att lära ett och annat av norska AP om hur det politiska arbetet ska skötas nu när en nystart behövs här för partiet med den nya ledningen vid rodret!

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Antipolitik som försämrar för långtidssjuka, gamla och sköra

2011-03-08T02:21:00.000-08:00

Regeringen bedriver antipolitik och försämrar för pensionärer, långtidssjuka och andra i behov av offentlig service via Försäkringskassan

I stället för statliga, offentliga servicekontor – med försäkringskassa, arbetsförmedling, skatteverk,polis etc – som utredaren Lars Högdahl i “Se medborgaren”-utredningen och socialdemokraterna i sin regionalpolitiska rapport (“Rättvis regional utvecklingspolitik för hela landet”, 18 april 2010) i landets samtliga kommuner ser vi hur staten och det offentliga gradvis drar sig tillbaka. Och med försämrad offentlig service som följd.

Det senaste färska exemplet är nedläggningen av 100 servicekontor inom Försäkringskassan. Någon som tror att servicen blir bättre och handläggningstiderna kortare för olika försäkringsärenden? Nä, knappast.

Thomas Eneroth (S), en klok vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, betonar att Försäkringskassans planer på att lägga ned 100 servicekontor inte bara handlar om lokaliserings- och regionalpolitik.

Det är också en ideologisk fråga.

"Det är bara ännu ett exempel på synsättet att staten ska dra sig tillbaka. De borgerliga ger antipolitiken ett ansikte", sade s-politikern Eneroth häromdagen om denna färska regeringsåtgärd från Reinfeldt & co i den blå alliansregeringen.

Nedskärningarna kommer dessutom att få allvarliga följdverkningar för Skatteverket, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten och andra verksamheter som ofta har gemensamma kontor och är samlokaliserade med Försäkringskassan.

Den offentliga servicen runtom i vårt avlånga landet riskerar med andra ord att urholkas och avlövas ytterligare. I stället för att förstärka den offentliga servicen och närvaron i varje kommun går regeringen nu motsatt väg.

Och Thomas Eneroth – borde få en stark roll i det kommande ledarlag som ska styra S efter marskongressen - är inte ensam om att reagera. Även pensionärsorganisationen PRO:s ordförande Curt Persson uttrycker med rätta stark oro för en sämre försäkringskasseservice.

"Det går inte bara att hänvisa till Internet och talsvarstjänster.” (Har alla gamla ens knapptelefon med “tryck stjärna- och fyrkant-funktion”?) “Människor i sköra situationer måste kunna träffa en levande människa att tala med öga mot öga", säger Curt Persson.

Det är i högsta grad befogade farhågor. Internet är en lösning som inte passar alla.

Många äldre, funktionshindrade och långtidssjuka - som ofta är i kontakt med Försäkringskassan - behöver det personliga stödet och den mänskliga kontakten. 100 färre servicekontor betyder att den mänskliga kontakten nu försämras ytterligare.

En klok regering lyssnar på opinionen och borde därför nu tänka om. Dra tillbaka besparingskraven på Försäkringskassan! Nu behövs det en starkare, inte svagare, statlig närvaro och fungerande offentlig service i hela Sverige.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Olof Palme - en extraordinär politiker värd att minnas

2011-02-21T02:45:00.000-08:00

Observerat: Olof Palme – en politiker värd att minnas 25 år efter mordet

Den 28 februari 2011 har det gått tjugofem år - ett kvarts århundrade – sedan Olof Palme mördades. Ett sällsynt schabbel (panik?) från polisens sida de avgörande första timmarna och halva dygnet gjorde att mordutredningen sedan blev ett enda stort fiasko och ingen riktig klarhet har än idag framkommit om varför han mördades (av den slump?) eller vem som med säkerhet gjorde det. Men än i denna dag sitter en liten utredargrupp som på sparlåga går igenom tips och uppslag som rör denna för det politiska Sverige så traumatiska händelse.

Nu har minst en generation vuxit upp utan några egna minnen av denne ovanligt närvarande politiker, en av de största i Norden. Vem var han? Vad betydde han? Om han fått leva hade han nu varit 84 år. En nestor som många tillfrågat i nuvarande s-kris.

Ett helt oförglömligt ögonblick var hans tack- och hyllningstal till vännen och läromästaren Tage Erlander efter skiftet på partikongressen 1969. Vi som såg eller i läste i pressen om det här kände att det inte bara var retorik i absolut superklass utan också ett stycke historia vi då bevittnade.

Gruvstrejken i Malmfälten och välorganiserade valrörelsen. Kanske var det också höjdpunkten på den svenska Socialdemokratins enorma 1900-tal. Först den stora valsegern 1968 och så då skiftet 1969 från Erlander till Palme. Starkare än då - efter över 50 procent av rösterna i riksdagsvalet 1968 – har den aldrig stått i svensk politik. Några månader senare bröt den stora gruvstrejken i Malmfälten (Svappavara, Kiruna och Malmberg) ut och plötsligt skakade hela folkhemsmodellen i sina grundvalar. Och som en följd av denna som följde en hel serie av arbetsrättsliga lagar – arbetsmiljö, anställningsskydd, medbestämmande, styrelserepresentation, studieledighet etc – som Olof Palme själv starkt pådrivande till att de kom till stånd och förbättrade de anställdas villkor och trygghet i arbetslivet. Det där reformpaketet – jämte föräldraförsäkringens och den offentliga barnomsorgens stegvisa utbyggnad – tillhör några av de bestående insatser som gjordes under Olof Palmes många regeringsår. Tillkomsten av studiemedelssystemet är också Olof Palmes verk, och har bestått.

Det här är för övrigt väl beskrivet i såväl Henrik Berggrens utmärkta Palmebiografi “ Underbara dagar framför oss” som i historikern Kjell Östbergs gedigna tvåbandsbiografi om Olof Palme och hans gärning. Senare kom jag förstås att uppleva Palme många gånger, både som åhörare och i olika yrkesroller.

På Palmes tid – liksom under Erlanderåren – kunde de svenska socialdemokraterna sköta sina valrörelser. Några av de bästa var just valrörelsen 1968, och Palmes två sista: den då han återkom som statsminister – efter några för honom tunga oppositionsår – år 1982 och så omvalsrörelsen 1985. Då låg det centrala valbudskapet klart redan i mars eller senast april och sedan körde han bara på och reste land och rike runt tills han var askgrå av trötthet på valnatten i september månad. I media – Expressen och andra – beskrevs den socialdemokratiska valorganisationen som “stenkrossen” och gjorde på den tiden också skäl för den beteckningen. På 2000-talet har Palmes efterföljare inte varit i närheten av samma gedigna valarbete, också därför att socialdemokraterna inte längre har samma förmåga eller ens riktigt samma intresse av att vårda den organisation som byggdes upp under Erlander- och Palmeåren.

Förbluffande minne för detaljer och förmåga att föra in världen

Olof Palmes minne då det gällde personer och platser var förbluffande. Det slogs man av mer än en gång Hade någon lokal Holmberg eller Pettersson utmärkt sig vid ett besök fem år tidigare kom Palme ihåg honom eller henne.

Fascinerande var också hans förmåga att knyckla ihop sig i sovställning under de långa bilresorna i någon trång Saab och sedan vakna upp, märkvärdigt pigg efter någon halvtimmes mikrosömn.

Någon morgonmänniska var han inte. Det har många vittnat om. Och det var verkligen också en helt annan Palme som talade inför ett fullsmockat Folkets hus någonstans i landet på kvällen än den som klivit ur något tidigt morgonflyg samma dags arla morgon.

I stort sett var det samma tal på varje plats men ändå märkbart bättre och mer retoriskt inspirerat ju längre dagen led. Men ofta hade det sedan under dagens lopp tillkommit nya detaljer och intryck som gav ny närvarokänsla, färg och must åt hans budskap. Och åhörarna hade ,givetvis, han hel och fullt i sin hand.

Skoleleverna i en aula – storstad som glesbygd - fick oförglömliga lektioner av Palme om rasförtrycket i södra Afrika eller om Vietnamkriget. Det var en annan styrka han hade, detta att föra in världen i lilla, provinsiella Sverige. Det kunde han göra samma dag som han lite tidigare först fikat med lokalvårdarna eller varit ute några timmar innan på någon nedläggningshotad fabrik (besöket i jämtländska Pilgrimstad blev han sista) där han klädd i toppluva och en något stor täckjacka informerade sig om hur många jobb som nu var i fara. Och vad som nu borde göras. Också då fanns närvaro och närhet.

Kasten mellan stort och smått kunde tyckas både många och tvära, men egentligen inte alls så.

Världen var aldrig långt borta för en politiker som Olof Palme. Ingen kunde som han få oss att lyfta blicken över de lokala horisonterna och förstå att människornas villkor i Sowetos kåkstäder och Latinamerikas vanstyrda länder – och att det som skedde där faktiskt även angick boende i Sveg, Svedala, Svenljunga eller Svappavara. Mer än en gång hände även mig när jag var ute reste i Tanzania eller Indien att hamnade man i någon mindre besvärlighet (fotograferat nåt man inte borde etc) så räckte det inte sällan med att säga att man kommer från Sverige, landet är Olof Palme styr så löstes situationen med ett skratt.

Det var det märkvärdiga med Palme. Med honom kom världen närmare oss, samtidigt som han gjorde “lilla Sverige större än det faktiskt var och är”, som hans nära medarbetare Anders Ferm brukar säga när han får frågor om Palme.

Tomrummet efter honom finns – också nu i 2010-talets Sverige. Men det är ett delvis annat Sverige än det Palme drömde om och ville åstadkomma med sin politiska gärning.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(En version av denna text har publicerats i annat sammanhang.)

Bra pensionssystemrapport från LO

2011-02-15T05:25:00.000-08:00

(Publicerad som artikel - undantaget en mindre strykning - i Norrköpings tidningar 22/2, Vasabladet 18/2 m fl)

Observerat om en bra pensionssystemrapport av LO:

Tisdagen den 15 februari var det en pressträff om en informativ och välskriven pensionsrapport i LO-borgen, presenterad av LO-ekonomerna Mats Morin och Renée Andersson samt Wanja Lundby-Wedin och avtalssekr. Per Bardh.

En av de medansvariga för pensionsreformen från 90-talets mitt,ekonomen Anna Hedborg, deltog också som en lite överraskande försiktig och lågmält kommentator av rapporten. Hon berömde rapporten och hade egentligen just inga invändningar på dess analys och slutsatser.

Rapporten visar bl a att en genomsnittlig industriarbetare måste jobba två år ytterligare för att uppnå samma pensionsnivå som då pensionsreformen genomfördes 1994/95.

Anledningen till att dessa – och andra - idag måste arbeta längre beror på att medellivslängden 2011 är cirka två år längre än den var 1995. Året 1995 var det år man utgick ifrån då beräkningarna till det nya pensionssystemet gjordes.

Vid pensionsreformens genomförande 1995 visade beräkningarna att en heltidsarbetande industriarbetare efter 45 yrkesår skulle kunna få 62 procent av slutlönen i statlig pension. Idag får samma industriarbetare bara 54 procent av slutlönen i pension.

För att få 62 procent av slutlönen i pension skulle det med dagens förutsättningar krävas att man arbetar två år till och går i pension vid 67 års ålder. (Knappast realistiskt direkt med tanke på att den faktiska pensionsåldern för många löntagare i LO-yrken nu är runt 61 år.Länge än så orkar många inte att arbeta.)

– De som drabbas hårdast är de med kort utbildning, de lämnar arbetsmarknaden tidigare och har kortare livslängd än de med längre utbildning. Orsaken är främst att de med kort utbildning jobbar i en miljö som i högre grad sliter ut dem, konstaterade såväl ekonomen Mats Morin som LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreteraren Per Bardh.

Det kan tyckas rimligt att längre livslängd också betyder ett längre arbetsliv. Tyvärr är förbättrad hälsa och längre livslängd en genomsnittlig förbättring som inte kommit alla till del. Det mest alarmerande är att många av LO-förbundens medlemmar inte ens kan arbeta fram till 65-årsdagen.

För att något minska orättvisorna i nuvarande pensionssystem för den som måste ta ut sin pension i förtid av hälsoskäl borde man införa en förlängning av möjligheten att få sjukersättning med 2 år, och därmed kunna vänta med att bli ålderspensionär tills man fyllt 67 år. Då skulle den "bakomliggande inkomsten" (ett LO-krav som fanns redan 1994) vara pensionsgrundande och ge en lite högre pension än som nu är fallet. Höjs rätten att arbeta kvar längre så måste även rätten till sjukersättning följande med motsvarande antal år. En nödvändighet om inte orättvisorna mellan olika pensionärsgrupper ska öka ytterligare. De är stora nog redan nu så det räcker och blir över.

Ansträngningarna för ett hållbart arbetsliv måste intensifieras så att fler kan jobba längre. Bättre arbetsmiljö, vidareutbildning, rehabilitering och tryggare anställningar behövs för att fler ska förbättra sin ålderspension och avsluta sitt arbetsliv med hälsan i behåll, konstaterade Per Bardh.

Utöver att stegvis förbättra arbetslivet, bättre rehab, kompetensutveckling etc så att fler orkar jobba något år längre så krävs också att pensionssystemet förstärks och i rapporten rekommenderas då en höjning av pensionsavgiften från nuvarande 18,5 proc. till 22 proc., vilket då inskränker på löneökningsutrymmet.

Däremot är det ingen av dem som presenterade rapporten – eller kommentatorn Anna Hedborg – som tror att pensionssystemet kan förstärkas via höjd avkastning i premiepensionssystemet. Tron på att börsen ska fixa det anser ingen vara särskilt realistisk.

Tvärtom vill LO helst ändra i formerna för förvaltningen av premiepensionen – kostar ju en massa miljoner som bara kommer banker och olika försäkringsbolag till del; kanske så där 600 kr per person och år, minst – förvaltas i anknytning till AP-fonderna i stället för nuvarande orimliga, privatiserade, enskilda 800 fonder. Ett minimum vore att åtminstone införa valbara garantipensionsprodukter, alltså “som traditionell försäkring för att minska nuvarande risker för individuella felval”.

Värt att notera att även två borgerliga ledamöter (Lars-Arne Staxäng och Krister Hörding) från pensionsarbetsgruppen, gamle försäkringsnestorn K.G Scherman (positiv till LO-rapporten), f d GD i gamla Riksförsäkringsverket, ett antal sakkunniga från socialdepartementet och pensionsmyndigheten och finansdepartementet hade även de sökt sig till LO-borgen för att lyssna på genomgången om LO-rapporten "Pensionsreformen i halvtid”.

Från S-sidan i riksdagen fanns Kurt Kvarnström och Tomas Eneroth i lokalen och hade synpunkter (positiva) på rapporten.

/Noteringar i all hast
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Bra att även s-kriskommissionens slutrapport “Omstart för socialdemokratin” (15 febr. 2011) även dentar upp att pensionssystemet måste förstärkas med en höjning av pensionsavgiften. En som helhet rätt bra rapport, också den vad jag kan bedöma vid en snabb genomläsning.

Ny pensionsreform - men hur och med vilka motiv?

2011-02-11T01:47:00.000-08:00

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) meddelade häromdagen att regeringen tillsätter en arbetsgrupp för att se över vad som kan göras för att få fler äldre att jobba längre.

Låter väl rimligt och bra? Tja, beror sig på det. Den borgerliga alliansens ambition verkar främst vara att höja pensionsåldern från dagens 65 år och göra det möjligt för den som vill och orkar jobba till 69 år. För vissa med mindre fysiskt slitsamma yrken går det säkert i många fall att arbeta lite längre men för åter andra är det problem att orka ens till 65 års ålder. Ett redan orättvist pensionssystem riskerar då att bli än mera orättvist.

De partier som står bakom den senaste pensionsöverenskommelsen – de borgerliga partierna och Socialdemokraterna – ska bilda en arbetsgrupp för att se över detta.
Utreda kan man ju alltid göra, men hur och med vilka motiv? Vi vet ju att det stora problemet i dag är att många inte ens klarar av att arbeta fram till dagens pensionsålder på 65 år. Den faktiska pensionsålder ligger ju snarare runt 61 år för väldigt stora grupper.

Varför då fokusera på att höja pensionsåldern? Det vore väl långt mer värdefullt att utreda vad som kan göras för att se till att fler faktiskt kan jobba fram till dagens pensionsålder och få ordning på dagens krångliga pensionssystem.

Arbetet med dagens reformerade pensionssystem som ersatte det gamla ATP-systemet inleddes redan 1991 och 1994 togs principbeslutet i riksdagen om hur det nya pensionssystem skulle utformas.

Det var en mycket detaljerad principöverenskommelse där partierna låste fast en rad detaljlösningar som också sedan visade sig vara mycket komplicerade. Ett populärt system – hyfsat lätt att förstå – ersattes med ett nytt och bra mera komplicerat.

I stället för gamla ATP-systemet fick vi – efter små s-kritiska justeringar av principuppgörelsen – ett nytt betydligt mera komplicerat system med mångdubbelt högre administrationskostnader. De borgerliga fick acceptera ett generöst allmänt pensionssystem och Socialdemokraterna fick för sin del godta att det blev generellt sett lägre pensioner. Dessutom blev det ökade skillnader i kompensationsgrad och en oöverskådlig skog av på börsen spekulerande fonder i premiepensionsdelen. Det sista till glädje främst för bankerna och försäkringsbolagen.

Regeringen och Socialdemokraterna är nu överens om att antalet arbetade timmar behöver öka och det ska nu lösas i en utredning. Men varför börja – som Ulf Kristersson gör – med att innan utredningen ens kommit i gång talar om behovet att höjd pensionsålder?

Det finns ju dokumenterad kunskap om att det bl a är läkare och universitetsanställda som professorer och docenter etc som oftast använder redan dagens möjligheter att gå i pension senare än vid 65 år. De som redan har det bäst förspänt, inte är fysiskt utslitna och trivs i sina jobb är det givetvis lätt att ytterligare något höja pensionsåldern. För åter andra i kroppsarbetande yrken – undersköterskor, byggnadsarbetare, industriarbetare, serveringspersonal på restauranger etc etc – är det betydligt svårare att ens orka till 65 år. Fysiskt slitna i axlar, leder, ryggar etc måste de ofta gå i förtida pension och här blir den faktiska pensionsåldern snarare runt 60-61 år.

Det är med andra ord, precis som Tomas Eneroth, vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, säger att S först och främst behöver se till att vi får till stånd reformer i arbetslivets villkor som gör att fler orkar jobba ens till sin 65-årsdag.

Så egentligen borde 90-talets pensionsuppgörelse ersättas av ett nytt och rättvisare system. Det borde inte vara möjligt att enbart lite på marginalen lappa och laga på nuvarande komplicerade och orättvisa system.

Krav på ett nytt, bättre och mera rättvist fungerande pensionssystem vore en bra framtidsfråga för S att driva med kraft – också som ett led i förnyelsen av Socialdemokraternas politik när det nya ledarskapet blivit tillsatt på s-kongressen i mars.

För övrigt så anser jag att det system med rätt till delpension som vi hade på 80- och början av 90-talet borde återinföras i någon form. Det vore klokt, som ett inslag i en reformering av vårt pensionssystem

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com ;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Finansminister Borg och en järnväg som förfaller av underinvesteringar

2011-02-05T03:03:00.000-08:00

Observerat om finansminister Borg och järnvägens förfall:

År 2010 hade vi i Sverige 83 000 förseningstimmar inom järnvägen, vilket till cirka 80 procent drabbade svenskt näringsliv genom försenade leveranser.

Det är allt annat än ett lysande bra resultat och vittnar om att det finns djupa problem med under lång tid eftersatta reinvesteringar.

I en intervju i tidningen Sydsvenskan 6 november 2007 tyckte finansminister Anders Borg (M) att Sverige investerar för mycket i sina järnvägar.

"En investering i väg är fyra fem gånger viktigare än i järnväg. Vi har överinvesterat i järnvägar", ansåg Anders Borg då.

Det är väl inte utan att denna finansministers negativa inställning till järnvägen märks tydligt i regeringens prioriteringar sedan dess. Man har dragits ned kraftigt på såväl nyinvesteringar som drift och underhåll.

Effekterna av detta har ju heller inte precis uteblivit förra vintern och så även denna vinter. En färsk utredning från Riksdagens utredningstjänst visar att Sverige till och med ligger i den absoluta botten i Europa när det gäller järnvägssatsningar.

Det genomsnittliga EU-landet investerar dubbelt så mycket som Sverige! Och järnvägens underhållsberg är nu mångmiljardstort, som bl a en KTH-studie från sommaren 2010 visade.

Det är djupt oroande för Sverige som industrination. Tag bara problemen på Malmbanan. Det är allvarligt om ett framgångsrikt företag som LKAB tappar kunder och leveranser därför att samhällets infrastruktur inte fungerar.

Det krävs ett omtänkande i regeringskansliet. Det går inte att satsa allt krut på jobbskatteavdrag (och vars påstått positiva jobbefter nu även ifrågasätts av en färsk långtidsutredning) och skattesubventioner till hushållsnära tjänster.

Om Sverige vill ha internationellt konkurrenskraftiga industriföretag krävs en fungerande infrastruktur. Malmen, stålet och skogsprodukterna måste fram till exportmarknaderna. Annars går kommande kontrakt över till andra länders bolag.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En f d statsminister i högform pratade jobb, klimatpolitik och visioner

2011-02-03T07:37:00.000-08:00

Onsdagen den 2 februari anordnande fackförbunden Seko, Handels och Byggnads tillsammans med Arbetarrörelsens Tankesmedja ett seminarium i Stockholm under rubriken ”Fullt upp - ett seminarium om hur arbetarrörelsen skapar en politik för full sysselsättning”.

Rekordmånga, närmare 300, deltagare hade sökt sig till seminariet. Det stora dragplåstret var i den politiska hetluften “come backande” till tidigare partiordföranden och statsministern Göran Persson som inledde dagen under rubriken ”Strategi för full sysselsättning”.

Det var härligt att höra Persson i god form igen. Kraftfull argumentation genom en som så ofta tidigare skicklig retorik och med ett budskap framfört med stor pondus. Många var de som på stolarna och i fikapausen efteråt suckade av saknad efter en sån naturlig partiledare.

- Det får bli Göran Persson igen nu när det är kris inom de socialdemokratiska partiet och en given annan, möjlig ledare inte ser ut att finnas, hördes bland sorlet under pausen inför nästa seminarieblock.

Inför ett antal närvarande journalister konstaterade Göran Persson, apropå s-krisen nu följande: “ Om Socialdemokraterna bara förmår formulera en vision om mer rättvisa och ökad sysselsättning är jag säker på att partiet till kommande årsskifte är det största i svensk politik”

Att Socialdemokraterna bildade ett regeringsalternativ med Miljöpartiet och Vänsterpartiet anser den tidigare s-partiledare var ett strategiskt misstag som är ett av skälen till den kris Socialdemokraterna i Sverige nu befinner sig i.

Göran Persson slog redan inledningsvis i sitt “en enkel analys utifrån det perspektiv en sörmländsk bonde har” fast att omvärlden påverkar oss, om de inte klarar sitt så klarar vi inte vårt. Han gjorde en tillbakablick och beskrev skeenden och händelser kring 90-tals krisen och som bedrevs för att återerövra makten från marknaden. Och som tidigare fanns hans i tidigare tal från statsministeråren raka konstaterande om “marknaden som en usel herre men god tjänare” även med nu i hans anförande på Clarion i centrala Stockholm.

Persson vore inte Persson om han inte också denna gång betonade vikten av sunda, välskötta statsfinanser och den överenskommelse som partiet och LO gjorde under de tuffa åren – vi ska tillbaka till full sysselsättning. Full sysselsättning definierar han då som när alla som vill ha ett jobb också har det.

Partiet var på god väg i arbetslöshetsbekämpningen men de borgerliga valsegrarna 2006och 2010 har gjort att massarbetslösheten nu etablerat sig i vårt land. (Sverige har så där 400 000 för många utanför arbetslivet för att vi ska vara nära nåt som liknar full sysselsättning, framgick av senare inslag under seminariedagen.)

För att nå full sysselsättning måste man arbeta inom tre politikområden, slog Göran Persson fast i sitt engagerade anförande: det handlat om den ekonomiska politiken, om arbetsmarknadspolitiken och om näringspolitiken.

Välskötta statsfinanser ger oss marginaler men det är bättre att satsa dem på barnfamiljerna genom höjda barnbidrag än på ytterligare skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag. Utöver att de – med tanke på Röda korsets färska rapport om växande barnfattigdom i Sverige – behövs ett ökat stöd till barnfamiljerna som ger det också ett bättre utbyte i form av höjd inhemsk konsumtion och bättre fördelningsprofil. När det gäller arbetsmarknadspolitik och näringspolitik så lyckades den socialdemokratiska regeringen under andra delen av 90-talet mycket väl inom dessa områden.

Genom en aktiv arbetsmarknadspolitik tillsammans med satsningen på kunskapslyftet förbereddes människor – det var främst kvinnorna som tog chansen ( 70 procent av dem som deltog i kunskapslyftet var kvinnor) - för arbetsmarknaden som skulle komma när konjunkturen vände. Vi skulle behöva liknande satsningar också nu i dagens arbetsmarknadssituation. Och en arbetsförmedling – “finns den alls”, undrade Göran Persson – som verkligen gör det den ska och borde göra.

När det gäller näringspolitiken var Socialdemokratins satsning på ”Gröna jobb” på lokal nivå även den framgångsrik. I landets kommuner investerades det för 30 miljarder kronor i ny miljövänlig teknik. Insatser som nu regeringen Reinfeldt drar nytta av när de solar sig i glansen på ekonomiska toppmöten i Davos och i EU-sammanhang.

På det här området var Sverige tio år före övriga länder med att sätta klimatomställningen i centrum för politiken. Göran Perssons vision om ”det gröna folkhemmet” är faktiskt revolutionerande, och värd att ta fasta på också i 2010-talets Sverige.

Göran Persson liknande dagens klimatproblem med en cancersvulst i atmosfären. Den går inte över av sig själv utan måste åtgärdas i tid. Och här måste politiken går före och visa vägen.

Han markerar bestämt att innan marknaden kommer att ha fångat klimatförändringen kan det ha gått för långt, politiken måste därför stiga fram och ta initiativet. Stimulera och peka ut vilka klimatinvesteringar som kan och borde göras.

Det duger inte att vänta på marknaden det är lika illa som att bara sitta och vänta på att cancern ska läka ut av sig självt.

För att komma till rätta med dagens massarbetslöshet krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknadspolitiken ska förbereda människor för arbete när konjunkturen vänder. Varför dessutom inte fortsätta på kunskapslyftet men den här omgången kanske man inte ska fokusera på grund- och gymnasieutbildning (även om problem och brister finns här) utan kanske mera på högre yrkesteknisk och annan utbildning, sade Göran Persson. Men idag har Reinfeldts allians tyvärr förpassat arbetsmarknadspolitiken till en slumrande och passiv företeelse.

Reinfeldts regering – trots solandet i glansen för “den nordiska välfärdsmodellen” och våra tidigare klimatsatsningar - tar inte heller klimatpolitiken på tillräckligt allvar. De menar att Sverige ligger så långt före genom Socialdemokraternas tidigare satsningar så nu ska de andra ska få komma i fatt, noterade Göran Persson. Och det framgick klart av hans anförande och efterföljande paneldiskussion att han tror på behovet av fortsatta miljö- och gröna jobb-satsningar. De är nödvändiga för att ställa om Sverige till ett mer klimatvänligt samhälle samtidigt som det skapar nya jobb.

I den efterföljande, spänstiga paneldiskussionen deltog alltid lika tänkvärda och kunniga Lena Sommestad, professor i ekonomisk historia, tidigare miljöminister och nu en möjlig kandidat som ny s-partiordförande tillsammans med nationalekonomiprofessorn Per Lundborg vid Stockholms universitet och förbundsekonomen Stefan Carlén från Handels med flera kunskapsrika och intresseväckande kommentarer till Göran Perssons inledningsanförande. Björn Elmbrant var också rätt person att vara moderator för en så kvalificerad och kunskapsrik panel.

Deras kommentarer hade ett klart fokus på hur vi åstadkommer eller i vart fall närmar oss full sysselsättning. Alla tre betonade vikten av att penning- och finanspolitikens utformning så att också sysselsättningsmålet är möjligt att uppnå. Det måste, menade de tre, ske så att penningpolitikens mål kompletteras med ett sysselsättnings- och tillväxtmål för att arbetslösheten ska kunna bekämpas med tillräcklig styrka och kraft. Den ensidiga fokuseringen på inflationsmålet (borde snarare ligga någon procent högre än nuvarande 2 %-iga inflationsmål, ansåg prof. Per Lundborg) bidrar till att arbetslösheten ökar.

De tre hade även synpunkter på den normpolitik med budgetregler som infördes under 90-talet och menade att en debatt och diskussion om dessa måste till. Det får inte längre vara förbjudet att diskutera också detta, ansåg t ex Lena Sommestad.

Ty det är inte alls givet att de budgetregler som infördes under 90-talet är de mest effektiva i dag. Det höll även Göran Persson med, även om han han var skeptiskt till att Sverige – utan sällskap av andra EU-länder - skulle kunna genomföra dessa förändringar själva.

Sammanfattningsvis var det skönt att lyssna till en socialdemokratisk partiordförande, om än före detta, som med pondus och styrka pratade politik. Persson har många styrkor och vi var många som insåg hur mycket vi saknat honom de senaste åren.

Persson vet och har fortsatt en stark övertygelse om hur man skapar full sysselsättning, nämligen genom en aktiv arbetsmarknadspolitik, genom kunskaps- och kompetenshöjningar och genom nyinvesteringar i linje med det gröna folkhemmets idéer och visioner. Och att detta är fullt möjligt att åstadkomma också med en god skötsel och vård av statsfinanserna.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Den som vill höra vad t ex Göran Persson sa? Titta då SvT Play. På seminariet släpptes också en bra rapport av Tankesmedjans Bo Jangenäs och Levi Svenningsson: ”En solidarisk och allmän arbetslöshetsförsäkring – ett reformförslag”, som kan laddas ner via www.arbetarrorelsenstankesmedja.se

Reinfeldt på internationell PR-drive om "nordiska modellen"

2011-01-28T04:08:00.000-08:00

PR-insatser för den nordiska modellen internationellt och motsatt agerande på hemmaplan

Den 27 januari skrev statsminister Fredrik Reinfeldt stolt i en debattartikel i Sveriges malligaste morgontidning följande: ”Vi har i Sverige inte de djupa klyftor som i andra samhällen skapar sociala spänningar”.

Det låter fint. Det får en nästan att för någon minut glömma bort att antalet förtidspensionerade unga ökat med 50 procent de senaste fyra åren och att hans politik lett till att barnfattigdomen ökat med 50 procent sedan 2006 och att klyftorna växer i allt snabbare takt. Var det inte "utanförskapet” som skulle minska – och inte tvärtom – som i valrörelseretoriken var målet med Reinfeldt-regeringens politik!?

Men visst förstår man syftet bakom den här artikeln, nämligen att den är en del i Fredrik Reinfeldts PR-kampanj och lämplig avstamp inför hans och några andra statsråds deltagande i det ekonomiska toppmötet i den schweiziska skidorten Davos.

Till näringslivssponsrade årliga ekonomiska mötet i Davos har han åkt för att där på plats sälja ”Den nordiska modellen”, som står högt i kurs just nu, eftersom Norden klarat sig bra genom de finansiella härdsmältorna på andra håll i världen.

I artikeln citerar statsministern den västliga, ekonomiska samarbetsorganisationen OECD som härom veckan jämförde svensk ekonomis stryka med Pippi Långstrump. Regeringen solar sig i glansen och refererar med gillande OECD ett antal välkända resultatet av den svenska modellen:

låg arbetslöshet, få konflikter, hög tillväxt. Nåja, åtta procents öppen arbetslöshet just nu är väl inte precis en framgång men det övriga stämmer dock. Men en helt annan sak är sedan att det här frukterna av många år av tålmodigt arbete och väl fungerande partsrelationer på arbetsmarknaden.

Starka fackföreningar vill man dock gärna försvaga och göra lite mindre starka. Och metoden att försvaga dem har regeringen också använt sig flitigt av, nämligen en slakt av a-kassan (sänkt ersättning och mångdubblat höjda avgifter). Besparingar som sedan använts som viktig finansieringskälla för sänkta skatter (så kallade jobbskatteavdrag).

Fredrik Reinfeldts politik har på detta område lett till massflykt från a-kassan. Den har gjort att de rikaste fått det bättre, på bekostnad av sjuka, arbetsskadade och arbetslösa. OECD rekommenderar dock den svenska regeringen att gå ännu längre - med sänkta löner och försvagat anställningsskydd.

Vad OECD och regeringen Reinfeldt inte verkar ha förstått är att trygga – och därmed också mera omställningsbenägna - löntagare och starka fack är en förutsättning för fred på arbetsmarknaden, och att det inte går att samtidigt älska jämlikhet och föra en politik som ökar klyftorna.

Det går helt enkelt inte ihop. Lika lite som det är att från näringslivshåll köra med dubbelmoral som Jacob Wallenberg – en av Davosmötets ordföranden – gör när han i rapporten ”The nordic way” hyllar ansvarstagande fackföreningar och företag i Norden för att de tar sitt sociala ansvar men samtidigt som

ordförande i Wallenbergkontrollerade Investor beviljar bolagets egen VD Börje Ekholm ett nytt rekordbonusregn på 110 miljoner kr. Det är att bädda synnerligen illa för kommande avtalsrörelse och fortsatt fred på svensk arbetsmarknad.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Obama, State of the Union och finansiella härdsmältor

2011-01-27T06:04:00.000-08:00

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 28 jan. 2011 m fl)

Observerat om State of the Union, Obama och finansiella härdsmältor i amerikanska delstater

Sedan mordattentaten i Tucson i Arizona och det tal som president Barack Obama då höll som fångade det amerikanska folket har presidenten på nytt fått lite bättre grepp “om det amerikanska folkets sinnen”. Han kan – trots en rätt kraftfull högerrepublikansk övervikt just nu i kongressens underhus, representanthuset – ha en Bill Clinton-god chans att vinna ett omval som president om två år.

I sitt årliga tal om tillståndet i nationen (State of the Union) lät Barack Obama orden flyta elegant från Berlin i delstaten Pennsylvania (borrteknikföretaget som bidrog till att 33 chilenska gruvarbetare kunde räddas) till Washington DC. Om hur ett litet verkstadsföretag kan “gör stora saker";om vikten av innovationer, om skolans och utbildningens betydelse. Om vikten av att skapa goda livschanser också för dem som inte är födda med silversked i munnen. Obama var kort sagt i god form och hans retorik var lysande, och fångade publiken. Igen.

Men där fanns också ett budskap om den mera kärva amerikanska verkligheten, den som följt i finanskrisens spår: hög arbetslöshet och usla federala och delstatliga finanser. På den punkten betonade han vikten av teknik- och utbildningssatsningar men också – för att få kongressen med sig – på förslag om besparingar genom att frysa de federala utgifter under fem år, vilket skulle sänka budgetunderskottet med 400 miljarder dollar det kommande årtiondet.

Men frågan är om det räcker för att lösa problemen i den amerikanska ekonomin. Är det ens rätt medicin? Och går det ens ihop? Men vad ska/kan han göra? Med de ramar också en amerikansk president har.

Den 19 december hade det ofta lysande amerikanska nyhetsmagasinet "CBS 60 minutes" ett inslag som visar att även många delstater och kommuner i USA står på ruinens brant.

I inslaget varnar Wall Street-analytikern Meredith Whitney för "en finansiell härdsmälta i de lokala och delstatliga ekonomierna".

Det finns stora ekonomiska hål i solstaten Kalifornien (bankruttmässigt), Arizona, New Jersey, Illinois och Pennsylvania.

"Det är det värsta jag har sett. Men Washington vill inte tala högt om det här", säger Wall Street-experten.

Det är ord som rimligen måste tas på största allvar.

Meredith Whitney var en av dem som tidigt förutsåg bolånekraschen och storbanken Lehmans Brothers fall 2008 och den finansiella härdsmälta som därefter följde.

Utvecklingen i USA lär oss flera saker.

1. Lågskattepolitiken fungerar bara inte om man samtidigt vill hålla sig med högklassig infrastruktur, sjukvårdsförsäkring, bra pensioner och skolor. Den som vill ha bra offentlig service och socialförsäkringar måste vara beredd att betala skatt, skatt efter bärkraft. Enbart införande av en federal moms på 5 proc. skulle göra stor skillnad för finanserna i ett land som USA. Men chansen att något sådant skulle införas nu i USA är tämligen obefintlig med nuvarande majoritetsförhållanden i amerikanska kongressens underhus.

2. Årtionden av marknadstänkande, avregleringar och hämningslös girighet blev inget lyft för USA. Staten kan inte släppa allt ansvar till marknadskrafter och finanshajar. Inte ens i USA, marknadsekonomins förlovade land, funkar det särskilt bra. Infrastrukturen är t ex svårt nedgången även i skenbart rika delstater som Kalifornien m fl.

3. Vi lever i en globaliserad värld. En ny krasch i den stora ekonomin USA kommer - på samma sätt som 2008-2009 - att få allvarliga följdverkningar även i Sverige, andra nordiska länder och i EU-Europa i stort.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Såg att den utmärkte Leif Pagrotsky ska debattera EMUs överlevnad i Norra Latin samtidigt nästan som Göran Persson m fl pratar om jobben, socialförsäkringarna etc på en konferens på Clarion, nära Norra Latin, också den 2 febr. Blir svårt att hinna med båda... Men det blir Clarion för min del.

Sista partiledardebatten för tre avgående politiska ledare

2011-01-20T06:52:00.000-08:00

Observerat: Den sista partiledardebatten i Sveriges riksdag för avgående partiledare - mest hyllningar och bara lite polemik

Man är aldrig så bra, som när man slutar. Det är en reflexion som nog många som lämnat sitt jobb gjort.

Befogat? Ibland är det så, ibland inte. Men jag tycker faktiskt inte att det var så särskilt många överord som användes om nu avgående s-partiledaren Mona Sahlin och det grönas ena språkrör Maria Wetterstrand i vårriksdagens första och för dessa två även sista partiledardebatt.

Det blev en storslagen hyllning från motståndarna i det borgerliga regeringslägret med statsminister Fredrik Reinfeldt och de tre andra ledarna; Fp-Björklund, C-Olofsson och KD-Hägglund. S-ledaren Sahlin fick veta att hon är en lysande kommunikatör och opinionsbildare. Att hon är enastående modig. Sant. Framsynt många gånger, men någon gång också lite övermodigt. I sitt mod har Mona Sahlin vågat utmana många traditionella, i vissa fall också konservativa värderingar. Särskilt så när det gäller att visa engagemang för homosexuella och andra som diskrimineras för sin sexuella läggning. Hon har tagit striden för utlandsfödda. Hon har varit en varmare EU-anhängare - ingalunda populärt inom betydande delar av socialdemokratin - än t o m flertalet av sina motståndare som nu hyllade henne i Sveriges riksdag den 19januari.

Därför blev det väl inte så särskilt mycket till vass och klargörande retorik på denna första partiledardebatt på det nya året, ett halvår efter senaste riksdagsvalet. Men innan kärvänligheten och artighetsfraserna tog över helt i partiledardebatten var ändå åtminstone lite fläkt av den bistra svenska verkligheten som svepte genom plenisalen i Sveriges ståtliga och modernistiska riksdagshus.

Den stod dock inte främst statsminister Fredrik Reinfeldt för. Han målade istället helst, som så ofta numera, upp en bild av ett land som lotsat sig igenom svårigheterna. Jo, den ekonomiska tillväxten har tagit sig, är bättre än t ex Finlands och många andra EU-länders.

Men för den skull är Sverige inget Schraraffenland som flyter av mjölk och honung för precis alla, men då möjligen jämfört med Europas övriga länder som är hårt skuldtyngda och går på knäna.

Men Reinfeldt nämnde inte med ett ord att vi har 400 000 arbetslösa och var tredje av dem har gått utan ett riktigt jobb i över ett halvår. Det är faktiskt 100 000 fler som är arbetslösa idag än det var när Reinfeldts alliansregering tog över 2006.

Prognoserna från Konjunkturinstitutet och andra pekar på att fler jobb heller inte tillkommer än att de i stort bara räcker för en årskull som kommer ut på arbetsmarknaden plus dem som invandrar eller återvänder hem. Risken är med andra ord högst påtaglig att Sverige är på väg att fastna i en arbetslöshet på så där 6,5 - 7 %-nivån. Så skrytet om regeringen Reinfeldts så kallade arbetslinjes stora framgång är i praktiken högst modest - i praktiken. Och ser så ut att förbli för den närmast överblickbara framtiden.

Så mycket märkligare var att statsministern som ett av de viktigaste målen för Sverige 2011 pekade ut behovet av nya reformer för att öka anställningsbarheten. Kan låta bra men samtidigt sade han faktiskt inte ett ord om behovet av att åstadkomma sådana förutsättningar för de arbetslösa (särskilt med lång sådan tid) att t ex genom kompetenshöjning, utbildning i bristyrken etc kunna konkurrera om de jobb som nu kommer till. Ty sådant är ju en nödvändighet om de alls ska ha en chans i kön av arbetssökande. Man kan undra varför statsministern inget sade om detta.

Direkt pinsamt blev det när Miljöpartiets nu också välmotiverat hyllade språkrör Maria Wetterstrand ville veta varför regeringen gömmer undan statistiken över vad som händer med de utförsäkrade som inte längre får någon sjukpenning. Den skaran kommer att växa ytterligare med åtskilliga tusen nu på nya året. Statsministern Reinfeldt gav dock inget svar utan började istället "prata bort" det hela med hänvisningar till hur Göran Perssons dåvarande s-regering skulle ha förtidspensionerat bort arbetsskadade och sjuka i parti och minut.

Knappast särskilt imponerande av en statsminister som ju annars inte mötet just någon opposition i det just nu av politiskt vakuum präglade oppositionssidan i svensk inrikespolitik. Och så lär det ju förbli tills Socialdemokraterna i slutet av mars månad får sin nya partiledning och senare också Miljöpartiet får sina nya språkrör efter avgående Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, som båda också fick sin välförtjänta hyllning samtidigt som S-ledaren Mona Sahlin i riksdagens kammare.

Innan hyllningsorden och kramarna helt tog över hann dock även S-ledaren Mona Sahlin hålla ett skapligt bra anförande präglat av god retorik om utveckling och jämlikhet samt en bitvis rätt vass kritik av regeringens motstridiga politik i fråga om det så kallade utanförskapet.

Med ständiga skattesänkningar, regelskärpningar och infösning av människor i regeringens så kallade jobb- och utvecklingsgaranti - i praktiken fungerar den dock inte alls så utan rakt motsatta mot vad namnet föreskriver - så förvärras utslagningen och utsattheten i det svenska samhället.

Man kan förstå att statsminister Fredrik Reinfeldt inför denna skarpa uppgörelse med regeringens profilfråga från segervalet 2006 var närmast lättad över att slippa replikera och istället kunde ägna sig åt en längre avtackning av Sahlin för hennes mod i ledarskapet av S. Men statsministern var däremot den ende av de fyra partiledaren i hans alliansregering som inte gav Sahlin någon kram efter hyllningsorden och avtackningen.

Några fler partiledardebatter - och sannolikt inte heller några fler år i Sveriges riksdag - blir det nu inte heller för 53-åriga Mona Sahlin. Hur hon kommer att bli ihågkommen? God kommunikatör, modig och mycket annat. Men den politiska historien är också brutalt resultatinriktad. Så Mona Sahlin riskerar att bli ihågkommen även som den första socialdemokratiska partiledaren i modern tid, som misslyckades med partiets viktigaste uppdrag, nämligen att vinna regeringsmakten och samtidigt att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. I dessa båda avseenden blev hon inte framgångsrik som S-ledare, och dessutom som en med svenska socialdemokratiska mått mätt, ovanligt kortlivad S-ledare. Blott fyra år på posten - och ett för partiet ovanligt stort valnederlag i september 2010 avgjorde hennes öde. Och på vägen dit gjorde hon och s-ledningen ett antal valstrategiska misstag, tyvärr. Sedan var valrörelsen körd 2010 - på riksnivån.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Kommer att vara i Helsingfors 3-4 mars och kolla bl a valrörelsen där lite. Finsk socialdemokrati rosar ju inte heller den politiska marknaden just nu utan gör ett allmänt tämligen svagt intryck.

När det gäller valet av ny svensk s-ledare så undrar jag om det inte till slut kan bli f d finansministern Pär Nuder, eller möjligen möjligen Leif Pagrotsky. Tror inte det blir S-E Österberg, s-gruppledare i riksdagen som annars ligger bra till i mediespekulationerna på sina håll... Men också andra byten kan komma att ske i s-ledarskapet runt ordföranden.

Om ett krisseminarium och socialdemokraterna som söker sin kompass

2011-01-14T05:59:00.000-08:00

Reflektioner apropå s-framtidsseminariet på Rönneberga häromdagen - och en svensk socialdemokrati med dåligt självförtroende

Några korta intryck och reflektioner apropå Socialdemokraternas seminarium som kriskommissionen anordnade på Rönneberga den 13 januari. Det blir fler seminarier om hur Socialdemokraterna kan få större självförtroende och handlingskraft.

Denna av S-kriskommissionen arrangerade övning - den första i en serie av flera - direktsändes via webbens SVT Play och var en intressant början på hur socialdemokratins pågående kris lämpligen kan hanteras. Åtta tv-team och ett fyrtiotal journalister åkte till kursgården Rönneberga på Lidingö. Antalet journalister var, särskilt i början, klart fler än antalet S-deltagare. Och när de som ska rapportera om krisande socialdemokrater ännu lever och har hälsan är fler än de som ska få partiet att överleva och ha en chans att vinna valet 2014, finns skäl till en och annan fundering. Men ett vet vi: svenska medier är fulla av dagliga spekulationer om såväl Socialdemokraternas framtid som mera näraliggande om vem som möjligen kan tänkas bli socialdemokraternas nästa partiledare, därtill vald på s-kongressen i slutet av mars månad.

(S-seminarier: Innovationspolitik - SVT Forum | SVT Play
svtplay.se,länken för den som vill kolla själv)

Dock förtjänar väl att påpekas att Socialdemokraterna - trots sitt usla resultat - ändå fick 1 827 497 röster i riksdagsvalet 2010, och därmed ännu är störst i Sveriges riksdag. Om än knappt men dock. Arbetarerörelsens tankesmedjas utredare Anne-Marie Lindgren bjöd på en intressant exposé från 1880-talet till dagens utmaningar. Paneldebatten med Aftonbladets nya politiska chefsredaktör Karin Pettersson, s-riksdagsledamotet Sven-Erik Bucht från Haparanda och professorn i ekonomisk historia och ex-miljöministern Lena Sommestad bjöd efter Lindgrens inledning på en var också rätt spänstig. SKTF-fackets ordförande Eva Nordmark - sannolikt med bäst chans att bli ny TCO-ordförande efter Sture Nordh - avrundade dagen med synpunkter och förslag med fokus på arbetslivets område, en av flera politikområden som socialdemokraterna inte förmådde göra "politik av" i senaste riksdagsvalet. Att konferensen genomfördes i öppenhet och kunde följas på webben var utmärkt för alla som inte har möjlighet att göra det på plats i en kursgård i Stockholmstrakten.

Visst, den här första - i en serie av flera - övningen på Rönneberga löser alls icke de problem som ännu präglar den bitvis lite traumatiska och sviktande självförtroende präglade socialdemokratiska eftervalsdebatten, identitetskrisen och partiledarvalets våndor och osäkerheter.

Men Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedjan gav en trovärdig förklaring till hur Socialdemokraterna tappade samhällsanalysen redan under 1980-talets andra hälft och sedan ännu inte hittat den.

I stället har motståndarsidan - högern och nyliberalerna - gradvis tagit över problemformuleringsförmågan och dagordningssättandet med bl a hjälp av sina tankesmedjor Timbro och andra lagt grunden för alla avregleringar och att marknaden får lösa allt mer av det som politiken tidigare styrde. Nu se vi resultatet med vart trejde tåg som inte går, elpriser som skenar och annat liknande. Arbetslivets förändring med allt fler osäkra anställningar ("snuttjobb") och den försämrade a-kassan (allt sämre ersättning och ändå mångdubblade avgifter), en likaledes försämrad sjukersättning, växande ungdomsarbetslöshet och allt fler som "fastnar" i långtidsarbetslöshet med få eller inga chanser att få möjlighet att komma tillbaka i jobb och egen försörjning igen.

Utredaren A-M Lindgren menade - som allt fler andra som deltar i samhällsdebatten - att Socialdemokraterna måste se över skattesystemet, så vi åter betalar skatt efter bärkraft. Fokus måste läggas på hur vi använder skattepengarna. Välfärden måste betalas, för välfärd vill alla ha.

Att finansiera sjukvård, skola och omsorg gemensamt via skatten är det billigaste och kostnadseffektivaste sättet, det visar pålitlig samhällsforskning. Alternativet med att betala mer ur egen ficka till olika privata försäkringar och tjänster blir både dyrare och mera orättvist fungerande.

Lena Sommestad, professorn i ekonomisk historia och ex-miljöminister, betonade - utöver hennes stenhårda kritik av socialdemokraternas brist på en hållbar samhällsanalys - att tillväxt utan hänsyn till miljö och klimat är feltänkt. En sådan tillväxt klarar inte marknaden eller den politiska högern.

Det är Socialdemokraternas stora utmaning att stimulera fram en tillväxt som bygger på produktiv rättvisa och tar hänsyn (uthålligt) till miljön och klimathotens utmaningar.

Ett annat tema på detta första krisseminariet var partiets oförmåga att förstå hur Internets utveckling och finanskrisen påverkat samhället och människorna. Anne-Marie Lindgrens och Lena Sommestads huvudpoäng var att relationen mellan marknad och demokrati har förändrats till demokratins nackdel, samt att S ännu inte har en egen trovärdig och stark analys av den nya, globaliserade verkligheten. Öppenhet, nyfikenhet, och mer av självförtroende måste prägla partiet, om det politiska initiativ som svensk socialdemokrati tidigare haft på nytt ska kunna återvinnas.

De som kan tänkas vilja ha uppdraget som S-partiledare - ännu är fältet här helt öppet och högst oklart - ligger dock just nu så lågt som möjligt för att inte bränna sina chanser. Om det är rätt eller fel taktik kan diskuteras. Ett vet vi dock: Spekulationer kring vilka som ska leda S, V och MP i valet 2014 förlamar nära nog helt det oppositionsarbete som är så viktigt i varje vitalt fungerande demokrati.

Precis som fallet är just nu i det politiska Sverige. Men det kanske klarnar lite om så där en månad eller så?

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Det tragiska i Arizona - och dess lärdomar

2011-01-10T06:05:00.000-08:00

USA - ett tragiskt och hårdnande politiskt klimat som krävt och riskerar att kräva nya oskyldiga offer

Ledamoten av representanthuset i USA, Gabrielle Giffords (demokrat) besköts på ett politiskt möte i Tucson i Arizona lördagen den 8 januari. Hon tycks - även om ännu inget är säkert - ha överlevt, trots att en kula träffade hennes huvud.

Sex personer har dock dött i skottlossningen, däribland en domare, en pastor, en av Giffords medarbetare och en nioårig flicka. Minst 12 personer är skadade, varav flera allvarligt. En 22-årig, vit man har gripits för dådet.

Gabrielle Giffords - en av de mera tongivande i representanthuset i Washington DC och en möjlig framtida presidentkandidat för demokraterna - har länge fått utstå brutala attacker från Arizonas höger och i mars förra året vandaliserades hennes kontor.

Den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen demonstrerade regelbundet utanför Giffords kontor. En av hennes republikanska motståndare ordnade ett kampanjevenemang där man fick skjuta med automatvapen, som en kul grej, under rubriken ”Hjälp mig vinna mot Giffords”.

Hur omdömeslös och korkad får en politisk motståndare vara? Dock: inget tyder direkt på att 22-åringen var någon Tea Party-patriot som snedtänt. I hans ilska kan man ana en stark misstro mot regeringen i allmänhet, men om han hade en politisk agenda verkade den underordnad allvarliga mentala problem. Den gripna attentatsmannen har uppvisat psykisk instabilitet. Han har bland annat uttryckt djup misstro mot myndigheter. Trots sin historik har han kunnat införskaffa vapen.

Viktigt är dock - utöver denna slappa vapenkontroll - är nog att förstå den upphettade politiska miljö där attentatet utspelade sig. Utan detta kanske inte 22-åringen aktivt kartlagt just demokraten Giffords för att mörda henne. Och inte går det heller att bortse ifrån att Sara Palin själv - galjonsfigur för teapartyrörelsen och eventuell möjlig republikansk presidentkandidat - ju hade Gabrielle Giffords med på sin USA-karta över politiker som hon ville få bort. I infekterade politiska miljöer finns alltid folk- särskilt om tillgången till vapen är god - som snedtänder och då kan göra obehagliga ting som nu mordattentatet i Tucson i delstaten Arizona.

Hoten tidigare mot Giffords person och skadegörelsen mot hennes kontor har - från teapartyrörelsens sida - klara kopplingar till hennes uppslutning bakom president Barack Obamas sjukvårdsreform. Tepartyrörelsen har varit särskilt aggressiv mot alla som röstat för den reformen och har dessutom förts i ett alltmera uppskruvat tonläge, också i program i radio och TV (Fox News etc). Det går därför inte att bortse ifrån att den 22-årige gärningsmannen - och andra framtida efterföljare? - låtit sig påverkas och ta intryck av dessa stämningar. Trots att annars ramarna för politisk åsiktsbildning breda i USA.

Det kan ha sänkt trösklar för att vissa i ett hårdnande politiskt klimat ska gå begå en våldshandling av detta slag. Uppenbart är också att väljarkåren i USA de senaste åren blivit allt mera tudelad. Och den processen började redan på 90-talet med synen på president Bill Clintons politik och person. Det fortsatte med kriget i Irak (som många i USA är emot, och andra på högerkanten försvarar lika hårdnackat) och nu senast president Obamas sjukvårdsreform och eventuella, modesta begränsningar av den fria tillgången på vapen.

En allt högljuddare höger har skilt ut sig och bedriver hätsk propaganda för sin sak och mot meningsmotståndare. Dess anhängare tar i stort sett bara in sådan information som förstärker den egna uppfattningen. De förespråkar en extrem form av liberalism. Många av de statliga inrättningar och system som är naturliga i andra västländer är de emot. Stenhårt - och kallar det inte sällan för "socialism", trots att det mest och huvudsakligen bara handlar om lite anständig och rimlig välfärds- och fördelningspolitik av rätt blygsamt västeuropeiskt snitt.

I kontrast till dessa på amerikanska högerkanten står en ofta välutbildad grupp med någorlunda utblick i världen. De är ofta demokrater på demokratiska partiets vänsterhalva. De ser brister med det egna landets politik och system, exempelvis avsaknad av en nationell, offentligt finansierad sjukvårdsförsäkring och annat liknande.

Det är i det uppjagad stämningsläget från högersidan som tepartyrörelsen och sjukvårdsreformens motståndare som attentatsmannen i Tuscon kan ha fått sin inspiration att skrida till verket. Och i ett land där det är riklig tillgång på handeldvapen kan steget från hårda ord till våldshandling och planerade politikermord vara kort.

Det som hänt i USA föranleder oss även i Sverige att fundera över vårt samhälle, politiska system och debattklimat.

I USA upplevde 22-årige gärningsmannen att makthavarna "hjärntvättade befolkningen". Det antyder en skillnad mellan elit och folk, men även en vanföreställning om vad makthavare kan åstadkomma. Frågan blir då om för stort avstånd mellan elit och folk i olika avseenden kan bidra till att händelser som den i Arizona kan - och sannolikt kommer att - inträffa igen.

I USA finns det gott om vapen, det är ännu en avgörande skillnad. Men det börjar tyvärr att öka också i Sverige; bland annat via olika kriminella nätverk. Om tillgänglighet till handeldvapen ökar, gör det lättare att ta saken i egna händer och göra mer eller mindre överlagda handlingar. Också här. På senare år har flera skjutningar med många döda ägt rum i europeiska länder, exempelvis Tyskland, Finland m fl. Även attentat mot politiker kan inte heller uteslutas, och har ju inträffat.

Så det finns många lärdomar att dra av det djupt tragiska dådet i Arizona. Ett samhälle med för stora motsättningar och klyftor riskerar att snabbare än vi anar hamna i ett otrevligt moras som få i längden vill leva i.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Järnvägen kommer tyvärr att fortsätta fungera illa

2010-12-31T04:11:00.000-08:00

(Införd i bl a Dagbladet 5 januari 2011 m fl)

Observerat om järnvägen kommer att fortsätta att fungera illa så länge nuvarande kortsiktighet tillåts råda

Under ett helt politiskt liv har Ulf Adelsohn fajtats för marknadsanpassning och privatiseringar. Som M-ledare 1981-86 gick han i bräschen för nyliberalismens intåg i Sverige.

Men på ålderns höst verkar Adelsohn ha kommit på andra (läs bättre) tankar.

I radio-Ekot den 27 december tycker Adelsohn, numera ordförande för SJ, att det blivit för mycket splittring, uppstyckning och bolagisering på järnvägsmarknaden i Sverige.

"Det gamla SJ är uppdelat i åtta delar, nio till och med kan man säga, och då blir det väldigt, väldigt svårt och tungt", suckar Adelsohn i radiointervjun.

I stället efterlyser den gamle högerledaren - högst rimligt - mer statlig styrning och samordning för att komma till rätta med den senaste tidens tågkaos.

Han vill att regeringen tillsätter en utredning för att se över det splittrade ansvaret och dessutom ser över vilka investeringar som krävs för att järnvägen ska fungera.

Det är inte en dag för tidigt att nu även SJs styrelseordförande och f d m-ledare Ulf Adelsohn nu till slut också han kommit till insikt om att avreglering, bolagisering och privatisering inte är lösningen på allt.

Särskilt inte på så komplexa ting som järnvägstrafik och infrastrukturen kring detta system. Men föga överraskande verkar Adelsohn inte ha något alls att hämta hos sina moderatkompisar i regeringskansliet;

pikant nog så ingår även hans fru i den kretsen som en synnerligen nyliberal kulturminister.

Nya infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) - f d hotelldirektören från Södertälje - fortsätter att hålla fast vid den nyliberala läroboken och en avreglerad tågtrafik.

Det är illa, mycket illa. Kaoset på järnvägarna visar att det behövs ett ny- och omtänkande i regering och riksdag. Dagens järnvägspolitik leder fel, käpprätt åt skogen. Så svenska folket har nog bara att förvänta sig fortsatt,

framtida järnvägskaos beroende på en kombination av kraftiga underinvesteringar, bristande samordning och "jag sköter min egen kiosk och skiter i resten"-tänkandet (suboptimeringens förbannelse) så länge nuvarande nyliberala syn får råda på järnvägsområdet.

Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om socialdemokratins och fackets kris

2010-12-28T04:41:00.000-08:00

Observationer om socialdemokratins och fackets kris:

Socialdemokraterna är i kris. Det är ett faktum - men går att åtgärda. Åtgärderna ska och måste då ta sin utgångspunkt i i insikten om att partiet är som starkast i de delar av landet som har en hög facklig organisationsgrad.

Samtidigt har S-partiet minst stöd i de regioner där facket är som svagast. Det blev tydligt i senaste riksdagsvalet.

Enligt LO:s statistik (första kvartalet 2010) var organisationsgraden bland arbetare högst i "norra tätbygd" med 78 procent, i "norra glesbygd" och i "södra mellanbygd" 77 procent vardera.

För tjänstemännen var anslutningen högst i "norra glesbygd", 84 procent och i "norra tätbygd", 82 procent.

Siffrorna för Stockholm är 54 procent för arbetare och 64 procent för tjänstemän. För Göteborg är motsvarande siffra 66 procent respektive 70 procent och för Malmö 69 procent respektive 70 procent.

I Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland hade S också ett starkt stöd i riksdagsvalet. Men i Stockholm röstade bara strax över 20 procent på S, i Göteborg 25 procent och Malmö 28 procent. (Kommunalpolitiskt gjorde S dock bättre ifrån sig än i riksdagsvalet.)

Det här är siffror som manar till eftertanke och bättre fackligt agerande. Om LO och dess olika fackförbund vill ha en mer löntagarvänlig regering så gäller det att göra sin del av hemläxan.

Fackföreningsrörelsen måste bli bättre på att organisera lokalvårdare, butikspersonal, snickare, restauranganställda och andra vanliga knegare i storstäderna.

Ombudsmän och andra fackliga företrädare måste ut från sina expeditioner och sammanträdeslokaler runt Norra Bantorget i Stockholm för att tala om fackets värde på arbetsplatserna. Sannolikt krävs också ett kunskapslyft för att fler också ska klara av den uppgiften.

På 1930-talet cyklade Gunnar Sträng runt på grusvägarna i Södermanland för att organisera lantarbetarna. Nu behövs moderna "landsvägsagitatorer"! Ett antal välskolade riksombudsmän som orkar och förmår dra lasset. Inte några enkelspåriga "PR-nissar".

LO men också TCO måste framför allt bli bättre på att vinna de unga att bli medlemmar i facket. Det borde vara en självklarhet att alla fackförbund avsätter en rejäl pott för facklig skolinformation.

Dagens gymnasieungdomar har mycket dimmiga begrepp om kollektivavtal, arbetsrätt och andra fackliga kärnfrågor.

Därför gäller det att bilda en motvikt till Timbro/Svenskt Näringsliv och andra liknande organisationer på den kanten som är aktiva på skolorna och ger en mindre fördelaktig eller rent av negativ bild av svensk fackföreningsrörelse.

En del av vägen tillbaka för socialdemokraterna som en stort och starkt parti hänger samman med just detta: utan starka fackliga organisationer med hög organisationsgrad blir det ingen stark socialdemokrati heller igen.

Tyvärr var det också ett bra tag sedan t ex LO-ekonomerna spelade den roll man förr gjorde för att bidra till att syneförrätta verkligheten och att socialdemokratin hade en ekonomisk politik och välfärdspolitik som förmådde fångar väljarnas intresse och stora stöd.

Också detta är en starkt bidragande orsak till att Socialdemokraterna nu måste börja om och tillsammans med fackföreningsrörelsen skaffa sig en egen, trovärdig ekonomisk analys. Inte bara kopiera moderaternas. Det kan aldrig vara rimligt att 100 000-tals går arbetslösa medan välfärden och infrastrukturen krackelerar.

Rätt hanterat har vi som en rik nation faktiskt både råd och möjligheter att organisera samhället så att nuvarande massarbetslöshet tas ner stegvis, vår infrastruktur (dokumenterade brister i järnvägs- och vägunderhåll etc finns och behöver åtgärdas) rustas upp och att vi återvinner stödet för att en gemensamt finansierad välfärd och omsorg av hög kvalitet för alla - och inte bara vissa.

Det ledarskap som nu ska väljas inom socialdemokratin måste ha full förståelse för just dessa realiteter och sedan även vara beredd att stenhårt arbeta för ett program och en ekonomisk berättelse som både vill och vågar redovisa vad situationen nu kräver. Men utan ett motsvarande aktivt fackligt arbete kommer det arbetet inte att lyckas fullt ut. Det är dock inte givet att heller det fackliga ledarskapet på alla håll idag räcker till för de utmaningar som nu stundar. Ty den kris som även fackföreningsrörelsen nu lite halvdolt går igenom är nästan lika stor som socialdemokraternas.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. SJ, som inledde 2010 som krisår med att fullständigt misslyckas med tågtrafiken i snökaos och isvinter, lovade då att det inte skulle bli lika illa nästa vinter.
Det blev det inte, som vi ju vet – utan värre! Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas. Är det för att det sitter så många ansvariga moderater - också hans egen fru - i regeringen?

Några observationer innan julefriden sänker sig över landet

2010-12-22T01:26:00.000-08:00

Några observationer om en vecka som gått och en julefrid som nu stundar:

De senaste dagarna har det varit mycket Primegate och avslöjanden om "infiltration" i det stora s-partiet från näringslivshåll via trojanska s-märkta hästar. Lite pinsamt är det att socialdemokraterna tydligen varit öppet som en svängdörr mot denna åsiktsinfiltration från svenskt näringslivshåll. Skiljelinjerna i denna - det aningslösa kontra det upprörda - finns att ta del av i bl a en rätt omfattande publicitet i Aftonbladet (21 dec.och bakåt via nätet) och igår i radions Studio Ett:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4252991#srcomments

Om Primegate,kolla också länken:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2273473/prime-skandalen-politisk-thriller-pa-hog-niva-som-har-allt

***
Nya siffror visar att de svenska hushållen är rikare än någonsin. Samtidigt växer barnfattigdomen och socialbidragsutbetalningarna har exploderat.

Någonting är alltså lite snett, i fråga om fördelningen. Ändå vågade inte ens socialdemokraterna vara tillräckligt tydliga om detta i senaste valrörelsen. Men blir kanske det efter mellankongressen i mars 2011?

* * *
Säpo vill få tillgång till möjligheten att läsa medborgarnas mejl till varandra. Ett stående skämt på nätet just nu är annars att det vore bättre om myndigheten lärde sig läsa de mejl som utan avlyssning kommer in till Säpo.

* * *
Nytt programutbud från Sveriges Television och Sveriges Radio ska gå till granskning och förhandsprövning av tjänstemän på en ny mediemyndighet.

Vilket av länderna Nordkorea, Vitryssland eller möjligen Kuba som alliansregeringen i Rosenbad har inspirerats av när den här "reformen" (ofta synonymt med försämring, numera) genomfördes tål att fundera på.

* * *
Statliga Vattenfall har, enligt näringsminister Maud Olofsson , fått i uppdrag att verka för en grön omställning. Det budskapet har vi hört förut från Center-Maud. Och nu startar bolaget nya kolgruvor i Tyskland.

* * *
Enligt Konjunkturinstitutet stiger visserligen sysselsättningen under de kommande åren. Men arbetslösheten biter sig fast på rekordnivåer. Även efter flera goda tillväxtår bedöms den uppgå till hela 7,5 procent år 2012.

Detta är regeringens största misslyckande och det är svårt att förstå att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är så tomhänta och handlingsförlamade inför denna utveckling. Här finns utrymme för en kraftfull opposition - om det fanns någon.

God jul och gott slut på året!

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. En just nu svårt sargad socialdemokrati kan söka lite tröst i sitt förhållandevis goda kommunala valresultat. Socialdemokraterna gjorde för första gången på flera årtionden ett bättre kommunalval än riksdagsval. I valet kommunalt fick S 32,3 procent mot 30,7 procent i valet till riksdagen. Det är en stor skillnad i dessa sammanhang. I de senaste 30 årens riksdagsval har S presterat cirka 1,5 procentenhet bättre än i kommunalvalen.

Om man utgår från kommunalvalets nivå för S år 2010 och lägger på 1,5 procentenhet hade det gett ett resultat för S i valet till riksdagen på cirka 34 procent. Värt att observera då är att en nivå på drygt 32 procent är mer värt nu än för 30 år sedan eftersom det finns fler partier i kommunerna, som dessutom i snitt är mindre än förr. Partierna var förr i regel fem, nu är de ofta tio. På tvärs mot rikstrenden lyckades socialdemokraterna med andra ord hyggligt bra i kommunvalen på många håll, tack vara bl a förtroendeingivande lokalpolitiker och vettiga reformprogram.
/Robert Bj

Några observationer om Sverige, terrorbombning och krishanteringens nödvändighet

2010-12-14T06:21:00.000-08:00

Bara sedan 1995 har flera omskakande händelser inträffat som prövat Sveriges statslednings förmåga att hantera svåra kriser. Händelserna med Estonias förlisning, mordet på utrikesminister Anna Lindh, tsunamin i Thailand och elfte september i New York finns för alltid i vårt medvetande.

Efter tredje adventhelgens händelser i centrala Stockholm har också uttrycket självmordsbombare tagit plats i folks medvetande här. Sverige blir mer och mer - på gott och på ont - en del av världen.

När den 28-årige Taimura med rötter i det svårt sargade landet Irak, föräldrar i svenska Tranås men själv sedan år 2001 boende i engelska Luton (där många muslimska extremister med terroristböjelser bott/bor) sprängde sig själv - och tack och lov inga andra - mitt i

julkommersvimlet så blev vi varse att världen inte är någon idyll. Nu blev också Sverige påmint om vad som - i spåren av Irak- och Afghanistankrig, krutdurken Mellersta österns många olösta problem etc - vad det är för en värld vi numera lever i. Denna nya form av terrorism som det innebär när någon kan tänka sig att offra sitt eget liv för att döda, skada och skrämma andra.

Visserligen var det redan 48 timmar efter den misslyckade terrorattacken mitt i julhandeln i Stockholms city, business as usual på Drottninggatan. Gamla vänner möts och kramar om varandra, kanske tio meter från platsen där självmordsbombaren dog utan att ta med sig någon annan.

Och ändå finns funderingarna där, liksom förhoppningen att när något så här stort inträffar så hoppas vi väl att att det offentliga Sveriges beslutande maskineri "håller måttet". Också i skarpt läge.

Ska vi kunna lita på vad våra makthavare säger så måste vi vara någorlunda trygga, helst förvissade, om att den information som lämnas är korrekt, omdömesgill och väl avvägd i förhållande till situationen och folks behov av att få veta.

Och då går det inte att komma ifrån att denna trovärdighet också hänger nära samman med vem som säger vad och när i tiden det sker. Onödig oro och panik måste undvikas, samtidigt som det som sägs också måste vara relevant och korrekt.

Så när ett statsråd talar ska hela regeringen stå bakom han eller henne. Mångdubbla eller,rent av, oorganiserade budskap är inte acceptabla. Då blir det bara värre.

Vid misstänkta brott bör det vara polisen och åklagare som först ger medborgarna information innan politikerna börjar dra offentliga slutsatser av det inträffade.

Rågången mellan den polisiära, juridiska och politiska makten måste vara glasklar. Även om enstaka misstag väl aldrig helt går att undvika. Men i riktigt skarpa lägen är utrymmet för sånt just inga alls utan allvarliga konsekvenser.

Mot denna bakgrund finns det anledning att vara kritisk inför hur regeringen har hanterat adventhelgens händelser i Stockholm.

Det var nog inte så hellyckat precis att hela tio timmar innan polis och åklagare sade någonting alls om självmordsbombaren fann den ständigt twittrande och bloggande utrikesministern Carl Bildt ute för att delge svenska folket sin högst egna information och kommentar om det misslyckade självmordsattentatet i centrala Stockholm.

Men det var dock inte så att Bildt gjorde det på uppdrag av statsminister Reinfeldt eller att det var en "summery" av någon formell kommentar på Utrikesdepartementets hemsida. Alls icke så.

Nej,utrikesministern lät på egen bevåg - mitt i natten - sig själv obetaget gå ut twittrades två korta meningar på engelska. För en internationell publik, kan man väl anta.

I svensk översättning skrev Bildt följande: "Högst oroande försök till terroristattack i folkträngseln i centrala Stockholm. Det misslyckades - men skulle ha kunnat bli en verklig katastrof".

Det skedde långt innan polis, åklagare, regeringen eller statsministern själv hade sagt så mycket som flasklock om det inträffade. Men utrikesministerns twitterord blev "hot stuff" i både Sverige och världen och tog genast plats i nyhetssändningarna.

Kaxige Bildt säger självsäkert att han satt inne med all information - alltså kunde han, självklart, också kommentera saken redan på natten.

Men varför gick inte polis och åklagare ut först? De satt ju ändå på hela utredningsmaterialet. Eller statsministern i en officiell presskonferens när han hunnit få "breafing" om basfakta?

All befogad kritik mot denna märkliga hantering bemöter nu Carl Bildt kaxigt (vad annars?) med att det är en "pseudodebatt". Knappast korrekt, tvärtom har han fel.

Statsminister Fredrik Reinfeldt menar - i bästa fall ytterligare "vässade" efter tsunamin i Thailand julhelgen 2004? - att det finns upparbetade regler för information i regeringen, men att dessa inte omfattar så kallade sociala medier (twitter, blogg etc).

Jaha, och...? Innebär det att svenska folket i fortsättningen inte ska lita på vad Bildt skriver när han twittrar och bloggar på nätet?

En annan principiellt viktig sak: Kan Bildt uttala sig om terrorhot i Sverige som privatperson? Kan han vara en fri debattör, helt bortkopplad från det kollektiva ansvar som det alltid innebär att ingå i en regering?

Sveriges - som det verkar dygnet runt - uppkopplade utrikesminister tillåts uttrycka privata åsikter och ditt och datt på nätet med till synes outtömliga energi. Det är inte precis ett förtroendeingivande sätt att hantera informationsgivningen vid särskilt skarpa lägen.

Utrikesministern är nämligen en central pjäs i regeringen - och därmed är hans eller hennes göranden och uttalanden en avgörande komponent i den svenska krisberedskapen. Det är, tyvärr, djupt bekymmersamt när det officiella Sverige hantera särskilda, allvarliga händelser på sätt som nu skett, apropå självmordsbombaren, tack och lov, misslyckade handling i centrala Stockholm den tredje adventhelgen 2010.

Helt bortsett då ifrån om säkerhetspolisen, Säpo, möjligen borde kunnat(?) få "grepp" om vad den här 28-årige terrorbombaren planerade göra. Men vad hade brittisk säkerhetstjänst för koll i det här fallet? Hade bodde ju ändå där och har en familj i Luton utanför London.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

SCB: Valresultatet håller i sig för den stora valvinnaren

2010-12-09T07:07:00.000-08:00

SCB: Valtrenden står sig

Det finns ingen större dramatik i Statistiska Centralbyråns, SCBs stora partisympatiundersökning i Sverige med över 6 000 svarande (särklassigt mest pålitligt) som presenterades onsdagen den 8 december.

Skillnaderna mellan blocken är ungefär samma som i valet i september. Och valtrenden med ett växande, ledande regeringsparti - moderaterna - står sig; som det så ofta brukar göra efter en valvinst.

Är det någonting som man dock kan slå fast, så är det att de partier som vann framgångar i riksdagsvalet, tar med sig dessa trendmässiga framgångar också in i den nya mandatperioden.

Det är ingenting ovanligt. Lyckas ett parti bara hålla sig på surfbrädan i en framgångsvåg är det ofta möjligt att surfa vidare på denna ett bra tag.

Följaktligen går nu det ledande regeringspartiet Moderaterna fortsatt bra och är för första gången sedan SCB:s mätningar startade 1972 största parti. Partiet når nu hela 32,4 procent och det är en ökning med över två procentenheter på bara några månader.

Reinfeldts nygamla moderater har uppenbart inte förlorat någonting alls på debatten om partisekreterare Sofia Arkelstens bjudresor (bensinbolaget Shell) till fjärran land eller på debatten kring det fortsatta hemlighållandet av de miljondonationer som partiet fått de senaste åren.

Något vidare tuggmotstånd av en frisk, frimodig och offensiv opposition har Moderaterna heller inte mött. Tvärtom, så då rullar det på ännu ett tag för den moderata segervagnen.

Regeringen har istället kunnat skörda frukterna av att ekonomin - som ett resultat av 2009 års kraftiga tillbakagång - nu växer snabbt.

Och regeringen i väljarnas ögon; det är samma sak som Moderaterna. De tre små regeringspartierna - Centern (krymper fortsatt), liksom Kristdemokraterna och de ungefär ställningen hållande Folkpartiet.

Inom borgerligheten är det dock tydligt att regeringens småpartier seglar i motvind. Snarare än mera så än tidigare.

Både Centerpartiet och Kristdemokraterna tappar från en redan låg nivå och når vid ett skattat valresultat i december 2010 bara 5,8 procent respektive 4,3 procent i väljarstöd.

Folkpartiet har parkerat klart under tio procent och når i denna mätning 6,8 procent. Inte så lysande det heller för skolministern och FP-ledaren major Björklund.

Det är tre partier som i väljarnas ögon har gjort sig mer eller mindre ointressanta. De sitter i regeringen, men befinner sig i allt större skuggtillvaro i förhållande till Moderaterna.

I regeringen är det Folkpartiet som äger den av väljarkåren högt rankade skolfrågan och borde kunna ha goda möjligheter att profilera sig. Ändå växer inte heller Fp.

KD och C har däremot tappat i både kraft, inflytande och prestige efter regeringsombildningen. Deras inflytande är nu mindre än i första M-ledda Reinfeldt-regeringen. För dessa två partier ser det gradvis mörkare ut - och det är verkligen en öppen fråga om de överlever ett val till som 2010. Minst ett av dessa riskerar att trilla under 4 %-spärren för inval i nästa riksdag.

Gör de bedömningen att årets resultat för alliansen var en Pyrrhusseger, då kommer kanske det borgerliga alliansblocket att spricka upp inför nästa val år 2014. Sker det kan mycket hända, i både politiken och i opinionen.

Om det går bra för Moderaterna går det däremot åt det fortsatt knackligt för Socialdemokraterna.

Partiet är nu nere på för detta mesta regeringsparti smärtsamt dåliga 29 procent. Det innebär ett fortsatt tapp sedan valet på 1,7 procentenheter, vilket är en statistiskt säkerställd nedgång.

Bland annat fortsätter förtroendet bland LO-medlemmarna (arbetaryrken) att undergrävas. Socialdemokraterna befinner sig i ett limboliknande läge just nu och som tenderar att göra väljarna allt mera osäkra om var de har partiet. Medborgarna vet inte åt vilket håll som partiet ska gå eller för den delen vem som ska leda det.

Vad en ny partiledare ( sker sista veckan i mars 2011) betyder för partiets förtroende i väljarkåren återstår därför att se.

Det blir i hög grad beroende på vem som väljs och vilket program som han/hon ska försöka styra det just nu krisande Socialdemokraterna utifrån. SCB-mätningen är - det ska dock sägas - till stor del gjord innan beskedet kom om att s-partiledaren Mona Sahlin avgår.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet - de två andra i det rödgröna blocket - tar också med sig trenderna från valresultatet. Miljöpartiet går fortsatt framåt till 8,8 procent och Lars Ohlys V-parti faller tillbaka ytterligare något till 4,7 procent.

I hög utsträckning kommer de fortsatta resultaten för dessa bägge partier att bero på åt vilket håll som Socialdemokraterna och dess nya ledarskap kommer att gå.

Ett S-parti som driver åt höger kommer att öka utrymmet för vänsterväljare att gå till Vänsterpartiet eller bli soffliggare och ett s-parti som inte uppfattas som nyfiket, hungrigt och drivande riskerar även att tappa röster till Miljöpartiet.

Man kan med SCB:s stora partisympatiundersökning konstatera att svenska folket i alla fall ännu inte har ångrat sitt val av regering och riksdagsmajoritet.

Är det något som vi alla lärt oss av mätningarna så är det att inte dra för stora växlar eller ta ut något i förskott på den ena eller den andra opinionssiffran. Ändå genererar de fortsatt mycket okritisk publicitet, som professorn i journalistik Jesper Strömbäck konstaterade på forskarnätverkets heldag i gamla riksdagshuset häromdagen.

Ett vet vi dock: det kommer med stor sannolikhet att bli fyra intressanta år i svensk politik fram till valet i september 2014.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com ;

Skattefinansierad välfärd har fortsatt starkt folkligt stöd

2010-12-09T04:41:00.000-08:00

(Införd i bl a Gotlands tidningar 9 december 2010 m fl)

Skattefinansierad välfärd har ett fortsatt starkt folkligt stöd i Sverige

Umeåprofessorn och välfärdsforskaren Stefan Svallfors visade på ett välbesökt forskarseminarium i arbetarrörelsens forskarnätverk häromdagen (7/12) i riksdagshusets andrakammarsal att svenskarna fortsatt är lika starkt för skattefinansierad välfärd och socialförsäkringar, sjukvård och så vidare som tidigare. Det är klart hoppfullt och styrker inte alls det Mona Sahlin sa om skatterna och medelklassen (denna fåfänga jakt på medianväljaren i storstaden) på partirådet i lördagen den 4 december. Med rätta kritiskt kommenterat också på ledarplats i flera s-tidningar.

Hade Svallfors talar på partirådet om sina färska siffror i sin välfärdsforskning och den fortsatt starka viljan av betala skatt för dess finansiering, hade nog Sahlin fått göra om sitt tal på partirådet och riva ett antal sidor i sitt talarmanus. Hennes slarviga resonemang fick för övrigt befogad kritik från såväl TCO-som LO-håll. Så slarvig som Sahlin var på s-partirådet får en socialdemokratisk ledare (också om snart f d) inte vara i så här viktiga frågor som välfärden, skatterna och om arbetslösas situation.

Medelklassen vill betala skatt!
Svallfors forskning visar att tilliten och förtroendet för gemensamt finansierad välfärd via skatter är en stabil trend också nu 2010! Det stödet är också starkt även bland medelklassen. Faktiskt finns en svagt ökande trend här.

Det var främst kollapsen i jobbfrågan för Socialdemokraterna (kom redan 2006) och den svaga trovärdigheten i ledarskapet och om ekonomin samt bristen på ett eget projekt och tydligt alternativ, som gjorde att Socialdemokraterna gjorde ett så katastrofalt dåligt val 2010.

Intressant att flera andra forskare i väljarbeteende, jämte Svallfors, i efterföljande paneldiskussioner varnade för att inte stirra sig blinda på någon slags fåfäng jakt på medianväljaren i storstaden och låta det styra utformningen av S-politiken. Det framgick även av vad statsvetaren Johan Martinsson och sociologidoktorn Klas Gustavsson, sa på seminariet i gamla riksdagshuset.
Socialdemokraterna var, också enligt journalistikprofessorn Jesper Strömbäck, usla på att sätta dagordningen och vinna media (svag gestaltning av sitt budskap), vilket gjorde att Socialdemokraterna heller inte vann valrörelsen.

Överskattade sociala medier
Strömbäck tog också ner den överhypade betydelsen av sociala medier. Dess roll är fortsatt ännu ytterst marginell. Var så också i valet 2010. Bara 5-8 procent hämtar sin information därifrån.

Så partiinterna kommunikationsnissars snack om dess sociala medier växande roll har ytterst lite med verkligheten att göra; generellt sett ännu år 2010. Professor Strömbäck hade också mycket intressant att säga om den ökade medialiseringen av politiken. Huvudtesen: Politiken är mera beroende av media än media av politiken. Och detta kommer inte att minska fram över!

Ska Socialdemokraterna vinna framtida val, behöver partiet återfå förtroendet i sysselsättningsfrågan, få ett ledarskap som inte misstros och våga ha ett eget starkt, nytt projekt/berättelse som är fotad i folks vardag och som bär.
Särskilt som kollektivt skattefinansierad välfärd och socialförsäkringar har fortsatt starkt, oförminskat stöd bland folk, så där har Socialdemokraterna vunnit, som flera av forskarna sa på seminariedagen. Så läget är, menade flera i debattpanelerna, inte alls hopplöst för Socialdemokraterna. Bara partiet kan får ordning på sin politik när det gäller sysselsättningen, vågar profilera sig så att skillnaderna blir större och märks (inte mindre!), får ett nytt trovärdigt ledarskap som väljarna åter kan tro på . Och att Socialdemokraterna åter blir ett parti som vågar.

Lena Sommestad - en kraft som behövs
För övrigt kan noteras att Lena Sommestad åter gjorde bra ifrån sig i den avslutande paneldebatten om "hur påverkas arbetarrörelsens politik och strategier" av vad som framkommit på dagens olika forskargenomgångar. Hennes inlägg möttes av starka applåder i riksdagens andrakammarsal. Hon stärker sina aktier som en tongivande person och intellektuell kapacitet värd att ta till vara på i Socialdemokratins kommande ledarskap! Fler sådana som hon behövs nu är ledarskapet behöver vässas både agitatoriskt och intellektuellt inom socialdemokraterna.

Kul med en så givande och kunskapsrik dag för oss som ännu inte är "fullärda" och redan kan och vet allt.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Sahlins partirådstal visade varför hon inte lyckades och heller inte kunde vara kvar

2010-12-06T05:12:00.000-08:00

Mona Sahlins partirådstal visade varför hon misslyckades och inte kunde vara kvar som ledare för socialdemokraterna

I sin sista stora show - ett "taltestamente" - för socialdemokraternas 112 personer starka förtroenderåd och inför en fullsatt pressläktare läxade hon upp det parti vars förtroende hon haft att leda i tre och ett halvt år. I mars 2007 hade partiet drygt 41 procent - i den senaste Sifon 28,5 i opinionsstöd.

Nu vill Sahlin ordinera färdvägen framåt i henns riktning, men rörelsen gör nog klokt i att nu tänka själv istället.

Vilken väg ordinerar då den avgående partiledaren Mona Sahlin? En nära nog total kapitulation inför Reinfeldts politik. Väljarna har valt och nu ska socialdemokratin anpassa sig. Enligt Sahlin är kärnan i valnederlaget att V kom med i det rödgröna samarbetet. Sanningen är att motståndet mot en ren allians med MP var att den inte var förankrad ens i partiets VU. Stora delar av socialdemokratin kände obehag inför en tredje vägen-inriktad ekonomisk politik i förbund med miljöpartiets grönmålade liberalism. Sahlin tvingades backa inför partidemokratins krav, vilket för ett lyssnande demokratiskt ledarskap borde betecknas som ett framsteg.

Men Sahlin menar också - och där kom den nära nog totala kapitulationen in - att S för att komma på banan igen måste acceptera hela alliansens skattepolitik. Jobbskatteavdragen men också fastighetsskatten och RUT blir röda förslag. Hennes tal, ovanligt välartikulerat, bar emellertid på flera självmotsägelser. Främst då hur ska hennes vision om en högkvalitativ välfärd och kamp för jämlikhet kunna betalas med alliansens skattenivåer? Många som satt där i riksdagens andrakammarsal och på läktarna undrade nog hur socialdemokraterna ska få ihop sin budgetkalkyl om goda generella socialförsäkringar, en bra skola, vård- och omsorg av hög kvalitet i kombination med en allt högre andel äldre och äldre-äldre med växande omsorgsbehov ska gå ihop med ett förbehållslöst accepterande de borgerligas alla skattesänkningar, som innebär minst 70-talet miljarder i permanent skattebortfall om t ex alla deras jobbskatteavdrag rakt av ska accepteras. Den budgetkalkylen går bara inte ihop.

I sin ivern att göra socialdemokraterna valbart närmast bekräftar Mona Sahlin i sitt tal på partiets förtroenderåd (4 dec.) – även om hon själv tidigare kallat det en vrångbild – den bild de borgerliga spridit om att de står för jobb medan sossarna står för bidrag. Så motiverar hon behovet av politisk förändring. Visst är det fler som har jobb än som inte har jobb. Men förklarar det valresultatet? Nog är väl folk kloka nog att inse att den som har jobb och den som är sjuk eller arbetslös i många fall är samma person i olika skeden av livet. Skör kan vem som helst bli när man minst anar det.

Mona Sahlin slog i fyra punkter in mer eller mindre öppna dörrar: Målet är att alla som kan ska jobba, och det ska alltid löna sig att arbeta är två saker som alltid gällt i det socialdemokratiskt styrda Sverige. De som fick a-kassa eller förtidspension före 2006 hade det bättre än i dag, med de blev inte rika då heller. Nu har Sverige en av Europas sämsta arbetslöshetsförsäkringar.

Å ena sidan säger hon att a-kassan ska vara en omställningsförsäkring och inget annat, samtidigt som ”fler jobb går före större ersättningar”. Det första kan diskuteras. Hur långtidsarbetslösheten ska motas är ett problem som väl ingen just nu har en särskilt bra lösning på. Någon form av alternativ,social arbetsmarknad kan bli nödvändig för dem som har de allra sämsta förutsättningarna - också om de skulle få ett rejält kunskapslyft, vilket nu saknas nästan helt i verktygslådan.

Punkten ”fler jobb går före större ersättningar” är snömos. Sahlin går här på de borgerligas linje där en riktig arbetslöshetsförsäkring framställs som något som hotar jobben. Det är obegripligt, även om Sahlin längre in i talet talar sig varm för höjda tak i försäkringen så att fler har ett skydd värt namnet. Men märkligt nog sätter hon det i motsättning till den tid man får gå arbetslös. Det är ingen självklar motsättning – beroende på hur långtidsarbetslösheten kan tacklas. Dessutom har nog Mona Sahlin aldrig förstått att en hög dagpenning i a-kassan är en viktig spärr mot alltför låga lägstlöner (reservationslöner, som det kallas i ekonomjargongen). Men det finns det fler politiker än hon som inte begriper! Eller om det nu är så att man vill se en extrem låglönearbetsmarknad växa fram av amerikanskt snitt med arbetande fattiga.

Socialdemokraterna måste till skillnad från de borgerliga förmå att se arbetare, tjänstemän och företagare som människor inte bara i förhållande till dagens roll i produktionen. Om socialdemokraterna - som Sahlin verkar vara inne på - accepterar de borgerligas definition av arbetslinjen är partiet illa ute. Då lär man förbli ett 26-28 procentsparti, i stället för att erbjuda ett ordentligt alternativ och ha potential att åter bli ett större parti i mera traditionella s-väljartal på 36-38 procent.

Vad gäller kampen mot arbetslösheten hade det varit betydligt angenämare att höra henne prata mer om regionalpolitik och infrastrukturinvesteringar (nu när järnvägen kriser etc), om behovet av forskning och om sambandet mellan forskning och en utvecklad gemensam sektor som i vissa stycken kan fungera som en bra beställare av nya lösningar (medicinsk teknik, nya läkemedel, bättre järnvägstransportlösningar, upprustade spår och växlar som klarar klimatvariationer etc). Vi har ju goda historiska exempel att visa på (Televerket - Ericsson, Vattenfall - ASEA, ASEA -SJ) i detta sammanhang. Samma sak gäller samband mellan svensk medicinteknisk industri och den landstingsbedrivna sjukvården. Och visst hade det varit betydligt angenämare - än att stryka de borgerligas vanbild av S som vän av "bidrag" - att höra henne prata om satsningar på social ekonomi och att via kunskapslyft och annat tackla ungdoms- och långtidsarbetslösheten i stället för att prata nivåer i ersättningen från att A-kassan.

Hennes "testamentstal" var också synnerligen Stockholmsorienterat. Där fanns inte ett ljud om en politik för ett "Sammanhållet Sverige" - vare sig regionalt eller socialt. Hennes tal var snarare en uppmaning till partiet att ta för givet att vi har ett splittrat samhälle och sedan agera på ett sådant vis att man satsar på den grupp som man behöver locka mest för att kanske kunna vinna nästa val. Hon hade inte ens bra markering i jämlikhetsandans riktning. Detta att en viktig pedagogisk uppgift för socialdemokratin är att förklara för väljarna att ett samhälle där spänningarna är små blir alla vinnare och att en väl utvecklad gemensam skattefinansierad sektor med bra försäkringar och välfärd tillgänglig för alla med hög kvalitet gynnar samtliga i samhället eftersom vi alla i något eller några skede av livet är eller kommer att bli behov av det allmännas stöd och hjälp. Antingen det nu handlar om att vi själva är sköra, våra barn är sköra eller våra åldrande föräldrar är sköra och att den skatt vi tar in solidariskt och gemensamt ska användas enbart till verksamhet och inte till vinst åt några privata entreprenörer.

Vad spelar det för roll när Sahlin säger sig nu läsa Henrik Berggrens lysande Palmebiografi men inte verkar förstå eller ta till sig att just detta oftast var en återkommande kärna i hans tal och praktiska politik!?

Men i stället valde Mona Sahlin att i sitt sista stora tal - och testamente efter närmare fyra rätt misslyckade år som s-ledare - "köpa" en borgerlig bild av verkligheten och något som hon till och med själv i andra sammanhang beskrivit som en vrångbild av socialdemokraterna som ett parti som står för "bidrag" medan den borgerliga alliansen skulle stå för jobb. Om socialdemokraterna accepterar de borgerligas definition av vad partiet står för och deras definition av arbetslinjen är partiet illa ute. Då lär partiet aldrig mer bli större än nuvarande knappa 30 procent i väljarstöd.

Bara ett parti som har en egen alternativ berättelse samt vill och vågar driva en egen linje och inte bara ängsligt sneglar på "de nya moderaterna" kan åter bli det parti som växer och andra konkurrerande partier tvingas förhålla sig till. Inte om man nu triangulerar (sno motståndarnas politik) och försöker bli något slags "nya moderaterna light".

Så vad gäller substansen i Sahlins "avskedstal" som s-ledare fanns nog rätt mycket där som snarare en ledare för ett socialliberalt folkpartiet skulle kunna hålla än en "normal" socialdemokratisk ledare. På partirådet i riksdagshuset visade Sahlin varför inte hon aldrig blev någon lyckad partiledare. Hon stod helt enkelt sakpolitiskt för långt till höger i partiet - och hon hade heller inte förmågan eller förståndet att omge sig med andra i ledningen som förmådde balansera detta. En framgångsrik s-ledare måste stå i mitten av partiet och inse att socialdemokraterna i sig är en "koalition".

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Nog var det var mycket av att "röra om i grytan" över Mona Sahlins tal på partirådet häromdagen. Men om hon nu tycker det är viktigt med t ex närings- och forskningspolitiken. Men varför gjorde hon då inte detta oftare och rejälare i senaste valrörelsen?, påpekade några s-politiker när vi resonerade om saken under en fikapaus i gamla riksdagshuset.

Idrott och politik - och det väg- och ledarval som S nu står inför

2010-12-03T12:38:00.000-08:00

Jag är benägen att hålla med dem som säger att politik och idrott har betydande likheter. Båda handlar om vilja, kamp och mål. Och om supporters - i med- och motgång.

Det är lagspel och individuella prestationer som avgör. Och en god lagmoral - som i Luleå Hockey just nu - vinner inte sällan över klass.

Socialdemokraterna förlorade valet 2010 redan när vårbudgetmotionen var lagd den 3 maj. Då var, som även indirekt sägs i en färsk valanalys till partirådet/partistyrelsen nu, valrörelsen körd. Dessutom höll inte s-politikerna riktigt måttet i valrörelsen.

Så sammantaget gjorde det att den blå Reinfeldt-alliansen med klara 1-3. Socialdemokrater förlorade matchen om nuet, om framtiden och om förtroendet men vann bara matchen (med hjälp utifrån i slutspurten) om sjukförsäkringens omänskliga utformning.

1-3 - och det låg tidigt i luften; redan i maj - gjorde också att väldigt många "supporters" (normalt s-väljare) lämnade läktarna redan långt innan matchen ens var slutspelad.

I valet mellan en välfärdsmodell som bygger på allmänintresse eller snävt vinstintresse, ska och borde - men uppfattades inte så i tillräcklig grad inför valet - S stå upp för allmänintresset och solidaritetens väg.

I valet mellan att satsa på det livslånga lärandet eller att tidigt sortera bort unga med bristande studiemotivation etc, ska och borde S kunna stå vi upp för att kunskap är en rättighet och en investering i vid flera olika skeden under hela livet.

I valet mellan en bostadsmarknad som bygger på en social bostadspolitik eller på marknadshyror, ska och borde S, bättre än under valrörelsen, kunna stå upp för bostaden som en social rättighet. Även unga i bostadsnöd bör ha en chans att lämna mamboskapet för 30 års ålder.

I valet mellan ett pensionssystem som ger alla en rimligt god ekonomisk trygghet eller mer av privata försäkringslösningar, ska och borde S bättre kunna stå vi upp för den gemensamma modellen.

I valet mellan att hålla fast vid gemensamt ägande av naturtillgångar, sjukhus, skolor etc eller att sälja ut vad som under årtionden byggts upp, ska och borde S bättre kunna stå vi fast vid värdet av att äga tillsammans.

I valet mellan full sysselsättning och nulägets abdikerande politik där en arbetslöshet kring sex eller åtta procent i öppen arbetslöshet ses som ett politiskt mål, borde och ska S med större kraft våga välja rätten till arbete åt alla.

I dessa avseenden har en ängslig och med flackande socialdemokrati på senare år vikit ner sig och för mycket spelat matchen på motståndarens villkor - och har då förlorat rejält. Och tyvärr även gjort en del självmål.

Vägen tillbaka kommer därför inte att bli lätt. Raserad moral och förtroende tar tid att bygga upp igen. Så är det nu en gång.

Den uppgift som nu s-valberedningen får sig tilldelad att inför kommande kongress i mars 2011 vaska fram en ny partiledare - och väl kanske också en ny partisekreterare? (rimligt enligt bl a partinestorn Sven Hulterström) - blir vanskligare än på bra länge. Kanske är det - i detta utsatta krisläge - rimligt att söka en tvådelad lösning i toppen? Nu när givna och starka kandidater saknas. (Inskolningen av nya, lovande krafter har också - effekt bl a av alla maktstrider inom SSU - varit sämre fungerande än under tidigare generationer.)

Efter Mona Sahlins avgång - och det var rimlig i nuläget - har ju intresset i detta avseende kommit att fokuseras på 60- och 70-talisterna inom partiet. Särskilt så i media. Det är ju någon från denna generation som nu egentligen borde kliva in och ta över. Men men...

Med tanke på socialdemokratins långa regeringsinnehav borde möjligheterna att rekrytera och utbilda unga politiker varit utmärkta. Varit så men ingalunda visat sig vara det - under senare år.

Göran Persson plockade under sina tio år som ledare in många från denna generation i regeringen. Samtidigt hade han förstånd att balansera de olika delarna inom "den socialdemokratiska koalitionen". Det förmådde däremot inte Mona Sahlin göra på samma sätt. Här kantrade det över lite för mycket. In i kretsen runt Göran Persson kom personer från båda sidorna i de makstrider (lika långvariga som infekterade) som delvis kört sönder SSU. Sahlin har inte lyckats med samma sak, att skapa en balans under sina ledarskapsår. Det får vi sota för nu.

Och nu är det en "skyttegravsgeneration" som möjligen - kanske?, men inte säkert - ska ta över och leda socialdemokratin framåt. Tvivlen om deras förmåga att vinna bredare folkligt stöd är tyvärr betydande på många håll i partileden - och inom väljarkåren.

Därför ska vi nog inte - när valberedningsprocessen, förhoppningsvis så öppen som möjligt, och kommande omröstning på kongressen i mars är klar - självklart utgå ifrån att de under 40 år nu tar över i partiledningen. Ska jag våga en gissning så tror jag inte heller det. Läget är lite för allvarligt för att det chansspelet nu lär tillåtas få klartecken av partifolkets flertal. Lite betydelse har det också om valet 2014 eller 2018 är det socialdemokraterna realistiskt tänker sig vinna.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad också i bl a Norrköpings tidningar m fl)

Hur länge ska direktörsfrälset tillåtas sko sig?

2010-11-27T03:09:00.000-08:00

Observerat om direktörsfrälset och lite annat:

Näringslivsdirektörerna - också i Sverige - är sanslöst överbetalda i förhållande till de relativt måttliga insatser de ofta gör och jämfört med andra viktiga beslutsfattare som våra politiskt förtroendevalda som ofta har ett tuffare jobb. Deras kraftiga överlöner har numera hamnat långt över varje rimlighets gräns. För t ex Electrolux nye vd Keith McLoughlin kommer 2011 att bli ett bra år. I bästa fall landar hans årslön på 74,5 miljoner, inte sämsta fall 64 miljoner, det senare i händelse av att bonusen uteblir. Den astronomiska lönen beror på att McLoughlin får 45 miljoner i en engångssumma för att matcha de höga pensionsersättningar som är vanliga i USA. Men nu är det så att han ska verka i en svensk miljö och då får han väl av sina chefsrekryterare ges beskedet att här har vi inga amerikanska direktörslöner. Passar det inte, så tar vi någon annan i stället.

Svenska storföretag opererar på en global marknad och då måste man kunna erbjuda marknadsmässiga löner vid ledarrekryteringar, brukar det heta. Från fackligt håll har man - och det med rätta - inte lika förstående inför den nye vd:ns alltför övergenerösa villkor.

”Bolagets chefer måste inse att minimala löneökningar till de anställda och stora lönepåslag till toppcheferna påverkar motivationen hos många”, säger t ex Gunilla Brandt, ordförande i tjänstemannaförbundet Unionen.

I den senaste avtalsrörelsen sades att löntagarna endast kunde förvänta sig minimala löneökningar. Inför förhandlingarna flaggade Svenskt Näringsliv och industrins motpart Teknikarbetsgivarna rent av för möjligheterna till nollavtal. Anledningen var just det kärva ekonomiska läget för många företag. Jo, jo. Anställda - som håller igång produktionen och ser till att produkterna kommer fram till god kvalitet - ska vara nöjda med noll eller bara ytterst lite i påslag. Men direktörsfrälset ska fortsätta sko sig, och det ohemult mycket.

När Konjunkturinstitutet, KI, och Medlingsinstitutet i efterhand analyserat utfallet av de tecknade avtalen är slutsatsen att lönebildningen kommande år kommer att bidra till att mildra effekterna av lågkonjunkturen. Löntagarsidan visade återhållsamhet och tog - som svensk fackföreningsrörelse är känt för sedan länge - sitt ansvar i en problematisk tid. Allt medan direktörsfrälset tog gräddfilen och oblygt och med stort mått av dubbelmoral svingade sig upp till än högre ersättningsnivåer.

Inför nästa avtalsrunda som nu snart förestår borde det vara snarare vara de fackliga organisationerna som nu kräver nollavtal – för direktörsfrälset. De har tillåtits sko sig länge nog. Nu räcker det! Dags att städa upp i direktörernas höglöneträsk.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Var härom dagen på en intressant redovisning och diskussion om Finlands kommun- och regionreform - genomfört uppifrån, inte möjligt i Sverige - och en efterföljande paneldiskussion med bl a jordnära och kloka Leif Nilsson från Smedjebacken (med 60 % i s-väljarstöd), prof. Erik Westholm, inst. för framtidsstudier (ville göra som i Finland men insåg svårigheten; demokratiunderskottet), en chefstjänsteman från SKL (Bo Per Larsson) och bl a en insiktsfull förbundssekreterare från statstjänstemannafacket ST. lite annat folk. Någon i s-riksdagsgruppen borde kanske, apropå det, interpellera nya statsrådet på finansen (den där AP-fondsdirektören) om när han ska omsätta den kloka Lars Högdahls utredning om statliga servicepunkter i alla landets kommuner! Nu har den utredningen länge nog legat som hyllvärmare. Den förtjänar ett bättre öde än så.

***

Förre informationschefen på SAS, Bertil Ternert, blir ny informationschef på Hovet. Säkert en alldeles utmärkt rekrytering. Han borde veta allt om vad man ska göra när någonting kraschlandar.

* * *

Antalet barn som lever i familjer som försörjs genom det vi tidigare kallade för socialbidrag har nu ökat fem år i rad. Föregångslandet Sverige? Eller hur var det nu Moderaterna formulerade det hela i valrörelsen?

***

Elpriset rusar och har ökat med 40 procent på en vecka. Men ännu går inte landets alla kärnkraftsreaktorer för fullt. Snart dags igen för ännu ett kafferep på näringsdepartementet och utlovade krafttag från Maud Olofsson? Men händer något sedan? Ytterst tveksamt - igen!

/Robert Bj.

Ungdomsarbetslösheten - nya initiativ men också en passiv regering

2010-11-25T04:33:00.000-08:00

Observerat: Bra att ungdomsarbetslösheten nu åter diskuteras men regeringen bara tövar och är passiv.

Åter har den viktiga diskussionen om ungdomsarbetslösheten flutit upp till ytan i offentligheten. Bra så. Noterar dock hur aktörerna har bytt plats. Nu är det de fackliga organisationerna som har idéerna medan regeringen Reinfeldt sitter passiv och trött.

Onsdagen den 24 november släppte TCO en bra rapport och lanserade där tanken på en utbildningsgaranti för ungdomar. Skolmisslyckanden - 30 procent har ingen fullt genomförd gymnasieutbildning - är en av de förklaringarna till att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden. Och sambandet med långtidsarbetslösheten är ännu starkare.

För de här ungdomarna – och de är många – hjälper varken jobbskatteavdrag eller den lägre arbetsgivaravgiften för unga. De hamnar ändå sist i kön. TCO vill i stället se ett program där kommunerna bygger upp utbildningscentrum för unga avslutade studier ska ges stöd så att de senast vid 25 års ålder har fullföljt sin gymnasieutbildning. Alla ska ha rätt till fullföljd gymnasieutbildning innan de fyllt 25 år är TCOs krav. Till detta kopplas krav om att fullborda den för att få fullt studiesocialt stöd.

Tisdagen den 23 november presenterade IF Metall ett annat initiativ, ett avtal om yrkesintroduktion för ungdomar under 25 år. Förutsatt att det finns ett lokalt avtal ska en arbetsgivare under ett år kunna betala ner till 75 procent av lönen till en ung person som introduceras i jobbet.

Visst går det att rikta invändningar mot förslagen. Frågan är sig om TCO:s hot om avstängning från de sociala trygghetssystemen verkligen är det stöd ungdomar med dåliga skolerfarenheter behöver? Och rädslan för att arbetsgivare ska missbruka systemet var mycket nära att stjälpa IF Metalls avtalsplaner. Godkännandet av uppgörelsen i IF Metalls avtalsråd skedde bara med en knapp majoritet och de varnande rösterna för missbrukande arbetsgivare var alls icke få.

Gränsen på 25 år är knappast självklar. Det kan vara unga människor utan förpliktelser, men lika gärna familjeförsörjare med ett stort ansvar. Så förutsättningarna är högst olika. 25 procents lägre lön för en familjeförsörjare i unga år med kanske därtill stora bostadskostnader är högst kännbart.

Men det faktum att både TCO och IF Metall verkligen vill försöka angripa ett av våra största samhällsproblem - den svåra ungdomsarbetslösheten är bra. Det står i skarp kontrast till regeringens passivitet och synnerligen tövande attityd mot detta allvarliga problem.

I grunden - höjd kompetens och mer av lärande - som TCO förespråkar är rätt väg att gå. TCO förtjänar beröm för sin färska rapport och för sitt sätt att driva frågan!

Arbetsmarknaden – inte minst industrin – behöver nya vägar in, men de unga som misslyckats i skolan lär inte få plats innan de först har avslutat sin utbildning. Och de kan inte vänta på att rottingmajoren, utbildningsminister Jan Björklund slutar skylla socialdemokratin för skolans brister. Det kommer han sannolikt aldrig att göra. Trots att han nu är inne på sin andra mandatperiod i regeringsställning och borde lära sig att nu är ansvaret sedan länge hans och den blå alliansregeringens för misslyckandet med den växande ungdomsarbetslösheten.

Bra dock att ungdomsarbetslösheten nu åter diskuteras men synnerligen illa att regeringen bara tövar och är fortsatt passiv i denna viktiga samhällsfråga.

/Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Införd i bl a Vasabladet 2 december m fl)

Varför så stort intresse i media för S partiledarval?

2010-11-22T02:38:00.000-08:00

Varför är så många intresserade i media av socialdemokraternas ledarval?

Nu har det gått någon vecka sedan socialdemokraternas ledare Mona Sahlin meddelade att hon avgår. Sedan dess har media - nästan mest frekvent i borgerlig press - dag efter dag haft sida eller sida av "diskussioner" och "förstå-sig-påar"-analyser om möjliga efterträdare och i allehanda förnumstiga råd om vilken annan principiell grundhållning som valförlusterna 2006 och 2010 bör resultera i. Vad visar det? Ja, vad de än säger så inte är socialdemokraterna ett parti som andra. Vore det så, skulle intresset vara långt mindre.

Kommentatorerna och alla dessa mer eller mindre självutnämnda "sosseloger" önskar inte bara överta valberedningens uppgift. De är också ivriga att ge så kallade goda råd om politiken. Önskedrömmen om ett Sverige utan Socialdemokraterna föreställer sig uppenbarligen inte bara Moderaterna ska gå att förverkliga och entusiasmen känner därför inga gränser.

Visst kan man tycka det vara lite illavarslande att Socialdemokraterna inte mer offensivt förmår hävda sin integritet när motståndarna går till attack. Samtidigt är det också lite ironiskt och långsiktigt uppmuntrande, att det finns så många som anser uppgiften att ”avsossifiera Sverige” vara så viktig. Centerns Maud Olofsson och andra inom C har ju länge trott sig ha just den uppgiften på entreprenad men uppenbarligen finns det långt fler som nu vill vara med i den "avsossiferings"-uppgiften.

En sak visar uppenbarligen den här redan nu mycket omfattande publiciteten: Vad man än säger är Socialdemokraterna tydligen inte ett parti bland andra. (Till den positionen - så hett åtrådd - har moderaterna ännu en bit kvar!) Även tidigare politiskt likgiltiga börjar undra, varför idén om solidaritet, jämlikhet och att "alla ska med" förtjänar att så hämningslöst bekämpas. Det kanske ändå inte är en så galen politisk idé, när så många tycks så oerhört intresserade av vilken ledare och vilken politisk kurs som ledaren vill slå in på i det partiet.

Det som Moderaterna ännu inte öppet vill erkänna, men som är deras vägledande grundtanke, är en attack mot det som är Socialdemokraternas tidlöst viktiga grundvärderingar om solidaritet, jämlikhet och allas rätt att få räknas och tillhöga samhällsgemenskapen. Ska Moderaterna lyckas med sin hett åtrådda uppgift att bli "statsbärande" så kräver det att Socialdemokraterna avviker från dessa grundvärderingar och i stället blir ett moderaterna light-parti. Därför gör de nu vad de kan för att Socialdemokraterna ska resignera och ge upp sina tidlösa värderingar.

Gör de däremot inte det, så blir Moderaternas eget politiska uppdrag svårare. Fria och starka fackföreningar och en socialdemokrati som bjuder hårt motstånd försvårar M-strävandena att via lönepress nedåt stimulera fram uppkomsten av en lågproduktiv tjänstehjonsmarknad.

Det försvårar ett genomförande i Sverige av M-önskan att efter internationellt mönster driva igenom en ökad differentiering av lönerna, allt med syfte att även fler svenska ska behöva ha flera jobb - arbetande fattiga - för att kunna överleva.

Ett strategiskt delsteg på vägen dit är då att börja med att slå in en kil mellan ”oss skattebetalare” (samhällsbärarna som Reinfeldt ofta säger) å ena sidan och ”dem som lever på bidrag” å den andra – pensionärer, studerande, sjuka, arbetsskadade och arbetslösa. När sedan den processen drivits tillräckligt långt - kan kräva minst ett par mandatperioder vid makten - så anses sedan Sverige mera "moget" att ta nästa steg. Ett mera brett genomförande av en lågproduktiv och lågbetald (sänkt "reservationslön" under en anständig a-kasse- och sjukförsäkringsnivå) tjänstehjonsmarknad där man behöver ha flera jobb för att överleva.

I takt med att detta tydliggörs i en politiska debatten (och delvis i verkligheten), lär det nog bli väsentligt lättare för socialdemokratiska värderingar att - i kombination med ett ledarskap som inte sviktar i självförtroende och svajar i sin politiska kurs - att återta initiativet och att få fler väljare att förstå vägvalets avgörande betydelse i kommande val 2014, 2018 och framåt.

Så det kan vara klokt att reflektera lite över nu varför så många är så intresserade av just socialdemokraternas ledar- och politiska vägval just nu i media. Ty bakom det som synes vara finns - som så ofta - inte sällan en dold agenda.

Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Sluta gnäll på tågkaoset - ta i stället gemensamma tag

2010-11-18T03:18:00.000-08:00

Det gnälls med rätta över den usla tågtrafiken i landet. Visserligen är det sant att en borgerliga regeringen har lagt mer pengar på att rusta järnvägsnätet än vad den förra socialdemokratiska gjorde. Men anslaget för 2011 är lägre än det för i år och tyvärr alldeles otillräckligt. Det säger SJ och Trafikverket med en mun.

SJ:s ordförande Ulf Adelsohn (moderat) beskriver det svenska banunderhållet som det sämsta i Europa. Trafikverket hävdar att det saknas en miljard kronor för det akut underhållet och servicen av järnvägsnätet. Anslaget för 2011 blir 700 miljoner kronor mindre än vad Trafikverket önskat.

Lägg så till detta att det, enligt pålitlig KTH-studie av en järnvägsforskare från sommaren 2009, finns ett eftersläpande underhållsberg för järnvägens del på hela 8 miljarder kr. När ska detta börja "betas av"?

Konsekvenserna av otillräckliga anslag för underhållet av vår nedgångna järnväg blir, enligt Trafikverket (f d Banverket m fl) ännu fler försenade tåg och risk för nya problem vid oväder. En annan konsekvens blir att olika godsbeställare styr över fler godstransporter från järnväg till redan hårt belastade vägar och vissa järnvägssträckor riskerar dessutom att läggas ner.

Men regeringen med infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, m, skyller ifrån sig och pekar finger åt sina företrädare. Det är deras fel, de gjorde för lite. Må så vara, men det är i grunden en helt meningslös lek att ständigt tala om hur S-regeringen eftersatte underhållet å det grövsta för snart fem år sedan. Även om det är sant att s-regeringen inte minst den sista mandatperioden 2002-2006 gjorde för lite, så har ändå nuvarande m-ledda regering sedan hösten 2006 inte heller gjort vad man borde för att åka anslaget för järnvägsunderhållet i tillräcklig grad. Och nu kommer situationen snarare att försämras än att förbättras under nästa år. Och följden? Allt fler litar inte längre på SJ och Trafikverket (som ansvarar för banunderhållet med spår, växlar, ställverk, signalsystem, snöröjning etc) utan tar i stället bilen eller flyget när de ska ut och resa i tjänsten eller privat.

När fler och fler resonerar så, så är det ett praktiskt bevis på att regeringen inte satsar tillräckligt mycket för att trafiken ska fungera och tågen hålla tidtabellen. I stället för att skylla på varandra borde beslutsfattarna - och särskilt då infrastrukturministern - tillsammans driva frågan att öka anslagen till underhållet. Inte skylla på någon annan hela tiden. Och nerslitna, 20 år gamla X 2000-snabbtåg är inte längre mycket till framtidssatsning jämfört med övriga Europa.

Blir det en ny kall och snörik vinter kommer nämligen problemen från förra vintern att bestå, eller rent av förvärras. Det håller inte längre att lappa och laga ett nerslitet järnvägsnät, där stora delar konstruerades för 150 år sedan. Förra årets tågkaos kostade samhällsekonomin 3 miljarder kr, så vad väntar vi på!?

Ska regionerna utanför Storstockholm - som växer så det knakar men där bostadsbristen är svår - också leva och utvecklas är goda kommunikationer en nyckelfråga, och det behövs både bra vägar, fungerande, upprustade järnvägar med reguljär och pålitlig trafik. De olika länsbänkarna i riksdagen borde göra gemensam sak för att se till att det också blir så. Det duger inte att någon annan - ständigt denne annan, men aldrig jag! - ska göra jobbet som fler gemensamt borde kunna bidra med att det verkligen också bli gjort. Och det medan tid är!

Det förtar inte att det sedan också måste finnas ett hyggligt bra nät av fungerande flygtrafik i olika delar av landet. Bland annat för olika näringsliv- och tjänstekontakter och för besöksnäringens framtida, goda potential att bli dubbelt i närtid jämför med dess nuvarande andel av vår ekonomi och samlade sysselsättning.

För övrigt anser jag att det är hög tid att börja bygga dubbelspår på den synnerligen lönsamma Malmbanan i Norrbotten. Ska växande och mycket lönsamma LKAB och andra gruvföretag (Viscaria, Pajala-gruvorna) som vill nyttja den för sina malmtransporter till exportmarknaderna som kommande års ökade produktion kräver, så krävs en kraftig utbyggnad av transportkapaciteten. Låna upp pengarna via Riksgälden och sätt igång. Den investeringen är betalt med råge på tämligen kort tid. Och se till att nya Botniabanans tågtrafik verkligen fungerar som tänkt är - och får en kommande fortsättning mot Skellefteå, Piteå etc

Och investera så att persontrafiken mellan Stockholm-Gävle-Sundsvall så att restiden kan kortas med med minst en halv timme till att börja med och gradvis ännu mera konkurrenskraftig jämfört med andra transportslag. Samma sak borde gälla t ex andra relationer som Sthlm-Borlänge-Falun-Mora respektive Stockholm-Karlstad, Stockholm-Linköping-Kalmar m fl.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogpspot.com

Socialdemokraterna - ledarkrisen och vart partiet nu går

2010-11-15T04:14:00.000-08:00

Observerat: Bara så kan socialdemokraterna i Sverige åter bli ett stort parti

Mona Sahlin gjorde söndagen den 14 november vad som krävdes av henne som partiledare. Hon insåg att det var kört och avgick. Något annat alternativ fanns aldrig efter två socialdemokratiska valförluster på raken och ett historiskt lågt väljarstöd. I ett sådant läge tar en partiledare ansvar genom att avgå. Inte genom att försöka sitta kvar, vilket inte hade gått. Därmed har också Mona Sahlin slutligen ändå satt laget före jaget och öppnar upp chansen för Socialdemokraterna att nu ta sig vidare som parti. Datera upp sin politik och skaffa en partiledare som förmår inge tillräckligt stort (förhoppningsvis) förtroende för att socialdemokraterna ska kunna vinna valet 2014, inte behöva vänta till 2018 som nog annars varit ett troligt scenario.

Men förändrings kan och får inte stanna vid Mona Sahlin och ordförandeposten. 2010 års valförlust - sämst sedan 1914 - och den kris Socialdemokraterna nu befinner sig i är inte resultatet av en enda individ och hennes handlingar. Fler kommer och borde tvingas ta ansvar för den gradvisa förstörelsen och förfallet i ett brett folkligt parti som en gång uppfattades som något större än enbart förvaltande (ofta skickligt)av regeringsmakten. Nu måste Socialdemokraterna kraftsamla och uppdatera både partikultur och politik.

Att ha förmågan att vinna val och vara bra på att förvalta regeringsmakten räcker inte om berättelsen och visionerna om vad makten ska användas till lyser med sin frånvaro. Vill partiet åter vinna folks bred förtroende och på nytt bli statsbärande kan inte några andra lojaliteter existera än den gentemot partiets idégrund: jämlikhet, arbete åt alla och en gemensamt och solidariskt finansierad välfärd. Men uppdaterad så att de svarar upp mot folks förväntningar och behov i konkret handling.

Men utan en upprustad partiorganisation med en bred, folkförankrad bas kommer Socialdemokraterna än mera att utvecklas till en toppstyrd organisation där besluten fattas i en liten grupp med alltför svag kontakt med stämningarna hos gräsrötter och väljare i stort.

Tyvärr har Socialdemokraterna de senaste fem - sex åren i växande grad försökt anpassa sig fram till ett väljarstöd genom att överängsligt marknadsanpassa sin politik i enlighet med en borgerlig alliansblå agendakopia. När man snarare själva borde i högre grad borde försökt sätta den politiska dagordningen så har man lite överfegt anpassat sig till de villkor som dikterats av de borgerliga partierna. Med ett förödande resultat. I sådana val tar väljarna hellre originalet än en blekare kopia, som skedde i valet 2010.

Socialdemokraternas ledning har uppenbarligen trott att det blåser en högervind i Sverige. Så är ju inte fallet. Det visar bland annat det starka väljarstöd oppositionen hade bland de yngre väljargrupperna vid 2010 års val. Nu gäller det för Socialdemokraterna att återvinna sitt självförtroende och visa att de är just Socialdemokrater. Partiledarens avgång borde därför nu bara vara början på en process, där partiet åter vågar ta för sig i samhällsdebatten, gå i bräschen och forma en modern politik för full sysselsättning (arbete åt alla), jämlikhet och rättvisa och med en solidariskt finansierad och gemensam välfärd för alla och inte bara vissa. Då borde socialdemokraterna - med en klok och samtidigt frimodig ledning - åter kunna bli ett 38-40 %-parti. Annars inte.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Marken skälver under socialdemokraterna - men hur är det med krisförmågan?

2010-11-12T05:06:00.000-08:00

Analys:
Marken gungar och skälver under de svenska socialdemokraterna - men har ledningen förmågan att styra i denna svåra kris?

Marken skälver under socialdemokraterna. Krisen är både allvarlig och djup. Ett parti som på åtta månader - från förvintern 2009 till senvåren 2010 - tappar runt tio procent i opinionsstöd och sedan gör det sämsta valet sedan 1914, därtill gör en svag valrörelse och bara med knapp nöd får 30,7 procent i väljarstöd har allvarliga problem. Särskilt om man sedan efter ett så förödande valnederlag därtill visar så stor valhänthet som s-ledningen visat i sin krishantering är illa ute. Så illa att vägen tillbaka - om den alls finns - kommer att bli mycket lång och svår. Hade den gamle partisekreteraren Sten Andersson levat nu så hade han - galghumoristigt - sagt: Det fordras en inte obetydlig "skicklighet" att på så kort tid förlora tio procent i väljarstöd.

Sannolikt hade socialdemokraterna kunnat lägga ner sin valrörelse redan i maj och valresultatet den 19 september hade inte blivit mer än någon enstaka tiondels procent sämre än det nu till slut blev, så svag var också valrörelsen och oförmågan att i tid ens försöka lägga om den politiska kursen inför ett hotande svårt valnederlag. Så Reinfeldts allians vann en väntat enkel seger.

Somliga ger, rent av, intrycket inom socialdemokratin att det inte ens spelar någon större roll om partiet ens framgent förmår att bli något 35-38 %-parti i kommande, framtida val. Det är som en höjdhoppare som tidigare hoppat 2,40 men nu förklarar sig nöjd om han/hon tar 2,25. En sådan hoppare kommer aldrig mer att ens hoppa 2,32 eller 2,35. Fråga gärna Stefan Holm!

Hur kunde det bli så här? Hur kunde, frågar sig allt fler, detta en gång så breda och folkliga parti missköta sitt intellektuella och sociala kapital så illa? Arvet från Erlander, Palme, Gunnar Sträng och andra som ett stort och folkligt 40 - 45-procentsparti. Sannolikt bland annat på grund av nonchalans, övermod och egen oförmåga, eget slarv och oförmåga att vårda arvet. Partiet har inte gjort någon ny samhällsanalys utan i mångt och mycket levt kvar i 90-talets tänkande och köpt för mycket av alliansens analys och bild av samhället (triangulerat). Det är svårt att förklara och driva enskilda frågar och få förtroende för dessa när de samlat inte vilar på en djuplodad samhällsanalys (och framtidsberättelse som förmår fånga de många människorna.

Ett stort parti som uppträder ängsligt och osäkert, skuggar den borgerliga alliansen och vågar visa upp för lite "eget" samlar krympande, inte växande, väljarskaror. Då röstar väljare hellre på originalet än på den sämre kopian. 2000-talet har därför kommit att bli något av ett växande svårt trauma i socialdemokratins själ. Och det samtidigt som Sverige ser ut att fasta i en massarbetslöshet på oacceptabla 8-9 procent i öppen arbetslöshet. Det är onekligen ett märkligt, historiskt sammanträffande i Sveriges politiska historia.

Att socialdemokraterna - också när klassklyftorna växer och det råder massarbetslöshet - ändå stelbent håller fast vid de strikta budgetreglerna som kom till under 90-talskrisen är en annan sak som många menar har hämmar partiets politik. Detta har blivit ett avgörande hinder som försämrat möjligheterna till arbetslöshetsbekämpningen och utbyggnaden av välfärden. Taket innebär att staten inte får öka utgifterna utöver det fastlagda taket även om inkomsterna skulle öka. Medan till exempel regeringens egen finanspolitiske rådgivare, professor Lars Calmfors och flera andra ekonomer och Konjunkturinstitutet, KI, talar för att det finns ett större utrymme för reformer, har normpolitiken blivit en religion i svensk politik. Och så även i alltför hög grad inom socialdemokraternas ledande personer.

För detta har inte minst den ekonomiska talesmannen Thomas Östros - när vann han en debatt mot alliansens leading star Anders Borg? - inte utan fog fått sina fiskar varma. Men inte heller partiledaren Mona Sahlin har förmått inge tillräckligt förtroende hos breda väljargrupper att hon är kvinnan att leda Sverige in i nästan tiotal under 2 000-talet.

Av Mona Sahlins uttalanden den senaste tiden att döma anser hon sig inte komma att tillhöra dem som ska bort i ledarkrisdebatten. Men kan verkligen ens Mona Sahlin vara så säker på att omväljas på extrakongressen i maj eller juni nästa år? Det största ansvaret för valkatastrofen kan hon inte springa ifrån. Särskilt inte som hon själv var den drivande chefsarkitekten bakom den misslyckade rödgröna alliansen i valet, och som luften nu har gått ur fullständigt. Till det kommer hennes rekordlåga, egna popularitetssiffror. Kan en person med klar förlorarstämpel vinna nästa val?

Fortsätter hon - i likhet med vissa i socialdemokratiska kriskommissionens ledning (Ardalan Shekarabi, liksom Thomas Östros m fl) - dessutom att strö uttalanden omkring sig om att skattepolitiken i fortsättningen inte kommer att ha några fördelningspolitiska inslag lär hon inte stärka sin kandidatur. En partiledare som vill vara framgångsrik inom socialdemokratin ska befinna sig i mitten av partiet och ha förmågan, likt Erlander, Palme m fl, att balansera höger- och vänster i partiet.

Den som inte förstår det, har - efter ett så förödande valnederlag som nu hösten 2010- en rätt dålig prognos för ett omval. Möjligen är det enda som kanske kan rädda Sahlin kvar som s-partiledare är att partiorganisationen inte kan samsas om en lämplig och valbar motkandidat. Partiledarkandidater växer inte precis på träd. Däremot har det genom åren funnits politiker som växt med sin ledaruppgift som t ex Tage Erlander. Så här långt har Mona Sahlin inte förmått göra det.

Partisekreteraren Ibrahim Baylan, s, har inte på långa vägar förmått kliva in i "meste" partisekreteraren Sten Anderssons skor, så där lär ett byte under alla omständigheter behöva ske nu i vår. Nu behövs någon på den posten som verkligen bryr sig om partiets organisation och som både vill och har förmågan att rusta upp denna svårt nedgångna rörelseorganisation. Den förmågan har Baylan inte visat sig besitta.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

USA efter kongressvalet blir närmast ostyrbart när ekonomin går uselt

2010-11-04T06:07:00.000-07:00

Observerat: om ett USA som nu kommer att bli närmast ostyrbart medan arbetslösheten biter sig fast

Åter bekräftades den gamla sanningen i amerikansk politik: Det är ekonomin, dumskalle ("It is the economy, stupid", som Bill Clinton ofta sa). Det var ekonomin och att USA ser ut att nu fastna i rekordhög arbetslöshet som knäckte demokraterna i kongressvalet i USA,det medgav också en ödmjuk och självkritisk president Obama vid sin presskonferens strax efter valförlusten. Men vad kan och ska hans administration göra när USAs ekonomi bara ytterst långsamt är på väg uppåt, och arbetslösheten är den högsta på 26 år?

Visst, i sann New Deal-anda a la Roosevelt borde Obama satsa miljarder på att laga nedgångna broar och vägar, bygga järnvägar för snabbare kollektivtrafik för att minska bilismens miljöskadliga effekter. Hans administration borde också satsa på rejäla utbildningspaket för fattiga barnfamiljers ungdomar och för att rusta upp många nu nedgångna skolor i landet. Men USA som nation är luspank, landet har ett enorma budgetunderskott, och en nu ännu mera fientlig kongress kommer att blockera alla progressiva reformförslag från Obamas och demokraternas sida. Risken är överhängande stor för att USA kommer att bli i det närmaste ostyrbart och förlamat genom motsättningarna mellan president Obama och hans demokrater kontra allt mera militanta högerradikala republikaner.

När politiken slår knut på sig själv, kom ändå amerikanska riksbanken, Federal Reserve, häromdagen till undsättning med ett gigantisk stimulanspaket för att höja konsumtionen den amerikanska ekonomin. Riksbanken ska under ett år köpa upp statspapper för 600 miljarder dollar, allt i hopp om att den vägen kunna sänka de långa marknadsräntorna, öka efterfrågan, minska arbetslösheten och möjligen, möjligen även få lite på den nu stendöda fastighetsmarknaden. Samtidigt som vräkningarna av nyfattiga i USA bara blir fler.

För två år sedan när finanskrisen var akut tryckte Fed-bankschefen Ben Bernanke ut ännu fler miljarder på finansmarknaderna. Det funkade då, men att göra det nu, i en svagt uppåtgående konjunktur, är mera hasardartat spel på hög nivå. Rimligen kommer nu genomförda åtgärder att spä på inflationen. Det är alltid hasardartat osäkert att i kristider låta sedelpressarna rulla. Det är ungefär som att segla i främmande vatten utan sjökort eller GPS.

I bästa fall händer ingenting allvarligt, utom att dollarns värde försvagas och inflationen stiger något. Men kan en dubbel dip, en andra recession och där USA fastnar i en japansk situation med fortsatt svag tillväxt, fortsatt hög arbetslöshet och hamnar i en långvarig spiral nedåt i ekonomin. En nedgång som i Japans fall varat i två årtionden nu. Inget roligt perspektiv i så fall för USA, Obama och amerikanska folket i stort.

Det finns med andra ord stora risker för USA de närmaste åren. Nu när det allt överskuggande, avgörande problemet för USA är bristen på framtidstro och en alltför svag inhemsk efterfrågan i ekonomin. Men vad är alternativen? Alternativet till amerikanska centralbankens påspädning av penningmängden när det amerikanska politiskt styrda budgetprocesser i kongressen hotar att gå ännu mera i baklås efter det färska kongressvalet och republikanernas övertagande av majoriteten i kongressens underhus, representanthuset!?

Fungerar det här i ett läge när EU-Europa går motsatt väg och höjer sina räntor stegvis samtidigt som land efter land hårdbantar och skär ner i sina statsbudgetar och sänker sin efterfrågan kraftigt samtidigt som arbetslösheten verkar ha fastnat på rekordhöga 23 miljoner arbetslösa!?

Ingen vet men allt fler ekonomer och andra är det som varnar för att USA och Västeuropa - men inte Indien, Kina, Brasilien (världens 8:e ekonomi) m fl - kan vara på väg mot en andra djup recession, en dubbel dip. (En problematik som f.ö noga och insiktsfullt analyserades på ett Friedrich Ebert Stiftung-Arena-seminarium av goda professorskompetenser nyligen i Stockholm.)

En tidigare ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, den ofta så kloke Paul Krugman, skriver i New York Times den 8 nov. att de nästan 15 miljoner arbetslösa - hälften har varit arbetslösa 21 veckor eller mer - kommer att få betala priset för tillståndet i amerikanska ekonomin.

Så visst finns skäl också för oss i de nordiska länderna att närmare följa vad som nu kommer att ske inom politik och ekonomi efter det amerikanska mellanårsvalet till kongressen och hur Obama nu kommer att agera som landets president.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar m fl)

Det politiska Sverige går i väntans tider

2010-11-04T04:25:00.000-07:00

Observerat: Det politiska Sverige går i väntans tider

Svensk politik går i väntans tider. Det framgick med önskvärd tydlighet av den första partiledardebatten efter riksdagsvalet i Sveriges riksdag häromdagen. Duellerna mellan regering och opposition var få och retoriken "snäll" och saknade bett.

Landet väntar på en regering som ska ta initiativ mot bakgrund av de nya förutsättningar som minoritetsregerandet innebär. Så här långt har inget mycket hänt i den vägen. Det politiska Sverige väntar också på att oppositionen - och då inte minst

Socialdemokraterna - ska dra skarpa slutsatser av det förödande valnederlaget; och visa på nya politiska och parlamentariska vägar framåt. Vi får väl se vad som kommer ut av detta när vi väntat klart.

Ett står dock redan nu klart: Mandatperioden nu (2010-2014) har alla förutsättningar att bli minst lika intressant som den förra. Den stora frågan blir om Moderaterna kommer att ta över Socialdemokraternas hittillsvarande särställning i svensk politik.

Helt klart har moderaternas ledare, statsminister Fredrik Reinfeldt den ambitionen. Men kommer han att lyckas med det? Det återstår att se.

En annan central fråga är om Mona Sahlins socialdemokratiska parti - och hon själv som dess ledare, nu rätt skadeskjuten - ska förmå ta sig samman och försvara sin plats som Sveriges största och viktigaste politiska kraft. Det är man ännu knappt, trots valförlusten den 19 september. Men hur länge till om nuvarande kräftgång och oförmåga att "ta sig samman" fortsätter att vara lika visions- och uddlöst som den var under senaste förlustvalrörelsen? På relativt kort tid har detta en gång så stolta och självmedvetna och så oerhört regeringsdugliga parti lyckats göra sig av med 8 - 10 procent av sin väljarkår och devalvera sin roll på i huvudsak egna misstag, felgrepp och misstro mot ledarskapet.

Hur den egna, bittra hemläxan görs inom socialdemokratin fram till och på kommande extra partikongress - blir den i juni 2011?, rimligen inte senare - kommer att bli avgörande för om socialdemokratin någonsin mer kommer tillbaka till lite mer av sin forna styrka. Eller om kräftgången fortsätter ner mot ännu lägre nivåer i väljarstöd än de 30 procent man nu har.

Signifikant var dock att i den färska partiledardebatten - där även statsminister Reinfeldt också höll en "sval" och lågmäld ton, trots segern - i riksdagen att oppositionsledaren Mona Sahlin inte ens fullföljde den offensiv mot regeringens politik som Socialdemokraterna ägnade sig åt under valrörelsens sista vecka, och då man ändå återvann lite väljarstöd som räckte för att dock göra S till riksdagens fortsatt största parti. Om också detta mycket knappt.

Oppositionsledaren Mona Sahlin - oklart om hon kommer att leda partiet i nästa val 2014 - uttryckte en ambition att ompröva (men oklart hur) sin politik och menade samtidigt att regeringen Reinfeldt i frågan om den fortsatt hårt kritiserade försämringen av sjukförsäkringen och den så kallade jobbpolitiken kommer att möta hårt motstånd.

Varken språkröret Peter Eriksson (MP) eller Mona Sahlin (S) valde att ta replik på varandras anförande och det är inte svårt att även tolka detta som utryck för att se att den rödgröna samarbetet (S-MP-V) från valrörelsen som nu "pausat" i praktiken innebär att Lars Ohly (V-ledaren)har knoppats av för överskådlig tid. Återkommer det samarbetet ens i valrörelsen 2014?

I riksdagens partiledardebatt häromdagen blev V-ledaren Ohly därför den ende av de etablerande riksdagspartiledarna som verkligen gick att känna igen från valrörelsen.

Han skiljde ut sig genom att gå till skarp attack mot sina före detta rödgröna samarbetspartners uppgörelse med regeringen om de svenska trupperna i Afghanistan samt mot statsminister Reinfeldt för att hans regering är i färd med att avveckla den svenska välfärdsmodellen.

Egentligen var det bara här som den annars så tama och sömniga partiledardebatten brände till på allvar och blev intressant ens för de politiska nördarna och för den bredare allmänhet som möjligen hade tid att lyssna lite mera förstrött på den.

Den helt udda fågeln i församlingen, det främlingsfientliga och högerpopulistiska Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, fick som väntat rejäla mothugg av de andra och gjorde en slät figur.

Han stod påtagligt isolerad i varje duell, och fick inget som helst stöd för sin främlingsfientliga attityd och "falska matematik" om invandringens påstått stora kostnader för det svenska folkhushållet. En färsk utredning av Riksdagens utredningstjänst, Rut, har för övrigt nyligen gett SD kraftigt underkänt för dess våldsamt överdrivna siffror i deras eget lättviktiga budgetmotion.

Nä, inte gick den här partiledardebatten - några veckor efter ett färskt val - till hävderna som någon minnesvärd händelse i det politiska Sveriges historia.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Världens åttonde ekonomi - Brasilien - fick en kvinnlig president

2010-11-03T05:30:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar 5 november 2010 m fl)

Observerat:

Lulas Brasilien har fått sin första kvinnliga president - Dilma Rosseff

Jag lämnar för dagen det trista mellanårsvalet i USA därhän, ty demokraternas valnederlag och populistiska, republikanska högerpolitikers framgång i det valskolkande USA var bara alltför väntat. Bra dock att inte också senaten förlorades av demokraterna och president Obama. Landet kommer de närmaste två åren att befinna sig i ett tämligen skakigt läge. Frustrerade amerikanska väljare har nu försatt det stora landet i väster i ett närmast ostyrbart läge.

Roligare då att vända sina blickar mot världens åttonde största ekonomi - på Brasilien. Där arbetarpartiet, PT, under den karismatiske och genuint populäre presidenten och ex-strejkledaren på Scania i Sao Paolo, Lula da Silva, lyft många miljoner fattiga till ett bättre och tryggare liv för sig och sina barn. Något som -tillsammans med en allmänt god och växande nationell ekonomi - i sin tur gjort honom brett uppskattad politisk figur, men som författningsmässigt kunde kunde ställa upp för en tredje mandatperiod.

Därför fick PT-partiet ställa upp med någon annan som visserligen inte har Lulas karisma och folklighet men ändå kunde vara valbar. Den personen blev hans stabschef och tidigare fleråriga minister, Dilma Rousseff. Hon visade sig nu - efter en andra och avgörande valomgång - bestå provet och besegra "socialdemokraten" Serra från karnevalstaden Rio och nu bli Brasiliens första kvinnliga president. Formellt tar hon över efter sin mentor Lula da Silva den 1 januari 2011. Valsegern i den andra omgången var inte särskilt överraskande. Hennes företrädare, Luiz Inácia Lula da Silva, hade berett marken väl, krattat manegen och med sin förhandlingsskicklighet åstadkommit mycket gott för särskilt Brasiliens fattiga befolkning.

Brasilien har - i den globala finansmarknadskrisens spår - de senaste åren gjort tvärt emot många andra regeringar: valt att minska klyftorna, bygga bostäder som lågavlönade har råd med och denna nya inriktning har satt fart på landets tillväxt.
Dilma Rousseff var energiminister 2003–2005 och Lulas stabschef 2005–2010. Hon gör klokast i att behålla Lulas politiska kurs om hon vill behålla folkets förtroende.

Brasilien - inget litet "skitland" precis - är ett av världens största länder med närmare 200 miljoner invånare och räknas i dag som världens åttonde största ekonomi. Politiskt finns det många gemensamma drag mellan socialdemokraterna inom PT i Brasilien och t ex Sverige. Med den avgörande skillnaden att socialdemokraternas ledare i Sverige måste nöja sig med oppositionsrollen i fyra år.

Dilma Rousseff får dock knappast någon enkel resa. För även inom hennes eget parti, PT, finns stridande viljor. Och det är inte givet att hon förmår balansera dessa lika väl som Lula kunnat göra. Men en fortsatt Lula-kurs är rimligen vad som är bäst för Brasiliens framtid. Fattigdomen är - trots Lula-årens många reformer och välfärdssatsningar - ännu utbredd. Med fortsatt klok politik kan dock klyftorna minskas ytterligare och det skapar i sin tur grunden för växande efterfrågan och en fortsatt god tillväxt. Det har de senaste åtta åren med Lula som president visat.

Den strategi som president Lula valde och som Dilma Rousseff nu förväntas ärva är nästan en realpolitisk tillämpning av de slutsatser som dragits av debattboken "Jämlikhetsanden", av de två brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett. De har i sin forskning sammanställt data från flera länder som visar att ökad jämlikhet lönar sig – för alla medborgare. Den som redan har det väldigt bra blir inte lyckligare eller friskare om människor som har det sämst får ännu lägre standard. Tvärtom är mindre ojämlika nationer bättre samhällen att leva i för alla än motsatsen. Folkhälsan blir bättre, skolan likaså, kriminaliteten blir mindre allvarlig - och hela samhället håller ihop lite bättre.

Brasilien har de senaste åren haft en tillväxt på cirka 4,5 procent och i år har tillväxten skrivits upp till 7,5. De fattiga har, tack vare klassisk fördelningspolitik, fått chans att höja sin standard, konsumera mera och förbättra sina livsbetingelser. Detta har i sin tur gett fart åt ekonomin. Den omfördelningspolitiken kan förväntas fortsätta under Dilma Rosseffs ledarskap.

Brasilien är egentligen inget ”socialistiskt” land, alls icke. Fattigdomen är utbredd och de ekonomiska klyftorna är enorma. Men Lula och arbetarepartiet PT har använt en klok linje för att vända skutan. Brasiliens goda utveckling de senaste åren är dock bevis för att landet valt rätt väg. I slutändan har det också gagnat de 220 svenska företag som är verksamma i Brasilien genom den ökade inhemska efterfrågan som Brasilien haft under Lulas åtta presidentår. Och en ekonomisk-politisk kurs som nu Dilma Rosseff kan förväntas fortsätta i världens åttonde största ekonomi.

Robert Björkenwall,; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com (skrev en gång för nu rätt många år sedan en studiebok om just Lula, när han var facklig ledare och bildade PT-partiet)

Några observationer om mytbildning kring svensk eftergiftspolitik

2010-11-02T01:51:00.000-07:00

Observerat om påstådd, generell eftergiftspolitik mot Nazi-Tyskland:

Det finns en hel del mytbildning i efterhand om påstådd, utbredd tystnad och eftergiftspolitik från svensk sida mot Nazi-Tyskland. Visst, den fanns men var främst förekommande inom det borgerliga lägret. Inte alls på samma sätt inom arbetarrörelsen.

Som bl a historikern Martin Estvall vid Linnéuniversitetet (Växjö-Kalmar) visat i sin doktorsavhandling "Sjöfart på stormigt hav" var Svenska Sjöfolksförbundets facktidning Sjömannen ett mycket tydligt kamporgan mot nazismen.

Från vintern 1932/33 till sommaren 1945 var tidningen fylld av artiklar, dikter och politiska skämtteckningar, som avslöjade nazisterna. Den som ville - och vill - veta, kan öppna nästan vilket nummer som helst av tidningen och ta del av rapporter från nazisternas våldsamma övergrepp på både sina politiska motståndare och judarna.

Historikern Estvall har också handlett några studenter i Växjö som gjort motsvarande undersökningar av de fackförbundstidningarna tidningarna Metallarbetaren och Lantarbetaren. Samma hårdnackade motstånd fanns också i dem. De fackliga förbundstidningarna rapporterade ingående från Nazi-Tyskland och de tog med bestämdhet avstånd från vad som skedde där.

Problemet är alltså att den fackliga kampen mot nazismen i långa stycken verkar ha försvunnit ur arbetarrörelsens historieskrivning. Och än mera så i vissa "förstå-sig-påares" efterklokhetens olika skriverier i olika former, där man försökt göra troligt att arbetarrörelsen skulle ha varit lika god kålsupare i sin eftergivna hållning mot Nazi-Tyskland som utmärkte huvuddelen av den svenska borgerligheten.

Varför har det fått ske? Varför har arbetarrörelsen så passivt låtit sig inordnas i en historieskrivning, som snarare och främst beskriver den svenska borgerlighetens inställning till Nazi-Tyskland?

Estvall visar, förtjänstfullt, i sin forskning hur Redareföreningens Svensk Sjöfarts Tidning var ytterst lågmäld ända fram till dess att kriget var slut. Då tog den till orda och jämförde - fräckt men ogrundat - den socialdemokratiska ekonomiska politiken med nazisternas koncentrationsläger! Nazisterna dödade judar och SAP dödade företagsamheten. Minst sagt smaklöst, kan man tycka.

Men varför låter arbetarrörelsen de hedervärda borgare (som Torgny Segerstedt etc) som högst förtjänstfullt kritiserade det nazistiska barbariet ensamma stå som enda banérförare i kampen mot nazismen? När så inte alls är fallet, märkligt och inte så lite förvånande är det allt.

Varför accepterar arbetarrörelsen att inordnas i den borgerligt dominerade historieskrivning som säger att "Vi" - alla utom Torgny Segerstedt - höll tyst? När detta inte alls är sant.

I samarbete mellan Emigrantinstitutet och ABF Kronoberg har forskarenEstvall förtjänstfullt gjort en digital utställning om det fackliga motståndet mot nazismen.

Med denna som utgångspunkt borde, kan man tycka, arbetarrörelsen borde kunna dra igång en bred och självkritisk Gräv-där-du-står-forskning om sin egen historia, inte minst dess, faktiskt rätt omfattande men numera nästan helt okända, kamp mot nazismen. Det är ju något att vara stolt över i tider som dessa med främlingsfientliga politiska krafter i Sveriges riksdag och alla dessa politiskt bruna krafter som vuxit sig allt starkare i våra grannländer och inom EU-Europa.

Det är väl, högst rimligt, att vi måste bli bättre på att veta varifrån vi kommer för att veta vart vi är på väg. Inte minst i dessa lite ideologiskt hållnings- och kompasslösa tider som svensk socialdemokrati och arbetarrörelse just nu ger ett bestämt intryck av att befinna sig i.

/Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Freidrich Ebert-Stiftung-seminarium om globala ekonomin

2010-10-28T03:21:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 3 november 2010)

Var onsdagen den 27 oktober 2010 på ett bra Friedrich Ebert Stiftung-seminarium om den globala ekonomin och finanskrisen på Norra Latin i Sthlm, där flera goda talare hade sina tankeväckande input i ämnet.

Bland dessa gjorde väl prof. Hansjörg Herr från Berlin - med arbetsmarknad som specialområde - hade en hel del bra ifrån sig med intressanta fakta om lönekostnadernas utveckling (sjunkande timlönekostnader i många viktiga länder)
och hur kapitalandelen växer på löneandelens bekostnad samt hur detta i sin tur leder till en sjunkande efterfrågan i den inhemska ekonomin och hur det satsar för lite på offentliga investeringar och keynsianska miljöinvesteringar (det senare ämnet för prof. i ekon. historia, Lena Sommestads inlägg. Sommestad är en tillgång för socialdemokraterna och borde ges en större plattform!).

En annan intressant och oerhört snabb i skallen indisk finansman Sony Kaapor - som tidigare arbetat på bankirfirman Lehman Brothers och bl a tjänat 20 milj. dollar enbart på en enda affärer senare skandalomsusade oljebolaget Enron - gjorde ett karismatiskt starkt intryck med sina olika inblickar från internationella finansbolag som i praktiken är utan styrsel. Han driver nu en tankesmedja - http://www.re-define.org - och kräver att finansmarknaderna måste regleras bättre.

Kapoor jämför finansmarknaderna med ett trafiksystem där småbilar har ersatts av stora lastbilar med farlig last. Inga hastighetsbegränsningar råder. Poliserna har avskedats eller bara sover.

Om inget görs följer ännu en kris. Men Kapoor framhöll även att de globala ojämlikheterna föder spekulation och att perioden mellan varje kris egentligen är mer skadlig. Då vinglar runt i rekordfart, resurser snedfördelas, det globala klimatet och de redan fattiga är förlorarna, nya finansbubblor skapas. De globala institutioner som ska göra något åt eländet skapades när Erlander var ny som statsminister.
Nu behöver vi ett nytt "Bretton Woods"-system, en reformerad Världsbank/IMF och en WTO-organisation för handeln som fungerar bättre på global skala än de nuvarande gör.

Dagens avslutades sedan med att med skicklige Leif Pagrotsky summerade dagen, pekade på att Kina inte är i kris, inte Indien heller, inte växande Brasilien medan däremot det i grunden är en europeisk,och transatlantisk finansiell kris för en alltför oreglerad marknad och som nu hanteras så illa att vi - som även en journalist (Wolfgang Münchau) från Financial Times och andra påpekade tidigare under dagen - kan leda oss i en andra ekonomisk a dubble dip recession.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Det Pagrotsky sa som avslutning på dagen tror jag tyvärr inte Thomas Östros förmått säga lika bra!

Om S ska kunna återfå en kungsörnens luftherravälde i ekonomiska frågor måste resan börja här, i en förståelse av det som har försummats: Den globala ekonomin och hur vi förhåller oss till nu ultraliberala finansmarknader. För detta en berättelse om Sveriges roll i densamma, egna reformer och ett större intresse för europeiskt och globalt samarbete. En rimlig utgångspunkt är en rejäl uppdatering av den svenska modellen i globaliseringens tid. Väljarna känner inte tillräckligt förtroende för en politik som bara handlar om att ge Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen (Kompetensförmedlingen) nya namn, samtidigt som man nära nog helt struntar i dess innehåll liksom vad gäller finansmarknaderna och globaliseringens grundfrågor.

Nu finns en hemläxa att göra för i valet förlorande socialdemokrater på dessa och andra områden.
/Robert bj

Vad sker i Afghanistanfrågan på UD och inom S-partiet?

2010-10-22T06:10:00.000-07:00

Observerat om Afghanistanfrågan och hur ska S förhålla sig till den:

Det finns goda skäl att vara lite förundrad vad gäller s-ledningens agerande och olika uttalanden i Afghanistanfrågan. Håller man nu på att göra upp med Bildt och Reinfeldt på ett sätt som inte står i samklang med vad folk tycker och vad som borde vara en rimligare och klokare väg att gå?

Lasse Bengtsson, tidigare nyhetsankaret i TV4, tog häromdagen i SVT och i en debattartikel i Aftonbladet tydlig ställning mot de militära insatserna i Afghanistan.

Det den förre TV4-journalisten Bengtsson (numera informationssamordnare för NGO-organisationen Svenska Afghanistankommittén med gott renommé) sade och skrev nyligen borde ha kommit från Mona Sahlin, eller Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson inom S. Detta borde skett långt tidigare än den lilla reträtt som partiet gjorde i och med den gemensamma Afghanistan-uppgörelsen med V och MP; och då först i valrörelsens slutspurt.

Även om nu mötena med Reinfeldt och Sahlin nu, sannolikt och möjligen, leder fram till någon slags kompromiss behöver socialdemokratin ändå föra en fördjupad debatt om hur partiet agerat i Afghanistanfrågan.

På Olof Palmes tid rådde inte minsta tvekan om Sveriges hållning till krig och militärt våld. Därefter har vi, tycks det, tappat kompassen. Beror det på inträdet i EU. Kanske delvis. Men vi är ju en egen stat med egen utrikesförvaltning och har därför alla möjligheter att gå vår egen väg; om vi bara vill och vågar. Just detta borde vi våga lite oftare.

Min inställning till den här saken har länge varit att det här kriget aldrig kan vinnas med militära medel. På samma vis som USA genom sitt av FN osanktionerade inmarsch i Irak bidragit till att unga frustrerade män lyssnat på locktoner
från islamistiska fundamentalister driver kriget i Afghanistan bara fram nya talibanrekryteringar. Man driver genom sin militära närvaro, vapen och våld fram ett hat som tar sig form i motstånd och som har sin botten i frustration och känsla av
att betraktas som parias i sitt eget land. Försök och fundera över hur man på andra håll i världen upplevt ockupation - även i de fall där ockupationsmakten gjort detta utifrån positiva och välmenande motiv. Till allt detta kommer sedan den politik som västvärlden bedrivit i Mellanöstern och hur man hanterat konflikten Palestina - Israel och hur man låtit israelerna komma undan från ansvar för sådant som vilken annan nation som helst alltid annars fått stå till svars för som brott mot folkrätten.

Gazablockaderna och frånvaron av reaktioner mot dessa och undran över varför USA inte också där sätter in trupp kan säkert få många i den delen av världen att känna både hat och misstro mot främmande krigsmaskiner, oavsett förmenta syften bakom dessa.

På bloggen ”Valanalys” kom häromdagen (20/10) förre S-ministern och ekonomiska historikern Lena Sommerstad med ett eftertänksamt inlägg om Afghanistan. Hon skriver där att kloke Lasse Bengtssons artikel på AB debatt häromdagen är en smärtsam påminnelse om bristen på kritisk reflektion och debatt inom det socialdemokratiska partiet. Sommerstad ifrågasätter den linje som partiet länge haft i Afghanistanfrågan.

Tyvärr inte heller utan rätt. Är det verkligen förenligt med socialdemokratiska internationella engagemang och tradition att på så tveksamma grunder som nu skett ge oss in i ett krig som rimligen inte ens kan vinnas?

I flera år har den socialdemokratiska partiledningen stött de svenska militära insatserna i Afghanistan. Trots hård intern kritik. Lena Sommerstad och andra skriver om en återkommande kritik mot Socialdemokraterna, att idag saknar en tydlig och förtroendeingivande ideologisk profilering. Utrikespolitiken är ett sådant exempel. Det känner man än tydligare när man läser Henrik Berggrens utmärkta Palmebiografi och funderar hur Palme skulle gjort i detta läge.

Tidigt under den förra mandatperioden hade partiet exempelvis kunnat ta tydlig ställning mot de svenska militära insatserna i Afghanistan och för motsvarande större civila biståndssatsningar i stället. Lasse Bengtsson skriver i sin AB-artikel tankeväckande så här: ”Vi har klarat oss helt utan militärt stöd i 28 år.”

Var inte just detta en gång i tiden också Sveriges och socialdemokratins linje i utrikespolitiken? Krig och militära vapen föder bara mer våld. Det enda som på sikt är verkningsfullt dialog, hjälpinsatser som stärker det civila samhället; skolor och sjukhus som indirekt försvagar krigsherrarnas maktutövning. Och ett vet vi: att blanda ihop militära insatser med civila fungerar inte. Det där begriper Lasse Bengtsson. Men gör nuvarande s-ledning det?

Lasse Bengtsson gjorde en intressant och tankeväckande jämförelse i sin AB-artikel: En säker förlossning i Afghanistan kostar 35 kronor. En elev i skolan 373 kronor per år. Vi får många säkra förlossningar och läskunniga för samma kostnad som en svensk soldat.

Vi svenskar har i decennier varit bra på hjälparbete och vi kan göra ännu mer om vi använder pengarna på annat än på soldater i fält i synnerligen tveksamma missioner.
Sedan kan man ju mera generellt undra: varför har de interna kritikerna inom socialdemokratin blivit så ängslig och inte sällan förringats? Mona Sahlin sade när hon blev vald till partiordförande att hon och partiet skulle ”älska sina kärleksfulla kritiker.”

Men i stället har partiledningen agerat tvärsemot när det exempelvis gällt Afghanistan och hellre närmat sig moderaterna än de ideal som i decennier varit rådande inom svensk arbetarrörelse när det gäller utrikespolitiken.

Socialdemokraterna bör inte göra upp med den borgerliga alliansen med mindre än att det finns en entydig och klart tidtabell om att nu börjar återtåget av svensk militär, stridande personal från Afghanistan senast från halvårsskiftet 2011 och att sedan dessa är helt borta därifrån inom ett år eller något mer än så.

/Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Korruptionen växer och har sina givna förklaringar

2010-10-20T02:04:00.000-07:00

Observerat om korruptionen som växer och har sina förklaringar

Jag tror det är dags att inse fakta: I takt med att vi får allt mer av suboptimering (var och en bryr sig bara sin egen lilla kiosk), entreprenadlösningar och offentliga upphandlingar så ökar risken för korruption i det hittills så korruptionsbefriade Sverige. Korruptionsskandalen i Göteborgs Energi och Göteborgs bostadsbolag med rader av mutade tjänstemän via privata byggentreprenörer etc har förtjänstfullt granskats av SVTs Uppdrag Granskning.

Häromdagen kunde vi åter läsa i ett reportage i Dagens Nyheter ännu flera detaljer om hur en toppchef inom kriminalvården misstänks ha berikat sig i samband med upphandling av nya fängelsebyggen. Hela det gångna året har det duggat av sådana nyheter, som alla går stick i stäv med den svenska självbilden av att vi skulle vara ett av de allra minst korrumperade landet i världen. Relativt sett är det kanske ännu så men i minskande grad. Men hur kommer det sig?

En gång i tiden låg bara en mycket liten del av statens och kommunernas verksamhet ute på entreprenad. Men under de senaste 30 åren har upphandlingar av alla sorters skattefinansierade tjänster formligen exploderat. Ett vet vi: ju fler upphandlingar, desto större frestelser för säljare att ”smörja” köparna. Vem vill inte ha ett förmånligt och stabilt kontrakt hos en så säker entreprenadköpare som staten och kommunsektorn? Eller kunna driva skolor, äldreomsorg etc i privat regi på stabila skatteintäkter med garanterad avkastning?

Visst finns ofta flera firmor som lägger in anbud, men det misstänks ofta - mer eller mindre belagt via olika studier och konkurrensverkskartläggningar - att de stora bolagen ibland i hemlighet fördelat de statliga och kommunala upphandlingarna mellan sig. Om den handläggande offentlige tjänstemannen gång på gång möter ”sin ”entreprenör ökar riskerna för vänskapskorruption och mutor. Kan den ene berika sig på det offentliga, så varför då inte också jag?

De mot kommunallagen tveksamma eller olagliga avknoppningarna av offentliga skolor, vårdcentraler och äldrevård har bara alltför ofta slumpats bort till underpriser. Också det exempel på liknande korrupta företeelser. Den våldsamma ökningen av antalet affärer av olika slag har dock ytterst sällan följts av en skärpningar av internkontrollen. Tvärtom har det rent av hänt att det offentliga rent av sparat in på just detta område.

Den omhuldade och grundlagsskyddade offentlighetsprincipen i svensk förvaltning har historiskt sett fungerat förebyggande och säkert förhindrat många snedsteg. Men offentliga handlingar är i dag - p g a datoriseringen etc - mycket mer svåråtkomliga för medborgare och journalister – inte bara p g a datoriseringen utan genom att allt mer skattefinansierad verksamhet sker i bolagsform och där gäller inte offentlighetsprincipen. Chefer som efterforskar journalistkällor - whistle blowers - kan inte fällas för detta. Visst finns ännu utmärkta Uppdrag granskning i SVT kvar och gör i regel ett mycket bra jobb. Men på flertalet redaktioner sker kraftiga besparingar och den vardagliga, granskande journalistiken får allt mindre resurser, och följden blir att sannolikt mycket bara "slinker igenom" utan närmare granskning.

Samtidigt som vi vet följande: Det är journalisterna, inte revisorerna, som oftast avslöjat offentlig korruption, inte minst tack vare ”whistle blowers”: enskilda med civilkurage som vela/vågart skvallra om oegentligheter och jävsituationer. Men man anar att det under ytan finns många fler, dolda skandaler, som aldrig kommer fram i ljuset. Sannolikt inte med mindre än att vi ytterligare skärper offentlighetslagstiftningen och får lite "vassare" revisorer inom olika verksamheter.

Men visst är det märkligt att frågan om korruption inte nära nog alls med i den politiska debatten. De självgoda moderater som nu styr riket och talar vitt och brett om att ta ansvar för ekonomin men samtidigt är ivriga som bävrar att rea ut offentlig egendom till sina partivänner i landets kommuner och inom privata näringslivet har sannolikt inget större intresse av att lyfta frågan.

Men hur är det med oppositionen och med där ledande socialdemokrater? De, om några, borde ha allt att vinna på att ta strid mot korruptionen, för att hävda den samhällsmoral som partiet en gång byggde sin politiska position på. Tage Erlander brukade ofta säga att politiker är "det mest moraliska av yrken i världen" (se Henrik Berggrens färska Palme-biografi, sid 223 och Erlanders dagböcker). Men tyvärr nödgas vi konstatera att inte heller socialdemokraterna är "på den här frågan" som man borde. En skärpning här vore inte alls fel.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Har man själv suttit i både kommunstyrelse, styrelser kommunala bolag etc så vet man att frestelserna "att gena" lite onekligen finns där och inte alltid precis stämmer med den teoretiska kunskaperna om vår offentlighetsprincip och vad läroböckerna råkar lära ut. Men upphandlings- och det entreprenöriella synsättet att styra har gjort att riskerna numera för ren korruption är långt mycket större.

Några observationer om Henrik Berggrens lysande Palme-biografi

2010-10-18T04:40:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 21 oktober 2010 m fl)

Observerat om en spännande och lärorikt läsning av Henrik Berggrens Palme-biografi:

Det är både spännande och lärorikt att läsa Henrik Berggrens Palme-biografi "Underbara dagar framför oss". Och stilen i boken är synnerligen drivande, rent av elegant.

Man lär sig mycket om hur Olof Palme, en Nordens allra främsta politiker, blev den han blev. Goda grundförutsättningar i arv och miljö, absolut. Lillgammal pojk som högläste Svenska dagbladets ledare för pappa redan som fem-åring visade hans goda utgångsläge. Avgörande viktigt blev hans stora intresse för litteratur, läsning av moderna författare gav honom språket, retoriken som sedan skulle växa fram och göra honom som briljant skicklig som retoriker. USA-resan och vistelsen på College i Ohio och hans eget resande kors och tvärs i landet, han mötte folk på alla nivåer. Landet var ju då ännu vidöppet, lifta gick bra, våldet var inte lika utbrett och farligt som det senare blev och var före andra världskriget.

Han mötte legendarer som bilarbetarfackets Walter Reuther (med skott i axeln efter ett attentatsförsök) på plats på GMs huvudkontor i Detroit och fick en lektion om hur han beundrade svenska fackföreningar och ville ha vår välfärdsmodell också i USA. Och Palme skrev sitt examensarbete på Kenyon College om det amerikanska bilarbetarfacket, UAW - och väckte stoltheten över "den svenska modellen" och "slipade bort hans provinsialism". Kringflackandet runt i USAs delstater blev, som Palme skrev, "avgörande för mitt sätt att uppleva händelser". En liftares förpliktelser - skrev han i ett Svenskan-kåseri - var att "hålla med cigaretter och framför allt att vara sällskaplig".

Utan USA vete sjutton om Olof Palme ens säkert blivit socialdemokrat. Innan USA-året 1947-48 hade han ju närmast varit liberal-konservativ med vissa radikalare stråk när det gäller socialförsäkringar (hans farfar och far insåg båda dessas betydelse) och litteratur (Karl Vennberg, Ragnar Thoursie, Norman Mailer m fl). Uppenbart är också att Harry Trumans nederlagstippade valrörelse som vändes till vinst i presidentvalet hösten 1948 tilltalade en Olof Palme, sprungen från en familj som alltid hyllat vilja och handlingskraft. Dessutom lärde sig Palme av amerikanska valrörelsen om språket som viktigt politiskt verktyg.

Hans understreckare i Svenska dagbladet den 21 februari 1949 om Norman Mailers genombrottsroman "De nakna och de döda" är intressant. Han skrev om krigets avhumaniserande effekt och om hur ihålig i grunden befälets föreställningar om att kunna styra kriget efter en högre plan i grunden är. Palme använde Mailers roman "för att argumentera för USA:s makalösa förmåga att övervinna de traumatiska krigsupplevelserna". Den amerikanska krigsgenerationen var visserligen naiv och saknade "mycket av européers intellektuella skärpa" (Palme) men var också livsbejakande,vital och hade förmågan att inte gräva ner sig utan gå vidare.

Uppenbart är att denna existentiella idéroman om hur en enskild människa kan upprätthålla grundläggande moraliska normer i en darwinistisk värld - som i krig - där det råder allas krig mot alla, gjorde avtryck hos Olof Palme och kom, ihop med hans studieår och resande runt i det av demokraterna styrda USA, att få en för hans framtida vägval riktningsgivande betydelse.

Ja, det var bara några axplock ur en väldigt rik bok där jag dessutom ännu har några hundra sidors spännande omläsning kvar att genomföra!

Henrik Berggrens biografi är på alla sätt ett suveränt arbete, välresearchad, spännande och stilistiskt utmärkt skriven. Och ca 700 sidor tryckt text känns alls icke som en börda att ta sig igenom. Alls icke.

Noterar
/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. En sådan politiker som Olof Palme lär nog inte vi få uppleva igen inom svensk socialdemokrati och sannolikt inte heller för överskådlig tid inom svensk politik i stort heller! Och heller inte ett politiskt radarpar som nestorn Tage Erlander som statsminister och hans adept Olof Palme som den dagliga problemlösaren och samtidigt politiska tänkaren. "Bara den lille får lite tid att tänka", undslapp det ofta från en ibland lite tröttkörd Erlander om sitt beroende av sin hans sekreterare Olof Palme.

Ändå hade Erlander - när han den 20 september 1953 - på residenset i Harpsund intervjuade Olof Palme för möjlig anställning i sin dagbok efteråt noterat: "Mycket intelligent, förvisso men har han den moraliska motståndskraft som behövs hos en politiker?". Erlander såg politik som "det mest moraliska yrket i världen". Men den hårda granskningen visade samtidigt hur tidigt Erlander såg Palme som ett politikerämne. Och så var det förvisso - och det i osedvanligt hög grad, visade det sig senare.

Själv minns jag t ex hur trött och askgrå han var efter socialdemokraternas valsegern i september 1985. Ändå orkade han dagen efter hålla ett utmärkt tal till partifolket om varför partiet vann det valet igen.

Som bekant blev det ju dessutom hans sista valrörelse innan mordet på honom kom en kall februarinatt ett halvår senare.
/RBj

Några obsevationer om Borg, hand nya budget och om oppositionen

2010-10-16T02:19:00.000-07:00

Observerat:

Pensionärer och studenter får mera, stod det om Anders Borgs nya budget. Sant? Knappast eftersom studenterna bara får låna mera och skattesänkningen till pensionärerna inte kompenserar för den sänkta pensionen med 4,3 procent från årsskiftet.

Så för en som har 11 000 kronor i pension blir det en 50-lapp mindre i plånboken varje månad. En märklig definition på begreppet att "få mer" men så lever vi också i en allt mera underlig värld.

Sällan har väl en färsk första budget efter ett nytt riksdagsval fått ett så ljumt mottagande som den här: Borgs reformfattigaste, överförsiktig, mild och stillsam promillebudget, heter det t o m när de moderata hejaklacksledarna i Svenska Dagbladet tog till orda.

En annars trogen i samma bransch skriver där: ”Det är svårt att bestämma sig för vad som är värst med budgeten. Att regeringen låter bli att sjösätta strukturreformer som är lönsamma först på sikt, eller att regeringen låter bli att göra bra saker som är gratis nu?”

På oppositionssidan påpekas att det är en futtig politik som istället för att satsa på bostadsbyggande och upprustning satsar på skatteavdrag för andrahandsuthyrning. Hur många jobb ger det? Och hur många nya bostäder ger det till dem som snart tröttnar på att vara inneboende i andra hand och vill ha något eget? Nya bostadsministern Stefan Atterfall,kd,har nog begränsade insikter om hur det är att inte kunna gå på toaletten förrän värdfamiljen somnat. Att bo inneboende är attständigt leva på andras villkor. Det löser inga bostadskrisproblem som vi nu har i Sverige.

Det mest PR-fräcka och kränkande med budgeten är att runt 8 procents arbetslöshet (kan möjligen bli 6 proc. lagom till valet 2014) ändå av Borg beskrivs som full sysselsättning. Sex procents arbetslöshet betraktade Anders Borg för fyra år sedan som massarbetslöshet. Nu är det inte så.

Det här betyder att en permanent arbetslöshet bitit sig fast i nästan varenda trappuppgång i landet. Det allvarligaste är att svenskarna ser ut att ha börjat acceptera och vänja sig vid en så hög arbetslöshet som vi nu har och betrakta det som naturligt. Det är förödande.

Det finns en väg ut ur detta för bortåt en halv miljon medborgares så tröstlösa liv, men då duger det inte att sitta med armarna i kors och göra i stort sett ingenting.

Den där extra insatsen för de långtidsarbetslösa som Borg skryter med gäller 1 300 arbetslösa. Det finns 167 000 långtidsarbetslösa till. Fas 3 i jobb- och i utvecklingsgarantin, som är gratisarbete hos arbetsgivare som får 225 kr om dagen för besväret, är sista anhalten. Det gäller att hitta någonstans att placera alla tiotusentals långtidsarbetslösa, vilket betyder att man inte kan garantera att det finns vettiga arbetsuppgifter och det kan man inte kontrollera.

Inte heller kan man vara säker på att det inte bara blir ett extra bidrag till den egna verksamheten. Varför inte istället lägga pengar på en rejäl arbetsmarknadsutbildning och kunskapslyft som stärker den enskildes konkurrenskraft?

Men det är emellertid ett svaghetsbevis för socialdemokratins förmåga att man inte förmådde att fånga väljarna i senaste riksdagsvalet och göra sin sysselsättningspolitik trovärdig, trots nära nog en halv miljon öppet arbetslösa.

Rapporter gör gällande att det rödgröna samarbetet drivs vidare enligt Linje 2:s slogan i 1980 års folkomröstning om kärnkraften: Avveckling med förnuft. Kanske bäst så.

Noterar också hur landstingsrådet i Stockholm, Ilija Batjlan (S) - borde inte denne habile tjänsteman men klenare politiker beredas plats på en politisk lärlingsutbildning på Bommersvik? - nu i Veckans affärer (14/10) fortsätter sin kamp för att socialdemokratin ska gå mot mitten/höger. Senast menade han att partiets skattepolitik är "pervers" eftersom den bland annat innehåller krav på införandet av en ny förmögenhetsskatt. Ett säkrare sätt att förlora också valet 2014 än att utradera också det som motiverar existensen av just socialdemokratiskt parti och profil finns väl knappast. En halvkopia av originalet "de nya moderaterna" får väl inte ens 28 procent av rösterna i nästa val?

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Noterar hur "s-valgeneralen" Krogvig varit i Norrbotten och där missionerat om att S misslyckades med att vinna "radhusfolket" i storstäderna i senaste valet. Om det var - enligt hans mening - på grund av ett ofullgånget förslag om fastighets- och förmögenhetsskatten framgår dock inte av tillgängliga referat från Luleå.

I Stockholm - på Grand Hotel och i TV hos pratprogrammet Skavlan - har den ständigt leende Tony Blair uppträtt och förklarat att alla politiker manipulerar. Det gäller bara att inte visa det utan ändå uppträda trovärdigt. Han har varit i Stockholm eftersom han i dagarna kommit ut med en snabböversatt svensk version av sina memoarbok. En visserligen i val framgångsrik politiker men lika fullt synnerligen kontroversiell sådan av två skäl.

Han lade om sitt Labourpartis politik åt höger och ihop med president George W Bush USA anföll Irak med motiv som visade sig vara genomfalska. Något som han än idag försöker förneka. Blairs "New Labour" - liksom Gerhard Schröders "Die Neue Mitte" - har dock båda numera nått vägs ände och kört i diket och håller inte längre som valvinnande framgångsrecept. Alltså detta att efter 90-talets recept "triangulera", dvs lägga om sitt partis politik på olika sakområden så att de liknar huvudmotståndarens eller rent av kan ligga till höger om motståndarens förslag. En strategi som numera såväl tyska SDP som brittiska Labour har övergivit.

/Robert Bj

Om nationalekonomiska modeller och ekonomipriset till Nobels minne

2010-10-12T01:35:00.000-07:00

Observerat om ideologiska marknadsdoktriner och "nobelpriset" i ekonomi:

Det som alltid förvånar mig med renodlade nationalekonomer är att de menar att deras matematiska modeller kan förklara något av den betydligt komplexare verkligheten. Bara ofoget att köra med fasta parametrar och bara låta några få vara rörliga (som gör dem modellmässigt studerbara) gör att det deras forskningutsagor mer påminner om (över)tro (på sina mänskligt okomplexa modeller) än om evidensbaserad verklighetsbeskrivningar.

Alltför ofta blir dessa ekonomiska utsagor i matematisk dräkt heller inget annat än rena trivialiteter i stil med att risken att bli sjuk ökar med stigande ålder. När årets pristagare talar om att det är helt rätt att sänka ersättningarna till arbetslösa eftersom det samtidigt driver nere lönerna och på så vis resulterar
i nya jobb så kan väl det stämma i den mening att om det inte kostar den fortfarande förmögna delen av befolkningen något att utnyttja människor i låglönejobb och det finns en armé av folk som saknar försörjning och mat för dagen så tar de fattiga vilket jobb som helst till i stort sett vilken lön som helst för att om möjligt kunna överleva. Arbetslösheten är på så sätt i teorin - men sällan eller aldrig i realiteten - fixad. Att det sedan finns en rad bitar i resonemanget som saknas bekymrar däremot sällan. Sannolikt för att den teoretiska modellen då skulle riskera att haverera mot en alltför hårdhänt verklighet.

I dessa finns till exempel inget om löneutvecklingens drivkrafter på rationaliseringar och teknisk utveckling, det så kallade omvandlingstrycket - och de nya jobb den i sin tur skapar. I dessa modeller oftast inte heller just någonting om de sociala samhällsvinster som ett mer homogent lönespann för med sig. Där finns heller ingenting om maktstrukturer och löner, om partsrelationer som kan gynnas eller skadas, eller om vinster med att satsa på utbildning och inskolning till framtidsbranscher.

Det är en sak att vi behöver makroekonomiska översikter och statistik i olika slag av beslutsfattande (politiskt och annat). En helt annat sak att ha en övertro på de rigida matematiska lösningar som ekonomer levererar och som för ofta sedan också politiskt hanteras som "sanningsbärande" (rent av vissa
som oomkullrunkeliga) handlingslinjer.

Den tidigare chefredaktören för Dala-Demokraten, ekonomen och f d vice Riksbankchefen Villy Bergström, skrev för många år sedan en kritisk och mycket givande uppsats där han karaktäriserade nationalekonomer som ”doktorer i liberalism”. Just så är det oftast: Nationalekonomerna rör sig med abstrakta antaganden om perfekta marknader som har föga eller litet att göra med verkligheten, men desto mer med de ideologiska marknadsdoktriner som liberaler ofta håller sig med. När nationalekonomin är som bäst, ja, då liknar den snarare just sociologi - så är det med exempelvis indiske utvecklingsekonomen Amartya Sen, eller en som Ronald Coase. År 2009 fick en kvinna, professor Elinor Ostrom, ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Hon har bedrivit spännande forskning kring problemet med allmänningar (t ex fiskevatten som ingen äger) och har till och med skrivit en bok som en normal människa kan läsa. Men så rörde det sig inte heller om ekonomi i någon snäv mening, utan snarare om sociologi och psykologi, alltså om hyfsat goda försök att förstå varför vi handlar som vi gör i samhället. Alltså om detta som inga aldrig så begåvade modeller riktigt förmår fånga.

I år gick priset i ekonomi till tre ekonomer som forskat kring varför marknader inte fungerar, för ”analys av marknader med sökfriktioner”, som det heter i prismotiveringen. Och som nu sägs ha styrt finansminister Borgs slakt på a-kassan och hans så kallade arbetslinjepolitik. Jag har inte läst någon av de tre,
men även här handlar det snarare mer om verkliga omständigheter än om nationalekonomiska abstraktioner. Problemet är bara att det verkar både onödigt och mindre smart att lämna över frågor som rör arbetsmarknaden (en av de marknader som de har forskat om) till nationalekonomiskt skolade forskare.

Det vore nog bättre att lämna över sådana frågor direkt till sociologer, psykologer och liknande.

I Sverige skapades redan på 1950-talet den politik som kallas för aktiv arbetsmarknadspolitik, med stöd av LO-ekonomernas rapporter då. Den gick ut på att övervinna just sökfriktionerna på arbetsmarknaden. Någon större teori behövdes inte för det, bara praktiskt handlag och verklig känsla för folk som är arbetslösa. Och att sedan agera aktivt för att få de arbetslösa i jobb igen via olika aktiva åtgärder. Lite mer av den insikten och förståelsen vore inte helt fel nu heller i 2010-års svenska verklighet.

/Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com);

Centern den stora förloraren vid regeringsombildningen i Sverige

2010-10-07T05:34:00.000-07:00

Observerat:

Centerpartiet och dess ledare Maud Olofsson, f d vice statsminister är den stora förloraren vid regeringsombildningen och tillkomsten av ministären Fredrik Reinfeldt II efter svenska riksdagsvalet.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det var Centerpartiet som blev regeringsombildningens allra största förlorare.

Partiet tappade inte bara det prestigefulla uppdraget som vice statsminister och utan också en av de poster i regeringen - infrastrukturministern - som det är möjligt att göra mest politik av. Någon större överraskning var det dock inte att den rätt misslyckade och bleka infrastrukturministern Åsa Torstensson ,c, skulle få lämna sin post, oavsett valutgången den 19 september. Men något mera förvånande var att den posten också nu togs av en före detta riksdagsledamot från moderata samlingspartiet, valet vinnare på de tre små borgerliga koalitionspartnernas bekostnad.

Följden av detta att Centern visserligen har 17 procent av den nu med två m-statsråd utökade Reinfeldt-ministären men nu bara har ansvar för för 4 procent av den samlade statsbudgeten är en klar försämring.

Detta riskerar att gröpa ur Centernpartiet på tyngd i det fortsatta regeringsarbetet och reducera möjligheterna att profilera sig.

Centerledaren Maud Olofsson - hur länge sitter hon kvar som c-ledare? - hade efter valet att hantera ett smärtsamt valnederlag. Bland annat på Gotland och i sitt eget hemlän Västerbotten.

Centerpartiet gjorde visserligen en liten uppryckning under valrörelsens slutskede. Detta främst då till följd av att partiet fick åtskilliga moderata stödröster, borgerliga "kamrat fyra procent-röster".

Men partiet tappade ändå - trots ett högre valdeltagande än i valet 2006 - över 46 000 röster jämfört med riksdagsvalet 2006 och förlorade sin ställning som regeringsalliansens näst största parti.

Det var alltså inte helt förvånande att detta skulle sätta sitt avtryck i första oktoberveckans regeringsombildning i Sverige.

Under den tidigare mandatperioden har Centern haft fyra statsråd och Maud Olofsson titeln vice statsminister på sitt visitkort.

Men liksom regeringsalliansens två andra förlorare - Kristdemokraterna och Folkpartiet - ansåg inte partiet att det skulle släppa några statsrådsposter till Moderaterna.

Och så blev det heller inte.

Lösningen blev istället att regeringskretsen utökades och att Moderaterna fick majoritet vid regeringens sammanträdesbord i Rosenbad.

Moderaterna förstärker nu sin dominans i Reinfeldt II-regeringen. Det är alltså ännu mer korrekt än tidigare att tala om regeringen i Sverige som just Reinfeldts regering.

I denna nya konstellation - där gamla beprövade kort som finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt m fl sitter kvar - försvagas dock Centerpartiet på två sätt.

Dels försvagas partiet i rent formell mening. Eftersom Centerpartiet nu bara är alliansens tredje största parti och där Fp-ledaren och utbildningsministern Jan Björklund nu även tar titeln som vice statsminister ifrån Maud Olofsson.

Det är en titel som mera handlar om form än om praktiskt politiskt innehåll. Här handlar det om tyngd, prestige och åtskillig representation i EU- och andra internationella sammanhang.

Den självmedvetne Maud Olofsson har själv ofta återkommit till just denna titels stora betydelse, och har ytterst sällan försummat ett tillfälle att stolt berätta att hon haft titeln vice statsminister i olika sammanhang.

Med denna titel har Olofsson fått företräda Sverige i stora sammanhang, skaka hand med dignitärer och satt lite guldkant på partiets regeringsutövande. Nu övergår den möjligheten i stället till Folkpartiet.

Dels - mera allvarligt - försvagas också Centerpartiet genom att det får lämna ifrån sig en av regeringens budgetmässigt tyngsta verksamheter - uppdraget som infrastrukturministerminister.

Åsa Torstensson (C) har de senaste fyra åren haft att bolla med åtskilliga miljarder för planering, nya järnvägs- och vägbyggen - alltså mycket tung praktisk politikpost. Oavsett Norrbotniabanans framtid.

Rimligen hade Centerpartiet också framgent sett fram emot att kunna klippa många band, inviga nya vägar och försöka ta politiska poäng på de investeringar som verkställs under en mandatperiod.

Det gäller såväl i storstäderna, där partiet försöker göra inbrytningar ("Stureplanscentern"), som på landsbygden där partiet har sina starkaste fästen. Men där man försvagats kraftigt i det senaste riksdagsvalet.

Men denna uppgift går nu till Moderaterna och nya m-statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd från Södertälje, f d finanslandstingsråd i Stockholms län.

Maud Olofsson hävdar visserligen i presskommentarerna att partiet har fått behålla ansvaret för sina "hjärtefrågor". Något stämmer det säkert eftersom Andreas Carlgren - möjlig efterträdare till Maud Olofsson ? - fortsätter på stolen på Miljödepartementet,

Eskil Erlandsson ansvarar för jordbruksfrågorna och Maud Olofsson för småföretagarfrågorna men i gengäld nödgats släppa styrningen av de statliga företagen till den nya biträdande finansministern Peter Norman, med fyra dagar färskt m-medlemskap.

Men infrastrukturfrågorna var rimligen den post som Centern hoppades skulle ge mest utdelning i opinionen. Också framgent.

Inte ens den nyinrättade statsrådsposten för IT och regionerna som politiskt färska Anna-Karin Hatt (C) nu har fått kan ens hjälpligt kompensera detta faktum. I politisk tyngd är det en ytterst svag statsrådspost med ytterst begränsade ekonomiska muskler.

Reinfeldt II-ministären innebär att Centerpartiet blivit allt mer vingklippt och att Maud Olofssons är regeringspusslets stora förlorare, därnäst Kristdemokraterna. Vinnaren är moderaterna som nu ännu tydligare än i förra ministären nu kommer att styra och ställa över regeringspolitiken de kommande åren i Sverige.

Sedan återstår att se hur stora förändringarna blir i Sverige med ytterligare fyra år med Reinfeldt.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Behovet av en riktig reform- och välfärdsagenda krävs för att vinna val igen

2010-09-29T14:28:00.000-07:00

Observerat om brittiska klassamhället, Labours ledarval och behovet av en reformagenda för de svenska socialdemokraterna inför framtida val:

Storbritannien är ett utpräglat klassamhällle och kommer att behöva välfärdspolitiska reformer mer än någonsin: reformer som tilltalar breda grupper i det brittiska samhället, det vill säga både arbetare och tjänstemän. Just det som socialdemokratin gjort i Sverige - full behovstäckning i barnomsorgen, en bra föräldraförsäkring, en offensiv bostadspolitik, ett generöst studiemedelssystem, socialförsäkringar som täcker både låg- och medelinkomsttagare - återstår fortfarande att genomföra i Storbritannien.

På dessa områden är landet förfärligt omodernt och outvecklat, och nyvalda Labourledaren Ed Miliband verkar ha förstått detta. Därför var det ett bra ledarval som Labour häromdagen gjorde på sin kongress i Manchester.

Men föga förvånande utmålas han nu som vänsterradikal ("Red Ed") av borgerliga ledarsidor i Sverige. Det är inget att bli förvånad över. Så gör borgerliga tyckare men inte socialdemokrater som inte vill dra sitt parti i borgerlig riktning.

Ed Miliband är ingen vänsterradikal, han befinner sig snarare i Labourpartiets mittfåra. Vad han verkar ha förstått är däremot att innan man ger sig ut på äventyr, måste man först säkra sin hemmaplan.

Därför talar han till brittisk arbetarklass på ett sätt som Blair med sitt "New Labour" aldrig riktigt gjorde. När han väl har ett starkt stöd bland kärnväljarna, kan han med självförtroende gå fram med välfärdspolitiska reformer som gagnar även bredare löntagargrupper.

På samma sätt bör vi svenska socialdemokrater nu resonera. Om S ska vinna valet 2014,då måste S återta sin reformdagordning på hela det välfärdspolitiska området igen. Det gäller förstås socialförsäkringarna, vården, skolan och omsorgen. Men det gäller också att se till att pensionssystemet (behöver stärkas för framtida behov) och arbetstidsfrågan kommer upp på den politiska dagordningen igen. Inom alla dessa områden finns stora reformbehov, som skulle tilltala breda väljargrupper i Sverige.
Socialdemokratin måste helt enkelt återta det välfärdspolitiska initiativet, i Sverige precis som i Storbritannien.

Då kan socialdemokraterna börja vinna val igen. Annars inte.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Nu repar även tysk socialdemokrati mod och visar kanske vägen även för andra

2010-09-29T02:11:00.000-07:00

(Publicerad i bl a tidningen Ångermanland 30/9,Gotlands tidningar 1/10, Norrköpings tidningar 14/10 m fl)

Observerat om tyska SDP-kongressen i Berlin:

Såg häromdagen på tyska SPDs partiordförande Sigmar Gabriel och det tal han höll i Berlin på SPD-kongressen som nyligen avslutades där i Berlin. Som bekant tog ex-milljöministern Sigmar Gabriel - efter senaste, usla förbundsdagsvalet - över ett parti i fritt fall.

"Siggi" Gabriels huvuduppgift är att gjuta nytt liv i en modfälld rörelse i opposition mot Angela Merkels kristdemokratiska-liberala koalitionsregering. "Siggi" Gabriel är en utmärkt och fängslande retoriker. Och hans tal är Gunnar Sträng-långa men han förmår ändå hålla intresset vid liv. I sitt mycket kraftfulla tal - och han är själv en massiv person i talarstolen - talade han i nästan två timmar mycket tydligt om att våga utmana den växande ojämlikheten och slåss för ett rättfärdigt samhälle. Ett samhälle där arbetare, upplysta borgare och intellektuella samverkar för att hålla samman det tyska samhället.

Hans tal blev inte sämre av att han därtill passade på att såga den direkt rasistiska bok som en gammal grånad SPD-medlem, nu avpolleterade riksbanksledamoten Thilo Sarrazin, givit ut. I en färsk, mycket omdebatterad bok har denne Sarrazin målat upp en bild om hur Tyskland avskaffar sig självt genom att Tyskland försämras genetiskt på grund av muslimsk invandring. Åter samma rasbiologiska tongångar som en gång såg Hitlers nazism födas och sedan lägga hela nationen i grus.

"Siggi" Gabriel tog dock klart och tydligt avstånd från Sarrazin och hans märkliga bok - och mötte SDP-kongressens jubel.

Också på andra sätt var Gabriel var i sitt tal full av självkritik för SPDs räkning. Han tog också upp det förakt som politiskt arbete på sina håll möts av och det förakt uppifrån som sämre lottade i samhället inte sällan möts av. Gabriel vill hitta en formel och strategi för SPD som bryter sig ut ur dessa onda cirklar. Och sättet på vilket Siggi Gabriel gjorde det i sitt tal andades stort självförtroende. Det var hoppingivande. Återstår att se om han och SPD också lyckas med detta i den praktiska politiken.

Ett står dock klart - precis som i Storbritannien med valet av Ed Miliband som ny Labourledare häromdagen i Manchester - att här fanns en annan och mera optimistisk ton än som vi annars mött och möter inom t ex en krisande, europeisk och svensk socialdemokrati.

Visserligen styrs ännu stora delar av Sydeuropa - Grekland, Spanien och Portugal - av socialdemokratiska partier, liksom Norge, men i övrigt är Europa för närvarande blått, eller rent av mörkblått och till med skiftande i främlingsfientligt brunt. På alltför många håll har den europeiska socialdemokratin i stort sett nästan varit nere för räkning. Men med Norge som det stora undantaget i Norden. Men signalerna nu från såväl tyska SDP- som Labourkongressen i Storbritannien visar att s-partierna börjar repa mod och åter visa att man både vill och vågar tro sig ha en framtid - och åter bli riktigt "valbara" i kommande parlaments- och riksdagsval. Undrar hur det går för finska SDP i kommande finska riksdagsval våren 2011? Ja, i Australien lyckades nyligen - om än ytterst knappt - Labor där under Julia Gillard vinna ett förtida parlamentsval och på nytt bilda en Labor-regering med stöd av några oberoende
parlamentariker i parlamentet i Canberra.)

Men innan man kan springa måste man först lära sig att krypa och gå. Än återstår en del arbete dit för många krisande s-partier i Europa. Men för svensk socialdemokrati i djupt demoraliserande kris efter det sämsta svenska riksdagsvalet sedan 1914 och med det mesta av arbetet kvar att göra så är det här som nu sker i Tyskland och Storbritannien sannolikt ändå hoppingivande, inspirerande tecken.

Men bara den som först verkligen vill och vågar göra en råärlig analys av egna misslyckanden har sedan chansen att åter får självförtroendet tillbaka och på nytt få väljarnas förtroende i kommande val. För vissa är den vandringen knappt ens påbörjad medan åter andra nu har kommit en bit på den vägen.

/Robert Björkenwall, (070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En ny brittisk Labour-ledare visar vägen även för andra

2010-09-27T02:16:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 29 september, NSD 11/10 m fl)

Observerat om en ny generation och en ny kurs i brittiska Labour - visar vägen även för andra som krisande svenska socialdemokrater

En ny generation tar nu över ledarskapet inom krissargade brittiska Labour och ut åker Tony Blairs New Labour-koncept. Två minuter innan klubban slog i bordet på Labours Leadership Conference i Manchester lördagen den 25 september fick kandidaterna beskedet att Ed Miliband hade vunnit.

Men först i fjärde omgången efter att alla de övriga kandidaternas andrahandsröster hade fördelats. Ed Miliband vann med bara 1,3 procents marginal. I de första tre omgångarna hade den äldre brodern David Miliband ledningen i ledarracet. Brödrastriden mellan Ed och David Miliband saknar motstycke i den politiska historien. Dramatiken var oöverträffad. Och det dramat fick till slut - som jag själv trodde - just Ed Miliband som knapp segrare.

Ed Miliband, ex-miljöministern står något till vänster om sin bror David, ex-utrikesministern. David ligger mer nära Blair och den tredje vägen, även om han inte är någon enkel blairist. Ed var väl outsidern. Jämförelsen med Barack Obama som vann den interna striden med Hillary Clinton är här rätt given. David Milibands kampanj hade mer pengar och var mer professionell. Den levererade i någon mån mer politisk substans. David Miliband är en intellektuell politisk strateg. Medan Ed Miliband drev en Obamaliknande gräsrotskampanj, engagerade fler och därför vann. Ed Miliband vann den interna omröstningen framför allt för att han fick stöd från de brittiska fackförbunden. Det fällde till slut avgörandet till hans fördel.

Partiledarvalet tolkas som en pendelrörelse till vänster inom socialdemokratin. Rimligen en nödvändig korrigering efter Tony Blairs utflykter och förödande Irak-krigsengagemang på George Walker Bushs sida. Men vänstersvängen är sannolikt rätt modest. Den ofta - i dessa sammanhang så pålitliga - The Guardian-journalisten Polly Toynbee menar dock att skillnaderna mellan bröderna är rätt liten men finns där. Men i vilket fall som helst är nu Tony Blairs New Labour-era över. Nu går man vidare.

Med valet av Ed Miliband sänds även en tydlig signal till andra socialdemokratiska partier i Europa, som det just nu svårt valsargade svenska socialdemokraterna. Ed Miliband talade i sitt tacktal om att skapa ”The Good Society”, en hänvisning till ett brittiskt-tyskt manifest som är starkt kritiskt till den tredje vägens numera rätt nersolkade politiska strategi, som bars upp av främst Tony Blair men också Tysklands Gerhard Schröder som strategins två frontfigurer. Det var ett politiskt medelklassprojekt. Inte sällan hamnade brittiska Liberaldemokraterna till vänster om detta nya Labour. Ed Milibands tydligaste budskap är att han nu vill vinna tillbaka partiets kärnväljare och folkets förtroende.

Men han riktade sig även till den ”pressade medelklassen”. Den sociala jämlikheten är ett viktigt mål för hela samhället. Även de bättre ställda mår sämre i ett samhälle som utvecklas i alltför ojämlik riktning.

Denna strategi att både vinna arbetarklassen och medelklassen och bygga broar och allianser mellan dessa blir på nytt det centrala i brittiska Labours väg tillbaka till makten med valet av Ed Miliband som ny partiledare. Indirekt sänder det samma budskap även till tyska, svenska och andra socialdemokratiska partier som brottas med svagt väljarstöd och stor osäkerhet om vilken väg de ska välja ur sina nuvarande bekymmer.

I den meningen är valet av Ed Miliband som Labours nye ledare därför ingen enbart intern brittisk angelägenhet. Det visar vägen för hela Europas krisande socialdemokrati. Valet ger sannolikt även kriskommissionsarbetande svenska socialdemokrater med stukat självförtroende en signal om vart de nu måste gå för att bygga upp det som gått förlorat i två förödande valnederlag och sänkt den gång så urstarka svenska socialdemokratin till ett knappt 30 procentsparti, bara något större än de nya, återvalda moderaterna i Sverige.

Med valet av Ed Miliband väljer Labourpartiet en ny spännande väg, försiktigt åt vänster. Partiet vill vinna åter de kärnväljare som nu ett antal år inte utan rätt tvivlat på socialdemokratins möjligheter att försvara människors välfärd, arbete och liv. Det valet är positivt också för arbetarrörelsen i Sverige som inte precis börjat sitt kriskommissionsarbete särskilt lovande och mest verkat "snöa in" i väl förenklade "vinna tillbaka medelklassen"-schabloner.

Ett ytligt snack från "kriskommissionsledare" i olika medieuttalanden som har få eller nästan inga referenser till varför t ex bara 50,7 procent av LO-förbundsmedlemmarna och bara rekordsvaga 22 procent av alla förvärvsarbetande i landet röstade på socialdemokraterna i 2010 års svenska riksdagsval. Och förståelsen för hur begränsad tilltron till de rödgrönas jobbpolitik var i valrörelsen saknas också. Det där är ingen bra början. Ed Miliband och brittiska Labour verkar ha förstått mer och bättre vad som nu krävs. Socialdemokratins sociala jämlikhet - och brobyggande mellan arbetar- och medelklass - ligger där oprövad, på nytt som en väldig möjlighet. Bara man vill och vågar! Och orkar tro på politiken igen som en kraft att förändra, inte bara förvalta.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En valkatastrof för socialdemokraterna - men vilka slutsatser är rimliga att dra av detta?

2010-09-20T01:40:00.000-07:00

Några reflektioner om en valkatastrof och en rekordsvag valrörelse:

Det var inte alls förvånande för mig, låg i luften att mer än max nära 31 proc. skulle S inte få nu med den misstro som fanns i de djupa s-leden. Socialdemokraterna har som helhet gjort ett genomuselt val. Så är det! Fackföreningsrörelsen har inte heller gjort någon bra valrörelsen,med vissa regionala undantag.

Ledarskapet inom betydande delar av fackföreningsrörelsen håller inte måttet i riktigt skarpt läge. Vissa borde bytas ut för fackföreningsrörelsens bästa.

Och för socialdemokraterna då? Tja, en katastrof är en katastrof och ledarskapet har ett stort ansvar. Rimligen borde partisekreteraren nu ersättas, och rimligen också den ekonomiska talespersonen Thomas Östros som varit en bromskloss och sänke under hela valrörelsen.

Men partiordföranden själv då? Sahlin själv kommer kanske inte att att leda S om fyra år. Möjligen. Svårare dock att direkt peka ut vem som borde ersätta henne. Så i brist på bättre kan hon bli kvar.

Men misstron har ju funnits i djupa väljarled mot ledarskapet och har sannolikt - vid en ärlig analys - gjort att S förlorat ett antal procent enbart på detta. I detta härad behöver nog en del slutsatser av valkatastrofen för socialdemokraterna nu sökas.

Sant är att inte ens nu - efter riksdagsvalet den 19 september - är skillnaderna mellan blocken är inte särskilt stor. De rödgröna fick ungefär samma procentandel av rösterna som vid förra valet. Det är inom blocken skillnaderna finns. Miljöpartiet gjorde sitt bästa val någonsin.

Det är bra att de gröna frågorna finns med som en stark dimension i svensk politik. Men det är och förblir ett svaghetstecken att oppositionen inte lyckades bättre i ett läge av massarbetslöshet, finanskris och haverier med socialförsäkringssystemen är däremot inget annat än ett misslyckande. Nu finns behov av en råärligt, självkritisk analys.

Det rödgröna alternativet blev generellt också alltför otydligt. Det var svårt för många väljare att förstå de avgörande skillnaderna mellan regering och opposition. Den ekonomiska politiken diskuterades på ett kameralt sätt där jobbfrågan kom bort trots massarbetslöshet.

Det blev också obegripligt för väljarna när de rödgröna attackerade regeringens skattesänkarpolitik och samtidigt gick med på stora delar av den.

Lägg så till detta att de rödgröna presentera sitt gemensamma valmanifest bara 19 dagar före valet, vilket var en felbedömning och ett utslag av en medialisering av politiken snarare än en tro på folkrörelsedemokratin och det normala medborgarsamtalet. Här fick kommuniktionsnissarna och -nissorna styra för mycket av tänkandet, vilket inte alls var bra.

Så - utöver den nu tillsatta krisgruppen - borde S nu även starkt överväga att kalla in en extra s-kongress. Kanske redan till nov. i år men absolut till senast i mars nästa år. Och senast då måste en ny kurs och ett förnyat ledarskap följa. Och varför inte i kombination med ett ärligt rådslag och syneförrättningsarbete om vad som gick fel och vad man nu ska göra bland partimedlemmarna i stort. Här slarvades det tyvärr efter förra valnederlaget hösten 2006. Det här behövs också med tanke på att vi kanske kommer att få ett nyval om två år eftersom regeringsunderläget i riksdagen ser ut som det gör - med beroende av främlingsfientliga SD som regeringen Reinfeldt nu blir.

Men vi får ser om och hur snabbt de ledande inom S, och för den delen även inom fackföreningsrörelsen, förmår dra de helt nödvändiga konsekvenserna av detta sämsta valet på 100 år för socialdemokraterna.

Dock: något alternativ till detta finns egentligen inte men möjligen, möjligen blir det bara byte på partisekreterare- och ekonomiska talespersonposterna men på ordförandeposten drar sig socialdemokraterna vidare med Sahlin i brist på bättre alternativ. Och fan vet då om S förmår komma tillbaka på sätt som önskvärt vore inom rimlig tid.

Socialdemokratin i Sverige är i kris, en större kris än den då AP i Norge sjönk ner till 25 % innan man begrep att nu måste kursen läggas om åt vänster och i bättre kontakt med folks förväntningar och behov. Men Arbeiderpartiet i Norge hade en mera kapabel ledare och en partisekreterare som begrep och förmådde inse vissa realiteter bättre än vad socialdemokraterna nu verkar ha beredskap för i Sverige. Det är en avgörande skillnad. Så krisen är djupare och mera demoraliserande här hos oss!

Är s-partiet kapabelt att dra konsekvenserna och lägga om såväl den politiska kursen som förnya sitt ledarskap tämligen snart nu bara måste ske.

30-31 proc. i väljarstöd var vad jag själv tippade, det låg i luften och så blev det också. Folk ville inte ha den rödgröna valalliansen, de gillade inte att
socialdemokraterna inte gick fram ensam. Det var solklart.

Så kalla in ex-partisekreteraren och nuvarande stortingspresidenten Martin Kolberg från Norge och be honom berätta hur AP bar sig åt när de vände från 25 % till 34-35 % i väljarstöd igen.

Detta som ett led i att nu lära av den här katastrofen. Steg 2 att gå tillbaka till valanalysen från 2006 års valförlust och dra de slutsatser av denna som partiet struntade eller tog för lätt på efter förra valförlusten. Steg 3 är sedan en ärlig, råärlig, analys av varför det gick åt så skogen i 2010 års val som det tveklöst gjorde - och som låg i luften för den som verkligen ville se och var lyhörd nog att inse det. Steg 4 blir sedan att göra vissa personförändringar i ledarskapet, börja förbereda för detta och att så som steg 5 kalla in en extra partikongressen. Och beredskap måste så också finnas för ett möjligt nyval om kanske två år. Om nu inte miljöpartiet "går över" och stöttar Reinfeldt-alliansen till priset av rätt stora eftergifter från Reinfeldt-regeringens sida. Om nu Mp alls låter sig lockas över.

Den här gången får det inte fuskas i socialdemokraterna! Jobbet - hemläxan - måste göras ordentligt om inte ökenvandringen för partiet ska bli lång!

Fy fan så eländigt men tyvärr inte alls överraskande - för den som velat se och förstå...Socialdemokraterna var inte bättre än de knappa 30,8 -30,9 % i väljarstöd som partiet nu fick!

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Förglömmas får dock inte att det borgerliga blocket har ju - trots moderaternas eget rekordval på de små brödernas bekostnad - ingen egen majoritet och blir beroende av främlingsfientliga SD i nya riksdagen. Det lär bli stora problem, så stora att ett nyval vinkar om hörnet. Fredrik Reinfeldt kanske vann en pyrrhysseger?

Hur som helst måste S också se till att ha beredskap för nyval - och därför kan inte nödvändiga förändringar i partiets kurs etc ske nu utan viss snabbhet. Också detta måste ske i någorlunda närtid nu!

Några kommentarer apropå granskningen av skolan

2010-09-17T01:31:00.000-07:00

Observerat apropå skolans privatiseringar och major Björklund:

Nog för att SVT:s program Uppdrag granskning ofta är kritiserat för att både hårdvinkla, spetsa till och dramatisera i överkant.

Men uppgifterna i onsdagen den 15 september-granskningen i SVT om den svenska skolan är djupt deprimerande.

Det kunde nämligen där rapporteras om en explosion i antalet kommersiella skolor i vårt land de senaste åren.

Inte sällan handlar det om stora koncerner, ofta med internationella förgreningar, som ser barnens rätt till utbildning som någonting som det går att tjäna stora pengar på.

Dessa företag, som omsätter både miljoner och miljarder, köper och säljer skolor till varandra.

Inte sällan äger de skolorna i några år, driver kortsiktigt upp värdena på dem och säljer dem sedan vidare. Det finns nu skolor i vårt land som ägs av riskkapitalister i så kallade skatteparadis.

Pengar som skattebetalarna har betalat in för att barn ska få utbildning används till aktieutdelning.

Det tycks inte vara ovanligt att fördelaktiga bonusar delas ut till dem som leder verksamheten.

Svensk skola har alltså blivit en mångmiljardmarknad - och mönstret från sjukvården, förskolorna och äldreomsorgen i våra större städer går igen.

Bland har det i Stockholm avslöjats hur tidigare kommunala egendomar, som exempelvis förskolor och äldreboenden, av den borgerliga majoriteten har sålts för närmast skandalösa underpriser - och sedan på kort tid gett de nya ägarna miljonvinster.

Välfärden, som byggdes upp för att bilda en motvikt till marknadskrafternas lönsamhetstänkande, håller på att drivas i en annan riktning än vad som var dess syfte.

Oavsett vilken regering som styr vårt land efter söndagens val så kommer vi, för vår del, att ställa krav på ett skärpt regelverk, på att öka kommunernas inflytande och stoppa en utveckling mot en allt mer kommersiell skola i vårt land.

Vi är nu nära en situation där det inte längre är elever som väljer skolor, utan där skolor väljer elever.

Det tillhör nämligen marknadsekonomins logik att den som gör en investering kräver avkastning på insatt kapital. Och på köpet har vi fått en allt mera segregerad och i sociala klasser skiktad svensk skola.

Men de pengar som vi tillsammans skrapar ihop via skatterna för att ge våra barn - vår gemensamma framtid - den bästa starten i livet genom en bra utbildning, bör stanna i klassrummet.

Det är ju där framtiden börjar. Eller hur, major Björklund?

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Inga "vetenskapliga bevis" för jobbskatteavdragets effekt på sysselsättningen

2010-09-13T16:29:00.000-07:00

Inga vetenskapliga bevis finns för att jobbskatteavdraget i Sverige skulle ha gett
75 000 jobb som statsminister Reinfeldt hävdar

Forskningsresultat och tillgänglig arbetsmarknadsstatistik (AKU etc) ger inga som helst belägg för att jobbskatteavdraget skulle ha gett några 75 000 nya jobb som Reinfeldt påstod i söndags.

Befolkningen har ökat med 285 000 mellan juli 2006 och juli 2010. Men antalet sysselsatta har inte ens blivit hälften så många fler, bara 104 000 fler och samtidigt under samma period har de arbetslösa blivit 89 000 fler.

Förvärvsfrekvensen i juli 2010 var enligt AKU 67,6 proc. mot 69 proc. i juli 2006, så andelen i sysselsättning av den vuxna befolkningen har faktiskt sjunkit. Och just detta brukar därtill anses som det viktigaste måttet på sysselsättningsläget i ett land. AKU definierar de arbetsföra åldrarna som 15-74 år, precis som numera är internationell standard vad gäller sådan statistik.

Jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen går inte alls att belägga på det sätt som Reinfeldt påstår. Tvärtom säger såväl finanspolitiska rådet (prof. Lars Calmfors) som prof. Magnus Henrekson vid Näringslivets institut för ekon. forskning och andra anser att de "stora skattesänkningarna på arbete fick inte de förväntade positiva effekterna". "En ökad sysselsättningsgrad kan knappast åstadkommas genom
ensidigt fokus på sänkt skatt på arbete".

Andra - som prof. Roland Granqvist m fl - har snarare lyft fram att "en skattesänkning kan lika gärna leda till att man väljer att arbeta lite mindre" eftersom man har råd med det och då försvagar skattesänkningar snarast
efterfrågan på arbetskraft (framfört i Dagens industri 12 aug 2010).

Sammanfattningsvis finns inga "vetenskapliga bevis" för att jobbskatteavdraget har lett till fler jobb utöver dem som följer av befolkningsutvecklingen. Statistiken visar däremot entydigt att sysselsättningsfrekvensen är längre
nu än inför valet 2006. Så skattesänkningar är ett mycket osäkert och minst sagt tveksamt sätt att skapa jobb. Däremot leder den till ändrade konsumtionsmönster - från offentlig till privat konsumtion, men inte att sysselsättningen
totalt sett ökar.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

"Det sovande folket" och riksdagsvalets viktiga vägvalsbeslut

2010-09-09T03:41:00.000-07:00

Sveriges nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt, m. skriver i sin i yngre år utgivna MUF-årenbok "Det sovande folket " följande: "Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras." (sid. 112).

Är det inte den politiken han och finansminister Anders Borg i praktiken genomfört när de försämrat a-kassan (nu nästan sämst i Europa) och de långtidssjukskrivas villkor på det sätt som man nu gjort i regeringsställning!?

100 miljarder i skattesänkning (tidigare m-ledaren Bosse Lundgren ville ju sänka med 135 miljarder i deras förlustvalrörelse 2002) på fyra år kan ju bli 100 till 150 miljarder ytterligare om de skulle få väljarnas stöd att fortsätta ytterligare en mandatperiod. Eller möjligen något mindre.

Vem vill då bli gammal, arbetslös eller sjuk i ett sådant Sverige? Det vägval man gör vid en viss tidpunkt - t ex ett riksdagsval - kan få rätt stora konsekvenser på redan några års sikt.

En annan viktig sak är sedan att socialdemokraterna de senaste åren slarvat och trott att folk så att säga självmant ska begripa att det där med skattefinansierad välfärd och socialförsäkringar är både kostnadseffektivt och smart även för den enskilde - sett över en livscykel. Ändå finns ju sådan folkbildande uppgifter tillgängliga i bl a Sveriges kommuner och landstings respektive Skolverket, SCB m fl årliga sammanställningar.

Men när svenska folket inte längre går i studiecirklar och folkbildar sig som förr så förfaller även gammal, klassisk svensk och nordisk välfärdspolitisk kunskap gradvis samman. I en tjock lunta som jag har framgår dock att t ex en större
tarmoperation kostar i snitt 137 000 kr (2008 års siffra, lite dyrare idag) och en bypassoperation 166 700 kr om man ska pröjsa ur egen ficka.

Behandling av hjärtsvikt har en snittkostnad på 37 600 kr (2008 års siffra), kostnaden per gymnasieskolplats är 92 000 kr och att plats i särskilt äldreboende är 509 000 kr/ vårdtagare och den egna snittavgiften bara 18 450 kr etc etc.

Så nog finns siffror som dessa och många andra andra som klart visar hur förmånligt och kostnadseffektivt - jämför USA där man pröjsar mycket av vården själv, 47 milj. har då inte råd och den ändå kostar dubbelt så mycket som andel av BNP jämfört med vår svenska sjukvård. (Min syster forskar på Berkeley i USA sedan många år så jag snackar mycket med henne om sånt!) Men tänker man snävt och kortsiktigt så är det lätt att tro att mer pengar i egna plånboken via skattesänkningar är kanonbra. Men sett över en livscykel och med barn i skolan och åldriga föräldrar i äldreomsorg, kanske en egen bypassoperation etc så är det ingen vinst med en sådan plånboksmodell, om man inte råkar vara mångmiljonär förstås.

Men när det nu blir så här att folk invaggats i tron att "jobbskatteavdrag" (sänkt inkomstskatt och flest kronor till dem som tjänar bäst) - på bekostnad av de långtidssjukas, arbetslösas m fl trygghet - är kanonbra så har alliansregeringen Reinfeldt lyckats med att förverkliga det Reinfeldt redan skrev om för många år sedan i sin bok "Det sovande folket". Kanske gör man det igen den 19 september.

Eller så blir det så att folk på "vet ej-soffan" till slut ändå vaknar till och vi får det maktskifte som Sverige faktiskt nu behöver! Vart dessa runt en halv miljon osäkra väljare till slut går eller möjligen valskolkar avgör utgången på valdagen den 19 september. Bara ett vet vi: valet den 19 september kommer att till slut bli ytterst jämnt med en knapp valvinst för endera blocket.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Bostadspolitiken (ytterst illa skött de senaste åren) borde vara en viktig valfråga för bostadskrisens Stockholm, liksom sjukvården! Och en offensiv och aktiv regionalpolitik värd namnet skulle också vara till gagn och nytta även för ett Stockholm med stora växtvärksproblem.